Sicilien på Mariaberget

Den första gången vi reste till Sicilien var i april 1997. Knappt fem år tidigare hade vi blivit väldigt förtjusta i ett rödpang från den ledande producenten Tasca d'Almerita, vid namn Rosso del Conte (förmodligen tack vare att Bengt-Göran Kronstam skrivit upp vinet i Dagens Nyheter). Det var en barrique-uppfostrad nero d'avola i varm men behärskad stil som visade sig utvecklas fint med flera års lagring.

Tasca d'Almerita - eller Regaleali som det vidsträckta godset hette - hade varit banbrytande i det kvalitetslyft som tog fart på centrala och västra Sicilien under 1970- och 80-talen. Inte oväntat var det lantaristokratin och dess gamla egendomar som hade kapital och utblick nog att investera i moderniseringar och nysatsningar. Andra namn i samma stora skala med liknande utveckling var Duca di Salaparuta/Corvo och Marsala-producenten Donnafugata.

Mot slutet av 1990-talet introducerades den svulstigare nyavärlden-stilen och fick sin främsta exponent i Planeta. Målet tycktes vara att tävla med alla andra världsdelar i grenarna extraherad solmogen frukt och rostade fat, och visst lyckades man på sitt sätt eftersom man hade gott om de varorna. Men framåt mitten av 2000-talet hade vi (och förmodligen andra också) börjat sätta likamedtecken mellan moderna Sicilien, nero d'avola och "allmänt jobbiga viner".

Samtidigt i östra ändan av Sicilien hände... inte så mycket. 1997 hörde vi inga som pratade med upphetsade röster om nerello mascalese och etna rosso, men om man knackade på hos äldre vinodlare med kvist hängande på porten så visst kunde man få smaka på de förvånansvärt lätta, syrliga och sträva rödvinerna. De kändes lite som en hälsning från svunna tider - åtminstone jämfört med annat vi drack där och då. Att området faktiskt haft en riktig storhetstid mellan tidiga 1800-talet och andra världskriget med framgångsrik export och allt, det missade man att påpeka.

Så, mot slutet av 00-talet, träffade Etna plötsligt mitt i prick på världens nyfödda längtan efter slankare röda åt det parfymerat burgundiska hållet, och efter svalvuxna mineraliska vita. Nya namn började att poppa upp och det var hög tid att lära sig stava ordentligt till nerello mascalese. Först ut var nog Benanti som fått fart redan på 90-talet. Under 00-talet anslöt extrem-puristen Frank Cornelissen, Tenuta delle Terre Nere, Passopisciaro, Girolamo Russo, Fattoria Romeo del Castello, Tenuta di Fessina, Graci, Vini Biondi och ultra-traditionella Calabretta som egentligen funnits på vulkanens norrsluttningar i mer än hundra år.

De tre storspelarna från västra Sicilien ville förstås också ha sitt på berget. Samtidigt blev det allmänt känt att man nere i Vittoria-provinsen gjorde ett annat och lättare slags nero d'avola, antingen med stöd av den ljust körsbärsfruktiga frappato-druvan i form av Cerasuolo di Vittoria DOCG - eller endera av dem på egen hand. När vi först hittade fram till Arianna Occhipintis hantverksviner härom året var det inget annat än en klockren uppenbarelse, och hennes farbror Giusto Occhipinti (COS) visade sig ha varit på banan i flera decennier med ungefär lika intressanta viner.

Under onsdagen presenterades ett gäng producenter från olika delar av den stora ön på Hilton Hotel vid Slussen, som del av en turné genom flera länder som tycks vara genomförd med stöd av EU-bidrag. Alla nämnda områden fanns med, men förutom Benanti och Fessina ingen av de hetaste producenterna. De flesta har ännu ingen svensk representation, och många av dem producerar vin i lägre prisklasser och större volymer. Trots det hittade vi en del intressanta viner.

Valle dell'Acate är en ganska stor egendom i Vittoria (100 hektar ekologisk odling) som drivs av Gaetana Jacono. Hon är ägarinna i sjätte generationen. Därav namnet på hennes 2011 6 Sesta Cerasuolo di Vittoria DOCG som lanseras på SB nu på fredag till det strategiska priset 99 kr. Som brukligt i den här appellationen är mixen lika delar frappato och nero d'avola - ungefär som i Occhipintis SP68, även uttrycket åtminstone delvis är ett annat. Vinet har lagrats mestadels i ståltank samt ett par tre månader på franska ekfat.

Vi gillade också Valle dell'Acates druvrena "Il Frappato" Vittoria DOC och "Il Moro" Nero d'Avola Vittoria DOC. Särskilt det senare har nog möjligheter att tilltala en större publik även om vi själva har ett gott öga till frappatodruvans beaujolaisigt sötsyrliga rödfrukt, här parad med en tydlig kärnbitterhet. Det är givetvis inga stora viner vi pratar om, men ändå tilltalande och klart användbara nu i sommar - frappaton får gärna drickas lätt kyld.

Topproducenten Benanti från Etnas sydsluttningar visade upp fyra viner där vi tyckte att de alla tre röda fått lite för stark prägel av de franska ekfaten, ett intryck som stämmer med tidigare smakprov inte minst av toppvinet 2004 Serra della Contessa Etna Rosso. Dock inte alls på ett modernt sätt, utan snarast konservativt i stilen. Mest imponerade blev vi av det vita 2008 Pietramarina Etna Bianco Superiore av 100% carricante, ett fortfarande alldeles ungt vin som tack vare en kompromisslös syrastruktur och framträdande mineralitet kommer att kunna utvecklas i många år framöver.

I slutändan var det nog de nya årgångarna från Etna-producenten Tenuta di Fessina som lockade mest. Erse Etna Rosso har det konsumerats flaskvis av i Casa FV, och den 2011 som snart finns i BS till sympatiskt pris (169 kr) upplevs minst lika rödlätt som nollnian och något mer tanninstrukturerad (tian missades av importören Handpicked). Druvrena 2011 Laeneo Nerello Cappuccio är ett par nyanser mörkare i frukten än Erse och har en mörkare mineralton. Kul också att få träffa den egensinnige vinmakaren Federico Curtaz - han var vingårdsansvarig hos en viss Angelo Gaia under åren 1982-1997 och startade sitt Fessina så sent som 2007.