Ibland måste man ge sig ut ur komfortzonen. Ni vet vad vi gillar, så låt oss prova något vi inte gillar. Eller åtminstone något som vi rangerat ut ur källaren och bestämt oss för att sluta lägga undan (ett vin som hjälpte oss att fatta det beslutet var 2004 Bodegas Conde Neo Punta Esencia häromåret) Fast den mer nyanserade sanningen är nog att vi mycket väl kan tänkas stå ut med en hygglig ribera del duero, särskilt om sommaren när grillen är tänd.
Som en del av Sommeliergillets tvådagars-workshop - avslutades idag - fick vi träffa den charmerande Rubén Sanz Ramiro. Denne unge kosmopolit har nyligen tagit över det dagliga vinansvaret på PM & Vänner i Växjö, och liksom av en händelse kommer han från Ribera del Duero. Som bisittare har han Marco Pelletier från trestjärniga Le Bristol i Paris. Låt oss alltså tackla våra fördomar och vår ekallergi. Vem vet, kanske blir man överraskad?
Doftar rent och ungdomligt rättframt, med friska skogsbär och en aning reduktiv skurtrasa. Smakar också rent och ungdomligt - saftig frukt utan märkbar ek, med frisk syra och lättsamma druvmogna tanniner samt balanserad alkohol runt 13,5%. Ett gott och drickvänligt vin av lite enklare slag, lätt fatat i Joven-stil. Kostar inte mer än €5-€6 nere i Europa, men presterar klart bättre än så. Tumme upp.
2011 Bodegas Conde Neo "Disco"
Doftar rökigt och parfymerat, med hårt rostade toner av tjära och vanilj, samt en hög fruktmognad åt björnbärshållet. I munnen en mörk extraherad frukt, med söta kryddiga ektanniner och en citruslik syra som sticker ut, och det hela slutar lite träigt. Vinet upplevs som mejkat och tillgjort i en "modern" stil med högre vinmakarambitioner än druvmaterialet håller för. Kostar ungefär som föregående, men saknar dess drickbarhet. Tumme ner.
2008 Bodegas Penalba Lopez Finca Torremilanos "Cyclo"
Doftar återhållsamt, med rena toner av frukt och fransk ek utan hård rostning. Smaken är ren, frisk och stramt strukturerad, med frisk kalkstenssyra, saftigt småkärva men eleganta tanniner och uppenbart matvänlig profil. Bjuder bra motstånd och balans - inte alltför ekigt eller överextraherat. Den här stilen känns nyskapande för området och kan nog vara en fingervisare om framtiden. Kan utvecklas väl. Prisläge runt €25. Provningens mesta ögonöppnare och mest lockande vin. Två tummar upp.
2009 Bodegas Protos Seleccion Finca El Grajo Viejo
Doftar rökigt och ekigt, med hårt rostade toner av tjära, vanilj och lakrits. Fruktmognaden är hög, åt björnbärshållet. I munnen rejält täta och hårt extraherade tanniner, medelsyra, söt koncentrerad frukt och eksträv finish. Extraktionen och den högre alkoholen gör att vinet upplevs klumpigt och obalanserat, förmodligen utan potential för någon framtida elegans. En blockbuster-stil med extra allt som känns omodern och väldigt 90-tal i dag. Kostar runt €35. Tumme ner.
2009 Bodegas Vega-Sicilia "Alion"
Doften är öppen och rökig med fatrostning av snyggare slag. Faten har amerikanska ektoner av dill och vanilj, frukten är söt och varm med lätt volatila drag. Smaken bjuder på stor frukt, hyfsat frisk syra och täta mogna sammetstanniner, med en nästan viskös munkänsla. Finishen är lång med kryddiga och jordiga sensationer, och det hela slutar aningen träigt och varmt. Det här är gott om än rätt sötfruktigt idag, bör lagras ett gäng år för att integrera fruktsötman. Stilen kan beskrivas som semi-modern - det är skickligt framställt utan att tappa bort ursprungskänslan. Utvecklas åt det elegantare hållet med mer luft. €55. Tumme upp.
2004 Bodegas Perez Pasquas Viña Pedrosa Gran Reserva
Doften är öppen och utvecklad med mognadskomplexitet i klassisk stil. Påminner starkt om rioja av mer traditionellt slag - syrliga bär, örter, krondill, läder, jord, ceder, ljus tobak. Ekfaten ger inte intryck av att ha varit nya eller hårt rostade. Smaken likaså utvecklad och syrlig med inslag av torkad frukt och läder, tanninerna är strama men frukten åt det bredare och mer kraftfulla hållet. Slutar lite träigt som mången äldre spanjor, dock utan påtaglig alkoholvärme. Det här är den spanska traditionen i ett nötskal, sympatiskt med en härlig utveckling, matorienterat men kanske inte perfekt ur vinmakarsynpunkt. €45-50. Tumme upp.
2010 Bodegas Aalto PS
Det här doftar väldigt rökigt, hårdrostat och parfymerat, med vedbrasa och rökelsekar, blommiga fattoner, vanilj, lakrits och orientkryddor. Fruktmognaden är hög och drar åt björnbärshållet. Redan här tar det nog stopp för vår del, doften känns helt enkelt vulgär. Smaken är jämförelsevis lättare att köpa. Maffigt tilltagen med inställsamt låg syra, viskös munkänsla, täta sammetstanniner och väldigt mogen sötfrukt. Finalen fortfarande ungsträv med högre alkohol och en citruslik syra oväntat poppar upp i slutet, den kan nog vara tillsatt. Stilen är 100% "modern"- i den bemärkelse ordet användes på 1990-talet - och vinmakningen givetvis superproffsig. Det finns egentligen inga fel att angripa, utom att det hela känns väldigt mejkat och tillgjort. Tian är dock friskare och mindre fetvarm än förra årgången. Vinet kostar minst €75 och har fått typ 100 poäng av någon med andra smaklökar än vi. Tumme ner.
Rubéns slutord var raka och tydliga, även om de levererades med ödmjukhet. Mycket kommer att förändras i Ribera och Rioja under de kommande åren. Den nya stil som etablerades av ett antal nya bodegor i samband med byggboom och börsuppgång på 1990-talet är inte längre lika gångbar, ekonomin är svag och vissa aktörer kommer att gå omkull. Perfekt slickat vinmakande med senskördat, extraherat och hårdrostat är inte längre vad som hetast efterfrågas av stjärnkrogar och internationella bedömare.
Här dras en snabb parallell till Italien, som gick igenom en liknande utveckling under 1980- och 90-talen, även om den var mer extrem i Spanien. Massor av mark med inhemska druvsorter upprotades för att ersättas av så kallade "förbättringsdruvor" som cabernet sauvignon, merlot och syrah. Rubén menar att man tyvärr tappade tjugo år genom den radikala manövern - eller egentligen hundra år, eftersom det är den tid det skulle ta att ersätta alla de urgamla stockar som utraderades.
Rubén menar dock att Ribera lyckats komma tillbaka på det egna spåret igen. Ursprung, renhet och fräschör verkar vara melodin för framtiden, och det ser ju hoppfullt utifrån vårt perspektiv. Återstår bara att börja zonindela efter terroir. Det är dock tveksamt om detta någonsin kommer att hända i det varumärkesdrivna spanska vinklimatet.
11 kommentarer:
Finare Vinares inlägg om spanska viner var en kul överraskning med tanke på den tidigare källarrensningen. Speciellt intressant är bedömningen av Aalto PS 2010 då Michel Jamais helt nyligen kom till en rakt motsats slutsats när han provade detta vin i Livets Goda. Han skrev:
"Parfymen är stor, intensivt och både mörkfruktig och blåblommig med en lockande kryddighet av lakritsrot, violpastill och grafit, och i kraft av sin ungdom finner man också en liten vaniljsötma från faten, men inte den ungdomligt bittra fatton man så ofta noterar i den här typen av vin (helt nya ekfat) när de är unga. Istället noteras en läckert len textur och god fräschör, men tanninerna, som alltid är och ska vara markerade i vinerna från detta höga belägna och karga vindistrikt, är såklart framträdande just nu. En god rekommendation är att låta vinet ligga till sig i två till fyra år."
Även om dessa ord också beskriver min egen uppfattning så tycker lyckligtvis inte alla lika. Respekt för det.
Slutklämmen på inlägget, "det varumärkesdrivna spanska vinklimatet", är en häpnadsväckande generalisering som förbryllar mig, och jag undrar vad det är som gör att just spanska viner är varumärkesdrivna. Eller gäller detta kanske även för hela det franska vinklimatet? Och det tyska?
Många spanska vinodlare är faktiskt ganska kritiska till att göra viner bara för att få höga Parkerpoäng, inte minst i Priorat/Montsant där många små odlare gör ett fascinerande jobb att framställa viner som avspeglar regionens "terroir" genom att använda endemiska druvor, t.ex. Orto Vins som gör viner på Picapoll negre och Garnacha Peluda.
Spanska viner är faktiskt mer än bara senskördat, extraherat och hårdrostat! Många stjärnkrogar som besökts genom åren, Arzak, Mugaritz, Zuberoa, m.fl., verkar vara mycket stolta över att föreslå spanska viner till sina menyer. Jag får inte intrycket att man går och väntar på ett annat, mera elegant uttryck hos vinerna, men det är naturligtvis bara min egen enkla uppfattning.
Eftersom FV gillar att resa i vinodlande områden kanske en resa till Priorat kunde rekommenderas. Om nu inte vinerna skulle tilltala så gör kanske ändå det vackra landskapet det!
Tjena Leif - hoppades att du skulle titta in och bemöta vårt lätt provocerande inlägg ;)
När man provar är det alltid bäst att glömma/bortse från vad andra har tyckt. Det vi skriver här handlar ju framförallt om vad våra smaklökar har att säga.
Det var faktiskt som Rubén beskrev vinscenen i Ribera som präglad av satsningar under det nyrika 90-talet. Många aktörer utan tidigare vinbakgrund kom in och satsade hårt på arkitektritade bodegor och konsulterande vinmakare - med hopp om snabb ekonomisk utdelning. Inte oväntat blev resultaten något helt annat än man kan vänta sig från bönder som jobbat enligt traditionerna. Men så finns det inte heller en stark tradition av självägande bönder som buteljerar på egendomen.
När det gäller en längtan efter större renhet och elegans så återger vi egentligen bara vad Marco och Rúben hade att säga, även om vi givetvis håller med av hela hjärtat. De befinner sig ju i spetsen av den kräsna marknadens efterfrågan.
"Varumärkesdrivet" hänger ihop med att de flesta aktörer är större än i Frankrike, som har en dominerande andel egendomar på familjenivå. I Spanien saknas också fortfarande zonindelning efter terroir. Visst generaliserar vi här, men det är nödvändigt för att kunna föra en diskussion.
I Spanien är vi nog själva mest lockade av Bierzo och Priorat för tillfället. Och diverse varianter av sherry förstås, oavsett storlek på bodega.
Tack för inspelet!
Trevlig läsning! Jag blev dock lite förvånad över det här inslaget i beskrivning av doften av Alion 2009: "Faten har amerikanska ektoner av dill och vanilj". Alion görs alltid på 100% ny *fransk* ek och modern Bordeaux-influerad vinmakning. Jag kan tänka mig att en lite varm årgång som 2009 kan ge lite vaniljintryck p.g.a. söta bärtoner ihop med fat. Med lite ålder brukar en del moderna spanjorer bli lika de traditionella (Tempranillo + oxidation), men dill i en ung Alion förvånar mig.
Aalto PS är ett extremt vin, så jag är inte förvånad att det inte faller alla i smaken. Gissar att Finare Vinare uppskattar den vanliga Aalto bättre, för den är väl lite mer "normal", och inte alldeles olik Alion.
Vi har inte kollat fakta - det här är mest bara intryck.
Liknande intryck hördes från provningsledarna. Det inledande sniffet i Alion var oroväckande rökigt/rostat men det blev bättre med luft, till skilllnad från de andra rökiga smakproverna.
"Less is more" får bli vårt samlade råd till ribera-klanen.
Marco Pelletier gjorde förresten ett par kloka inpass i den avslutande sammanfattningen. Intressant inte minst eftersom han själv, tillsammans med ett par kompanjoner, gör eget vin från en hektar mark strax väster om Libourne.
1. Ett tekniskt perfekt vin, som Aalto PS, är inte nödvändigtvis ett intressant vin. Den egenskap han höll allra främst var vinets "buvabilité" och förmåga att hålla intresset kvar genom att berätta om sitt ursprung.
2. Ett vin från enbart riktigt gamla stockar blir ofta alltför koncentrerat. Enligt Pelletier borde man låta bli att selektera ut dessa druvor utan snarare blanda material från stockar av olika ålder för att uppnå en mer behaglig balans (här kommer vi att tänka på traditionellt orienterade egendomar i Ch9, som Charvin och Vieux Donjon - de gör ingen cuvée vieilles vignes)
Vi fick smaka på Marco Pelletiers eget vin dagen efter - 2010 Domaine de Galouchey "Vin de Jardin". Man får säga att resultatet levde upp till hans ideal.
Ursäkta om det här är fel plats att fråga men detta verkar vara Sveriges samlingsplats för vinkunniga, så jag tänkte fråga om det finns någon möjlighet att kontakta er för att få information om hobbyn, jag är nybörjare och vet inte riktigt vart man ska vända sig för att lära sig och få information hur man kommer igång, då det känns som en djungel med alla vinklubbar, tidningar och bloggar.
Det finns helt klart en ny våg av framför allt unga vinmakare i Spanien som gör fantastiska viner med neutral ek, eller till och med (som "farfar") i nakna cementtankar och så kallade tinajas.
Kom precis hem från ett vinområde (San Martín) väster om Madrid där jag provade ett stort antal väldigt fina viner av Garnacha från 50-100 år gamla stockar på 700+ meters höjd i vittrad granitjord som bjuder på samman elegans som de finaste i Rhône.
Spanien står helt klart för en ny tid, och jag håller det som ett av de mest spännande vinländerna att följa.
Stilmässigt tycker jag att ett vin kan vara absolut enastående oavsett det ter sig som en Chambolle-Musigny från Comte Georges de Vogüé i sin dansanta lätthet, eller i sin maffiga, täta och både tanninstinna och ekkryddiga stil som La-La-La från Guigal. Det är mest en fråga om vad man söker för stunden och till vad - typ Mozart idag, Slipnot i morgon.
Hej Fredrik!
Det finns förstås olika ingångar. Vår var att bila i Europa och följa vinvägarna i Tyskland, Frankrike och Italien. Där fanns de vackraste landskapen, de mysigaste byarna, den godaste maten. Det här var innan vinet hade nått internet - våra kunskaper var inte stora men vi lärde oss snabbt.
Köp och läs Jancis Johnsons vinatlas. Från pärm till pärm eller aktuella kapitel. Sen är du good to go!
Hemma kan du göra en liknande resa genom att plocka ihop en låda vin från ett område som intresserar och sen öppna några flaskor åt gången. Ganska snart har du fått något slags överblick genom jämförelserna. Lägg på minnet vilka producenter du fastnar för.
Med risk för att uppfattas som partiska kan vi rekommendera Munskänkarna, och då förstås i synnerhet Stockholmssektionen ;-)
Är det något särskilt du undrar över så mejla på finarevinare at telia punkt com.
Rotsunda - tack för inspelet, det blir intressant att följa den utveckling som Rúben beskrev. Vi ser fram emot en våg av odlare som vågar ta chansen och följa sin passion. Hoppas bara att de kan ha råd till det - Spanien lär få det tufft framöver.
Det har varit en svår tid för mig med de alltmer glesa inläggen om spanska viner som jag tidigare kunnit engagera mig i. Med detta inlägg kunde jag äntligen komma ut ur den ekbeklädda garderoben!
FV:s sökande efter viner med elegans, balans och renhet, med avspegling av de lokala förutsättningarna, är beundransvärd och går som en röd (även vit!) tråd genom bloggandet. Att då försöka övertyga er om Aalto PS:s förtjänster är naturligtvis meningslöst, det var inte min avsikt. Men med tanke på att spanska vinerna näst intill eliminerats från den svenska bloggosfären, och än mer ur den svenska restaurangvärlden, (jag vet, jag generaliserar, men det är nödvändigt för att kunna diskutera ;) ) kan det vara på sin plats att någon påtalar att det faktiskt kommer intressanta viner från Spanien – som är mer än varumärkesdrivna!
Ribera del Duero är ju känt för att vara ett fäste för hårt ekade viner, kanske kommer detta ändra sig i framtiden som Rúben Sanz Ramiro antyder. Jag tycker dock att det blir besvärligt när man frikopplar vinet från vad som serveras på tallriken. Även hårt ekade viner som Pago de Carraovejas och Hacienda Monasterio, som inte brukar höjas till skyarna vid provningar, gifter sig faktiskt väl med en lokal Ribera-specialité som helstekt dilamm. Här skulle ett glas Keller Spätburgunder Bürgel, trots sin slankhet och klingande syra, inte vinna mångas förtjusning.
Ett av många exempel på seriöst nytänkande i Spanien är vinet El Reventón från distriktet Méntrida utanför Madrid, gjort på 100% garnacha och odlat på 850 meters höjd (fler andra intressanta viner kommer f.ö. från denna tillverkare). Vinet är ingen oral ekplanka även om det nu lagrats på fransk ek, omärkligt. Syran är härligt apelsinlik, åtföljd av en mineralitet som är unik för detta område. Inte bara eftersmaken är lång och harmonisk, utan även lagringstiden. Framförallt är detta ett vin som rymmer en magi skapad av garnachan, en vandring i ett hemligt landskap som gör vinet till en följsam vän vid måltiden. Tilläggas kan att Jiménez-Landi jobbar ekologiskt, och inte är mer varumärkesdrivna än någon annan seriös vinodlare som vill överleva på sin passion; produktionen är på ca 1500 flaskor.
Jag ser fram emot nästa provocerande inlägg!
Rackarns, vad sugen jag blev på mer spanskt nu...
Skön utläggning, LeifS. Tack. Slängde just in en beställning på Sotorrondero efter det här ;)
Frankofilen, tack för din alltid lika läsvärda vinblogg! Som av en händelse började www.vinissimus.com sälja viner en primeur igår, däribland Jimenez&Landi!
Skicka en kommentar