Le Ragose Valpolicella Classico: 2009 vs. 2010

Azienda Agricola Le Ragose står för flera sympatiska egenskaper man gärna ser i sitt vin: det genuina och det autentiska, det bergsvuxna och det bottilagrade, det drickvänliga och det hyggligt prissatta.
Det billigaste vin som lyckades ta sig in på vår sammanfattning av 2010 - ja, kanske också det billigaste vin vi drack under året - var gårdens 2009 Valpolicella Classico, mer utförligt bloggat här.

Nu har nya årgången 2010 just kommit i lager, tillsammans med en välkommen påfyllning av 2009. "Carlo, é una limonata", varnar Paolo Galli. Pah, vi gillar syror, så det ska inte vara något större problem! Dags att studera hur årgångarna tar sig ut i varandras sällskap.

1. Ljust blåröd färg, transparent med babyblå kant. Ungdomligt syrlig doft med röda körsbär, lingon och pressad citron. Tydligt gröna drag med aning av tulpanstjälk, gräs och örter. Ett aptitretande litet os av stekt lök. Bra höjd med fina topptoner, inget djup att tala om. I munnen får vi en pigg attack med frisk syradusch, skön spets och livlighet i den lättfotade kroppen, och fräsig ungdomlighet med lite bikarbonat-känsla.

Tack vare den höga syranivån finns intensitet och viss längd, dessutom har vi en effektiv aptitretare och ett alldeles förträffligt matsällskap till kvällens middag. Helhetsintrycket är gott, fast snäppet enklare än andra glaset. Man bör uppskatta höga syror, och man bör inte ha problem med en smula grönhet. Serveras svalt under sommarkvällarna och vinner säkert på ett halvårs väntan.

2010 Le Ragose Valpolicella Classico

2. Rikare blåröd färg, transparent sammet. God doft med viss komplexitet, kärniga röda körsbärsaromer med fler lager och större djup av mogen frukt, antydan till muscovado och kaffenickel. Inslag av nyklippt gräs, stekt lök, muskotnöt, svart te och grusjord.

Jämförelsevis mjukare, mognare och rundare smak med behaglig syrabalans och början till utveckling. Härlig harmoni och drickbarhet på egen hand, även om man kan sakna den sylvassa syraspetsen i föregående glas när man väl fått känna på den. Totalt sett är 2009 en storlek större, mer komplett och mer givande i längden. Ett oumbärligt vardagsvin, när man fastnat för det. Att köpa per kolli.

2009 Le Ragose Valpolicella Classico

Oavsett årgång är Le Ragoses basversion ett genuint och vackert uttryck för Valpolicella. "Semplice, ma non banale", som Tomas Ilkjær skriver i sin bok "Amarone - og vinene fra Valpolicella".


Carlo Merolli, 85 DKK/SEK.
Tian var ett varuprov/bonusflaska.

2009 Le Ragose Valpolicella Classico

Av någon anledning blev det aldrig någon bloggpost i höstas - även om kvällens vin slank med på årssammanfattningen - men låt oss nu sätta spotlighten på en blygsamt prissatt flaska som lär bli vardagshjälte hemma hos oss under 2011. Vi kan till och med sträcka oss så långt som att att just det här vinet - med viss assistans från storasyskonen och en nyutgiven bok - återuppväckt vårt avsomnade intresse för Valpolicella-området.

Det avgörande kriteriet är autenticitet. Direkt när vi smakade Le Ragoses 2009 Valpolicella Classico så slogs vi av utstrålningen: detta är äkta vara. Precis så här ska valpolicella dofta - och så här ska den smaka. På nosen serveras först färska mandlar och någon körsbärskärna, sedan lysande röda körsbär, vinbär och lingon. Vi hittar en julapelsin, möjligen med enstaka kryddnejlika istucken, men ingen ek är i sikte (här snackar vi nämligen vinifiering med naturjäst och lagring i ståltank). Dessutom en blyertsaktig grusjord så påtaglig att man reflexmässigt böjer sig ner för att vända på några av markens stenar.

Den lättfotade smaken ger klockrena aromer av röda körsbär med skönt sjungande lingonsyror och en nästan omärkbar fruktsötma som berättar om det lyckade året. Avslutningen är greppigt grusig med liten mineralsälta, och smakens längd alldeles utmärkt, även om alkoholen lågsniffar under det märkbaras gräns (12%). Längden ska vi så klart tacka syrorna och mineralerna för.

Vårt helhetsintryck är alldeles förtjusande, traditionellt och läskande - ett vin som bör tillfredsställa den mest kräsne italofil. Perfekt ämnat till antipasti, charkuterier, pizza och pasta - skämdes inte heller för sig till kvällens strimlade ryggbiff i gräddig senapsås med penne och ruccola. Drick gärna i år, på den friska charmiga frukten.

Känns som en långväga italiensk släkting till Domaine de la Pepières 2009 Cuvée Granit. Priset är ynka 85 DKK/SEK hos Carlo Merolli. Men skynda innan Kalmaruniunen upplöses i slutet av månaden. Eller gör den? Vad tror ni? Vadslagning, någon?

Giro d'Italia med Munskänkarna

I måndags rullade vi hela stöveln runt på två och en halv timme. 140 italien-fans hade hörsammat kallelsen att prova 12 viner från 12 olika regioner - det blev 108 korkar att dra, lika många flaskor att kolla av och 1680 glas att skänka upp. Det enda raka i det läget, det är att bjuda in en vän att gästblogga. Alltså välkommen, Henrik! Startfältet och deletapperna lyder som följer:

TRENTINO
2006 Riserva del Fondatore Edmund Mach Trento DOC (Istituto Agrario San Michele all’Adige) 250 kr

LOMBARDIA
2003 Franciacorta Brut Millesimato DOCG (Azienda Agricola Castelveder) 215 kr

TOSCANA
2006 Montevertine Toscana IGT (Azienda Agricola Montevertine) 395 kr/magnum

CALABRIA
2005 Ronco dei Quattroventi Ciró Riserva DOCG (Fattoria San Francesco) 135 kr

SICILIA
2001 Calabretta Etna Rosso DOC (Azienda Vinicola Calabretta) 135 kr

PIEMONTE
2004 Vigneto Prapò Barolo Riserva DOCG (Azienda Agricola Schiavenza) 315 kr

BASILICATA
2004 Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva DOC (Casa Vinicola d'Angelo) 109 kr

MARCHE
2008 Barricadiero Marche IGT (Vini Aurora) 179 kr

PUGLIA
2007 Morella Old Vines Primitivo Puglia IGT (Azienda Agricola Morella) 250 kr

VENETO
2004 Marta Galli Amarone della Valpolicella Classico DOC (Azienda Agricola Le Ragose) 350 kr

SARDEGNA
1987 Vernaccia di Oristano Riserva DOCG (Attilio Contini)
135 kr/50 cl

EMILIA-ROMAGNA
2007 Arrocco Albana di Romagna Passito DOCG (Fattoria Zerbina) 175 kr/50 cl

Cyklist Henrik har ordet:

"Trots en djup kärlek till Italien har jag bara prövat ett eget Tour de France i miniformat – en gång i Provence och en gång i Bretagne. Så, hur ska man kunna motstå chansen till ett Giro d’Italia, ett Giro som inträffar en vanlig måndag när man inte ens behöver sätta rumpan på en cykelsadel? Allora, låt oss gå till Näringslivets hus där Munskänkarna ställde upp ett dussin italienska viner från lika många regioner.

Det börjar bubbligt, med två glas. Det första är ljust och ger ett allmänt ungt intryck. Men det är rätt växel ilagd på nosen med citrus åt citronhållet och en rejäl dos mineraler som i alla fall varit i närheten av något slags hav, det finns också något svavelliknande och en aning blomstjälk. Moussen är gräddig med liten touch av goda äpplen, syrorna svischar till och det är riktigt elegant – överraskande bra, klottrar jag ner. Med lite luft kommer ganska ljuvliga blommor som lirar fint med citrusen, äpplena och mineralen. Det här skulle utan tvivel kunna ta mig på en cykeltur till Champagne om någon serverade mig helblint. 2006 Riserva del Fondatore Mach slår ganska enkelt 2003 Castelveder Franciacorta i spurten. Franciacortan är mörkare, gulare i färgen - mogen - och har trevliga nötter och nougat på nosen, tillsammans med lite sherrytonad oxidation. Men i munnen är det inte särskilt harmoniskt, och det ringer en lakrisal gummi-ton och bitterhet mot slutet. Är felet helt enkelt bara årgång 2003?

Första röda duellen blir jämnare. Nu är färgen är tämligen mörkt röd i glaset. Doften är aningen reduktiv, väldigt blommig, frukten är cassis/viol ripplad med röda bär och örter. Även en gnutta stall ger sig tillkänna. Smaken är slank men mäktig och följer spåret med cassis som brottas framgångsrikt med röda bär som krossats med sten. Örterna är alldeles ljuvliga, syrorna vittnar om en tur jag tagit förut, en tur uppför Toscanas backar ända upp till svalvuxen högklassig sangiovese. Tanninstrukturen är där, örterna går mot lakrits och med lite luft kommer alldeles underbara blommor på nosen. Montevertine har massor att komma med även i vintage 2006. Den här gången kommer det från magnumflaska och jag skulle lagra ett par år till. 2006 Montevertine glider i mål utan händer på styret före 2005 Ronco dei Quattroventi från Kalabrien. Ändå, denna Ciró gör mycket för mig som suttit på torget i staden Tropea och utforskat vad druvan gaglioppo är (samma här, det var visst 97:an, reds anm ;-) Cirón har trots allt en hel del gemensamt med Montevertine och liknar i brist på bättre liknelser en rustik och gammaldags – men bra! – chianti classico. Den har tanniner, fat, viol/cassis, fina mineraler och en coolt skitig känsla. Gott!"

"Glas fem vrålar: You can’t fake the funk! Här är det mörk frukt making peace and love med ädla blommor, här finns en viss volatilitet och lite maraschino-toner. Riktigt snyggt skitig doft med rejäla körsbär som motsägelsefullt ändå ger lite burgundisk känsla. I munnen är det slankt, men absolut inte kraftlöst. Här finns en rejäl orientbasar med kryddor plus lite dynga och de fint mogna körsbären förstärks av en grymt fin mineralitet. Och så får syrorna det hela att ringa länge, ungefär som om Carlos Santana håller en och samma ton i en evighet. Jag har ingen aning om hur ett hippie-vin kan vara elegant, men det här glaset klarar balansgången efter lång träning på vulkanens rand.
2001 Calabretta Etna Rosso vinner grenen "dricka i dag" med lätthet, men 2004 Barolo Prapó Riserva kräver revansch om fem-tio år. Prapó är mycket mörkare och luktar ädel men knuten nebbiolo lång väg. Markörerna är på plats (rönnbär, en diskret brettighet, läder, viol, en dammig grusväg, en gnutta lakrisal-tjära, lite peppar och en bestämd tanninstruktur). Här behövs bara tid att vila sig i form så lär den klättra uppför Etna som Pantani på Epo för ett revanschmöte."

"Glas sju är mörkt med ljusnande kanter i glasen. Rätt blygt på nosen, men lite snurr på glaset lockar det fram läder, jord, tobak, mörk frukt och örter/lakrits. Men det är i munnen kedjan hoppar till och lägger i tians växel. Ett rejält ryck av mörk frukt typ plombär/övermogen cassis, aningen russin/torkad frukt, apelsinsyror, basarkryddor och en känsla av undervegetation. Kvällens överraskning av det positiva slaget – för 109 pix! 2004 Vigna Caselle Riserva knockar 2008 Barricadiero ganska obekymrat. Då är Barricadieron ändå alldeles utmärkt - bara lite väl ung. Annars har den stallet, äppelsyrorna, cassisen, lädret och inte minst tanninstrukturen för att vilja kräva revansch om några år."

"Nästa duell är något för gottegrisarna, trots att vi inte nått fram till de två vita sötingarna än. Kardemumma inlagd i sprit är mitt första intryck av det ena glaset. I det andra handlar det om ingefära. Båda vinerna är rätt duktigt volatila, men 2004 Marta Galli Amarone - den med kardemumman - bjuder också på en mängd torkad frukt, läder, malört och ett löfte om munfyllnad. Jorå, smaken bekräftar att här är spisen öppen, varm och inbjudande. Smaken är som doften fast nu tillkommer lite fin, mörk choklad. Det här behöver också sin ost – och några år till på rygg. Inte riktigt mitt glas, men den vinner ändå enkelt över 2007 Morella Old Vines Primitivo som har ingefäran vid styrstången. Morella bjuder också på klockren björnbärssylt, stekta äpplen i kanel och en ton av mint. Jag blir inte sugen på mer."

"Till sist, låt oss tala om blommor och bin. Jo, 2007 Arrocco Passito får mig att tänka på sådant, för här stiger det honung ur glaset, vackra blommor och en riktigt häftig citrusbensin. Här finns också persikor, aprikoser, citrusskal i en stil som påminner om en sauternes, men också friska syror som stagar upp. Det tävlar väl knappast i samma division som tungviktarna i Sauternes, men det här gillar jag stenhårt. Sannolikt ett skitkul fälleben i en blindprovning. Zerbinas Arrocco vinner ganska obesvärat i min mun över Attilio Contini, men hans mogna och nästan torra Vernaccia Riserva är också riktigt fin. Här dominerar nötter (valnöt, hasselnöt), men det finns en fatoxiderad och knäckig ton, citrusskal, mineral och gott om torkad frukt. Det som gör att den inte når upp till Arrocon är att syrorna är aningen låga.

Nog krävs det lite sittfläsk och viss spänst i gommen för att klara ett Giro, men jag hänger lätt på när det är dags igen."


Rubb som stubb kommer från Carlo Merolli, romare och cyklist.

4 x Speri Amarone Monte Sant'Urbano

I slutet av förra året spådde Billigt Vin-Ingvar en rehabilitering av amaronens status i bloggosfären under 2011. Det kändes som en pricksäker iakttagelse, men hittills får man nog säga att det gått ganska trögt, förutom för JC:s Vintankar som har amarone bland sina absoluta favoritviner. Själva skrev vi en post om Thomas Ilkjaers ypperliga amaronebok på årets första dag, men någon större förändring av vår konsumtion kan vi inte rapportera. Ett par småtrevliga Le Ragose i januari och maj, det är allt.

Här ser man hur mycket vinbloggarnas och den breda allmänhetens smak skiljer sig åt. Amarone är så starkt rotat i folkdjupet att det räcker med att ordet förekommer i en annons ("från amaroneproducenten", "mini-amarone" etc...) för att försäljningen ska tredubblas, jämfört med om A-ordet inte funnits med. Av all amarone som dricks ute i stugorna finns lejonparten bland de tre-fyra billigaste, vilket är väldigt synd eftersom bra amarone kommer från förstklassig, högt belägen vinmark och görs på hantverksmässigt vis - som hos Fratelli Speri.

Speri hör hemma bland de traditionella, rentav konservativa egendomarna. Deras 50 hektar vingårdar är på gammeldags vis uppbundna som pergola med det underbara argumentet "hos oss är vi pergolisti". Juvelen i kronan är den högt belägna vingården Monte Sant'Urbano i Fumane. Den omfattar 19 hektar med kalkrika lerjordar av vulkaniskt ursprung. Druvorna är till 70% corvina, plus 25% rondinella och resten corvinone. Man har ett eget torkhus vid vingården där druvorna får torka i 100-120 dagar, och amaronen uppfostras under två år i franska tonneaux om 500 liter och ett år i medelstora botti av slavonsk ek - här finner man inga kafferostade barriques.

2007 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant Urbano har en extremt tätvävd och rik doft av mörka surkörsbär, körsbärskärnor, bittermandel, ceder, lakrits, plommon och alkohol. Smaken är en enda stor, mjuk, mullig björnkram som omfattar allt - balanserade syror åt det lägre hållet, chokladiga tanniner och 15% alkohol - med sin storskaliga sammetsfrukt, som dock fortfarande är något "rå" i aromerna. Årgången kommer - liksom i andra distrikt på samma breddgrader - utrustad med tidig drickbarhet, lent viskös munkänsla och medhårstanniner av klass. En fruktbomb, harmonisk redan nu, med fem år kvar till toppen. (90-91)

2006 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano har en smalare doft, återhållsamt fruktig, med rosenblommiga övertoner samt drag av bittermandel, eneträ, salt bastu, ljus kola, och lakrits. I munnen är vinet riktigt intensivt och tätt, men också rätt stramt i strukturen och upplevs därför som relativt slankt, inte minst i jämförelse med nollsjuan. Syran är högre, tanninerna fastare i greppet, sötman nästan obefintlig och det finns en örtbitterhet som spjärnar emot. Eftersmaken är lång, rikt örtig och perfekt balanserad (15,5%). Stor årgång fast på ett helt annat sätt än föregående - här tänker man omedelbart på långlagring och matsällskap, med bra potential för båda. (92+)

2000 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano är uppenbart resultatet av ett varmt och lyckat år med sina insmickrande söta toner av sylt och saft, sött lim, bittermandel, sötlakrits och örtlikör. Smaken är mjuk, viskös och ovanligt sötfruktig för att vara Speri, med låga syror och lena tanniner. Gott, harmoniskt och njutbart några år till - lite som en mogen upplaga av nollsjuan i smakbalansen. (91)

1995 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano kommer från en av våra favoritårgångar i Valpolicella och uttrycker Speris klassiska stil på ett fint sätt. Doften har en riktigt trevlig utveckling mot kryddlåda, läder, soja och nori-ark, med frukt åt katrinplommonhållet och kvartettens finaste örtflora. Sånt kommer först med åren! S fångar upp en funkig not av salt svett och utbrister i sann Gary-anda "there's some sweaty jock-strap action going on here". Smaken har också kvartettens skönaste drickbarhet - ja, det här är faktiskt både elegant och behagfullt balanserat tack vare tidens gång - samtidigt som den bevarar en viss kärnig struktur. I slutet finns salta mineraltoner, örter och finkorniga tanniner att suga på. Riktigt gott. (93)

Som synes gillar vi framförallt att dricka amarone när den är mogen (Speris 95:a och 97:a har vi själva lagrat med gott resultat) och procenten är inget man tänker på när tiden väl fått ha sin gång.
Speri är en av de där egendomarna som har en verkligt personlig stil och vinerna är sällan varken restsöta, russintonade eller överdrivet alkoholstarka. Som pinotpimplare par préference måste vi ändå tillstå att det går rätt trögt att dricka amarone, och vintypen kommer - liksom under de gångna decennierna - även fortsättningsvis att höra till undantagen hemma hos oss.

Sortimentsprovning hos Magnusson FineWine häromdagen. Vi var tvungna att lämna återbud pga vabbande. Importören erbjöd sig att buda hem sortimentsprovningen till oss. Stiligt gjort - vi tackade ja.

Nigab via BS, 386 kr.

ps. Årgångstabeller för amarone finner man här, här, och här. Det tycks råda en viss oenighet om hur pass bra 2007 är. Vad säger ni som provat fler nollsjuor?

pps. Efter omprovning och tid till eftertanke är det klasskillnad mellan 2007 och 2006. Den sistnämnda kommer av allt att döma bli strålande, lika bra som 95:an i sinom tid. Strukturen, syrorna, örtigheten och längden talar för det. Nollsjuan har inte samma framtidspotential.

Årsbästalistan 2010 - Our Wines of the Year

Kan man prova för mycket vin? Efter det gångna året är vi ganska säkra på att svaret på den frågan är ja. En obotlig nyfikenhet och kunskaps-törst driver oss att ta de chanser som bjuds. Och det är förstås enormt lärorikt och kul att ha möjligheten att spotta vin så mycket och så ofta. Men om man inte hinner med att summera och bearbeta intrycken, kan man verkligen undra om vare sig vinerna eller man själv egentligen vinner på det hela.

Årets sista dagar ägnas alltså åt summering, bearbetning - och eftertanke. Aldrig någonsin har vi smakat så många högklassiga viner som i år, såväl i bredd som på topp. Tidigare års toppar hamnar faktiskt en bra bit ner på årets rankinglista. Samtidigt växer sig övertygelsen starkare att spottande i pluralis under tidspress egentligen inte är förenligt med några mer djupgående och betydelsefulla vinupplevelser. Men: man skaffar sig ovärderlig information.

2007 och 2008 dracks årsbästalistans viner uteslutande på hemmaplan, från helflaska. Ur ett vinbloggarperspektiv - och som upplevelse - är det så klart överlägset, eftersom man i lugn och ro kan följa vinets utveckling och tillsammans reflektera över upplevelsen under kvällens lopp. Ett snabbt smakprov blir bara en tillfällig ögonblicksbild. Vin är inte gjort för att spottas ut. Och de klassiska vinernas balans är ämnad för mat.

Tendenser? Hemma hos oss har vi druckit mer pinot noir än någonsin tidigare. Från Bourgogne - nyårslöftet trogna - och från Tyskland.
Som vanligt har vi druckit en hel del nebbiolo, alltmer av det traditionella slaget. Vår ek-allergi tycks inte alls utvecklas till det bättre, tvärtom har vi klara problem med oskickligt fatade viner, blurriga viner, med manipulerade och tillrättalagda viner. Något som tyvärr gör att vissa saker i vår källare numera känns mindre intressanta. Följden blir att motsatsen - naturligt framställda, gärna oekade viner - kliver fram på bred front. Mer om det senare.

Årets nyårslöfte: Nu blir det gallring i källaren.

Ett vin som aspirerar på utmärkelsen "Årets Vin" bör man ha provat ett par gånger. Vi snackar inte högst poäng här, utan mest kvalificerande är... ja, helhetsupplevelsen som vinet bjöd oss på. Inte som potential för framtiden, utan här och nu. Att vi är helt ense om vilket unikt avtryck vinet satte. Att vi delade och drack det med vänner som upplevde något liknande, spelar förstås också in. Till sist skadar det förstås inte om vinet går att få tag på. Gärna till ett någorlunda överkomligt pris.

Årets vin: 2006 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis





Hela listan 95 plus:

2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline (99)
2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Landonne (98)
2000 Château Montrose, Saint-Estèphe (97)
2001 M. Chapoutier Ermitage Le Pavillon (97)
2007 Mas de Boislauzon Châteauneuf-du-Pape Cuvée du Quet (97)
2009 Château Pontet-Canet, Pauillac (97)
2009 Château Montrose, Saint-Estèphe (97)
1910 Barbeito Vinhos Madeira Sercial (97)
NV José Maria da Fonseca Moscatel Setúbal Trilogia (97)
1983 Château Margaux (96)
1989 Château Haut-Brion (96)
2002 Jacques-Frédéric Mugnier Musigny Grand Cru (96)
2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco (96)
2005 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto (96)
2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Turque (96)
2007 Gros Frere et Sœur Richebourg Grand Cru (96)
2009 Château Léoville-Poyferré, Saint-Julien (96)
2006 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis (95,5)
2004 Massolino Barolo Riserva Vigna Rionda (95,5)
1971 Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré (95)
1983 Château Palmer, Margaux (95)
1995 Domaine du Vieux Télégraphe Châteauneuf-du-Pape La Crau (95)
1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico (95)
1997 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (95)
1998 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape La Cuvée du Papet (95)
2004 Bartolo Mascarello Barolo (95)
2005 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (95)
2005 Château Rayas Châteauneuf-du-Pape Réserve (95)
2005 Meyer-Näkel Spätburgunder Pfarrwingert GG (95)
2007 Lucien Le Moine Clos de la Roche Grand Cru (95)
2007 Friedrich Becker Pinot Noir Tafelwein (95)
2007 Bruno Giacosa Barbaresco Santo Stefano (95)
2007 Tenuta dell'Ornellaia Bolgheri Superiore Ornellaia (95)
2007 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape La Cuvée du Papet (95)
2007 Dom St-Préfert Châteauneuf-du-Pape Réserve Auguste Favier (95)
2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Cuvée Chaupin (95)
2009 Château Haut-Bailly, Pessac-Léognan (95)
2009 Château Angélus, Saint-Émilion Grand Cru (95)

Kända namn, fantastiska viner, dyra viner, höga poäng. Listan generades med iskall precision av CellarTracker, tack vare de nuffror vi plitat in där. Nu när vi tittar igenom den, så är det ett vin där uppe i toppen vars prislapp sticker ut. För bra för att vara sant?

Årets pang för pengarna: 2007 Mas de Boislauzon Châteauneuf-du-Pape Cuvée du Quet

Låt oss nu tackla 2010 på ett helt annat sätt. Vi prövar att ur minnet plocka fram de av årets viner som berört oss, förgyllt vår vardag och intagit en självklar plats i våra liv. Allt tack vare deras personlighet och drickbarhet, som tilltalat oss stort. Här handlar det om producenterna vi sympatiserar med, de naturligt framställda vinerna, de oväntade nya bekantskaperna och viner som bara levererat massor av simpel njutning för en väldigt rimlig slant.

2008 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor
2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor
2006 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor
2009 Alain Chabanon Campredon
2008 Alain Chabanon Campredon
2007 Alain Chabanon Campredon
2007 Montevertine Toscana IGT
2006 Montevertine Toscana IGT
2009 Le Ragose Valpolicella Classico DOC
2006 Produttori del Barbaresco Barbaresco DOCG
2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore DOC
2008 Weingut Kreuzberg Spätburgunder Devonschiefer Goldkapsel
2007 Weingut Kreuzberg Spätburgunder Schieferlay GG
2001 Bressan Ego Friuli-Venezia-Giulia IGT
1999 Bressan Pignol Friuli-Venezia-Giulia IGT
2007 Domaine de la Janasse Terre de Bussière VdP
2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac
2006 Domaine Rivaton Vieilles Vignes
2009 Domaine de la Pepière Cuvée Granit Rouge
2009 Domaine de la Pepière Muscadet
2009 Domaine de la Pepière Les Gras Moutons Muscadet
2008 Uwe Schiefer Blaufränkisch Pala
2007 Domaine Leon Barral Faugères
2007 Domaine Leon Barral Vin de Pays de l'Hérault Blanc
2008 Domaine Gauby Les Calcinaires Blanc
2008 Matteo Correggia Roero Arneis
2008 Egon Müller Scharzhofberger Riesling Kabinett
2005 Georg Breuer Berg Rottland Riesling
2009 Keller Riesling Trocken
2008 Sigalas Santorini Assyrtiko
2008 Philippe Gilbert Menetou-Salon Blanc
2007 Zoltàn Demeter Kakas Tokaji Furmint

Årets kärlek rostar inte: 2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor

Som vi tjatade om det där med DHL. När vi så fick reda på nyheten om Carlos valuta-union - "Una Corona Scandinavia" - kunde vi inte annat än skratta högt. Så genialt, så elegant, så galet, så oemotståndligt! Ingen kan sälja vin med sådan esprit som denne indie-romare. Efter tio år av idogt vinbrevsförfattande förtjänar han en hedersutmärkelse som Vinbloggarnas Gudfader. Höstens vardagsvin har varit en old-school italiener.

Årets vinhandlare: Carlo Merolli





Så har vi kommit fram till årets bildgåta. Den består av sex delfrågor och vi vill ha rätt svar på allihop.



En bild till.

Frågorna vi vill ha svar på är:

1. Vilket land är vi i?
2. Vilken vinregion?
3. Vad heter byn?
4. Vad heter vingården på bilden?
5. Vilken är den dominerande druvsorten?
6. Vad heter vingårdens odlare?

Den som först levererar rätt svar på samtliga frågor kan kvittera ut en flaska ypperligt vin från odlaren i fråga. Men svara i kommentarstråden, inte via mejl.

Okej, då kör vi. Lycka till!