2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo

Vi har använt oss av ordet "renhet" i några av de senaste rödvins-posterna. Ikväll dricker vi ett lysande exempel på vad det ordet betyder. Giuseppe Rinaldi brukar kallas en av "de tre (sista) mohikanerna". De andra två är Maria Teresa Mascarello och Augusto Cappellano. Det finns väl en handfull till som borde räknas in bland de sista entusiasterna, inte minst Fabio Alessandria/Burlotto och Mauro Mascarello ligger nära till hands. Gemensamt är en heltraditionellt och småskaligt hantverk som förmedlar landskapets druvor, terroir och traditioner med minsta möjliga förvrängning. I källaren eftersträvar Rinaldi ett minimum av intervention. Traditionen bjuder långa macerationstider och lagring i stora slavonska ekliggare.

Tack vare initierade förhandsrapporter får 2010 Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo två timmar i karaffen innan middagen. Doften är nu öppen och ger ett finstilt, heltraditionellt intryck av absolut ren nebbiolofrukt utan ek eller annan make-up från vinmakning. Liksom hos många andra botti-viner börjar noterna med lätta associationer till målarlåda. Det fortsätter med klarröda körsbär och tranbär, jord, svart te och örter. Några rosenblad svävar i toppen av glaset.

I munnen serveras skinande ren rödfrukt och gott grepp i de finpulvriga slipdammstanninerna. Tranbärssyrorna är friska men behagligt infattade och balanserade, det finns inget som spretar här. Eftersmaken bjuder på en oväntad kryddton som liknar libbsticka eller curry. Strukturellt sett är det inget stort vin, det är snarare parametrar som elegans, finess och drickbarhet man tänker på. Det är överraskande vänligt sett till förhandsrapporterna, klart mer harmoniskt än nollnian, och den långa luftningen gjorde nog susen.

Naturligtvis är det oerhört gott, men framför allt är det sant. Dess storhet finns på ett filosofiskt plan. En zenmästare skulle varit nöjd med att komma fram till det här resultatet efter fem år på en bergstopp. Det har inga av de fixade drag man förknippar med modern vinmakning, men heller inga av de egenheter som icke-interventionistiska viner ibland dras med. Det är helt enkelt ett absolut rent vin. Efter det här smakprovet lever resterande flaskor väldigt farligt.

I det här fallet känns det ovanligt korkat att bidra till hajpen eftersom efterfrågan på Rinaldis viner redan vida överstiger tillgången. De är alltför billiga! Antingen skulle han kunna dämpa köpsuget med ett högre pris, eller också expandera på olika sätt för att möta efterfrågan. De flesta andra egendomar vill förstås göra både och, men Bepi Rinaldi verkar vara magnifikt ointresserad av kapitalismens grundbultar, vilket bara ökar attraktionen eftersom vi förstår att det är något annat som driver verket.

Ett vin som går på tvärs med allt vad systembolaget och lejonparten av hela vinbranschen står för finns såklart inte att köpa i Sverige. Eldsjälen BB-Vinimport i Dragör har nischat in sig på italienska traditionalister och säljer flaskorna för 160 dkk. De tar vanligen slut så fort de kommer hem.

Italienska Viner försåg oss med läsning och flaskor. Tack för det! Vinosapien och Vinovis berättar om måttligt givande vingårdsbesök.