torsdag, juli 12, 2012

2010 Foradori Fontanasanta Manzoni Bianco


Det här vinet intresserar oss på flera sätt. För precis en vecka sedan blev vi undfägnade ett skalmacererat vitt som funkade riktigt bra med våra smaklökar. Det var en cortese från Gavi. Och kvällen innan hade vi sett hur Elisabetta Foradori bearbetade den gröna skalmassan i amforor av rent bibliskt utseende. Men då handlade det om en nosiola från Trentino. Visst kan man finna flera likheter -  som utan tvekan har sin grund i vinmakningsmetoden - men i sin stil har de olika vinerna ändå en unik identitet.

Medan Foradoris röda viner har sitt ursprung i den flacka Rotaliano-slättens flodavlagringar, så kommer de vita med namnet Fontanasanta från de branta kullarna runtomkring. Incrozio Manzoni är en korsning mellan riesling och pinot blanc som trivs i de norditalienska backarnas kalkrika lerjord. Elisabetta odlar biodynamiskt sedan millennieskiftet och är stenseriös i sin strävan att uttrycka terroir. Det här vinet jäser i betongtankar med en veckas skalkontakt och uppfostras i större fat av akaciaträ under ett år.

2010 Foradori Fontanasanta Manzoni Bianco Vigneti delle Dolomiti IGT är vaxgult i färgen, och lätt disigt i glaset. Doften bjuder på typiskt skalmacererade drag av ljunghonung, bivax, veteöl, citronskal och gula plommon, plus en puff av rök och ljusa övertoner som liknar blommande hedörter.

Väldigt tilltalande i munnen! I första hand är det finessen man slås av, men det saknas varken kraft eller koncentration. Dessutom finns en antydan till vaxig citrusfetma, men framförallt pratar vi renhet och fräschör, utan framhävda tanniner eller bitterhet från den långa extraktionen. Det har flera goda egenskaper som man förknippar med fatlagrade vita - men liksom utan själva fattonerna, särskilt de rostade. 

Vi tänker att detta borde passa som handsken till grillad fisk. Tre spett med lika delar tonfisk, lax och hälleflundra samt aioli, väldressad sallad och levain får bli vår middag. Och visst funkar det riktigt bra. Några års lagring kan knappast skada, även om drickbarheten är fin redan nu.

SB/TSE (rest från n****vinsläppet), 219 kr (prissänkt från 274 kr).

ps. När vi testade på Haut Les Vins i maj funderade vi inte så mycket på de speciella dragen från vinifieringen - kanske för att importören marknadsförde sig hårt i ena örat - men kunde ändå inte undgå att imponeras av Foradoris tre vita. Prova får ni se!

fredag, juli 06, 2012

Senza trucco - le donne del vino naturale


"Quattro donne. Quattro stagioni. Una sola passione." Så lyder taglinen till Senza Trucco, en italiensk dokumentärfilm på temat kvinnliga vinmakare. Originaltiteln har dubbel betydelse - "utan smink" och "inga trix". På engelska har filmen fått titeln "All Natural".

Fram till förra generationen var det väldigt ovanligt i Italien att kvinnor hade den ledande rollen på en vinegendom, men idag är det en av de tydligaste tendenserna till förändring av den italienska vinscenen, som i många fall också för med sig andra, nygamla sätt att tänka vin, i viss kontrast till den strävan efter status och prestige som i mångt och mycket präglat de senaste trettio årens italienska framåtrörelse.

Av de fyra huvudpersonerna är åtminstone två kända för en lite bredare vinpublik: Elisabetta Foradori är sedan många år en karismatisk fixstjärna i Trentino, medan Arianna Occhipinti mer nyligen har fört sicilianska Vittoria högt upp på listan av nödvändigheter för den medvetna vinamatören. Nicoletta BoccaSan Fereolo är en respektfull uttolkare av terroiren i Dogliani strax öster om Monforte d'Alba och Dora Forsoni gör traditionell Vino Nobile på Poderi Sanguineto i Montepulciano.

I Senza Trucco får vi se de fyra kvinnorna i konkreta arbetssituationer under året som börjar med vinterbeskärning och slutar i det lite sorgsna ackordet när skörden är över. Inga styltiga "talking heads"-intervjuer i glassiga tasting-rooms, utan det som faller sig i stunden medan odlarna gör vad de ska. En och annan kanske blir överraskad av att se hur stor del av det hårda fysiska arbetet dessa ägarinnor själva står för. Deras identitet och stolthet ligger helt klart i att vara bönder och hantverkare.

Vi blir glada av att se den här filmen. Ganska omgående slås man av att den är gjord av riktiga filmare som vill visa oss något istället för att skriva oss på näsan. Även för den som själv jobbar med dokumentär-film och med tiden har blivit rätt kräsen är detta riktigt bra. Klipptempot är lugnt, kameraarbetet följsamt och ljudet sitter där det ska. Ni minns väl Mondovino, där Jonathan Nossiters skakiga amatörkamera, risiga ljud och taffliga möten med förutbestämd agenda fick en att vrida sig i soffan och fingra efter fjärrkontrollen.

"Vi lever i en tid som är besatt av att upprätta värdehierarkier", säger Nicoletta Bocca vid ett tillfälle, "så ytligt - det är porr, inte kärlek".
Om man hellre vill uppleva de poetiska och existentiella aspekterna av vinodling och vinmakning, av landskapet och dess årscykel är den här filmen en bra punkt att börja. Egentligen behöver man nog inte vara det minsta intresserad av vin för att ha behållning av den. Precis så ska en bra dokumentär fungera. Se den!

Regi: Giulia Graglia. Produktion: Effetto Notte. Dvd & porto €19,50 här.

ps. Sugen på att prova vinerna? Börja här.

onsdag, juli 04, 2012

Blandade sommarviner #1


Här har vi den i full aktion. Tatarataa: 2011 La  Tour du Bon Bandol - sommarens bästa rosé! Se på färgen: så snygg den är (lite ljusare i verkligheten än på bild). Och doften som mixar blodapelsin och vattenmelon med peach melba, vita vinbär, anis och våta stenar är ju hur läcker som helst. I munnen imponeras vi av vinbärssyrorna, mineralsältan, fruktkoncentrationen och längden som kommer utan kladdig sötma eller onödigt hög alkohol. Med en tallrik bruschetti kan man lätt lura sig att Falsterbo ligger på Côte d'Azur. En ny laddning har just kommit in.


Bruno Clairs 2010 Marsannay Rosé är såklart ett lite lättare rosa utan samma koncentration och tryck i smaken, men för den som uppskattar elegansen i pinot noir finns det gott om druvkaraktär att nosa fram här, komplett med lite insjölera minsann. I munnen tänker vi särskilt på renheten, mineraliteten och matvänligheten - vinet växer ett par storlekar i samspel med lämplig föda. Det ska bli intressant att se hur det här vinet utvecklas med ett par år i källaren, så lättfotat det är finns ändå karaktären av exceptionell årgång. I stort sett slut på SB. Tidigare bloggat här.


EM-finalen fick ackompanjeras av germanska tongångar, inte mer än rätt med tanke på att italienarna just snuvat dem på finalplatsen. 2009 Weinhaus Heger Blauer Spätburgunder har en hel del gemensamt med Beckers baspinot, dels i stilen och dels i så motto att de överpresterar kraftigt i förhållande till sitt pris. Nosen är ädeltysk och skulle aldrig kunna misstas för något annat - en supertypisk kombo av malört, reduktiva mineraltoner, kryddor, blodapelsin, rönnbär, jordgubbar och fudge. Smaken ur bourgognekupan är oväntat stor, tät och intensiv i attacken, men budgetprisläget avslöjar sig till slut i eftersmaken som kunde ha varit både längre och roligare. Ändå en trevlig bekantskap som finns i BS. Tidigare bloggat här.


Det är snart två år sedan vi först fick bekanta oss med Uwe Schiefer, både den sympatiska killen och hans sympatiska viner. Med ett par säsonger extra under bältet har 2008 Blaufränkisch Eisenberg lagt på sig lite runt midjan och rundat av sig till en riktigt skön drickupplevelse. Sniffet påminner rätt mycket om syrah från ett kallare år - lätt funkigt, rökigt och animaliskt med toner av vitpeppar, salvia och malört över mörk sval bärfrukt. En mellanviktare i munnen - frisk och läskande åt det gröna hållet - men också betydligt mjukare och mer lakritslent än vi minns vinet från dess ungdom. Hög drick- och njutbarhet, komplett med positiv naturvinskänsla (en aning livlig koldioxid). Tyvärr slut på SB. Mera Schiefer, tack!


2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano ser redan drickfärdigt ut - mörkt rubinrött utan blå reflexer. Nosen är väldigt attraktiv med sina klockrena sangiovesedrag: salvia, timjan, svart te, grusjord, surkörsbär, hallon och en proffsig liten krumelur av rostad ek nere i högra hörnet. Smaken är rena skolexemplet på en välbyggd toscanare - druvtypiska aromer, spänstiga syror, greppiga tanniner och massor av friska örter och mineraler. Varje gång vi kommer tillbaks till den svarta etiketten från Poliziano, så slås vi av vilket pålitligt vin det är och hur mycket man får för pengarna. Slut på SB såklart, de borde ha köpt in tredubbla mängden av ett såhär pass beprövat och populärt vin. Tar hand om medelhavskrubbet med bravur: grillade lammfärsköfte, tsatsiki och grekisk sallad.


2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo


Vi har använt oss av ordet "renhet" i några av de senaste rödvins-posterna. Ikväll dricker vi ett lysande exempel på vad det ordet betyder. Giuseppe Rinaldi brukar kallas en av "de tre (sista) mohikanerna". De andra två är Maria-Theresa Mascarello och Augusto Cappellano. Det finns väl en handfull till som borde räknas in bland de sista entusiasterna, inte minst Fabio Alessandria/Burlotto och Mauro Mascarello ligger nära till hands. Gemensamt är en heltraditionellt och småskaligt hantverk som förmedlar landskapets druvor, terroir och traditioner med minsta möjliga förvrängning. I källaren eftersträvar Rinaldi ett minimum av intervention. Traditionen bjuder långa macerationstider och lagring i stora slavonska ekliggare.

Tack vare initierade förhandsrapporter får 2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo två timmar i karaffen innan middagen. Doften är nu öppen och ger ett finstilt, heltraditionellt intryck av absolut ren nebbiolofrukt utan ek eller annan make-up från vinmakning. Liksom hos många andra botti-viner börjar noterna med lätta associationer till målarlåda. Det fortsätter med klarröda körsbär och tranbär, jord, svart te och örter. Några rosenblad svävar i toppen av glaset.

I munnen serveras skinande ren rödfrukt och gott grepp i de finpulvriga slipdammstanninerna. Tranbärssyrorna är friska men behagligt infattade och balanserade, det finns inget som spretar här. Eftersmaken bjuder på en oväntad kryddton som liknar libbsticka eller curry. Strukturellt sett är det inget stort vin, det är snarare parametrar som elegans, finess och drickbarhet man tänker på. Det är överraskande vänligt sett till förhandsrapporterna, klart mer harmoniskt än nollnian, och den långa luftningen gjorde nog susen.

Naturligtvis är det oerhört gott, men framför allt är det sant. Dess storhet finns på ett filosofiskt plan. En zenmästare skulle varit nöjd med att komma fram till det här resultatet efter fem år på en bergstopp. Det har inga av de fixade drag man förknippar med modern vinmakning, men heller inga av de egenheter som icke-interventionistiska viner ibland dras med. Det är helt enkelt ett absolut rent vin. Efter det här smakprovet lever resterande flaskor väldigt farligt.

I det här fallet känns det ovanligt korkat att bidra till hajpen eftersom efterfrågan på Rinaldis viner redan vida överstiger tillgången. De är alltför billiga! Antingen skulle han kunna dämpa köpsuget med ett högre pris, eller också expandera på olika sätt för att möta efterfrågan. De flesta andra egendomar vill förstås göra både och, men Bepi Rinaldi verkar vara magnifikt ointresserad av kapitalismens grundbultar, vilket bara ökar attraktionen eftersom vi förstår att det är något annat som driver verket.

Ett vin som går på tvärs med allt vad systembolaget och lejonparten av hela vinbranschen står för finns såklart inte att köpa i Sverige. Eldsjälen BB-Vinimport i Dragör har nischat in sig på italienska traditionalister och säljer flaskorna för 160 dkk. De tar vanligen slut så fort de kommer hem.

Italienska Viner försåg oss med läsning och flaskor. Tack för det! Vinosapien och Vinovis berättar om måttligt givande vingårdsbesök.

tisdag, juli 03, 2012

2004 Costers del Siurana Miserere


Förlåt att vi ljög i gårdagens post. Vi hade faktiskt ett spanskt vin i källaren. Den allra sista flaskan - så varför inte sätta sprätt på den som en hyllning till det fantastiska spanska fotbollslaget? Men varför köpte vi den egentligen, kan man undra - vi som i stort sett aldrig dricker spanskt? Jo, det beror på en fling vi hade med topp-prioraten Clos de l'Obac från samma firma i slutet av 90-talet och början av 00-talet.
Kanske var det Jürgen Grossman som först servererade oss vinet på Restaurang Gässlingen? Hur som helst: inom kort köpte vi fler flaskor, och vi gillade dem skarpt.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, tiotusentals viner har provats och druckits och våra smakpreferenser hunnit förskjutas avsevärt. I ljuset av detta är 2004 Costers del Siurana Miserere Priorat en positiv överraskning. Jovisst är det ekigt - vi pratar coca-cola och julkryddor - men doften höjer sig lyckligtvis över det fatblurriga med bergsfriska fläktar av eucalyptus, pinjer och mynta/oregano. Den mogna plommonfrukten toppas av riktigt fina cassis-noter som får oss att anta en viss inblandning av cabernet sauvignon. För övrigt en komplex och intressant mognadskompott med inslag av tobak, lakrits, anis, läder, soja, tryffel och bränd jord - mineralkaraktären är rätt tydlig.

Första klunken klipper till med en rejäl näve tanniner som direkt gör oss på gott humör. Med ett gäng entrecôter på grillen kan man ju knappast få bättre besked. Det här är ett vin som vill något, och som verkar kunna bjuda tillräckligt motstånd. Smaken är storvuxen, men inte överextraherad, överekad eller överdriven - bara välbyggd. Munkänslan påminner närmast om tät sammet. Alkoholen sticker inte ut och är inte alarmerande hög - lite ovanligt för Priorat - medan syran är frisk nog. Ja, hela ekipaget sitter ihop och balanserar på ett utmärkt vis, och befinner sig dessutom i ett perfekt drickfönster för tillfället. Ganska imponerande vin i den ekade skolan, och riktigt gott till de grillade köttbitarna.

Druvmixen visar sig vara 27% cabernet sauvignon, 27% garnacha, 26% tempranillo, 10% cariñena och 10% merlot. Tolv månader i nya ekfat - 72 stycken - och ingen filtrering. Alkoholen är 14,5% och syran 5,4 g.
Nog finns det en del likheter med barrikaderade supertoscanare - S gissade först att det var en sådan - även om tanninerna upplevs som större och mer bestämda. Jämfört med Castello di Brolio häromdagen är det i alla fall utan tvekan betydligt bättre.

måndag, juli 02, 2012

2010 Domaine du Pas Saint-Martin 'La Butte à Lorin' Cabernet de Saumur


Vad ska vi dricka till pizzorna? Ta nåt syrligt italienskt! Bien entendu. Syrligt, fast det blir nog franskt. Det känns inte som Italiens kväll ikväll och spanska viner har vi inga.


2010 Domaine du Pas Saint Martin "La Butte à Lorin" Cabernet de Saumur har ett långt namn, men klarar sig med en kort beskrivning.

Det är alltför ljust i färgen för att vara rött, och för mörkt för rosé. Den ganska försiktiga nosen ger lite cabbiga vinbär, några jordgubbar, en aning av rödvinsvinäger och rätt tydlig mineralkänsla. Inget sniffarvin direkt, men i munnen tar det för sig desto bättre. Friskt, käckt och syrligt som sören med god druvkaraktär, en del tanniner och en gnutta krydda i det förhållandevis långa slutet.

En skojig och lite annorlunda tagning på cabernet-temat som ställer vissa krav på matsällskap och smakar helt förträffligt vid 10-12 grader i samspel med hembakt pizza.

Vinik, 110 pix. €6,50 på plats.

Gården har ingen hemsida men en presentation finns att läsa här.
Annars är det ju vita Pierre Frite vi är mest bekanta med. Den röda ligger på lut för provning.