2006 Foradori Teroldego Rotaliano

Det finns vinmakare med osedvanlig utstrålning. En sådan är Elisabetta Foradori. Dramaturgin i hennes historia är så stark att den skulle kunna kokas ner till tidningsrubriker eller filmsynopsis:
"19-åring tar över gården och avslöjar potentialen hos oansenlig druvsort" eller "Ensamstående trebarnsmor sätter okänd appellation på världskartan".

2006 Foradori Teroldego Rotaliano DOC är husets basversion av lokala druvan teroldego. Färgen är intensivt blåröd. Doften är först lätt animalisk och reduktiv, men öppnar snart upp med syrahliknande aromer av violer, blåbär och mörka surkörsbär. Den rena frukten spelar mot lakrits, gummi, fat, örter och bränd jord, plus en knivsudd autentisk funkighet och biodynamisk kompost på röda äpplen. Ett omisskännligt italienskt uttryck, trots närheten till fransk syrah.

I munnen får vi en välbalanserad och riktigt trevlig drickupplevelse med fint fokuserad frukt som liknar söta blåbär och lakrits. Friskt syrligt och bestämt till sin personlighet, med seriös stoppning och struktur, samtidigt så lent och harmoniskt i munkänslan med vanilj och choklad. De klockrena, smått laktiska fruktaromerna hänger kvar i gommen ett bra tag efteråt. Ett extremt välgjort och matvänligt vin, naturligt framtonande, livligt och fjäskbefriat liksom sin upphovskvinna - och precis lika tilltalande.

Till 159 kr är det här en kanonbra norditalienare som utan större problem överträffar nordrhônare i samma prisklass. 2006 är en god årgång, och det finns solklar potential för utveckling med några års lagring. Dessutom är PrimeWines pris i BS konkurrenskraftigt i ett europeiskt perspektiv. Hatten av!


ps. Dag 2 får vi mer bordeauxlik doft, lätt stallig med sammetsmjuka körsbär, blomtoner och snygga fat. Smaken minst lika bra som igår, och den har på samma gång stramat upp sig och blivit ännu lenare.

Föredrag med Elisabetta Foradori för er som hänger med på tyska:

Vad händer i Valpolicella?

Samtliga viner på denna munskänksprovning (utom det sista) kom från östra delen av zonen: "Valpolicella Allargata", som anses vara den mest dynamiska för tillfället.

1. Opakt blåsvart med ceriserosa kant, enormt tät uppsyn. Fint fruktig och violblommig doft med blåbär, lakrits, gummi, vanilj och mörk choklad. Mycket tät och fruktig smak med sötmogna bär, frisk syra, lurviga tanniner och hög men ändå infattad alkohol. Bränd jord, kryddor och mörk choklad i eftersmaken. Kul, säreget och gott vin.

2006 Marion Teroldego, Veronese IGT

14,5% alkohol. 100% teroldego från femtonåriga pergola-stockar. Kloner från Foradori i Trentino. Skördas i två omgångar, den ena vid normal skördetid med 30 dagars torkning, andra hälften en vecka senare vid optimal mognad. 30 månader i 350-litersfat av slavonsk ek. 4000 flaskor. Privatimport från gården. 183 kr

2. Mörkt rödsvart, nästan opak med röd kant. Brända toner på nosen, rostade fat, tjära, russin, vanilj och kryddnejlika. Rejält med kola från ekfaten som tyvärr dominerar intrycket totalt. Mörkfruktig smak med amarena-körsbär, lakrits och massor av fatvanilj. Ekbeskt och kantigt, med kritiga mineraltoner. Överekat vin, i vår smak. Tumme ned.

2006 Tenuta Sant’Antonio Valpolicella Superiore "La Bandina"

14,5% alkohol. Normal skördetid, ingen appassimento. Nya 500 liters fat. TS 90005 nov 2010,  189 kr.

3. Ljusare rubinröd med tomatkant. Öppen doft, ljus och fint volatil med röda körsbärspastiller, jord, örter och blommor. Balsamiska drag med litet inslag av polish och en uppfriskande grönhet. Rödfruktig smak, slank, osöt och välbalanserad med frisk syra, måttlig alkohol och tilltalande ungdomlig grönhet. Syrorna ger vinet en utmärkt längd. Riktigt snyggt vin och säkert ett utmärkt matsällskap.

2007 Latium Morini Valpolicella Superiore "Campo Prognài"

15% alkohol. Sen skörd och 40% torkade druvor. 70% corvina. Kryomaceration. Privatimport från Hoff Vinhandel, 264 kr. Cirka €15 i Italien.

4. Rödsvart färg, nätt och jämnt genomskinlig. Goda fat på doften, lite för mycket ek. Lakrits, kaffe, stall, kryddor och toffee. Knuten, instängd frukt. Frisk attack i munnen, grovkalibriga trätanniner, tydlig ekbeska, Kraftfullt vin, men tyvärr alltför hårt ekat och därmed disharmoniskt. Tumme ned.

2006 Roccolo Grassi Valpolicella Superiore

14,5% alkohol. Vulkanisk jordmån. 60% torkade druvor, tre veckors appassimento. Lagrat i barriques, en tredjedel nya. Dolt nummer från clubamarone.com, 358 kr.

5. Rödsvart som fyran. Volatil, senskördad, läcker doft. Körsbärskärnor, torkade körsbär, russin, fikon, botrytis, blommor och lakrits. Tydlig mineralkaraktär och lite svettiga fat. Stor smak med småsöt körsbärsfrukt, frisk syra och god lakritsrondör. Välbalanserat, matinriktat vin som utvecklas fint med luft mot allt renare frukt. Riktigt bra, ja kanske bäst av kvällens viner.

2006 Marion Valpolicella Superiore

14,5% alkohol. 60% corvina grosso, 20% rondinella, 10% corvina gentile, 10% croatina. Skördat i två omgångar: hälften vid normal skördetid med 40 dagars torkning, hälften senskördat utan torkning. 30 månader på 350-litersfat av slavonsk ek. 16 000 flaskor. BB-Vinimport, 225 DKK/199 DKK, BS 350 kr

6. Rostad fatkaraktär med igloo cola, limtoner, kryddor och mint. Tydlig örtighet med timjan, rosmarin och oregano. Blåbärig/körsbärig frukt med parfymerad tvålkänsla. Ekbesk smak med stora tanniner av god kvalitet, tyvärr också något kantiga och grova. Tanninerna spretar, vinet tycks behöva mer lagring. Även här hittar vi för alltså för mycket fat, även om de bidrar med en del gott.

2004 Corte Sant’Alda Valpolicella Superiore "Mithas"

14% alkohol. Senskördat, vildjäst. 3 års uppfostran i gamla fat om 250, 500 och 1000 liter. Vinovativa PI, 390 kr.

7. Klart lysande röd färg. Öppen, söt och läcker doft av cassisnickel, geleråtta och godisek. Söta bärtoner av hallon, jordgubbar och vinbär med ljusa kaffeskyar. Mycket ung, slank och renfruktig smak med tydliga sensationer av frisk nysågad träplanka. Nymalet arabica och ljus choklad. Hög alkohol. Långt och lite bittert slut. Högglanspolerat och gott. Lagra minst fem år.

2006 Allegrini La Poja Veronese IGT

15,5% alkohol. Kalkrik vingård på La Grola-kullen i västra hörnet av classico-zonen. 100% corvina. Sen skörd, 20 månader i nya barriques. 94422, 469 kr.


Tack till Anders Källberg som höll i provningen!

Munskänkarna provar aprilnyheter

Den som kommit för att uppröras av och/eller göra sig lustig över klantigt gjorda och defekta "naturviner" på månadsprovningen hade inte så mycket att hämta igår. Det var nämligen "vin" som serverades, varken mer eller mindre. Ett vin var dock klart annorlunda på gränsen till kontroversiellt, och kan vara värt att ägna några inledande rader.

2009 Paraschos Π-NOT är en skalmacererad pinot grigio från Collio vid slovenska gränsen. I den här trakten finns traditioner sedan 1700-talet att låta druvskalen få vara med i vitvinskaren några dagar innan pressningen. Grekiskfödde Evangelos Paraschos har gjort vin sedan 1979 och arbetar utan kemiska tillsatser i vingårdar och källare. Jäsningen genomförs med med förkultiverade naturliga jäststammar från de egna vingårdarna. Öppna träkar (tini) används för den relativt korta macerationen varefter vinet uppfostras under två år i mindre botti. Eftersom pinot gris är en mörkskalig druva, har vinet fått en orangerosa färg som mest liknar rosé.

Första sniffet är märkligt - vinet är fortfarande nästan rumsvarmt i väntan på att kylen ska göra sitt. Doften är vag och liksom undanglidande, höig och allmänt odefinierad. Syrorna märks knappt, vinet griper inte tag och det smakar inte särskilt mycket överhuvudtaget. Vi utbyter några lustigheter om den menlösa grigion och går över till att korka upp de andra buteljerna.

Kanske var det ett dåligt exemplar, för senare på kvällen är intrycket helt annorlunda. Nu har nosen plötsligt fått spets och karaktär. Här finns en smultronliknande frukt med några bitar saftigt apelsinkött, en tydlig kalkstenskänsla, fortfarande lite halm, och lätt volatila toner som man kan gilla eller ogilla. Men ingen oxidation att tala om, som man kunde befara i ett vin där det står "eventuale presenza di solforosa" på etiketten. Den lättfotade smaken har bra stuns på syrafronten och rätt hyggligt grepp. Gott om aromer men inte alls så mycket tanniner och beska som i andra skalmacererade (orange)viner vi provat, utan en lätt och pigg karaktär - uppfriskande och drickvänlig efter den rejält extraherade finaltrion. Sympatiskt och kul, faktiskt. Problemet, som vi ser saken, är priset.

Redan vid första ögonkastet blev vi förtjusta i Thomas Picos chablis från Domaine Pattes-Loup i byn Courgis, och ett par snabba sippar bekräftar intrycket från i januari. Mineraliskt och renfruktigt, naket och spänstigt, ärligt i uttrycket. My aim is true. Inköpes.

När man har de här två vinerna bredvid varandra, är det ingen tvekan om vilket som är det bättre. Den absolut rena 2010 Morgon Côte du Py har mer framträdande granitmineraler, mer järn och köttsafter och en struktur som ber om lagring även om vinet är superbt att dricka redan nu. Lapierres version ger mer bärfrukt och kryddor, med något grönare drag och en svag ton av hönshus som Andreas Larsson hjälpte oss att hitta. Men tänk er då volymen på den tonen nästan nedskruvad till hörbarhetsgränsen. Hur som helst: två underbara viner, fast det visste ni ju redan.

Intressant parbildning, och två ganska olika viner på syrahtemat som båda är rätt sköna. 2010 Domaine Habrard Crozes-Hermitage är föredömligt druvtypiskt - violer, lagerblad, svartpeppar - och karaktärsfullt i en medelfyllig, frisk och syradriven smakprofil. Vinet prickar in en sweet-spot mellan pris och kvalitet, och visst behöver vi väl minst fem hyggliga norra rhôneviner på SB att välja på till vardags? Vi lär återkomma till denna opretentiösa men klart lyckade crozes. 2010 Domaine Gauby Les Calcinaires blandar hälften syrah med resten mourvèdre, grenache och carignan - mestadels från unga stockar. Biodynamiskt och lantligt så det förslår, med osande lagårdsbacke runtom hörnet. Den som inte uppskattar doft av djurspillning bör kanske se sig om efter något annat, men vi andra kan glädjas åt en rik sydfransk plommonfrukt med rätt stor komplexitet. Smaken är väl tilltagen och rund i kroppen med gott oumpf, avmätta syror och massor av druvmogna tanniner som lär kicka in fint till en grillad lammstek. Bör drickas och kan absolut lagras något år.

Här är det heller ingen tvekan om vilket vin som är det mest intressanta och givande. 2009 Foradori Teroldego Rotaliano uppvisar en viss flaskvariation, där de flesta buteljer tycks helt rena och andra lite mer reduktiva med lätta pustar av ostbutik och utedass, som ändå inte är det minsta obehagliga. Ska vi sammanfatta teroldego i två ord så blir det blåbär och lakrits. Visst finns det en örtbukett också, lite som den man kan hitta i en norra rhône-syrah. Men det är i munnen som Elisabetta Foradori ställer skåpet. Friska, livliga, spänstiga syror i ypperlig balans med en välbyggd fruktkropp, mogna lena tanniner och en lakritsfet, nästan viskös munkänsla. Nollnian är en ynnest att dricka nu - inte minst för Foradori-fans som oss - men något års lagring kan nog lyfta upplevelsen lite till. Den nya importören har jackat upp priset onödigt mycket, men jämfört med andra viner runt 220 kr på SB är det fortfarande riktigt bra utdelning. Om ni har tillfälle, handla hos Cibi e Vini för 145 dkk. Carlo Merolli kan eventuellt hjälpa till...

ps. Väl bearbetade intryck av en binge aprilnyheter kan man läsa här.

2010 Podere Le Boncie "5"

När FV-mobilen stannade till hos Terroiristen nu i påskas bjöd den sympatiske Stefan Jensen på ett glas som direkt snackade med oss. Klockren hantverksmässig sangiovese som det verkade, fri från nya småfrallor även om det stod Toscana IGT på etiketten. En flaska fick åka med hem för lite närmare bekantskap.

Podere Le Boncie är en liten egendom i frazione San Felice, Castelnuovo Berardenga. Gården startades av Giovanna Morganti 1990 i samband med att hon erhöll några hektar vinmark av sin far, Enzo Morganti. Han hade i sin tur varit ansvarig hos San Felice ända sedan 1978 och Giovanna arbetade själv där under 80-talet, bland annat med deras universitetssamarbete gällande experimentodling av gamla druvsorter som åtminstone på den tiden riskerade att försvinna.

2010 Le Boncie "5" är andravinet till Giovannas stolthet Le Trame och består av fem traditionella druvsorter från Chianti.
Givetvis sangiovese - fyra femtedelar - men också cilegiolo, colorino, mammolo, den sällsynta foglia tonda samt sangiovese-klonen prugnolo. Odlingarna sköts biodynamiskt och hela operationen måste betecknas som "icke-interventionistisk". Vinerna jäser i öppna ekståndare under tjugo dagar och uppfostras i medelstora botti. Giovanna Morganti är förresten medlem av Vini Veri.

Vad är då det här för ett vin? Ungt och typiskt för sitt ursprung, men ändå med en helt egen DNA-uppsättning. Vibrerande av pigga syror, röd och blå lite burdus frukt och smått sturiga tanniner. Om vi ska jämföra med ett par viner vi tidigare skrivit om, så får det bli en tänkt mix av Montevertine Pian del Ciampolo och Elisabetta Foradoris teroldego. Utan tvekan finns ett slags "naturvinskänsla". Den är rätt diskret men ändå fullt märkbar med noter av salmiak, syren, valnötter och rött äpple.

Vi är förtjusta och fyller på i sommar!

135 dkk, Terroiristen


ps. fin franskspråkig rapport från ett vingårdsbesök här.

2010 Brunnenhof Lagrein (vino della botte)

Överraskningarnas tid är inte förbi. Kurt Rottensteiner på Brunnenhof i Alto Adige läste (förmodligen i en rätt skum google-översättning) om sin 2006 Pinot Nero Riserva Mazzon som gav ett värmeskadat/passé intryck hemma hos oss i slutet av juli. Häromdagen svängde DHL upp framför firmadörrn med provflaskor av nollsjuan och nollåttan, plus ett botti-prov av gårdens lagrein från 2010. Hoppsan, här har vi en odlare som är mån om sitt goda renommé.

Det mörkt blålila 2010 Brunnenhof Lagrein (vino della botte) doftar ungtjut med toner av blåbärsyoghurt, violer och färsk lakrits. En förförisk näsa som lockar till stora klunkar utan prut. I munnen får vi så en lustfylld sötmogen blåbärsfrukt med perfekt balanserad syra, krämigt mjuk munkänsla och en svinläcker övergång till sötlakrits och örter i avslutningen. Förmodligen har man inte hunnit leta rätt på svavelstickorna innan avtappningen, för satan i gatan vilken drickbarhet! Lite primi piatti och slurp, så var det vinet slut.

Bland smak-associationerna hittar vi teroldego, dolcetto och syrahdominerad rhôneblandning. 2010 verkar vara da shit i Südtirol såväl som i Toscana, Rhône och Bordeaux. Vinet kommer från riktigt gamla stockar, är en nyhet hos Brunnenhof och släpps framåt jul. Möjligen/troligen kommer det att importeras av Carlo.


ps. Mer ungt vin på bordet måste vi ha! Didier Barrals 2008 Faugères missade vi helt när det kom till Sverige (i alltför få flaskor på grund av hagelskurar). Ändå står det på lut ikväll. Tack, Henrik.

Munskänkarna provar decembernyheter

Munskänkarnas urval av decemberhyheter är rätt kul, med dominans av typiska viner från favoritområden i Frankrike och Italien. Som vanligt är det tio viner som serveras stationsvis för sittande provning. Vi kommer att köpa några av dem framöver. En extra hundring ger tre mer exklusiva viner att prova. Åtminstone ett av dem är ett utropstecken!

Vin nr 1 har en mycket ljus, vitgul färg. Doften ger god, ung, något aromatisk, söt liten frukt av vit persika och mineraler. En viss sirlig blommighet finns också - helheten tilltalar oss rieslingfreaks, även om det uppenbarligen är chardonnay i glaset. Smaken är fräsch och ungdomlig med bra fruktkoncentration, behaglig syra och bra längd. Mycket tilltalande vin med gott om fin mineralitet. Det är den första chablis premier cru av årgång 2006 vi provar.

2006 Chablis Premier Cru Fourchaume (Jean-Marc Brocard, Chablis)

Vin nr 2 har en ljust guldgul, briljant uppenbarelse. Ser moget ut! Doften är nötig med gul persika, vaniljtonad, något unken med mognadstoner som är en aning frånstötande men framförallt mycket tilldragande. Smaken är utvecklad och harmoniskt balanserad, med bra, torr, stram koncentration och lång eftersmak. Nötter, vanilj och lite knäck. Inte det minsta trött eller i utförsbacke. Gott!

1999 Savigny-lès-Beaune (Louis Jadot, Bourgogne)

Vin nr 3 har en ungt blåröd färg, något mer vinröd än nästa vin. Doften ger primär, charmig frukt med körsbär, hallon, blåbär och örter. Blommor och persika kommer till. Smaken är ungfruktig, örtig och något för kärv idag. Syran är frisk och bra. Avslutningen är lite kort. Ett års lagring rekommenderas.

2006 Château des Coccinelles Côtes-du-Rhône

Vin nr 4 har en likaledes blåröd färg. Doften är intressant, något unken - syrah! Här finns inslag av gummi, viol, lakrits och garrigue. Därunder finns ung, fin bärfrukt i utmärkt södra-rhône-stil. Bra! Smaken fyller ut fint och håller ihop ordentligt. Syrahkomponenten är mer märkbar än uppgivna 25%. Någon eldighet märks i den rätt långa avslutningen. Ett riktigt bra vin i en stil vi gillar, det här bara måste vi köpa några flaskor av!

2005 Alain Jaume Grande Garrigue (Vacqueyras, Rhône)

Vin nr 5 har en en relativt hög färgintensitet för att vara pinot noir - vinrött med lite blåton. Doften är fatkryddig, ger intryck att vara rätt välmatad i frukten, med nypon, smultron, pinotparfym och örter. Smaken är lite uttorkande med goda syror. En liten besvikelse jämfört med doften. Ändå är vinet tillgängligt och trevligt - kan drickas nu.

2005 Côte-de-Nuits Villages (Domaine Chevalier, Bourgogne)

VIn nr 6 har en något blåare färg än föregående vin. Här finns mycket av "våt" frukt i en lite mer unken doft. Frukten har röda bär som slånbär, och örter. Mer renfruktigt och betydligt mindre kryddigt än det förra vinet. Smaken är ung, fruktig och fortfarande rätt kärv. Här finns bra syra, stramhet och intensitet som ropar efter några års lagring.

2005 Marsannay Les Longeroies (Domaine Jean Fournier, Bourgogne)

Vin nr 7 är varmt vinrött och relativt mörkt. Doften är fruktig och modern med körsbär, örter, lite tobak och vanilj. Smaken är fruktig, örtig, god och hyfsat lång. Mix av sangiovese, merlot och cabernet från både chianti och maremma. Gott och rätt så lämpat att dricka idag.

2005 Brancaia Tre (La Brancaia, Toscana)

Vin nr 8 liknar föregående vin, men är tätare och aningen blåare. Doften har ljuvliga, tilltalande körsbärsblommiga drag, körsbärsfrukt och hudkräm. Rostade fat, vanilj, och mineraler kommer till. Smaken är fruktig och örtig med bra attack och stram, tuff karaktär av unga tanniner. Båda toscanarna är klart återhållna i doften. Det här är det bättre vinet, men behöver lagras i minst ett par år.

2004 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano (Toscana)

Vin nr 9 har en tät, simmigt blåröd färg. Det doftar bittermandel, körsbärskärna, mörk choklad och ny ek. Här finns mycket av ren, rik frukt i mittsmaken. Syrorna är också bra, och längden är hyfsad. Gott! Det bästa vin av teroldego vi smakat hittills.

2003 Granato (Foradori, Vigneti delle Dolomiti)

Vin nr 10 har en ljusare vinröd färg med bruna toner i kanten. Det ser moget ut! Doften är rätt extrem, med plommonmarmelad, katrinplommon och gammal körsbärssaft som glömts riktigt länge i skafferiet. Helt mogen, drickfärdig, lång smak. Intressant vin, men inte riktigt vår påse.

2003 Tommaso Bussola Valpolicella Superiore (Veneto)

Vin nr 11 har en tät, märkt blåröd färg. Doften är mycket kryddig, med supertydlig kanelstång som blommar ut i pepparkakskryddor. Förutom kryddorna bjuds en tät, intensiv fruktighet med björnbärssaft, plommon och körsbär. Egenskaperna går igen i smaken. Vi brukar inte uppskatta typen, men vinet både doftar och smakar riktigt gott. Väl tilltagen, intensiv smak, med rejäl längd och en stor, lite glöggvarm avslutning. Bör vinna i komplexitet med tiden.

2005 Malleolus (Emilio Moro, Ribera del Duero)

Vin nr 12 har en något grön, gräsig och varmt vegetativ doft. Här finns svart vinbärssaft med viss dragning åt svartvinbärssylt.
Utveckling mot plommontoner. Rostade fat förstås, men de är inte mest framträdande. Smaken är medelfyllig, mycket fruktig, välgjord och lång. Men inte heller detta är vår typ av vin. Man får ju rätt mycket fin bordeaux för pengarna. 86% cabernet sauvignon, 14% merlot.

2004 Joseph Phelps Cabernet Sauvignon (Napa Valley)

Vin nr 13 har en fantastisk, rödbrun färg. Närmast självlysande i glaset. En fröjd att skåda! Doften ger otroligt goda, svampiga mognadstoner - vi pratar bouquet! En hel julpresentkorg fylld av choklad, nötter, kola, russin, torkad frukt och övermogna körsbär. Smaken är komplex, ädel, harmonisk och lång med perfekt mogna syror. Vinet visar med all tydlighet varför amarone förtjänar att lagras riktigt länge. Köp och drick som ett portvin till julens ostar och nötter.

1990 Masi Amarone della Valpolicella Classico (Veneto)

ps. På bilden syns utsikten från Venasque norrut mot Mont Ventoux. Gör sig bättre på bild än Storgatan i december!

FV recenserar recensenterna #2

"Arkitekterne bor sjældent i lejlighederne i de almennyttige boligselskaber de har været med til at tegne..... hvem anmelder anmelderne ??..." Citatet från juni 2011 ringar in problemet med att vara vinskribent åt dagspressen. Idag handlar det inte om att smitta andra med din passion för vin och utveckla dina funderingar och insikter i ämnet. Det handlar om att så kortfattat som möjligt tala om för kreti och pleti vilka av de nysläppta volymprodukterna som kan tänkas passa. Det handlar om att kommunicera på lågstadienivå med enklast möjliga bilder, klicheer, siffror och symboler. Bakom denna sorgliga tendens ligger säkert högvis av ängsliga läsar- och marknadsundersökningar.

Stop! Arrête! Basta! Alla kan ju se att det är hög tid för vinskribent-skrået att förnyas. En ny generation måste våga gå utanför tipslådans enkla format - vässa sig och bli mer essäistiska för att vinna journalistisk integritet. Morgontidningarna måste ta sitt ansvar. Vinkulturen förtjänar att behandlas som annan kultur.
Den här gången presenterar vi:

Mikael Mölstad - Svenska Dagbladet och Millhouse Förlag

Om Bengt-Göran Kronstam hittills varit Sveriges mest inflytelserika vinskribent - ingen tvekan om den saken - så är Mikael Mölstad (MM) den store inspiratören i konsten att förvandla passion till varumärkesbyggande. Det får man ändå ha en viss förståelse för, eftersom MM har har fått till några odiskutabla hits genom åren, och det utgår inga STIM-pengar för gamla vinskriverier.

När den första upplagan av "En Värld av Vin" kom ut 1990, så var vi säkert många som imponerades av den encyklopediska ambitionsnivån och den massiva ansamlingen av information, tack vare medverkan av ett flertal specialister. Utblicken var långt vidare än Systembolagets horisont. Vi hade äntligen fått ett svenskproducerat standardverk som var värt att packa ner i väskan på vinsafarin i Europa.

Lika värd att packa, och kanske då särskilt i bilens handskfack, var "Vägarnas Bästa" som först gavs ut 1999. Åtskilliga gånger när vi varit på genomresa i en svensk småstad har vi haft nytta av boken i jakt på hyggligt ätande. Användarvänligheten gjorde boken till en win-win för alla inblandade (ja, vi lekte själva med tanken att samla ihop till något liknande, för tjugo år sen när våra band turnerade som mest). När Millhouse sedan slog sig ihop med Gourmet för att producera "White Guide", blev det förstås en given hit på alla kanaler.

Under den andra halvan av nollnolltalet har Mölstads entreprenörskap i mycket handlat om att flytta sina redan upparbetade tillgångar till internet. 2008 återföddes "En Värld av Vin" som betalsajt och mindre lyckat försök till interaktivt nätsamhälle. "Wow-News" kallar MM sin "oberoende nyhetssajt om vin", ett ganska så lustbefriat flöde av nyheter som nog ändå kan vara matnyttiga för folk som jobbar i den volymorienterade dryckessvängen. Under senaste året har MM ingått i redaktionen för Allt om Vin, tillsammans med de andra gossarna på bilden ovan. Det är för denna publikation MM emellanåt lägger manken till vid datorn.

Allt det här är ju gott och väl, men varför måste MM slöskriva i Svenska Dagbladet också? Avståndet mellan de en gång encyklopediska ambitionerna och dagens fumliga bloggsnuttar och vintips är närmast ofattbart. Problemet med MM är dels: att själva vinintresset tycks ha falnat längs med vägen, och dels: att han verkar sakna såväl skrivarglöden som den egentliga förmågan (om det inte gäller att promota White Guide, då vaknar lusten). Vilken nybakad journalist som helst skulle skämmas att signera Mölstads vinskriverier i Svenskan. Man får dra slutsatsen att MM är bättre skickad som förlagsredaktör än som skribent.

Del #1 i vår miniserie om vinskribenterna publicerades här.


ps. Kul att läsa när Red Scream agerar redaktör åt MM. Har de inga på SvD?

pps. Nu när de grå eminenserna bestämt sig för att såga hårt i aprilsläppet, kan det vara intressant att kolla in vad det är som orsakat all denna affekt. På måndag häller Stockholmsmunskänkarna femton nysläppta viner varav sju är behängda med epitetet "naturvin".

2007 San Fereolo Coste de Riavolo
2009 Paraschos NOT

2010 Domaine Pattes-Loup Chablis
2010 Cordier Bourgogne Blanc Vieilles Vignes

2010 Marcel Lapierre Morgon
2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py

2010 Domaine Habrard Crozes-Hermitage
2010 Domaine Gauby Les Calcinaires

2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigne Nuove
2009 Foradori Teroldego Rotaliano

2005 Tilenus Pagos de Posada
2009 Quinta do Vallado Sousão

2009 Delas Hermitage Domaine des Tourettes
2009 Brancaia Ilatraia
2009 Aalto PS

Näringslivets Hus kl. 17.30, 250/350 pix, inget krav att vara medlem.

Chez Franko 8 september

Vi börjar i köket där Franko direkt har ett glas redo. Det är roligt med viner som berättar tydligt vad de är för något, och det är ingen tvekan om att vi har en muscadet i glaset, stenig som sjutton. Den är frisk i syran men känns lite utvecklad, med en lätt anstrykning av tobak och äppelcider, vilket möjligen förstärks av att 2010 Domaine de l'Ecu Expression de Gneiss varit öppen sen i tisdags.

Påfyllning kommer, av ett annat vin. Doften är på samma gång neutral och aromatisk, med solmogen frukt som vetter åt det exotiska. Våta stenar, frisk syra och noll spår av ek gör detta till ett typexempel på alvarinho/albariño som nog ändå landar på den spanska sidan. Vi konstaterar ganska tvärsäkert att det inte är 2011 Terras Gauda Rías Baixas O Rosal, vilket det givetvis är.

Så över till en (som det verkar) Spätlese, med en del tyngre oljeindustri och saftiga gula burkpersikor på nosen, vilket speglas i den lätt oljiga smaken som har en del problem med sötma/syra-balansen. Intrycket är så pass utvecklat att vi gissar på sent 90-tal från Mosel eller Nahe, men det visar sig faktiskt vara 2005 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Spätlese. Vi var betydligt mer imponerade av nolltrean i påskas.

Den sista aperitifen har vi lyckats "lufta igen". Två timmar i karaff och en alltför låg serveringstemperatur gör att det i stort sett är tvärstängt på nosen - vilket det absolut inte var från början. Med lite god vilja kan man dock hitta drypande ananas, citrusskal, ren kalksten och kryddiga mineraltoner. I munnen bevisar de perfekt integrerade syrorna och smakens längd att vi har att göra med ett storslaget vin - fascinerande möte mellan senskördad riesling (utan botrytis) och bourgognelik terroir - men 2010 Wittmann Morstein Riesling GG hade en bättre show i måndags. Förlåt.

Komplex och elegant pinotnäsa! Det finns mycket att hitta i nästa vin, med gemensamma ansträngningar. Kryddor och rökar drar in över syrlig svalvuxen frukt. Lufttorkat kött, rökt te och tång sluter upp. Röda körsbär, tranbär och grapefruktskal. Stendamm och kanel. I munnen slankt och samtidigt generöst, med en ren och fin vinbärssyra och dyra små silkestanniner som pudrats lätt med kakaopulver. Smaken slutar torrt med mineralsälta, salmiak och rökiga fattoner i svansen. En fint balanserad toppklasspinot med härlig drickbarhet. Vi gillar verkligen det här, enda invändningen är att faten är ett uns för påtagliga just nu. En early drinker snarare än ett lagringsvin, borde vara som bäst om ett par år.

Inledningsvis är Franko och fiskar i Anderson Valley, men ritar snart upp en rak vektor mellan Californien och Tyskland. Bourgogne är på förslag från Alf, men där är han i minoritet. Winepunker vill sätta ner nålen i Alto Adige, men vi kan inte påminna oss ha smakat ett så här pass bra vin därifrån. Franko slår nu fast att frukten är tysk med kalkstenskänsla, och vill att vi ska vara hos Becker i Pfalz. Anders invänder att faten inte känns riktigt som Beckers, och S associerar till Meyer-Näkel. Det faktum att druvorna varken vuxit i Pfalz, Rheinhessen, Baden eller Ahr utlöser en viss förvirring som bäst skingras genom att avtäcka etiketten.

2009 Leitz-Becker Spätburgunder Rothenberg Rheingau

Frukten kommer alltså från den vingård i Geisenheim där Johannes Leitz köpte sju hektar 2007. Vinifieringen gjordes i Leitz källare (öppna kar) och sedan förflyttades det nyjästa vinet till Fritz Becker i   södra Pfalz, där det uppfostrades i mediumrostade fat från François Frères, drygt hälften nya. Som vanligt hos Becker kommer minst en tredjedel av virket från Pfälzer Wald, eller "Vosges" som de franska tunnbindarna föredrar att kalla bergen ovanför Südliche Weinstrasse. Finns att köpa här.

Alf har med sig en duo viner som serveras i parallella glas, vi får veta att det skiljer tio år. Det första har ett ungt och tätt utseende. Doften öppnar med en volatil limton som känns klart piemontesisk. För övrigt en mörk och rik skogsbärsfrukt, med lakrits, bastubänk och bittermandel. Signaturen har en släng av modernism. I munnen intensivt, tajt, sötfruktigt och koncentrerat, lite varmt och bläckigt i munkänslan men med frisk fokuserad syra och gott om ruffa tanniner varav en del verkar härröra från ekfat. Ett modernt jobb med rätt hög extraktionsgrad och en del nya fat, till synes från ett varmt år som 2009 eller 2007.

Det andra glaset är disigt till utseendet, ljusare brunrött. Nosen är rejält utvecklad med en hel provkarta på mognadskomplexitet. Här osar det av tång, soja, läderdojor, båthus, akvarium, grönmögelost, julmust och fotsvett. Smaken harmonisk och ålderssyrlig med varma, lite mjukkokta aromer som går hand i hand med anständig stramhet. Utvecklingen är onekligen långt gången och vinet börjar tröttna, men är ändå gott att dricka om man uppskattar moget. Här finns många drag man förknippar med 1997, varm frukt och snabb utveckling, men vi har väldigt svårt att tänka oss att det unga och det gamla vinet är gjorda på samma sätt.

S slår snabbt fast att vi är i Italien, och så långt kan vi nog vara överens. Men det här är knepigt, för paret låter sig inte sorteras in bland kända vintyper som barolo/barbaresco, chianti classico etcetera. Barbera är väl det som ligger närmast till hands, men tanninerna är alltför kraftfulla. Vi stannar gemensamt vid någon rosso-blandning från Piemonte.

2007 G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè

1997 G.D. Vajra Langhe Freisa Kyè

Vilken luring! Den enda Freisa vi är bekanta med är Mauro Mascarellos. Det här är ett helt annat slags vin - åtminstone det unga - mörkare i färgen och inte alls så traditionellt i stilen.

In kommer örtstinna lammracks på hög och en italiensk aubergine-gratäng med tomatsås, mozzarella och parmesan. Kanske tog maten udden av nästa vin, men effekten borde ju egentligen ha blivit den motsatta.

Doften säger mörk nebbiolo, relativt modern i uttrycket, med rätt mycket fat. Vi får dova och lite blurriga aromer av cassis, plommon, lakrits, krydderier och ek. Smaken är tät och generös, men lite låg i syran för att sjunga riktigt bra. Längden och mineralkänslan är det dock inget fel på. Gissningsvis en nollfyra eftersom den verkar befinna sig mitt emellan ungt och utvecklat.

Det är gott och bra, men långt ifrån storslaget, och definitivt inget sniffarvin. När vi får höra vad det är i glaset måste vi säga att vi hade väntat oss betydligt mer.

2001 Domenico Clerico Barolo Ciabot Mentin Ginestra

Nästa glas har en blommig, ren och fin cabernetdoft. Cassis och blandade vinbär med grönörtig, gräsig kant. Fin piptobak och potpurri. Smaken lagom tät, fint samlad och nyanserad - huvudsakligen sval frukt med en liten sötma, någon stjälkighet men absolut inte oangenämt. Slutar rent, torrt och elegant utan märkbara fat. 

Verkligen harmoniskt och ytterst drickbart.

Vi vill gärna upp på någon sval bergstopp i Californien och tänker oss att årgången kan vara 2004, eller kanske upp till fem år äldre. Men känner man avsändaren Winepunker så borde man leta down under. Så får vi veta att vinet kommer från Nya Zeeland, närmare bestämt från en liten ö utanför kusten som ingen i sällskapet hört talas om. Givetvis hade heller ingen någonsin provat ett vin härifrån. Men nu har vi, och det var gott. Kiwis kan också cabba!

2003 Stonyridge Vineyard Larose Waiheke Island

Nästa glas lockar med en lyxig bordeauxrostning. Dessutom saltlakrits, söt piptobak och lätta stalltoner kompletterat med en pust av grispiss (ännu en bordeauxmarkör). Frukten är en finfin mix av cassis, röda vinbär och plommon, med en liten svalvuxen grön kant. Med mer luft i glaset utvecklas vackra rosenblad och rosenstjälkar. Och spillningen är definitivt av det ädlare slaget. I munnen en vidöppen och transparent smak med frisk syra och välbyggd struktur där tanninerna greppar tag på ett föredömligt sätt. En alldeles strålande bordeaux-blandning med cabernet i förgrunden, som fortfarande är ungdomlig men definitivt drickmogen.

Mmm, känns dyrt! "Det smakar pengar", konstaterar Winepunker. 

Är vi i Bordeaux? I så fall måste det vara en första-cru eller möjligen en ytterst lyckad super-second. En liten fruktsötma får oss att tänka på ett varmt år, som 2000. Om inte, så går tankarna till Philip Togni som kan göra förvillande bordeauxlika grejor. Fast vi borde förstås ha tänkt på:

1992 Ridge Monte Bello Cabernet Sauvignon

Ja, vad ska man säga? Tjugo år är ingen ålder för Monte Bello. Det här känns spontant som den bästa version vi druckit hittills, och är givetvis också kvällens bästa vin. Gick tydligen att få tag på i Singapore för motsvarande 1500 spänn. Tack, Ulrik!

Fudge! Kafferost! Vanilj! Bittermandel! Efter föregående eleganta fathantering skriker nästa vin ut varenda detalj om sin hårda uppfostran i nya barriques. Frukten är tät och mörk med aromer av plommon, björnbär och cassis. Dessutom uppfattas vaga animaliska vibbar. I munnen en likaledes tät smak, ambitiöst extraherad med bra grepp och fräschör samt lite fatbeska. Stilen är åt det moderna hållet, nästan vulgo menar Franko. Vinet känns långt mycket yngre än föregående, fortfarande burdust och i behov av ytterligare några års lagring.

Det klagas nu ganska högljutt om internationell anpassning och utslätning. "En Aussie IGT från Californien", skojar Winepunker som tagit med sig vinet. Hehe, men en varm cabernet-merlot-syrah från Bolgheri, kanske? Inga bordeauxdruvor och ingen syrah, får vi veta.

2000 Foradori Granato Vigneti delle Dolomiti IGT

Nej, istället 100% teroldego, varm årgång, lågt uttag och ny ek uppskruvad till elva. Man kan förstå att Elisabetta Foradori bestämt sig för att göra sina nya vingårdsviner i amfora istället. Därmed finns utsikter att slippa de fyra första utropstecknen i början av noteringen.

Granatröd sammetspinot med skogshallon och söta björnbärsslingor toppade av viol, ros och chokladpralin. Enormt fruktrena och fint druvmogna aromer med ett stråk av uppfriskande rabarber.

Det fruktiga temat fortsätter i den omedelbara smaken som bjuder på rikligt med sötmogna mosade bär - några bigarråer och jordgubbar slängs också in i mixern - men samtidigt en frisk syra, bra nyp och struktur nog för att balansera. I stora drag mjukt, gosigt och givande att dricka i sin ljuva ungdom, men nog kunde den andra halvan av smakbågen varit mer intresseväckande. Frågan är om lagring fixar den saken.

Oregon, föreslår Alf. "Icke-franskt", konstaterar Winepunker. Kalifornien, avgör Franko. "En californier som gillar Armand Rousseau", inskjuter Anders träffsäkert. Lite för varmt och för mycket fruktsötma, tycker K som är skeptisk till kalifornisk pinot trots gott om övning under semestern i San Francisco.

2009 Copain "Kiser En Bas" Anderson Valley Pinot Noir

Hårt allokerat till gårdens lista för amerikanska kunder, men finns att köpa hos Bergman Vin där vi plockade upp det i somras för 400 dkk.

Doften är nebbiolo utan tvekan, duktigt komplex med framskriden åldersmognad. Vi bockar av markörer som bränt socker och smörstekt karl-johan, rosor och te, stensöta och tobak, ljus tjära och soja, båthus och tång, apelsinskal och mogen ost, salmiaksälta och målarlåda. I munnen stramt och fint med härligt intensiv ålderssyra och stilfulla sandpapperstanniner. Fortfarande finns det gott om varma rödfruktiga aromer och en gedigen fruktkropp som balanserar strukturen. Avslutningen är lång, kryddig och salmiaksalt. Verkligen njutbart, och ett fint exempel på fullmogen barolo.

Frågan är bara hur gammal den är. Erfarenheten säger att gammal barolo brukar vara äldre än man tror. Vi är nere på 70-talet eller rentav 60-talet, en varm och bra årgång.

1985 Cavallotto Barolo Riserva Bricco Boschis Vigna San Giuseppe

Fin cabernetdoft - friska vinbär med ljus tobak, jord och gräsigt grön kant. Sval, frisk och lättare medelfyllig bordeaux från vänstra stranden. Lagom stramt, körsbärssyror åt det italienska hållet, lätt kryddighet. Inga mognadstoner att tala om.

Det här är rent och gott men inte så märkvärdigt, cru bourgeois om vi är i Bordeaux, men det snackas också om norra Italien. Årgången kan vara 2001 eller 2004. Inga större ovationer.

2001 Château Ducru-Beaucaillou Saint-Julien Cru Classé

Oklar uppsyn och naturvinsliknande doft med den numera välbekanta kombon av kanel, apelsin, salmiak och stjälkar. Charmerande ljusröd pinotfrukt som påminner om lingon, körsbär, nypon och rabarber. Rosor på toppen och en öppen, eterisk känsla av lantluft med lite spillning i fjärran. Munkänslan är mjuk och behagfull, de röda aromatiken piggas upp av friska rabarber- och blodapelsinsyror understödda av livlig koldioxid och ett pikant salmiakpirr. Fatrostning finns inte med på kartan. Vinet är helt ungt, men inte minst därför oerhört drickbart och lustfyllt i sin vidöppna personlighet.

Här finns likheter med gamay-stjärnor som Julie Balagny, Yvon Métras eller Jean Foillard - men druvmaterialet verkar vara pinot noir. Var det kommer ifrån är inte lätt att säga, men jäkligt gott är det. Tankarna går givetvis till Frankrike och naturvins-scenen.

2010 Anthill Farms Campbell Ranch Vineyard Sonoma Coast Pinot Noir

Där ser man! Första gången vi smakar en californier med så utpräglad profil åt det här hållet. Nära till havet, högt beläget och kalksten i marken. Kostade 54 dollar på plats.

Slutligen en bekanting som det knappast går att ta miste på vid det här laget:

2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py

Den här flaskan är precis lika klockren som de sju tidigare vi druckit. På väg hem hyfsar vi glaset i en enda klunk och tackar familjen Franko och vännerna för en skön kväll, där åsikter flög likt svalor över bordet och diskussioner ekade under takåsarna på Kungsholmen.

ps. Fler noteringar här och här.

Vinsafari i Köpenhamn med omnejd

Leta upp en spotify-lista med stroboskoptechno och stirra på den här bilden en bra stund. Du bör snart ha en krypande känsla av att du är på väg till Köpenhamn, och att du har sju billioner hektoliter vatten över huvet. Fundera inte för mycket på det, utan gläds istället åt att du närmar dig den fria världen. Goodbye, systembolaget. Hello, vinsafari!

Otto Suenson är en av Köpenhamns mest anrika vinhandlare. De har huserat i källarplanet på Dronningens Tværgade sedan 1880, så atmosfären är riktigt genuin och ingången. Det doftar till och med vinkällare på ett mycket angenämt sätt. Hit åker man kanske framför allt för att handla bourgogne, men det finns förstås en hel del annat smått och gott. Suenson har två andra butiker, så om det saknas något man spetsat in sig på fixar de hit grejorna inom några timmar (men en reservation i förväg är förstås allra säkrast). Svenska kunder kan numera beställa från webbutiken direkt hem till sin svenska dörr. Om dörren sitter på en firma-adress så räcker det med 260 kr för frakten, men det man missar är förstås själva safari-känslan. Redan 09.30 är det fritt fram att börja spana efter små- och storvilt. Bara en sådan sak!

Vi lämnar Dronningens by och sätter kurs mot Virum. Här någonstans mitt ute i den lummiga förortsidyllen bor det en danifierad romare i mogen ålder, som på sitt egenhändigt modellerade vis handlar med genuina italienska viner sedan tre decennier. Med viss assistans av iPhone-gps lyckas vi komma till rätt adress och plockar upp il signore Merolli för vidarebefordran till hans hämtlager i Holte. 

Vi hinner prata lite på vägen. Förutom för nebbiolo har Carlo en svaghet för pinot noir, så han har följt våra rapporter om Ahr med visst intresse. Den här gången har vi tagit med oss några tyska pinnar till den nyfikne vinhandlaren, och i gengäld blivit lovade en crash course i ämnet italiensk pinot nero. Carlo har följt bloggdiskussionen om varuprover, och tycker att den är väldigt "svensk" - han menar att trovärdigheten i det man läser har med helt andra saker att göra. 

Hur som helst får vi köpa vårt kursmaterial till starkt reducerat pris, och det är ju utmärkt eftersom kursen därmed blir mer omfattande och även innefattar vad Carlo kallar "misslyckade" viner. Och när den durkdrivne månglaren slutligen får höra att vi är på väg till nästa vinhandel med friska cash på fickan, lyckas han förstås (med sina sista  2007 Montevertine på magnum som lockbete) plocka av oss ytterligare några nystrukna sedlar innan vi tar adjö.

Med lättad plånbok beger vi oss söderut igen på den behagligt tomma Helsingørmotorvejen som snart övergår i Jagtvej, en lång räkel till gata i nordvästra innerstaden. "Ute på Nørrebro måste ni täcka bagaget när ni parkerar bilen", förmanade Carlo. Den närmsta jämförelsen i Stockholm måste bli SoFo eller Knivsöder, men liksom där (våra hemtrakter) har vi svårt att se Nørrebro som något annat än pittoreskt nuförtiden, om än med en dynamisk känsla (annat var det i mitten av 80-talet när vi spelade på Ungdomshuset/Jagtvej, som revs härom året). Här på Jægersborggade huserar ett flertal kläddesigners och konsthantverkare omväxlande med hippa restauranger (Relae) små piffiga brunchbarer (Lyst) och sedan tre år tillbaka "Terroiristen" - en vinbar och butik som drivs av italien-specialisten Stefan Jensen.

Bara balla prylar i skylten.

Det är första gången vi träffas, men vi har mejlat och bokat tid i förväg. Med varsin varm panino i näven kliver vi ett trappsteg ned i den sommarstängda vinbaren. Stefan låter oss äta i lugn och ro, medan vi ställer nyfikna frågor om verksamheten. Här handlar det om traditionellt utgjorda terroir-viner, gärna från randområden som norra Piemonte, Friulien/Slovenien, och framöver även Valtellina. Han säljer bara genuina saker som han själv gillar, och vinerna är ofta eko/bio/natur utan att det på något sätt är huvudsaken. Det mesta säljs till restauranger, exempelvis Relae som ligger i samma kvarter. Dessutom håller han en del föredrag och arrangerar vinresor till sina favoritområden för grupper av sommelierer och specialintresserade privatkunder. Sedan ett halvår levererar han vin med paket till svenska vinvänner.

Vi får smaka på en mousserande nebbiolo-rosé (sic!) och ett skal-macererat "orangevin" från Piemonte (Trinchero Palmè 7 - utan konkurrens den mest tanninstinna chardonnay vi testat). Båda är varuprover som Stefan funderar på att ta in fler av, och prislapparna skulle i så fall hamna strax över 200 dkk. Klart rimligt, eftersom det "vita" är i klass med Josko Gravners mer än dubbelt så dyra motsvarigheter. Den här stilen av vinmakning är väl inte riktigt vår kopp te, men det går inte att låta bli att imponeras av den mättade doften och vinets speciella struktur. Nebbi-rosén har vi svårt att tro att någon kan låta bli att tycka om. Sedan är det dags att plocka ihop vår låda, med producenter som Sella, Le Piane, Trinchero och Bressan. Efter en dryg timmes trevlig samvaro lämnar vi Terroiristen. Stripped of cash, men med en complimentary bottle Sutor Pinot Noir som plåster på såren.

Från popmusiksvängen minns vi det målande uttrycket "pilkastningsturné". Precis så är det med dagens safari: likt en orutinerad turnébokare vi har helt enkelt planerat schemat klantigt, men det gör ingenting eftersom det är så himla kul att åka bil och snacka vin. Alltså kör vi norrut på Helsingørmotorvejen för andra gången i dag. Vid avfart Kokkedal pekar vi lång näsa åt de anonyma krämarna på Philipson Wine (nej, det blir ingen budgetbarbaresco för 59,95 dkk idag) och styr istället västerut på Fredensborg Kongevej. Nu är vi verkligen ute på landet. Första avtaget vänster hand heter Avderødvej, och där hittar vi Bergman Vin i en orange gård med flyglar och uthus. En filur sticker ut huvet genom fönstret på den högra flygelns övervåning och ber oss vänta ett ögonblick. Snart får vi kliva in på lagret.

Ole Bergman är en rutinerad importör i sextioårsåldern, som förenar jovialisk uppsyn med en pojkaktig entusiasm för det område han sedan länge valt att specialisera sig på: Californien. Svenska kunder - som av importören Divine fått lära sig att cali-viner i stort sett alltid är förknippade med rätt så osköna prislappar - har här chansen att handla till betydligt mer hyfsat pris än hemma (vilket Ole försynt påpekar). Vad sägs om Shafer One Point Five för 340 dkk, Ric Formans andravin för 188 dkk, Philip Tognis andravin för 275 dkk och Ridge Geyserville för 198 dkk. Inte illa! Även Wachau och Châteauneuf-du-Pape är ytterst väl representerade med Prager, Pegau och Bois de Boursan. Franko, som är ute på sin allra första safari, blir väldigt förtjust i den här adressen.

Vi gör ett snabbt mellanstopp i flotta Charlottenlund där man har två SuperBest-butiker med trehundra meters mellanrum, bägge på Jægersborg Allé. Det här är vanliga matvarubutiker, men med ett sortiment som slår ett systembolag i T6-svängen. Den ena butiken har ett större sortiment med fokus på fler dyrare viner medan den andra har har lite färre olika artiklar och fler flaskor av samma vin i skyltningen. Det är kul att titta i största allmänhet, och Pelisseros 2007 Barbaresco Nubiola är faktiskt ett bra köp oavsett tilbud eller inte.

Amerika-yran fortsätter hos KKWine i Charlottenlund. Kenneth Korsbaek Olsen är en glad kille på 43 år med förflutet i den danska militären och ett civilt jobb som privatchaufför åt A.P. Møller/Maersk. Hur prestigefyllda och dyra många av vinerna i hans portfölj än är, så går det inte att leva på importverksamheten. Vi har stämt möte för att hämta Frankos beställda flaskor, och går ner i källarplanet till ett vanligt trevånings bostadshus där Kenneth har sitt showroom.

Listan av producenter som importeras av KKWine är inget annat än imponerande - totalt nästan femtio. Runt flaggskeppet Screaming Eagle guppar mindre båtar som Kapcsandy, Randy Dunn, John Alban, O'Shaughnessy, Ovid, Melville, Greg Brewer med flera. Frankos låda kånkas upp ur vinhelgedomen medan vi funderar på om bloggen "Le Francophile" i framtiden kommer att byta namn till "God Bless America".

Bara 34 500 dkk för tre årgångar Screaming Eagle.

Kenneth klippte ett fat JP Harbison på auktion i Napa.

Sista stoppet innan bron gör vi hos Cibi e Vini på Torvegade i Christianshavn. Fabio är på resa i Italien medan butiken hålls öppen 12-18 av en sommarjobbande kille. Just nu har man en tilbudskampanj under devisen Donne e Vini för att promovera stövellandets kvinnliga vinmakare: Elisabetta Foradori, Arianna Occhipinti med flera. Här hugger vi några Donne-smakprover samt en Etna Rosso som verkar klart intressant. Vid 18-tiden bär det av hemåt med ganska låg markfrigång på bakvagnen. Vi längtar efter att skölja ned ett par grillade köttbitar med Ric Formans nyss inköpta cab.

Här följer ett urval viner som vi tittat närmare på eller valt att köpa.

Otto Suenson:

2006 Il Poggione Brunello di Montalcino, 276 dkk

2007 Selvapiana Chianti Rùfina Vigneto Bucerchiale, 189 dkk

2009 Raymond Bouland Morgon Vieilles Vignes, 120 dkk

2009 Olivier Merlin Moulin-à-Vent, 162 dkk

2009 Benjamin Leroux Bourgogne Rouge, 160 dkk

2009 Benjamin Leroux Savigny-lès-Beaune 1er cru, 270 dkk

2009 Benjamin Leroux Gevrey-Chambertin, 325 dkk

2006 Comte Armand Auxey-Duresses 1er Cru, 261 dkk

2007 Jacques Cacheux Vosne-Romanée 1er cru Les Suchots, 468 dkk

2005 Domaine Lafarge Volnay Vendanges Selectionnées, 405 dkk

Carlo Merolli:

2007 Cascina Cucco Barolo Cerrati/Vigna Cucco, 714 dkk per 6-pack

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status, 155 dkk v/ 6 fl

2009 San Michele all'Adige Pinot Nero Trentino, 125 dkk/sek

2006 Brunnenhof Mazzon Pinot Nero Alto Adige Riserva, 195 dkk

2004 Villa Fiorita Nero di Villa Pinot Nero Monferrato, 185 dkk

2001 Baricchi Brigante Pinot Nero Langhe, 165 dkk

2006 Podere Fortuna Fortuni Pinot Nero Toscana, 280 dkk

2006 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana, 289 dkk

2006 Marchesi Pancrazi Villa di Bagnolo Pinot Nero Toscana, 185 dkk

2004 Boccadigabbia Il Girone Pinot Nero Marche, 270 dkk

2002 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 210 dkk

2003 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 185 dkk

2006 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 145 dkk

Winewise/Terroiristen:

2007 Trinchero Grignolino d'Asti, 120 dkk

2004 Trinchero Runchet Freisa d'Asti, 165 dkk

2005 Sella Lessona, 185 dkk

2005 Sella Lessona Omaggio a Quintino Sella, 275 dkk

2005 Sella Bramaterra, 165 dkk

2005 Sella Bramaterra I Porfidi, 225 dkk

2009 Le Piane La Maggiorina, 115 dkk 

2007 Le Piane Croatina, 215 dkk

2005 Le Piane Boca, 325 dkk

2005 Anzivino Gattinara, 135 dkk

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva, 350 dkk

2004 Bressan Schiopettino, 195 dkk

2003 Bressan Pinot Nero, 195 dkk

1999 Bressan Pignol, 335 dkk

Bergman Vin:

2008 Château La Grande Roche Napa Valley Cabernet Sauvignon
(Ric Forman) 188 dkk
2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon, 625 dkk
2007 Togni Tanbark Hill Napa Valley Cabernet Sauvignon, 275 dkk
2009 Ridge Geyserville, 198 dkk
2008 Shafer One Point Five, 340 dkk

2007 Bois de Boursan Cuvee des Felix, 335 dkk

2008 Pegau Cuvée Reservée, 310 dkk

2009 Feraud-Brunel Côtes-du-Rhône Villages 75 dkk
2009 Prager Riesling Smaragd Achleiten, 229 dkk
2008 Prager Riesling Smaragd Wachstum Bodenstein, 254 dkk

KK Wine:

2005 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 500 dkk
2006 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 520 dkk
2006 O'Shaughnessy Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 500 dkk
2008 Larkmead Napa Valley Cabernet Sauvignon, 390 dkk
2007 Copain James Berry Paso Robles Syrah, 350 dkk
2006 Mount Eden Santa Cruz Mountains Chardonnay, 316 dkk

SuperBest:

2007 Pelissero Barbaresco Nubiola, 150 dkk
2008 Sarget de Gruaud Larose, 300 dkk/2 fl (tilbud)
2004 Domaine Singla Castell Vell, 100 dkk (tilbud)

Cibi e Vini:

2008 Foradori Teroldego Rotaliano DOC, 116 dkk
2009 Arianna Occhipinti "SP68" Frappato e Nero d’Avola, 94 dkk
2009 Arianna Occhipinti "Il Frappato" Sicilia IGT, 170 dkk
2007 Fattoria Romeo del Castello Vigo Etna Rosso DOC, 170 dkk
2008 Aurora Barricadiero Marche IGT, 300 dkk/2 fl.
Aurora 6-pack: Rosso Piceno, Rosso Piceno Superiore, Barricadiero, 590 dkk