Kanske var det Jürgen Grossman som först servererade oss vinet på Restaurang Gässlingen? Hur som helst: inom kort köpte vi fler flaskor, och vi gillade dem skarpt.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, tiotusentals viner har provats och druckits och våra smakpreferenser hunnit förskjutas avsevärt. I ljuset av detta är 2004 Costers del Siurana Miserere Priorat en positiv överraskning. Jovisst är det ekigt - vi pratar coca-cola och julkryddor - men doften höjer sig lyckligtvis över det fatblurriga med bergsfriska fläktar av eucalyptus, pinjer och mynta/oregano. Den mogna plommonfrukten toppas av riktigt fina cassis-noter som får oss att anta en viss inblandning av cabernet sauvignon. För övrigt en komplex och intressant mognadskompott med inslag av tobak, lakrits, anis, läder, soja, tryffel och bränd jord - mineralkaraktären är rätt tydlig.
Första klunken klipper till med en rejäl näve tanniner som direkt gör oss på gott humör. Med ett gäng entrecôter på grillen kan man ju knappast få bättre besked. Det här är ett vin som vill något, och som verkar kunna bjuda tillräckligt motstånd. Smaken är storvuxen, men inte överextraherad, överekad eller överdriven - bara välbyggd. Munkänslan påminner närmast om tät sammet. Alkoholen sticker inte ut och är inte alarmerande hög - lite ovanligt för Priorat - medan syran är frisk nog. Ja, hela ekipaget sitter ihop och balanserar på ett utmärkt vis, och befinner sig dessutom i ett perfekt drickfönster för tillfället. Ganska imponerande vin i den ekade skolan, och riktigt gott till de grillade köttbitarna.
Druvmixen visar sig vara 27% cabernet sauvignon, 27% garnacha, 26% tempranillo, 10% cariñena och 10% merlot. Tolv månader i nya ekfat - 72 stycken - och ingen filtrering. Alkoholen är 14,5% och syran 5,4 g.
Nog finns det en del likheter med barrikaderade supertoscanare - S gissade först att det var en sådan - även om tanninerna upplevs som större och mer bestämda. Jämfört med Castello di Brolio häromdagen är det i alla fall utan tvekan betydligt bättre.
4 kommentarer:
Barrikaderade supertoskanare - undrar om de är på Silvios sida eller tvärtom?
Underbart ord hursomhelst.
Och Priorat var länge sedan, den här låter fin. Druvmixen och hög höjd som räddat hela paktetet? Hög höjd brukar ju bidra till trevligare syror. Och mineraliteten är onekligen på pluskontot.
Jag har en spanjor i kylen, alvariñho, men den går inte i kväll. Riesling av någon sort till before, sedan blir det sannolikt något från axelmakterna och så har R med sig något blint - ser vi fram emot.
Den toscanska barriquevågen får väl numera betraktas som ett stycke italiensk nutidshistoria, precis som Silvios hårimplantat? Nu gäller det att återetablera traditionerna, utforska den egna bakgården och sluta fjäska för USA-turisterna.
Jo, Miserere hade lite av samma slags fräschör som man kan finna i bergslägen i Napa. Och så var ju 2004 en exceptionellt bra årgång i Priorat.
Vilken albariño är det du har på lut? Och så får man hoppas att axelmakterna står på er sida i kväll ;-)
Sköna MMS, Henrik. 2010 Auguste Favier och 2005 Pegau Réservée låter spännande. Please spill the beans!
Resan inleddes på gården med Kellers von der Fels 2010 som fick sällskapa med sol och fänkålssalami.
R fick sedan Favier blint och villade bort sig själv mot Piemonte innan han pga saknade tanniner hittade hem till CH9.
Till maten, vitklöksgnuggad lammfilé med grönsaker i ugn och en basilika- och löksky, kom glas två fram. En sniff och en sipp får mig att säga Chateauneuf-du-Pape, en traditionalist och mogen - så bra så jag säger 01, eller möjligen en otroligt lyckad 04.
Pegau får jag faktiskt inte in i sikte, för den saknar helt brett - jag säger Vieux Telegraphe och Vieux Donjon och även "det kan ju inte vara Clos des Papes"? Det är på den nivån ...
Favier är jättefin med hallon interfolierade med viol, lavendel och aningen fikon och någonting lite valnötigt. Våt sten, lakrisala toner och en - börjar jag tycka - hustypisk svävande garrigue (tänk segelflygplan som svävar omkring), läskande syror och bra oumph. Värme, men ingen hetta.
Men när 2005 Pegau CR kommer på bordet så inser man att CH9 ska lagras.
Den har fått ihop alla bestånsdelar till en underbar helhet. Hallon, aningen cassis, aningen fikon, suverän garrigue, fantastiskt fin lakrits, underbara citrussyror och ett mineraliskt sug i slutet som får en att bara sträcka sig efter en ny sipp hela tiden. Södra Frankrike panorerar och paraderar förbi lyckliga åskådare.
Pegau öppnade sig på en kvart i karaff, Favier var som bäst efter närmare sex timmar i karaff och glas. Har man lagrat varmt kan man lätt knäcka Pegau 05, men man har många år på sig.
Favier bör man sitta på åtminstone fem år, kanske rentav tio.
Charles Guiraud lever inte alls farligt längre ...
Jag hoppas det framgår hur mycket jag älskade båda vinerna?
P.S
Keller von der Fels 2010 går inte heller av för granithackor. Suverän riesling. Visst, GG-viner kan ge kanske lite mer djup och lite mer intensitet, men den här bara glider in och sveper med en i en underbart lättfotad dans. Jag hoppas den inte stänger ner, för jag älskar den precis som den är och har ingen lust att vänta i tre-fem år på den.
D.S
Skicka en kommentar