Blandade sommarviner #1

Här har vi den i full aktion. Tatarataa: 2011 La  Tour du Bon Bandol - sommarens bästa rosé! Se på färgen: så snygg den är (lite ljusare i verkligheten än på bild). Och doften som mixar blodapelsin och vattenmelon med peach melba, vita vinbär, anis och våta stenar är ju hur läcker som helst. I munnen imponeras vi av vinbärssyrorna, mineralsältan, fruktkoncentrationen och längden som kommer utan kladdig sötma eller onödigt hög alkohol. Med en tallrik bruschetti kan man lätt lura sig att Falsterbo ligger på Côte d'Azur. En ny laddning har just kommit in.

Bruno Clairs 2010 Marsannay Rosé är såklart ett lite lättare rosa utan samma koncentration och tryck i smaken, men för den som uppskattar elegansen i pinot noir finns det gott om druvkaraktär att nosa fram här, komplett med lite insjölera minsann. I munnen tänker vi särskilt på renheten, mineraliteten och matvänligheten - vinet växer ett par storlekar i samspel med lämplig föda. Det ska bli intressant att se hur det här vinet utvecklas med ett par år i källaren, så lättfotat det är finns ändå karaktären av exceptionell årgång. I stort sett slut på SB. Tidigare bloggat här.

EM-finalen fick ackompanjeras av germanska tongångar, inte mer än rätt med tanke på att italienarna just snuvat dem på finalplatsen. 2009 Weinhaus Heger Blauer Spätburgunder har en hel del gemensamt med Beckers baspinot, dels i stilen och dels i så motto att de överpresterar kraftigt i förhållande till sitt pris. Nosen är ädeltysk och skulle aldrig kunna misstas för något annat - en supertypisk kombo av malört, reduktiva mineraltoner, kryddor, blodapelsin, rönnbär, jordgubbar och fudge. Smaken ur bourgognekupan är oväntat stor, tät och intensiv i attacken, men budgetprisläget avslöjar sig till slut i eftersmaken som kunde ha varit både längre och roligare. Ändå en trevlig bekantskap som finns i BS. Tidigare bloggat här.

Det är snart två år sedan vi först fick bekanta oss med Uwe Schiefer, både den sympatiska killen och hans sympatiska viner. Med ett par säsonger extra under bältet har 2008 Blaufränkisch Eisenberg lagt på sig lite runt midjan och rundat av sig till en riktigt skön drickupplevelse. Sniffet påminner rätt mycket om syrah från ett kallare år - lätt funkigt, rökigt och animaliskt med toner av vitpeppar, salvia och malört över mörk sval bärfrukt. En mellanviktare i munnen - frisk och läskande åt det gröna hållet - men också betydligt mjukare och mer lakritslent än vi minns vinet från dess ungdom. Hög drick- och njutbarhet, komplett med positiv naturvinskänsla (en aning livlig koldioxid). Tyvärr slut på SB. Mera Schiefer, tack!

2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano ser redan drickfärdigt ut - mörkt rubinrött utan blå reflexer. Nosen är väldigt attraktiv med sina klockrena sangiovesedrag: salvia, timjan, svart te, grusjord, surkörsbär, hallon och en proffsig liten krumelur av rostad ek nere i högra hörnet. Smaken är rena skolexemplet på en välbyggd toscanare - druvtypiska aromer, spänstiga syror, greppiga tanniner och massor av friska örter och mineraler. Varje gång vi kommer tillbaks till den svarta etiketten från Poliziano, så slås vi av vilket pålitligt vin det är och hur mycket man får för pengarna. Slut på SB såklart, de borde ha köpt in tredubbla mängden av ett såhär pass beprövat och populärt vin. Tar hand om medelhavskrubbet med bravur: grillade lammfärsköfte, tsatsiki och grekisk sallad.