söndag, januari 29, 2012

Nollnior från Alain Brumont



1996 skrev Robert Parker om Château Montus: "These are unreal wines that are purely made, remarkably rich, and so complete and promising that they cannot be ignored." Den ledande vinkritikerns sifferbetyg på 95:orna låg i spannet mellan 92 och 96 poäng av 100 möjliga. Fantastiskt, eller hur? Men sedan dess har, såvitt vi kan se, inte en enda recension av Brumonts viner publicerats i The Wine Advocate. Varför? Vi fattar ingenting. Ändå listar advokaten Château Montus Cuvée Prestige som "Outstanding" i sin "Wine Buyer's Guide" - i sällskap med endast tre andra från Sud-Ouest - och resten av Brumonts viner som "Excellent". Visst borde de vara som klippta och skurna för Uncle Bob? Här tycks det ligga en hund begraven. Kan någon vara så vänlig att förklara vad som hände?

Andra delar av den internationella vinpressen tävlar dock om att hylla Alain Brumont. Inte minst brittiska Decanter med skribenterna Andrew Jefford och Steven Spurrier, som håller La Tyre på samma nivå som högsta rangens Bordeaux och nyligen utnämnt dessa viner till "Frankrikes mest undervärderade". Kim Marcus på Wine Spectator delar ofta ut hyggliga betyg till Brumonts alster, men anger samtidigt bisarrt korta drickfönster - japp, de är redan stängda - vilket antyder att han inte riktigt fattat poängen med de här grejorna.

För poängen är naturligtvis att lagra, något som de svenska vinskribenterna skyndade sig att kommunicera till allmänheten så fort Sigva introducerade Alain Brumont på den svenska marknaden i mitten av 90-talet. Som unga var hans viner tuffa och vresiga med obönhörliga tanniner. Många provare oroade sig. "Ska frukten överleva tanninerna?" har man fått höra upprepade gånger genom åren. Med facit i hand måste man nog svara ja på den frågan - åtminstone i de goda år som är ganska vanliga där nere i sydväst. På senare tid har vi flera gånger plockat fram 2000 Château Montus blint, och mer än en trebetygare har gissat att det rörde sig om klassat vin från Pauillac.

Château Bouscassé

I onsdags fick vi möjlighet att testa Brumonts nollnior på ett bräde. Det var intressant, dels för att årgången verkar vara lika lyckad i Madiran som i Bordeaux, och dels för att firma Brumont tycks ha tagit ännu ett kliv upp i kvalitet när det gäller frukt och tanniner. Om det är årgångens förtjänst eller resultatet av optimerade metoder och allt äldre vinstockar är inte gott att säga, men La Tyre och ett par av de andra vinerna ger ungefär samma kassaskåpstäta känsla som de bästa exemplen av Bordeaux 2009 på Nordiska Museet häromåret.

Till att börja med är standardtappningen av Château Montus ovanligt tät och god i den aktuella versionen. Med Bouscassé Vieilles Vignes och i ännu högre grad Montus Cuvée Prestige kliver vi upp flera steg både vad gäller tanniner och densitet, men vår favorit i flighten blev Perron Segondine. Det är en nytillkommen egendom i Brumont-imperiet, och Haut Lieu är toppselektionen därifrån. Tannat käkar av allt att döma ny ek till frukost ett år som detta. Dessutom ingår en femtedel cabernet franc, som bidrar till en härlig aromatik. Tanninmattan är oerhört tätvävd och munkänslan sagolikt harmonisk. Det finns bara ynka 120 flaskor att dela på för restaurang och privatimport, så vi la just in en beställning. Resten av vinerna finns också i RS för tillfället, men kommer att släppas i lite större kvantiteter senare under våren.

2009 Château Bouscassé Vieilles Vignes (249 kr, RS)
2009 Château Perron Segondine Haut Lieu (319 kr, RS)
2009 Château Montus (189 kr, RS)
2009 Château Montus Cuvée Prestige (295 kr, RS)

Härnäst serverades en vertikal som var extremt lärorik, inte minst eftersom årgångarna skiljde sig åt en hel del. 2009 La Tyre - tät som natten, med ofantliga tanniner - bedömde vi som dagens bästa vin sett till potentialen, nästan i en klass för sig. Men nollfemmans struktur var byggd av liknande virke, och de fyra åren hade gjort vinet mer sammansatt. Ungefär lika sammansatt upplevde vi nollettan, ytterligare en mycket lyckad årgång. Nollsjuan avvek från de andra genom tidigt utvecklade toner av brett, stall och läder - ganska trevligt men också lite oroande i ett såpass ungt vin - medan nolltvåan var mycket expressiv med varmare sydfranska drag och mer fruktsötma än de andra åren. Bäst som drickupplevelse betraktat var inte oväntat det allra sista vinet, som visade hur en Brumontare med full mognad kan te sig. Tobak, örter, sadelläder, brett - inte så olikt en mogen Pegau, men lite lättare i kroppen med nedsmälta tanniner och fin syra. Underbart.

2009 La Tyre (795 kr, RS)
2008 La Tyre (795 kr, TS)
2007 La Tyre (575 kr, TS)
2006 La Tyre (495 kr, TS)
2005 La Tyre
2002 La Tyre
2001 La Tyre (795 kr, BS)
1996 Montus XL

Vinunic arrangerade provningen, Brasserie Bobonne lagade god mat och serverade. Fler intryck finns att läsa här och här.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kul läsning och intressant ifrågasättande, även om jag själv inte läser Parker utan själv skaffar mig en uppfattning om vad ett vin smakar innan jag köper det.

En liten korrigering.
Det var Sigva som introducerade Alain Brumont i Sverige 1995, det var deras första producent och jag köpte mycket av deras viner till min krog på den tiden.
Flera år senare, förmodligen i början av 2000-talet, tog Vinunic över representationen av vinerna.

Helt ärligt var jag mycket mer imponerade av Bouscassé och Montus för 10-15 år sedan än idag.
Om det beror på att vinerna är sämre, att andra gör mycket bättre viner, eller att jag har ändrat preferens vet jag ju såklart inte.

Niklas

Finare Vinare sa...

Niklas! Visst är det enda raka att smaka själv och bilda sig en uppfattning. Att köpa viner på andras poängsättning är ingen bra strategi, åtminstone om man avser att själv dricka vinet. Och Parker är knappast någon att hålla i handen på lite mer äventyrliga utflykter...

Vi blev bara sjukt nyfikna på varför Brumont släcktes ut från Parkers radar efter 1996 trots en sådan hyllning. Slängde just iväg en fråga på Twitter, vi får se vad det ger.

Aha, vi hade inte alls koll på att det var Sigva som skötte introduktionen. Men nog gjorde de ett bra jobb, för det blev ju snart liv i luckan bland de svenska vinskribenterna. Den första årgången vi köpte av Montus var 1992, vi hade ett helt gäng av dem i skafferiet. Tyvärr lyckades vi inte spara dem tillräckligt länge, tuggade tanniner istället...

Vinerna har väl knappast blivit sämre, snarare bättre om man med det menar bättre frukt och mer harmoniska tanniner. Men vårt intryck är att stilen var mer "klassisk" för 10-15 år sedan. Brumont har följt med sin tid, liksom konkurrenterna i Bordeaux.

Att många fler gör mycket bättre viner idag är väl ställt utom all tvekan, och dessutom har andra och nya stilar tillkommit. Densitet och kassaskåpstäta tanniner är möjligen inte lika åtråvärt längre, den rollen har nog övertagits av transparens, drickbarhet och finess. En gissning är att både dina och våra preferenser gått åt det hållet.

Men. Ibland längtar man efter rediga tanniner - särskilt till en stadig köttbit - och då ligger det nära till hands att kolla efter bra tannat. Brumont är besatt att hantera sina jordar rätt och han låter inte ekfaten ta över i källaren. Som sagt, tannat käkar ek till frukost. Så varför inte ge de exceptionellt lyckade nollniorna en chans.

Anonym sa...

Hej,

har för mig att det var något tjafs om olika tappningar för Bouscassén för något år sedan. Att det skulle vara olik för olika marknader. Blev det någon klarhet i detta.
Har för mig att det jämfördes flaskor best från Tys me d köpta i Sve och de från bolaget var sämre, om jag minns rätt...

/J

Finare Vinare sa...

En fin gammal post från 2009 :) Läs mer här:

http://vinare.blogspot.com/2009/12/chateau-bouscasse-2005-vs2005.html