Girouds nollnior är alltså generellt sett väldigt goda och omedelbara viner, även om de - och kanske just därför - saknar lite av den mystik som ger röd bourgogne en sådan magisk attraktionskraft. När man har Domaine Trapets 2008 Chambertin (1/9, 1295 kr) eller Robert Groffiers 2008 Chambolle-Musigny 1er Cru Les Sentiers bredvid, så fattas helt enkelt en dimension i Girouds byviner. Inte så konstigt... och självklart är de inte heller i nivå med Taupenot-Mermes grands crus i förra posten, varför de - lite orättvist - fick se sig snodda på en hel del av vår uppmärksamhet.
Nyckelordet för 2009 är förstås frukt. Ordet glest finns inte med på kartan, här pratar vi välmatad bynivå med massor av primärfruktig charm, lite sötma av hög druvmognad och en aning högre alkohol än vanligt. I vår smak kan man hoppa över 2009 Côte-de-Beaune Villages som är lite väl kartig och enkel (236 kr, PI) men redan i 2009 Santenay (213 kr, PI) börjar det hända riktigt trevliga grejer. Här finns en snygg röd aromatik med lätt fatkrydda, och i munnen är vinet harmoniskt och högst drickbart.
2009 Volnay (259 kr, SB 1/9) har en ljus, elegant doft med nyp i rödfrukten (nypon, vinbär, tranbär) och lätta fatkryddor som inte alls dominerar bilden. I munnen är vinet överraskande tätt och intensivt, relativt slankt men också krämigt. Kryddigt, snudd på varmt i slutet, lite som tyska pinnar kan vara ibland (ta det som hot eller löfte). Vi gillar det här vinet och priset är bra.
2009 Vosne-Romanée (425 kr, SB 1/9) bjuder på mörkare frukt i doften, en touch av skogsgolv samt tydligare rostning med drag av tjära och sandelträ. Smaken är tät och uppenbart sötfruktig, lite för kompakt för sitt eget bästa, med gott om tanniner och rika aromer. Inte vår favorit i uppställningen, lär tilltala nyavärlden-vännerna.
2009 Gevrey-Chambertin Les Crais (339 kr, SB 1/9) har en tilltalande doft: ceder och blyerts, öppen mörk körsbärsfrukt, mörk jord. I munnen ganska fylligt och tätt, aromrikt, välstrukturerat och långt. Massor av körsbärsaromer och rejält med tanniner i finishen, rätt komplext med fat och jord förutom frukten. Generöst och typiskt för appellationen, att dricka nu eller lagra. Det här ska testas på hemmaplan.
Summa summarum: inget av vinerna är riktigt så bra att man vill ställa sig upp och ropa "enastående", men alla är habila, generösa, goda och användbara (typ 89-ish alltså). En gnutta för mycket fatrost om man ska vara kritisk. Vi får lov att återkomma i frågan...
ps. Någon gång ibland hamnar mejlkonversation på oväntade avvägar. En ung manlig vinentusiast skrev följande till kvinnlig pluggkompis:
"Finare vinare blog. Lite konstiga och lite väl pretentiösa som gillar plomkålspure och troligen därför sitter och luktar på aromerna från sina egna fisar. Dyra viner ofta men dyker upp något kap ibland. Frankofilen, samma som ovanstående och glömmer man bort hans namn kan man tänka på pedofilen (och ja, jag tror han tycker om att ha en vinflaska där bak)." Sammanfattar väl läget rätt bra, eller?
13 kommentarer:
Mejlkonversationen ställer ju det här med dåliga och bra flaskor i ett helt nytt ljus ...
I övrigt, jag har trots att jag verkligen gillade les Crais 07 sovit på 09. Låter som ett misstag, men ändå mindre än vad jag väntat mig. Samtidigt får jag, med 07 som utgångspunkt, en känsla av att 09 faktiskt kanske bara är för ungt? Om frukten är såpass tät kanske den bara behöver lite tid för att käka eken?
Fanken vet, 2007 Les Crais var tydligen väldigt ekig sist Franko smakade. En del nollsjuor verkar ha passerat sin primära fas och det är ju då/nu eken märks som mest. Ska man dricka 2009 nu så är det nog bäst att köra en pop'n'pour. På så vis är det primärfrukten man får, och eken hinner inte komma igång.
Med 07, 08 och 09 som underlag verkar Giroud prestera på en väldigt jämn och säker kvalitetsnivå oavsett årgång. Men deras nollnior kändes i alla fall inte som någon total sensation som man bara måste ha - till skillnad från exempelvis Jean Foillards 2009 Côte de Py.
Det vore kul att jämföra 2009 Les Crais med Benjamin Leroux' 2009 Gevrey-Chambertin som vi köpt från från Otto Suenson. Leroux och Croix - två unga killar som delar ungefär samma inställning.
Men det var Volnay-vinet som tilltalade oss mest med sina ljusare, elegantare toner.
Angående Groffier: Ni upplevde inte Sentiers'arn som överdrivet ekig och söt? Både ni (om jag nu tolkar eran kommentar rätt) och Rara verkar begaistrade. På andra håll (främst wineberserkers) har jag läst många hårda ord om domänen.
/Claes
Visst måste man säga att det fanns söt ek med bland aromerna, men det var inget som störde oss - tvärtom.
Priset runt 1000-lappen är i så fall ett större problem. Om vi ska spendera den slanten på en Chambolle-Musigny 1er Cru så väljer vi hellre något från Perrot-Minot, endera 2008 Les Fueés eller 2007 La Combe d'Orveau. Det finns säkert många som tycker att det är för mycket ek i dem också, men vi har gillat båda stort.
Tack för genomgången av Giroud. (Synd dock att det är Vosnen jag köpt, baserat på Burghounds omdömen. Får nog bli Volnay istället. Les Crais gillade jag inte så värst mycket i årg 2007 tyvärr)
Misstänker starkt att Volnayn är din påse, Holger. Det vore iofs kul att höra din åsikt om Vosnen, men Les Crais är nog inte tillräckligt elegant för dig. Vad sa Burghound om Vosnen egentligen? Inte sällan liknar hans noteringar oraklet i Delfi i skriftlig form, eller ett hyfsat horoskop, och så slutar det hela på 88-89 och man är inte ett spår klokare än man var innan. Info-texterna känns mycket mer givande än smakomdömena.
ps. Kolla in Pojer e Sandris 2009 Pinot Nero. Den är elegant! Och lättfotad, bara 12,5% mos.
Köpte 2 volnay på släpper. Tänkte att de skulle passa min smak efter vad jag läst mig till om Giroud generellt. Ville ha lite ungt drickbart och får ta o klämma en pava till ett par andebryst ikväll.
Kul mail, anlita honom som spökskrivare till era skribentrecensioner. Killen är en talang.
Daniel N
Nu har jag "provat" båda flaskorna.
Första flaskan till ankbröst med rödkål och anksås och potatispuré. Luftade i karaff ca 3h. Intrycken i linje med era ovan.
Andra flaskan till torskrygg med rödvinssås och bacon med sötpoatispuré. Luftad i karaff ca 1h. Denna gång var vinet lite mer knutet inledningsvis även om rödfrukten från tranbär och hallon var tydlig. Efter en halvtimme i glaset började det hända grejjer. På näsan var det rejält med rosor och violer, kryddnejlika samt massor av rödfrukt med torkade tranbär, hallon, röda körsbär, jordgubbar och en skön gräsighet. På tungan är det lent silke och en härlig hög integrerad syra sóm driver på smaken av de röda frukterna och de kryddiga tonerna och en liten mineralsälta. Efter ytterligare en timme började frukten glesna något och mer animaliska drag blev tydligare varpå det senare övergick i stadiet som flaska 1. En trevlig resa att följa och jag tror jag bunkrar upp lite mer eftersom den är så tillgänlig, ligger i min preferens med lättare kropp och måttlig fatning som ger utrymme för lite av de övertoner som finns att komma fram.
Daniel N
Tack för ingående beskrivning, Daniel. Instämmer helt med dina intryck och det du skriver om preferenserna i i sista meningen. Trevligt vin.
Extremt sen uppföljning på Girouds Volnay 2009: Jag fann en nästan tom flaska i kylen och smakade på vinet istället för att hälla ut det. Det måste varit två månader sen flaskan öppnades, jag förutsatte att vinet var dött, men icke! Vitalt, riktigt gott, elegant, och inte det minsta oxiderat. 2009:orna skall nog ligga länge...
Jo, det är så vi tänker också. Men ändå är 09:orna mer tillgängliga än 05:orna var i samma skede.
Hur tyckte du att det smakade för två månader sen? ;-)
Det finns flaskor kvar på SB fortfarande, tack för påminnelsen.
Jag gillade det för två månader sen, tyckte nog inte att det var besvärande mycket 09-frukt utan ganska fint och elegant :) Och bra att man kan köpa fler ja! Det är väl troligen viner på bynivåsom kommer glänsa mest i en sån här årgång, över det så blir det väl lätt lite för moget.
Sant. Pousse d'Or kommer man få vänta länge på, och så har de tagit chansen att eka på rätt friskt också...
Skicka en kommentar