onsdag, januari 23, 2013

Gubbamidda med bubbel


Som vanligt hade ingen av oss en aning i förväg. Men visst blir man glad en isande januarikväll när temat för provningen ganska oväntat visar sig vara "mousserande". Uppfriskande liksom, inför den kommande veckan. Och så lite gratinerad hummer och kycklingpaj på det.

Fast då kan väl knappast föråkaren också vara bubbel - hur skulle det se ut? Nä, först blir det antipasti - härliga toscanska salami från charkuteristen i Greve. Och ett utvecklat rött som förtjusar med syra och sammet alltmedan det berättar med stora bokstäver om sitt ursprung. Det här är ju traditionell toscana-sangiovese i all sin prakt. Med precis lagom flaskmognad. Så skönt att vara säker på sin sak!

2001 San Fereolo Dolcetto di Dogliani Superiore

Hmm, serveras det osynlig humble pie till antipastin? Nicoletta Boccas viner drack vi ju i somras och lyckades nästan producera en färdig bloggpost efter att vi sett dokumentärfilmen "Senza Trucco"... fast kvällens flaska är klarare i aromerna, mindre murrig och därmed ännu bättre. Detta gillas skarpt.


Över till bubblorna. Det första glaset har en gyllene färg med kopparnyanser men ser misstänkt disigt ut - beslöjat rentav - och osar som en rotsundiansk skräckvision om naturvin gone horribly wrong. En flack och liksom hemmagjord näsa av öljäster, grovhuggen cider, torkade aprikoser och bokna äpplen. En fruktig smak med syra och lite grov beska, småskojig fast väldigt udda, utan likheter med champagne. Om detta inte är en cider - alkoholhalten verkar vara högre än så - så kan vi tänka oss ett snedseglat jäsningsförsök av petillant naturel från Loire.


Oj. Här har det hänt väldigt konstiga saker i flaskan. Synd på rara ärtor.


Nästa glas är klart gyllene. Doften är rejält utvecklad med mognadsmarkörer som smör, knäck och nötter. Aromer av kanderad citrus och ugnsbakat äpple, croissant och tydlig mineralsälta. Aningen jordig med antydan till källarton. Relativt lätt i munnen, med spänstig finkalibrig mousse, finlemmad struktur, finessrik frukt och krispig sälta. Doften lovar mer än smaken kan hålla. Det här verkar vara mest chardonnay att döma av slankheten, och årgången vill vi ha till 1995, inte yngre men kanske äldre.


Så pass. Druvmixen: exakta proportionerna är inte offentlig handling, men vi har för oss att det brukar talas om 60/40 PN och CH. Borde väl varit ännu bättre?


Briljant gyllene. Supertydliga skaldjursmineraler på nosen, aptitretande havssälta. Citrus och gröna granny smith samt diverse gula och röda äpplen. Marsipan och nybakt brioche, antydan till fat och en mintig fräschör. Smaken är inget annat än strålande, ett rejält steg upp jämfört med föregående. Superfin gräddig mousse, perfekt balans i smaken som är kraftfull men samtidigt 100% harmonisk utan något hårt eller bittert. Superlång eftersmak som pumpar på och växer hela tiden, tar nästan andan ur oss. Här går det inte att komma med några som helst invändningar, det är bara njutning, det är helt enkelt en perfekt champagne. Vi tror att den är pinotdominerad och fatlagrad och åldern känns som 1988.


Bästa skumpan vi smakat. Fantastique!


Nästan klart gyllene utseende med lätt kopparton. Långt utvecklad, komplex doft med nötter, champinjon och tryffel, nougat och honung, järn och bokna äpplen, båthus och insjö. Lite snuskig, klart äldsta intrycket i uppställningen. Smaken bjuder på rejält utvecklade mognadstoner men samtidigt bra spänst i den krämiga moussen, likaså i den friska, strama syran. Kassaskåpstät i mitten med massor av power och en intensiv kryddighet, eller rentav värme. Eftersmaken pumpar på ordentligt och bjuder på oväntad saffransbulle och inte så lite järn. Tycks vara fatlagrat och måste vara pinotdominerat. Kan det vara så gammalt som 70-talet?

1990 Bollinger R.D. Extra Brut (degorgerad 9 sep 2003)

69% pinot noir, 31% chardonnay, 67% grands crus, 33% premier crus. Basvinet jäst och lagrat i ekfat. Mycket låg dosage. Sannerligen lustfyllt, näst bäst i uppställningen enligt enig panel.


Rikt gyllene färg, helt klar med någon kopparton. Doften är först rätt återhållsam, med viss utveckling, sammansatt utan spret men måttligt expressiv. Fortfarande frisk i frukten, med rika aromer av mosad persika och rött äpple. Mineralisk med toner av modellera, metaller och lite skaldjursdisk. Gott om ljus choklad och diskret svamp. I munnen ett storskaligt vin och rikt med perfekt mjuk mousse, helt harmoniskt sånär som på den markerade och mycket bestämda äppelsyran som sticker ut lite ur helheten - även om den nästan buffras av den stora frukten - samtidigt som den ger vinet en respektingivande stringens. Gott om röda äpplen i den långa eftersmaken. Super-vitalt, uppenbart pinot-dominerat, troligen fatlagrat, vi gissar att det är en 96a - möjligen Krug? men vi har för lite erfarenhet.


Vi och sällskapet rankar den som trea. Ingen malolaktisk jäsning för basvinet, det förklarar syran. Noteringen ger vid handen att man borde lagra längre, åtminstone om man vill ha mer mognadstoner. Fast det här kan nog bli i syrligaste laget i framtiden när frukten avtar. Eller? 


Tack E för unik uppställning!

8 kommentarer:

Henrik sa...

Vad är det Winepunker brukar säga? 20 män prövar champagne, sedan vinner Comtes ...
I övrigt då, intressant att en tio år gammal dolcetto blir traddo-Sangiovese. Hur smakade den som ung, tro?

Anonym sa...

Hua, det verkar som om äpplena har tagit över helt. Varför inte bara använda äpplen i stället för druvor när man gör mousserande? Har någon hört talas om äpplig Meursault eller Chambertin? eller äpplig Chablis. Samma druvor, nästan samm geografiskaursprung! Usch! Champagne skall smaka Pinot Noir eller Chardonnay, inte äpplen.

Finare Vinare sa...

Henrik - troligtvis smakade San Fereolo inte som dolcetto vanligen brukar från början heller, eftersom den är gjord som ett lagringsvin med längre maceration och lång lagring i använda fat etc. Men vem vet?

Anonym - ja, mogen pinotskumpa blir ju gärna äpplig till sin karaktär, det går liksom inte att komma ifrån... men i chardonnay-rena Comtes 88 handlade det bara om accenter. Vi har en Selosse Initial (deg 11) i kylen, trots en viss fatoxidation är det i stort sett bara citrus man tänker på. Så BdB kanske är säkrare för äppelallergikern?

Ta JF Ganevats Jura-chardonnay från i lördags. Garanterat inte ett äpple i sikte, noll oxidation och kvalitetsmässigt som Corton-Charlemagne, Good shit...

Ruso sa...

Dokumentären Senza Trucco, hur får man tag i den? Jag såg trailern på youtube.
Det är tydligt att man måste införskaffa en Comtes de Champagne asap. Har gillat deras baschampagne dessutom.

Finare Vinare sa...

Anonym - nej fan är det inte lite Pommac i Selossen också! Bäst du låter bli dem och lämnar dem åt oss ;-)

Ruso - filmen beställde vi här:

http://senzatrucco.wordpress.com/

Producenten skickade snabbt och det gick lös på under €20 allt som allt.

Kolla ute i Europa, de är mycket "billigare" där än i Sverige. Priserna skilde minst 300 kr på 02an, även inklusive frakt och svensk skatt.

Om du handlar Comtes 04, vänta gärna flera år!

Anonym sa...

Fantastiskt trevlig blogg ni har! Jag har läst den länge, men hittills aldrig kommenterat. Nu skrev ni om champagne igen och jag känner mig tvungen att fråga.

Jag ska köpa mig en champagne för max 1500 kronor. Jag kan inte bestämma mig, men heller aldrig sluta fundera på vilken, så tar tillfället i akt. Vad hade ni köpt, sett ur SB:s nuvarande sortiment? Jag är inne på: Cuvée Sir Winston Churchill, Krug Grande Cuvée eller Taittinger Comtes de champagne. Är de överskattade?

Har druckit mycket champagne men aldrig inhandlat någon flaska över 1000 kr och känner att det är en bra anledning att fira mitt nya jobb.

Och åter, tack för en trevlig blogg som förgyller många av mina kvällar!

StefanAkiko sa...

Vilket vidunderligt underhållande blogginlägg. Tack för att du så frikostigt bjuder på självdistans parat med varm humor. Jo, blindprovning är väldigt svårt, särskilt med de lite mer ovanliga druvorna och områdena. Och sedan kan man ju snubbla på väldigt låga trösklar, också... Det är enklare att sätta ihop en blindprovning där alla får noll poäng än där någon lyckas pricka alla rätt.

Det förhållningssätt som Frankofilen företräder är ju ett personligt val baserat på att man känner sig nöjd med den beslutsbas man samlat på sig. Själv har jag bara hållit på i lite drygt 25 år med nördigheten och fortfarande finns det vindistrikt och vintyper som återstår att upptäckas. Kan därför inte uttala mig med säkerhet om det verkligen är så att min källares förskjutning mot röd Bordeaux verkligen är i överensstämmelse med min smak.

StefanAkiko sa...

Aaahrg... Felpostad kommentar. Poster den också där den hör hemma.
Ber så mycket om ursäkt över min redundans.