WSET Diploma - vad är det?

Funderar du på att plugga vin på högre nivå? Eller är du bara nyfiken på en smygtitt bakom kulisserna? Välkommen, hur som helst. Efter ett par år på insidan av Diploma-programmet och med några månaders distans till avklarad examen har det blivit dags att rekapitulera och summera intrycken.

Stiftelsen Wine & Spirits Education Trust startades 1969 och är baserad i London. Det fanns på den tiden ett sug efter organiserad utbildning för att förse folk i branschen med en bättre bas av kunskaper som underlag för att kunna fatta informerade beslut om inköp. Idag är WSET aktiva i 70 länder. Fler än 600 certifierade utbildningsställen ger kurser på fyra nivåer, där Diploma är flaggskeppet. 950 personer har hittills avlagt examen, varav cirka 50 i Sverige.

Vad det inte är: en sommelierutbildning. Den befattar sig överhuvudtaget inte med service på restaurang. För den yrkeskategorin finns Court of Master Sommeliers som första internationella alternativ. Men vad är det då? Jo, ett slags syntes av akademisk och kommersiell utbildning om vin och sprit i en stramt skuren kostym/tvångströja av typiskt brittiskt snitt. Framförallt handlar det om metodik, får man nog säga. Ett systematiskt sätt att hantera och formatera enorma mängder kunskap. En systematisk metod att begripa sig på och kvalitetsbedöma i stort sett vilket vin eller destillat som helst. Och om man vänder på det - ett systematiskt sätt för WSET att utvärdera och kvantifiera kursdeltagarnas kunskaper. Ett resultat på minst 55% av möjliga poäng ger betyget Pass. Minst 65% ger Pass With Merit. 75% och uppåt belönas med Pass with Distinction.

Fyrkantigt? Absolut. Men metodik är utan tvekan användbart för alla som jobbar med vin. Och för den som själv sysslar med utbildning i ämnet är det förstås i högsta grad intressant. Det går ju faktiskt att välja vad man vill ta till sig och använda.

Diploma-utbildningen består av sex ”Units”. 1) Global and national business. 2) Viticulture and vinification. 3) Light wines of the World. 4) Spirits of the World. 5) Sparkling wines och 6) Fortified wines. Den estimerade tidsåtgången för att ta sig igenom hela programmet är 600 timmar, varav hälften är allokerade till det biffigaste avsnittet Unit 3. Av de 600 timmarna är 118 schemalagda klassrumstimmar. Merparten av föreläsarna är antingen MW (examinerade från Institute of Masters of Wine) eller erkända specialister på sitt särskilda område.

Vad krävs då för att söka? Helt enkelt att steget innan är avklarat. Det vill säga: WSET Level 3 Advanced. Det är ett prov som i Sverige ges parallellt med examen för sommelierutbildningen på Restaurangakademien i Stockholm, men även hos utbildningarna på Grythyttan, Vinkällan i Stockholm och Göteborg samt hos Gustibus i Malmö. För övrigt kan det hjälpa att ha en solid kunskapsbas redan i förväg och gärna också erfarenhet av akademiska studier, samt att man är någorlunda bekväm med att skriva på engelska. Annars väntar en brant uppförsbacke.

Restaurangakademien har nu kört tre omgångar av Diploma-programmet, den första startade 2012. Priset vid kursstarten 2014 var 65 250 kr. För de som börjar i höst kostar det 75 900 kr. Båda priserna är exklusive moms. Lokalerna i Slakthusområdet är ändamålsenliga, särskilt det nya stora loftet uppe på tredje våningen. För att i någon mån lindra svedan i plånboken serveras fenomenalt goda luncher alla kursdagar.

140811 Introduktion till programmet

Vi var väl sisådär sexton hoppfulla aspiranter som träffades på RA, i de flesta fall för första gången. En brokig skara av importörer, anställda hos importörer, importörer in spe, säljare, inköpare, sommelierer med inköpsansvar, skribenter, utbildare, amatörer och entusiaster. Blandade åldrar, men inte de allra yngsta. Trevlig grupp. Utbildningsansvariga Åsa W Karlsson lade ut tidtabellen och spelreglerna samt förklarade vilken arbetsinsats vi hade framför oss.

140819 Unit 2. Wine production. Viticulture. 
(Justin Knock MW)

Mjukstart med en halvdag om odlingsmetoder, växtbetingelser och druvsorter, rotstockar och uppbindningsmetoder, täckgrödor, bevattning och besprutning. Vår föreläsare, australiensaren Justin Knock, lyckas både engagera och underhålla. Han har duktigt på fötterna efter gedigna utbildningar och massvis med uppdrag som master blender åt den australiensiska vinbranschen. Extremt kunnig i detaljerna och öppen till sinnet.

140820 Unit 2. Wine Production. Vinification. 
(Justin Knock MW)

Heldag om framställningsmetoder. Krossning och avstjälkning, skalkontakt och pressning, filtrering och svavel. Ingående resonemang och djupare förståelse. Målet är givetvis att vi ska förstå precis varför ett vin är som det är. Vi provade visst fyra enklare viner också.

2013 Boulder Bank Sauvignon Blanc, Marlborough

2013 Domäne Wachau Riesling Smaragd Terrassen, Wachau

NV Dufouleur Frères Beaujolais Royal

2012 Barone Ricasoli Brolio Chianti Classico 

140903 Unit 2. Wine Production. Maturation/treatments/packaging. (Justin Knock MW)

En heldag utan vin. Fortsatt intressanta ämnen, massiv kunskap och givande diskussion.

141016 Unit 1. National Business. (Madeleine Stenwreth MW)

En glad och pratsam dag med fokus på vår svenska monopolsituation. Madeleine Stenwreth är numera frilansande vinkonsult och arbetar bland annat med producenter i Argentina och Sydafrika. Under ett antal år innan Madeleine blev Master of Wine var hon inköpare på Systembolaget för områdena ifråga och gav oss några inblickar i hur det gick till. Importörens matematik behandlades rätt grundligt, likaså alla tänkbara olika typer av importörer.

Vi diskuterade vem som driver utvecklingen av monopolets sortiment, Systembolaget eller kunden, eller bådadera? Madeleine tog upp tendenser som lättviktsflaskor, PET, Stelvin, Fairtrade, organic, biodynamic, naturvin, nya vinstilar, druvor och ursprung. Vi provade också ett drygt halvdussin viner tillsammans. Själva föreläsningen var lös och ledig i konturerna, trots monopol-stelt och fyrkantigt ämne. Men attans vilken skarp provare och analytiker hon är, Madeleine! Det enklaste vin framstår i stunden som intressant.

2010 El Coto Crianza, Rioja

2013 Home of Origin Wine "The Apprentice" GSM, Stellenbosch

2013 José Maria da Fonseca Ripanço Private Selection, Alentejano

2013 Domaine Bousquet Cameleon Selection Malbec, Mendoza

2013 Xavier Grenache Vieilles Vignes, Rhône

2010 Renato Ratti Barolo Marcenasco, Piemonte

2013 Quarisa Wines Caravan Durif, South-Eastern Australia

141110 Unit 2. Examination.

Det här är Diplomas enda tentamen som består av flervalsfrågor. De 100 frågorna ska besvaras med ett eller flera kryss. Om nu själva formen för provet verkar enkel, så krävs det rejält med detaljkunskaper för att svara rätt. Via en digital plattform (DAPS) har kursdeltagarna möjligheten att i förväg öva på frågor av samma typ som ska komma på provet, i en provliknande situation fast hemma. På så sätt kunde vi avgöra hur mycket vi behövde vässa leveransen. Till slut var det nog rätt många av oss som lyckades skriva Pass with Distinction här. 

141114 Unit 1. Global Business & Marketing. 
(Konstantin Baum MW)

En vinfri heldag med internationella trender och tendenser. Entonigt och lite enahanda, med massvis av diagram i cirklar och staplar samt diverse kurvor och tabeller. Snark. De stora trenderna är alltså: 1) ”Consumption shift to premium wines” samt 2) ”Consolidation… AND fragmentation” och att 3) ”Technology changes everything”. Jaha. Om det nu är IT Herr Baum syftar på, så kan vi absolut skriva under. Mycket riktigt avslutar han sitt föredrag med en närstudie av den alltmer utbredda näthandeln med vin (det är för övrigt vad han själv arbetar med). Två exempel: Jon Rimmermans Garagiste och tyska koncernen Hawesko.

141121 Unit 3. Burgundy. (Mark Andrew MW)

Ett väldigt solitt och underhållande heldagsföredrag av Mark Andrew, till vardags inköpare hos Roberson Wine och initiativtagare till magasinet Noble Rot. Marks kunskaper bottnar djupt i historisk mark, och samtidigt finns en stark ambition att göra det komplexa området begripligt. Han har oss på kroken redan med det första diagrammet som visar den tvärbrant stigande kurvan mot Yoda-status i ”Burgundy Geekdom”. Dessutom provar vi ordentligt med vin!

2012 Maison Josèph Drouhin Aligoté

2012 Maison Olivier Leflaive Bourgogne Blanc Les Sétilles

2012 Maison Louis Jadot Beaujolais-Villages

2012 Maison Albert Bichot Bourgogne Rouge Vieilles Vignes

2012 Domaine Christophe Cordier Macon-Charnay

2011 Château de Fuissé  Pouilly-Fuissé Tête de Cru 

2009 Domaine Jules Desjourneys Fleurie Vieilles Vignes

2010 Maison Albert Bichot Mercurey

2012 Domaine William Fèvre Chablis 1er Cru Beauroy

1996 Domaine Ghislaine Barthod Chambolle-Musigny Les Charmes

2011 Maison Bouchard Père & Fils Meursault Perriéres 

2011 Domaine Michel Lafarge Volnay

2010 Domaine Jean Grivot Vosne-Romanée 

2012 Domaine René Bouvier Gevrey-Chambertin La Justice

2012 Domaine Tortochot Gevrey-Chambertin Lavaux Saint-Jacques

2012 Domaine Rossignol-Trapet Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes

2007 Domaine Bruno Clair Chambertin-Clos de Bèze

141211 Unit 3. Bordeaux. South West. (Andreas Larsson)

Bordeaux och världsmästare Andreas Larsson är ju i stort sett synonymer vid det här laget. Vi får intressanta utläggningar, om sambandet mellan kalksten och tryffeldoft i Saint-Émilion. Ibland blev det mer Andreas Larsson än pedagogik. Föredraget kunde också ha vässats genom att stryka allt som hör hemma på Level 3 (läs: klassificeringen från 1855 etcetera) för att få mer lektionstid över till de mer avancerade resonemang som ligger på lut i den ytterst solida kunskapsbanken.

2008 L’Isle Fort, Bordeaux Supérieur

2006 Clos Fourtet, Saint-Émilion

2008 Poupille, Castillon

2008 De Fonbel, Saint-Émilion

2005 Clos du Clocher, Pomerol

2008 Roc des Cambes, Côtes de Bourg

2008 Poujeaux, Moulis

2008 Montrose, Saint-Estèphe

2008 Gruaud Larose, Saint-Julien

2008 Giscours, Margaux

2003 Haut-Condissas, Médoc

2007 Montdoyen, Bergerac

2012 La Reyne L’Excellence, Cahors,

2009 Bouscassé, Madiran

2001 Montus Cuvée Prestige, Madiran

2007 Domaine de Chevalier Blanc, Pessac-Léognan

2010 Le Sartre Blanc, Pessac-Léognan

2009 Esprit du Chevalier Blanc, Pessac-Léognan

2005 De Myrat, Sauternes

2010 Bouscassé Jardins, Pacherenc de Vic-Bilh

2010 Montdoyen Blanc, Bergerac

2009 Bouscassé Brumaire, Pacherenc de Vic-Bilh

150115 Unit 3. South of France. Loire. (Madeleine Stenwreth MW)

Ännu en kompetent och trivsam leverans av Stenwreth, även om hon inte var på sin hemmabana (existerar förresten begreppet bortaplan för en MW?). Teoridelen gav bland annat ett intressant närstudium av röda viner från Touraine, där förebilderna nu alltmer finns i Bourgogne snarare än i Bordeaux. Hur cabernet franc alltmer lyckas förverkliga en unik potential till örtiga parfymer, men fortfarande dras med uppfattningar om negativ grönhet på olika exportmarknader, särskilt i USA.

2013 Jolie Fleur Val de Loire

2013 Josèph Meillot Menetou-Salon

2013 Domaine de Burgaud Pouilly-Fumé

2013 Domaine Vacheron Sancerre

2012 Roger Champault Côte de Champtin Sancerre

2012 Yves Huchet Clos les Montys Muscadet de Sèvre et Maine Sur Lie

2011 Château de la Mulonnière L’Effet Papillon, Savennières

2012 Nicolas Joly Le Vieux Clos Savennières

2011 Domaine du Petit Clocher Coteaux du Layon

2013 Bourillon d’Orléans Vouvray VV Coulée d’Argent Sec

2008 Domaine Huet Vouvray Le Mont Première Trie Moelleux

2008 Château Lamothe Rouge, Côtes de Bordeaux

2011 Couly-Dutheuil Chinon Clos de l’Echo

2012 Domaine Wilfrid Rousse Chinon Les Galuches

2013 Domaine de Collavery Rosé Coteaux d’Aix en Provence

2013 Jeanjean Ormarine Picpoul de Pinet

2013 Delas Viognier Vdp d’Oc

2013 Domaine Jones Blanc VdP des Côtes Catalanes

2011 Matassa Blanc VdP des Côtes Catalanes

2013 Mas Janeil Special Edition Côtes du Roussillon-Villages

2013 Mont Tauch Réserve de la Condamine, Fitou

2012 Domaine de la Roche Trouée Rouge, Saint-Chinian Berlou

2011 Gérard Bertrand Saint-Chinian

2013 Pech-Latt Corbières

2007 Château Saint-Jacques d’Albas La Chapelle, Minervois

2010 Isabel et Claude Fonquerlé Giocoso, Minervois

2010 Domaine Jones Rouge, Vdp des Côtes Catalanes

2011 La Peira en Damaisela Les Obriers, Terrasses du Larzac

2009 Mas du Soleilla Les Bartelles, La Clape

2012 Domaine Maubernard Bandol

150129 Unit 3. Spain. (Susanne Berglund Krantz, DipWSET)

2013 Pazo de Senorans Albariño, Rias Baixas

2013 Valdesil Godello Sobre Lias, Valdeorras

2010 Bodegas Chivite Colleción 125, Navarra

1999 R. Lopez de Heredia Reserva Blanco, Rioja

2006 R. Lopez de Heredia Viña Cubillo Crianza, Rioja

2002 R. Lopez de Heredia Viña Tondonia Reserva, Rioja

1994 R. Lopez de Heredia Viña Tondonia Gran Reserva, Rioja

2009 Marques de la Murrieta Dalmau, Rioja

2013 Viñas del Vero Colección Gewurztraminer, Somontano

2001 Gran Clos Blanco, Priorat

2005 Viñas del Vero Secastilla, Somontano

2001 Bodegas Chivite Arinzano DO Pago, Navarra

2013 Telmo Rodrigues Basa Blanco, Rueda

2012 Descendientes de J. Palacios Petalos, Bierzo

2012 Juan Gil Silver Label Monastrell, Jumilla

2011 Emilio Moro Malleolus, Ribera del Duero

2008 Torres Mas La Plana, Penedès

2008 Pintia, Toro

2012 Rene Barbier Clos Mogador, Priorat

2013 Anselmo Mendes Contacto Alvarinho, Vinho Verde

2011 José Maria da Fonseca Periquita Branco, Peninsula do Setubal

2012 Quinta do Ameal Branco Seco, Vinho Verde

2012 José Maria da Fonseca Periquita Tinto, Peninsula do Setubal

2012 Vila Santa, Alentejano

2008 Quinta de Mouro, Alentejano

2011 Churchill’s Touriga Nacional Julia Kemper, Douro

2009 Niepoort Vertente, Douro

150212 Unit 3. Italy. South-Eastern Europe (Susanne Berglund Krantz, DipWSET)

Föreläsningen upplevdes rätt mycket som de Susanne gör för WSET Level 3 - fast mera.

Bulgarien fick väl i sanningens namn ingen ärlig chans med två riktigt simpla viner. Bland italienarna var det roligt att se Princic och Donati bland mer förväntade namn. Dubbelplus för alla jordprover och stenar från olika platser i Italien. Att gammal torr mark kan dofta så mycket och så olika! 

2013 Zenato Soave, Veneto

2013 Cantina Winkl Sauvignon Blanc, Südtirol

2011 Dario Princic Pinot Grigio, Friuli-Venezia Giulia

2013 Fontana Candida Frascati, Lazio

2013 Bigi Orvieto Amabile, Umbria

2011 Garofoli Podium Verdicchio dei Castelli di Jesi, Marche

2012 Feudi di San Gregorio Cutizzi Greco di Tufo, Campania

2012 Fattoria di Felsina Chardonnay I Sistri, Toscana

2011 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina, Piemonte

2010 Renato Ratti Barolo Marcenasco, Piemonte

2011 Nino Negri Valtellina Sforzato Cinque Stelle, Lombardia

2013 Corte Giara Valpolicella, Veneto

2010 Allegrini Amarone della Valpolicella, Veneto

2010 Camillo Donati Lambrusco dell’Emilia, Emilia-Romagna

2009 Valle Reale Montepulciano d’Abruzzo

2011 Fattoria di Felsina Chianti Classico, Toscana

2010 Il Carnasciale Il Caberlot, Toscana

2008 Eredi Fuligni Brunello di Montalcino, Toscana

2013 Sella e Mosca Cannonau di Sardegna

2010 Tasca d’Almerita Rosso del Conte, Sicilia

2009 Arnaldo Caprai Collepiano Sagrantino Montefalco, Umbria.

2006 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva, Campania

NV Kourtaki Retsina, Attika

2013 Domaine Lazaridis Amethystos White, Drama 

2010 Gerovassiliou Syrah, Peloponnesos

2014 Domaine Boyar Light as a Feather Chardonnay, Bulgaria

2012 Domaine Boyar Pinot Noir, Bulgaria

150226 Unit 3. Germany. (Romana Echensperger MW)

Rakt igenom Diploma-värdigt upplägg på denna föreläsning, levererat med humor och djupa specialkunskaper. Förmiddag med fokus på spätburgunder, detaljerade redogörelser för klonalt och massalt urval i olika områden -  enormt intressant. Efter lunch går vi till botten med orsakerna till TDN i riesling - den kemiska föreningen som doftar petroleum och gummi. Sedan en ordentlig jämförelse mellan stressad teknisk vinmakning och mer naturliga metoder som får ta sin tid. ”Post-modern winemaking”, som Romana kallar det. Exempelvis påpekar hon hur mikrobakteriellt stabil riesling-druvan är, tack vare lågt pH och hög syra, så de tyska vinmakarna borde kunna vara modigare än de är idag. Romana Echensperger är dessutom en stark anhängare av ekologiskt/biodynamiskt jordbruk och hade tänkt skriva sin MW-dissertation på ämnet ifråga, men blev avrådd av sina handledare. Så den avhandlingen får vi aldrig läsa.

2011 Dr. Heger Blauer Spätburgunder, Baden

2010 August Kesseler Spätburgunder, Rhengau

2010 Philipp Kuhn Kirschgarten Spätburgunder GG, Pfalz

2012 G.H. von Mumm 50 Graden Riesling Reserve trocken, Rheingau

2013 Juliusspital Würzburger Stein Riesling GG, Franken

2012 Hammond Grauburgunder, Rheingau

2011 Gunderloch Pettenthal Riesling GG, Rheinhessen

2013 Gut Herrmannsberg Traiser Bastei Riesling GG, Nahe

2013 Dönnhoff Oberhäuser Leistenberg Riesling Kabinett, Nahe

2010 Reichsrat von Buhl Forster Jesuitengarten Riesling Spätlese, Pfalz

2010 Mehrlein Oestricher Lenchen Calle Fegt Edition Riesling Auslese, Rheingau

2006 Heinz Schmitt Riesling Beerenauslese, Mosel

2007 Markus Molitor Wehlener Klosterberg Riesling Eiswein, Mosel

2010 Bischöfliche Weingüter Trier Erdener Treppchen Riesling Beerenauslese, Mosel

150311 Unit 1. Examination. Case Study.

Omfattande hemstudier, sedan 75 minuters skrivuppgift i lektionssal. Ämnet gällde söta viner och annonserades någon månad i förväg, med en ganska detaljerad brief. Mer specifikt handlade det om att söta fina viner säljer dåligt trots hög kvalitet, samtidigt som uppsötade massprodukter är publikt attraktiva i den andra änden av marknaden.  De korta men specifika frågorna ställdes först på plats och handlade om sammanhanget mellan produktionsmetoder och produktionskostnader. De skulle besvaras i form av ett antal sidor fritt skriven text. Examinatorerna tittade särskilt efter relevanta fakta och research, kritisk analys, egna och klara tankegångar, samt god struktur och presentation. Själv hade jag förberett mig rätt grundligt genom att i förväg skriva tio resonemang kring olika fenomen inom sötvinsmarknaden, delvis mot historisk bakgrund. Ändå hade jag nog inte fokuserat tillräckligt på briefens ”unique challenges” som möter både odlare och säljare av söta viner. Hur som helst, inte mycket av den planerade strukturen höll på plats. Det här var nog första gången många av oss på allvar blev varse begrepp som ”Diploma-panic” och ”Brain-dump”. Resultatet blev ett blygsamt Pass.

150326 Unit 3. Rhône. Alsace. (Mark Andrew MW)

Rhône: talking points. ”Power of critics/sommeliers and shift in wine style/prices.”

2011 Rieflé Pinot Blanc, Alsace

2013 Paul Buecher Pinot Gris, Alsace

2012 Domaine Marcel Deiss Riesling, Alsace

2011 Hugel Gewurztraminer, Alsace

2007 Rolly Gassmann Pinot Noir Rodern, Alsace

NV Louis Schoepfer Crémant d’Alsace Brut

2012 Domaine Marcel Deiss Alsace

2013 André Ostertag Muenchberg Riesling Grand Cru

2011 Kuentz-Bas Riesling Collection, Alsace

2013 Hugel Gentil, Alsace

2007 Domaine Schlumberger Gewurztraminer Vendagnes Tardives

1998 Leon Beyer Quintessence Pinot Gris SGN

2012 Delas Domaine des Tourettes Hermitage Blanc

2012 Stéphane Montez Condrieu

2012 Domaine du Colombier Crozes-Hermitage

2011 Alain Voge Cornas Les Vieilles Vignes

2010 E. Guigal Côte-Rôtie

2013 Saint-Cosme Côtes du Rhône Blanc

2011 J.L. Chave Sélections Mon Coeur Côtes-du-Rhône

2012 Cuvée de Vatican Châteauneuf-du-Pape

1999 Château de Fonsalette Côtes-du-Rhône

150407 Unit 1. Examination. Course Work Assignment.

Skriftligt hemarbete. Ämnet som gavs alla kursdeltagare var ”Aggressive Discounting in the Wine Market”. Vi hade fyra veckor på oss att göra research och skriva en akademisk uppsats om högst 3000 ord. En rätt tuff begränsning till formatet, som innebar att en del mindre viktig text fick flyttas till notapparaten. Jag fokuserade på champagne och australiensiska viner. Särskilt vad gäller området Champagne var uppsatsen uttalat kritisk och kontrasterade massproduktionsmetoder, höga skördeuttag och sockerberoende mot den mer samvetsgranna etiken hos ett flertal odlarproducenter. Måhända vågat tillspetsat men väl underbyggt med referenser, inte minst historiska. Det verkar ha gått hem - vi var två i klassen som lyckades skriva Pass with Distinction med våra uppsatser.

150408 Unit 3. North America. (Michel Jamais)

Don efter person, precis som med Bordeaux-avsnittet. Dagens höjdpunkt var den jämförande provningen av pinot noir från Melville. I synnerhet trion på temat avstjälkning eller inte.

2010 Alienor Cellars Sauvignon Blanc, Lake County

2011 Lioco Chardonnay Demuth Vineyard, Anderson Valley/Mendocino

2011 Peter Michael Ma belle Fille Chardonnay, Knights Valley/Sonoma

2012 Littorai Hirsch Vineyard Pinot Noir, Sonoma Coast

2011 Spring Mountain Estate Cabernet Sauvignon, Napa Valley

2011 Carlisle Saitone Vineyard Zinfandel, Sonoma

2012 Trisaetum Ribbon Ridge Riesling, Willamette Valley

2011 Evening Land Seven Springs Vineyard Pinot Noir, Willamette Valley

2010 Reynvaan In The Rocks Syrah, Walla Walla

3x Melville Pinot Noir - samma klon, olika jordmån (sand, sandy loam, sandy/clay loam)

3x Melville Pinot Noir - olika kloner (90, 459, 37)

3 x Melville Pinot Noir - olika mängd stjälkar (0%, 30%, 100%)

150409 Unit 3. South America. (Madeleine Stenwreth MW)

Utmärkt föreläsning. Dock slående hur många av vinerna som var passé eller defekta.

2014 Torres Río Claro Sauvignon Blanc, Curicó

2013 Castillo de Molina Sauvignon Blanc Reserva, Elqui (DEFECT)

2014 Leyda Reserva Sauvignon Blanc, Leyda Valley

2014 Leyda 1865 Viña San Pedro Sauvignon Blanc, Leyda Valley

2012 Errazuriz Max Reserva Sauvignon Blanc, Casablanca (TOO OLD)

2013 Korta Viognier-Roussanne, Lontué/Curicó

2014 Cono Sur Bicicleta Gewürztraminer, Bío-Bío

2014 Norton Finca La Colonia Chardonnay, Mendoza (DEFECT)

2013 Emiliana Novas Gran Reserva Chardonnay, Casablanca

2012 Casa Marin Miramar Vineyard Riesling, Leyda/San Antonio

2014 Santa Helena Varietal Merlot, Central Valley

2013 Torres Las Mulas Carmenère, Central Valley

2013 Finca La Escondida Reserve Malbec Torrontés, Mendoza 

2013 Lapostolle Cuvée Alexandre Pinot Noir, Casablanca

2012 Maycas del Limari San Julián Pinot Noir, Limari Valley

2011 Santa Helena Notas de Guarda Carmenere, Colchagua (PREMOX)

2012 Arboleda Cabernet Sauvignon, Aconcagua 

2012 La Mascota Cabernet Franc, Maipú, Mendoza

2011 La Celia Pioneer Reserve Cabernet Franc, Uco Valley, Mendoza (CORKED)

2012 Ciclos Cabernet Sauvignon, Cafayate 

2012 Viña San Pedro 1865 Cabernet Sauvignon, Maipo (OXIDIZED)

2011 Tarapacá Gran Reserva Etiqueta Negra CS, Maipo (PREMOX)

2012 Matetic Corralillo Syrah, Aconcagua 

2011 Leyda TH Syrah, Leyda Valley

2011 Las Moras Gran Syrah, San Juan 

2009 Viña San Pedro 1865 Limited Edition Syrah, Elqui (BRETT-DEFECT)

2011 Trapiche Iscay Syrah-Viognier, Mendoza  (OXIDIZED)

2011 Susana Balbo Brioso, Luyan de Cuyo, Mendoza

2014 Viñalba Malbec-Bonarda, Mendoza

2013 Chakana Estate Selection Malbec, Luyan de Cuyo, Mendoza

2010 Trapiche Orellana Single Vineyard Malbec, La Consulta/Uco Valley, Mendoza

2011 Viñalba The Grand Reserve Malbec-Cabernet Sauvignon-Merlot, Patagonia 

2010 Michel Torino Altimus, Cafayate (CORKED)

2010 Gran Malbec Flechas de Los Andes, Mendoza (CORKED)

150420 Unit 3. South Africa. (Madeleine Stenwreth MW)

2014 KWV Classic Collection Chenin Blanc/Chardonnay/Sauvignon Blanc

2014 Spier Savanha Tercet, Western Cape

2013 Spioenkop 1900 Riesling, Elgin

2013 Avondale Jonty’s Ducks Pekin White, Paarl

2014 Jordan The Real McCoy Riesling

2013 Ghost Corner The Bowline Cederberg Cellars, Elim 

2013 Bellingham The Old Orchards VV, Chenin Blanc 

2013 Spioenkop 1900 Chenin Blanc, Elgin

2013 Jordan Chenin Blanc, Stellenbosch

2013 Rall White 2013, Coastal Region 

2012 Mullineux White, Swartland

2014 Bodega El Esteco Amaru Torrontes, Valles Calchaquies, Argentina

2014 Bodega El Esteco Don David Torrontes, Valles Calchaquies, Argentina

2012 Tabalí Talinay Chardonnay, Limari, Chile

2013 Jordan Chardonnay, Stellenbosch

2012 De Wetshof Estate Bateleur Chardonnay, Robertson 

2011 Springfield Estate Wild Yeast Chardonnay 2011, Robertson 

2011 Jacobsdal Pinotage, Stellenbosch 

2013 Spioenkop Pinotage, Elgin

2013 Spioenkop 1900 Pinotage, Western Cape

2012 Chamonix Pinot Noir Reserve, Franschhoek 

2012 Radford Dale Freedom Pinot Noir, Elgin 

2010 Kanonkop Pinotage, Stellenbosch

2013 Simonsig Cape Blend Cabernet Sauvignon-Pinotage-Shiraz

2014 Zonnebloem Organic Shiraz Cabernet Sauvignon

2014 Kleine Zalze Vineyard Selection Sangiovese Cabernet Sauvignon

2010 Glenelly Lady May, Stellenbosch 

2010 Morgenster Estate, Stellenbosch

2012 Bodega El Esteco Fincas Notables CS, Valles Calchaquies, Argentina 

2013 Bellingham Old Orchards Malbec Mourvèdre Tannat, Paarl 

2012 Rudi Schultz Syrah

2010 Fable Syrah

2012 Mullineux Syrah, Swartland 

2012 Bodega El Esteco Fincas Notables Malbec , Valles Calchaquies, Argentina 

2012 Bodega El Esteco Fincas Notables Tannat, Valles Calchaquies, Argentina 

2015 Bodega El Esteco Amary Torrontes Rosé, Valles Calchaquies, Argentina

2012 Nederburg Noble Late Harvest

150507 Unit 3. Australia. New Zealand. (Niklas Bergqvist, DipWSET)

NV Aussie Kangarooge Shiraz, Australia

2012 Peter Lehmann Portrait Shiraz, Barossa Valley

2006 Yalumba The Octavius Old Vine Shiraz, Barossa Valley

2012 By Farr Shiraz, Geelong

2011 D’Arenberg The Laughing Magpie, McLaren Vale

2014 Lindemans Bin 65 Chardonnay

2013 Giant Steps Chardonnay, Yarra Valley

2012 Shaw & Smith Tolpuddle Vineyard Chardonnay Coal River, Tasmania

2008 Pewsey Vale The Contours Riesling Museum Reserve, Eden Valley

2013 By Farr Viognier, Geelong

2013 d’Arenberg The Hermit Crab Viognier-Marsanne

2012 Shaw & Smith Tolpuddle Vineyard Pinot Noir Coal River, Tasmania

2009 d’Arenberg The Custodian Grenache, McLaren Vale

2004 Tahbilk ESP Cabernet Sauvignon, Goulburn Valley

2013 Saint Clair Sauvigonon Blanc, Marlborough

2013 Cloudy Bay Sauvignon Blanc, Marlborough,

2013 Craggy Range Te Muna Road, Martinborough

2013 Saint Clair Riesling, Marlborough

2012 Felton Road Bannockburn Chardonnay, Central Otago

2014 Saint Clair Pinot Noir, Marlborough

2013 Felton Road Bannockburn Pinot Noir, Central Otago

2013 Te Mata Estate Syrah, Hawke’s Bay

150615 Unit 3. Examination. Tasting & Theory. 

Toksjuk, deltog inte. Veckor av förberedelser till ingen nytta. Detaljer är färskvara, som bekant.

150824 Unit 5. Sparkling. (Romana Echensperger MW)

Inte lika vasst som Romanas lysande föredrag om tyska viner, men helt okej ändå.

NV Deutz Brut, Champagne

NV De Venoge Blanc de Noir Brut, Champagne

2005 Taittinger Comtes de Champagne Blanc de Blancs Brut, Champagne

NV Drappier Brut Nature Sans Soufre, Champagne

NV Bestheim Crémant d’Alsace

NV Bourillon d’Orléans Vouvray Mousseux Hélène d’Orléans, Loire

NV Henkell Trocken, Tyskland

2013 Reichsrat von Buhl Riesling Sekt Brut, Pfalz

NV Drusian Prosecco di Valdobbiadene Brut, Veneto

NV Bellavista Cuvée Brut, Franciacorta

2008 Ferrari Perlé Brut , Trentino

NV Araldica Asti DOC, Piemonte

NV Freixenet Cordon Negro Brut, DO Cava

NV Segura Viudas Reserva Heredad Brut, DO Cava

NV Arras Elite Brut, Tasmania

NV Roederer Estate Brut, Anderson Valley

NV Pongracz Brut, Western Cape

NV Lindauer Rosé, New Zealand

151104 Unit 5. Examination. Tasting & Theory.

Provtiden var 65 minuter. Tre glas mousserande provades blint, därefter besvarades tre teoretiska frågor. Totalt cirka sex sidor handskriven text. I glasen fanns en fyllig riesling sekt från Von Buhl i Pfalz, en utmärkt rosé-champagne från Gratiot-Pillière och en sparkling shiraz från Langhorne Creek. Jag uppfattade von Buhls sekt som en cava (gummi, jordig, gulfruktig), men för övrigt gick det bra. 

De tre teorifrågorna handlade om ”Pressing and the first fermentation in Champagne production”, ”New Zealand Sparkling”, ”Styles of Cava”. Varje ämne hade en maxpoäng på 25 och svarstiden i snitt alltså cirka tio minuter. Frågan om bubbel från Nya Zeeland var nog tunn is för de flesta och orsakade säkert en hel del betygssänkande svammel. Provningen bedömdes i alla fall som Merit, teorin som Pass, men sammantaget räckte resultatet till Pass with Merit.

160125 Unit 4. Spirits. (Thomas Håkansson)

Thomas Håkansson är till vardags utbildare på Systembolaget. Han inleder med att berätta om aktuella tendenser i den internationella spritvärlden. Det står snart klart att den här branschen är långt mer konsoliderad till ett fåtal gigantiska spelare än vad vinvärlden någonsin kan eller kommer att bli. Föredraget är i alla fall späckat med information och levereras med engagemang. Thomas pratar provningsmetodik, effekten av olika slags destillationspannor, diverse maltsorter, fatlagringens betydelse, med mycket mera. Det vi verkligen kunde sakna i utbudet är väl den aktuella trenden av småskalig hantverkssprit, samt mer fördjupning i den gamla vinvärldens traditionella destillat av druvrester och frukter.

Purity Vodka, Sverige

Kronvodka, Sverige

Bacardi Carta Blanca, USA

Nardini Grappa Aquavite, Italien

Saint James Rum Blanc Agricole, Martinique

Josèph Cartron Eau-de-Vie de Kirsch, Frankrike

Cluny Blended Whisky, Scotland

Johnny Walker Black Label, 

Singleton of Dufftown 12 years Single Malt Whisky, Scotland 

Bunnahabhain Mòine Islay Single Malt Whisky, Scotland

Nikka All Malt Whisky, Japan

Woodford Reserve Bourbon, Kentucky

Captain Morgan Original Spiced Gold Rum, Virgin Islands

Sauza Blanco Tequila, Mexico

Hendrick’s Gin, Scotland

Los Tres Toños Reposado Tequila 100% Agave, Mexico

Patrón Añejo Tequila 100% Agave, Mexico

Nuestra Soledad Espadín Mezcal, Mexico

Captain Morgan Jamaica Rum, Virgin Islands

El Dorado 15 Years, Guyana

ABK6 VSOP Grand Cru Single Estate, Cognac

Calvados La Ribaude Hors d’Age 8 Years, Pays d’Auge

Veuve Lafontan et Ses Enfants XO 12 Ans, Armagnac

Le Reviseur Extra Old XO, Cognac

160309 Unit 4. Examination. Tasting & Theory.

Provtiden var 65 minuter. Tre glas sprit provades blint, därefter besvarades tre teoretiska frågor. Totalt cirka sex sidor handskriven text. Den här gången visade det sig vara tre olika sorters whisky i glasen. Jag upplevde det som en irländare, en japan och en islay. Det visade sig inte vara helt åt fanders - Tullamore Dew, Ardbeg - fast mittenglaset innehöll en Jim Beam. Teorifrågorna gällde ”The distillation of Armagnac”, ”The maturation and finishing of Tequila” samt ”Flavoured vodka”. Varje ämne hade en maxpoäng på 25 och svarstiden i snitt alltså bara cirka tio minuter. Jag skrev ingående om tillverkningen av armagnac men svamlade bara på ytan av smaksatt vodka, absolut! Svaren räckte till Merit i praktiken, Pass på teorin och ett sammantaget Pass with Merit.

160404 Unit 6. Fortified Wines. (Niklas Bergqvist, DipWSET)

Heldag med provning. Niklas är relativt nyexaminerad från Diploma och har tagit över ansvaret för hela kursen från föregångaren Åsa W Karlsson. Föreläsningen sköttes med den äran, dessutom en skarp och analytisk provningsledare med förkärlek för sherry. Roligt hade vi också.

Gonzales-Byass Tio Pepe Fino

Hijos de Rainera Pérez La Guita Manzanilla

Lustau Amontillado Los Arcos

Gonzales-Byass Tio Pepe En Rama 2016

Emilio Hidalgo La Panesa Fino Especial

Gonzales-Byass Del Duque Amontillado VORS

Barbadillo Cuco Oloroso

Sanchez Romate Regente Palo Cortado

Grupo Estevez Vintry’s Altiado Medium Dry Sherry

Cossart-Gordon 5 Years Sercial, Madeira

Emperador Harvey’s Bristol Cream

Vintry’s Madeira Fine

2013 Domaine Paparotier Muscat de Beaumes-de-Venise

Offley La Cachucha White Port

Domaine Pouderoux Maury

Kopke Fine Ruby Porto

1990 D’Oliveiras Malvazija Madeira

1996 Pocas Colheita Port

Campbell’s Rutherglen Muscat

1965 Riveyrac Rivesaltes

160614 Unit 6. Examination. Tasting & Theory.

Även här var provtiden 65 minuter. Tre glas starkvin provades blint, därefter följde tre teoretiska frågor. Modellen är vid det här laget bekant - vi förväntas lämna in ungefär sex sidor handskriven text, allt som allt. I glasen fanns tre typiska sorter av portvin: en ruby, en tawny och en vintage. Trots att jag läste den övergripande praktikfrågan slarvigt och satte mittenglaset som en banyuls, ansåg de brittiska rättarna tydligen att själva analysen var värd Distinction, medan teorisvaren räckte till Merit och gav ett sammantaget Pass with Merit.

NV Taylor’s First Estate Ruby Reserve

NV Niepoort Tawny Dee Port

1999 Ferreira Quinta da Leda Vintage Port

In relation to fortified wines, write about each of the following: 

a) Key Madeira shippers (25 marks) 

b) The fortification and maturation of vins doux naturels (VDNs) (25 marks) 

c) Pale Cream Sherry (25 marks)

170614 Unit 3. Examination. Tasting & Theory.

”The big one”. Vi snackar alltså heldagstenta. Först två timmar blindprovning med inalles tolv viner presenterade som fyra flighter om tre, i två omgångar med en kort paus emellan. Viss ledning fanns som tur var att få i följdfrågorna, ett roligt och vettigt upplägg. De första tre glasen har druvsorten gemensam, de andra tre vinerna är av samma ursprung. Den tredje trion fokuserar på olika nivåer av kvalitet, underförstått av mer eller mindre gemensam vintyp och ursprung, medan det sista urvalet helt saknar gemensam nämnare. I genomsnitt tio minuter per vin att skriva en uttömmande smaknotering med konklusion och motiveringar.

2010 Château Plince, Pomerol

2015 Luis Felipe Edwards Gran Reserva Merlot, Colchagua

2014 Shafer Merlot, Napa Valley

2014 Langlois-Château Coteaux du Layon, Loire

2016 Domaine des Trois Versants Muscadet de Sèvre et Maine Sur Lie

2015 Domaine Couly-Dutheuil Chinon Le Gravières

2014 Joseph Phelps Chardonnay, Sonoma Coast

2014 Ca’ Momi Chardonnay, Napa Valley

2015 Gallo Chardonnay, California

2011 Pauletts Aged Riesling, Clare Valley

2013 Bodegas Alejandro Fernandez Pesquera Crianza, Ribera del Duero

2007 Tokaji Oremus 5 Puttonyos, Tokaj

I den första flighten hade nog de flesta av oss tre cabbar. Mina kom från Médoc, Coonawarra och Stellenbosch. Den andra gick bättre, med spik på Coteaux du Layon och Chinon samt en menlös sauvignon från Touraine i mittenglaset. Kvalitetsnivåerna i tredje flighten var rätt genomskinliga, med Phelps som enastående och Gallo på sin höjd acceptabelt. Aussie-rieslingen hade som brukligt adressen skriven i pannan, medan mitt tanninstinna röda kom från Madiran. I sista glaset blev det ren botrytisfest.

Efter stärkande lunch var det så dags för tre timmars teoriskrivning. Först en obligatorisk fråga.

Why is Pinot Noir a difficult grape to grow? (60% weighting) 

Comment on the use of this variety in each of the following regions: (40% weighting) 

a) Martinborough 

b) Carneros 

Sedan är det fritt fram att välja fyra frågor av följande sex.

2. “Alsace is one of the great, under-appreciated treasures of the wine world.” (Jancis Robinson, Oxford Companion to Wine). Discuss the challenges of selling Alsace wines. 

(An essay format is COMPULSORY for this question) 

3. Climate varies significantly across the vineyard regions of Chile. Describe these differences with reference to Limarí, Maipo and Maule. (60% weighting) 

How do these differences influence the wines produced in each region? (40% weighting) 

4. Explain how grape growing (35% weighting), winemaking (35% weighting) and industry structure (30% weighting) influence the style, quality and price of red Rioja. 

5. Discuss the factors in the vineyard (30% weighting) and winery (70% weighting) that account for the style and quality of the dry and sweet red wines of Valpolicella. 

6. Discuss the two WHITE wines pictured below (Tyrrel’s Hunter Valley Semillon, Domaine de Chevalier Blanc) under the following headings: 

a) Viticulture (40% weighting) 

b) Winemaking (30% weighting) 

c) Resulting style (30% weighting) 

7. With reference to winemaking in France, write about FIVE of the following: 

a) Michel Rolland 

b) Lirac 

c) Picpoul de Pinet 

d) Sancerre 

e) INAO (Institut National des Appellations d’Origine) 

f) Guigal 

Min omedelbara ryggmärgsreaktion var - panik och flykt! Efter att ha sansat mig lite och funderat några minuter började jag kasta ner några stolpar och satt igång med skriva på de frågor som kändes mest hanterliga. Precis som på föregående tentor är tidsbrist den mest kritiska faktorn. Halvvägs genom sittningen trodde jag aldrig att jag skulle hinna klart. Men… när det var tio minuter kvar så låg det tio sidor fullklottrade med blyerts på bordet. Jag hade skrivit svar på alla frågor, fast jag hade ingen aning om innehållet skulle räcka.

Tolv veckor senare kom beskedet. Pass with Merit på Unit 3! Därmed samma betyg på hela kursen. Vilken oerhörd lättnad att vara klar. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den känslan.

Kritik? Ja, programmet är fortfarande ungt i Sverige och det finns en hel del som kan blir bättre. Diploma marknadsförs som en internationell topputbildning. Då bör ju samtliga föreläsare hålla internationell toppnivå både vad gäller resonemang, vinval och pedagogik. Flera av dem levde upp till detta, åtminstone delvis. Men helheten kan bli mer professionell, och samtidigt mer ödmjuk. Omfattande vinområden fick ingen eller styvmoderlig behandling, allra mest tydligt Öst- och Centraleuropa där viktiga och alltmer intressanta vinländer som Ungern förbigicks med tystnad trots stor kvalitativ och kommersiell potential. Men i det stora hela minns jag ändå alla kursdagar med glädje. Det har varit väldigt givande. 

Sedan starten 2012 har det gått rätt trögt för Restaurangakademien att examinera studenter. Av de mer än femton kandidater som påbörjade programmet hösten 2014 är vi nu efter tre år fem stycken som är helt färdiga med WSET Level 4 Diploma. De andra kursstarterna har haft ett liknande utfall, i den senaste kullen fullföljde två studenter i juni. Slutsats? Det krävs en helhjärtad satsning för att ta sig från WSET Level 3 till Diploma.

Guigal med Philippe

Samtal med skickliga vinmakare är beroendeframkallande. De längre samtalen, där det ges utrymme att prata till punkt och som återges i sin helhet, har blivit en bristvara i vår superstressade och snuttifierade medievärld. Vi måste passa på att skicka en tacksamhetens tanke till eldsjälar som Levi Dalton - upphovsman till podcasten I'll Drink to That - som försöker råda bot på det, och som inspirerar till mer av samma slag. När vi fick erbjudandet om två timmar på tu man hand med Philippe Guigal - vars agenda förmodligen är en av Rhônedalens mest fulltecknade - var det ovanligt lätt att tacka ja.

Till att börja med, får vi be om en snabb återblick på din ungdom och dina läroår.

"Visst. Redan när jag var fyra-fem år gammal hade jag bestämt mig för att göra samma saker som pappa och farfar. Vid den där åldern vet man ju inte varför, men jag såg dem jobba hårt i företaget och kände mig delaktig. När man blir vittne till den sortens hängivna engagemang finns det väl egentligen bara två sätt att reagera. Antingen tänker man "nej, inte en chans" eller "ja, de gör det för att de älskar det". Jag kände mig attraherad till deras arbete redan innan jag förstod vad de gjorde. 

Jag lade upp alla mina studier för att bli enolog. I Frankrike måste man antingen välja humaniora eller naturvetenskap, man får inte blanda båda samtidigt. Jag fick alltså först ta mig igenom matematiken, och därefter odla mina intressen för engelska och filosofi. Därefter läste jag tre år biokemi, innan det var dags för enologi i Dijon. Jag hade möjligheten att åka till Dijon eller Bordeaux för att plugga, eller till Montpellier. Men dit ville jag inte, för jag visste att jag ändå skulle komma att tillbringa hela mitt liv i Rhône-dalen.

Jag valde Dijon av två anledningar. Dels för att det inte var mer än två timmars resa hemifrån, så att jag skulle kunna komma hem till vineriet varje veckoslut, och dels för att vingårdsarbetet i Bourgogne mer liknar vårt än vad det gör i Bordeaux. Fler små egendomar, med fler små odlingslotter."

Det finns mycket i Bourgogne som kan appliceras på Côte-Rôtie.

"Exakt. Sedan är praktiken väldigt viktig. Om man studerar i Bourgogne, så får man praktisera i Bordeaux, och tvärtom. Så jag tillbringade ett halvår i Bordeaux för att få praktiska erfarenheter."

På vilket slott?

"Cheval Blanc, i Saint-Émilion. Så - den egendom jag känner till bäst efter Guigal är Cheval Blanc! Det var en verkligt intressant erfarenhet.

När jag tog min examen var jag fortfarande väldigt ung, bara tjugo och ett halvt. Då sa min pappa: jag kan ge dig ett eller ett par extra år, ifall du vill göra något annat. Vi tänkte då att det kunde vara bra att jag fick se den andra sidan av vårt arbete - affärer, marknadsföring och kommunikation. Så jag tog en internationell MBA på OIV (Organisation Internationale de la Vigne et du Vin) i Paris. Under den utbildningen fick jag besöka arton vinproducerande länder på tio månaders tid. Här mötte jag en massa nya människor och fick lära mig hur de arbetar mot olika marknader, med mycket mera. Fascinerande."

Du hann sannerligen täcka in det mesta - både humaniora, teknologi och marknad.

"Ja, enologin var ju mitt eget specialintresse, medan marknadsutbildningen var mer av ett förslag från min pappa."

Och du var ändå klar tidigare än de flesta.

"Ja, jag har lyckligtvis pluggat snabbt (skratt)."

Det är alltid givande att läsa John Livingstone Learmonths bibel "The Wines of the Northern Rhône". Inte minst historien om Guigal, som har ett par vändpunkter värdiga en manusförfattare. Då tänker vi särskilt på förvärven av Vidal-Fleury och Château d'Ampuis, där din farfar och farmor hade tjänat som unga. Och allt det här har byggts upp under relativt kort tid, på ungefär sextio år - vilket ändå är ganska lite i vinsammanhang. Senaste upplagan av det brittiska standardverket gavs ut 2005. Vad har hänt hos Guigal sedan dess?

"Det har förstås skett förändringar, även om både min pappa och jag är övertygade om att revolutioner inte är rätt väg framåt. Men vi är precis lika övertygade om att stabilitet inte existerar. Antingen är man på väg neråt, eller uppåt. Vi tycker om att göra saker steg för steg. Det stora kliv som jag direkt kommer att tänka på är vårt nya vineri, som är länkat genom en tunnel med vårt gamla. Det är en byggnad på mer än ett halvt hektar, som har större kapacitet för den traditionella lagring vi behöver. Plats för fler foudres, som vi använder för alla våra viner från södra Rhône. Châteauneuf, Gigondas, och Côtes-du-Rhône.

Vi har också fått en mycket bättre kapacitet för blandning av vin. Förut var vi jämt oroliga om utrymmet och tiden skulle räcka till. Nu vet vi att vi alltid har kommer ha tillräckligt med plats, och därmed tid. Många år framåt.

En annan förändring gäller vingårdarna."

Nyförvärv?

"Ja. Men vi brukar inte göra mycket väsen av det. Jag är säker på att andra skulle höras ordentligt  i pressen om de hade gjort liknande nyanskaffningar som vi under de senaste sex-sju åren. Men vi föredrar att hålla en låg profil med våra nyförvärv, och ta det hela steg för steg. Exempelvis har vi köpt mer mark i Côte-Rôtie och i Condrieu, det vill säga på vår hemmaplan."

Så, hur mycket har ni vuxit sedan mitten av 00-talet?

"Det är svårt att säga, men ungefär åtta-nio hektar. Vilket är en hel del i norra Rhône. Det är inte lätt att hitta ny vingårdsmark, och givetvis kostar det massor av pengar. Vi har gjort nyplanteringar på över en halv hektar i Moutonnes, en mycket ansedd sektor. Vi tog över mer än en hektar i Viallières, som också är en av de bästa vingårdarna i området. I Condrieu har vi tagit över en halv hektar av Coteau de Chery, och mer nyligen, förra året, en halv hektar i Coteau de Vernon.

Vår idé är raka motsatsen till att växa snabbt och köpa hundra hektar medioker mark i Crozes-Hermitage, till exempel nere på Plaine des Chassis."

Har ni skaffat mark någon annanstans än i Côte-Rôtie och Condrieu?

"Ja, det allra senaste nyförvärvet är faktiskt i Crozes-Hermitage. Vi köpte en enastående lott om två hektar i byn Crozes-Hermitage, själva kärnan av appellationen. Vi snackar riktigt branta sluttningar här. Det är en intressant parcell som syns bra om man klättrar upp på toppen av La Chapelle på Hermitage-berget. Man kan också ta sig dit från baksidan på småvägar. Därifrån syns den fint, den ser ut som en arena av granit. Vinet därifrån blir ett solitt tillskott till vår vanliga crozes-hermitage. Idén med nyförvärv av det här slaget är helt enkelt att stärka kvaliteten i en given appellation."

Vilket år var detta?

"Förra året. Vi ska skriva under köpeavtalet i nästa månad. Sådana här saker tar tid i Frankrike."

Några nyheter i  andra appellationer?

"De stora nyförvärven gjorde vi 2001, då vi tog över Domaine de Vallouit i Vaulier och Domaine Jean-Louis Grippat i Saint-Josèph. Vi gjorde entré i Saint-Joséph genom den gyllene dörren kan man säga, eftersom vi tog över den mest prestigefyllda egendomen i hela appellationen. Exempel på viner härifrån är Vignes de l'Hospice och Lieu-Dit Saint-Josèph. Vi är väldigt entusiastiska och nöjda med vår närvaro i Saint-Josèph. De två egendomarna hade också enastående vinmarker i Hermitage, och det var tack vare dem vi kunde starta Ex Voto."

Det var alltså 2001 som blev första årgången? Den som vi kunde prova igår.

"Ja, det var en fin vertikalprovning av alla årgångar som gjorts hittills.

Ett annat signifikant exempel är att vineriet var alldeles för litet. När folk hälsade på hos oss fick jag jämt förklara att vad ni ser här inne är långt ifrån alla våra inköpta viner. Vi hyrde tre stora källare i södra Rhône, där vi lagrade resten. Vi ägde vinerna, men vi hade ju ingenstans att förvara dem i Ampuis."

Och det här gällde er standard-côtes-du-rhône?

"Ja, precis. Som ni kan förstå var det här inte vidare praktiskt, till exempel när man ville göra en pre-blend för att sedan fundera vidare över den slutliga blandningen. Och om vi ville fatlagra en del av vinet i vår källare, så var vi tvungna att skicka hit det i lastbilar. De där bilarna är ju ständigt ute på vägarna och det hela kunde lätt bli stressigt."

Det är imponerande att ni kan få till en konsistent blandning med volymer i den storleksordningen (3,5 miljoner flaskor)

"Visst är det! Och vi är extremt noga med kvaliteten på vår côtes-du-rhône.

Som ni kanske känner till är den ekonomiska situationen en annan och betydligt svårare i södra Rhône än i norra. En stor källare där vi hyrde in oss skickade plötsligt ett mycket kortfattat epostmeddelande. Det var endast tre rader, som löd: 'källaren går i konkurs, den ska säljas, ni har två veckor på er att hämta era 30 000 hektoliter vin'.

Ni kan tänka er stressen, och vi gillar inte att bli stressade, eller för den delen att stressa vinerna. Vi brukar flytta viner när de klarar att flyttas, och det är en fråga om syre, kolsyra med mera. Vi uppskattade inte alls situationen vi hamnat i, så vi fattade beslutet att köpa ett helt vineri i södra Rhône. Inte för vinifiering, utan enbart för lagring. Sökandet slutade med att vi förvärvade en utmärkt källare i Carsan, nära Pont-Saint-Esprit, på den högra stranden av floden. 

Det är en historisk källare som tar 40 000 hektoliter. Vi håller precis på att renovera den, och har redan placerat en del vin där, så i fortsättningen kommer vi att ha vårt eget lagringsutrymme även i södra Rhône. Det handlar inte om att vi måste äga allt möjligt, utan om att försäkra oss om att det inte ska uppstå några problem. Vår personal kommer att vara där och se till att fylla upp faten med mera. Vi vill vara helt säkra."

Det låter vettigt. Och den nya byggnaden i Ampuis hänger ihop med er gamla?

"Alla lokaler är inbördes länkade. Allt som allt förfogar vi över tre hektar källare i Ampuis, som utgör ett enda block."

Häromveckan hade vi tillfälle att prova samtliga årgångar av Côte-Rôtie Château d'Ampuis. Det var väldigt intressant. 99:an var fantastisk. Den blev både vår och andras favorit.

"Den brukar vara vår favorit också."

2009 var gjord av liknande virke och verkar ha potential att bli lika bra med tiden.

"Ja, och kolla dessutom in 2010. Den buteljerades för tre veckor sedan. Min känsla är att den är… ännu bättre."

Årgång 2010 är ju enastånde tack vare sin kombination av syra och koncentration. Ett annat vin som gjorde bra ifrån sig i d'Ampuis-vertikalen var 2008, tack vare dess fräschör och drickvänliga balans.

"Ja, vi talade ju om det igår. Det är precis samma sak med 2008 La Turque vi som provade då. Min åsikt är att många har varit orättvisa mot årgång 2008, och provat vinerna mer med hjärnan än med smaklökarna. Givetvis blev min pappa och jag rätt nedslagna över det, eftersom vi hade jobbat väldigt seriöst 2008 och gjort en sträng sortering. Vi bestämde oss för att en tredjedel av druvmaterialet inte höll måttet, och dumpade helt enkelt de druvorna. Vi gjorde inget andravin eller något sådant, vi bara kastade den undermåliga frukten. Men de bästa druvorna behöll vi förstås. Vi var kanske inte helt övertygade till en början - och sannerligen inte andra heller - men nu ser vi, inte minst i franska media, att samma människor som totalt sågade vinerna kommer ut och menar att det där var ju inte så tokigt."

De var alltför snabba på avtryckaren. Så, skulle du vilja guida oss genom det senaste decenniets årgångar?

"Gärna. Jag vill inte låta som les bordelais, så jag tänker inte påstå att varje år är en enastående årgång. Ärligt talat är det i tidigaste laget att tala om 2013, men vi kan åtminstone säga att i Côte-Rôtie och Condrieu är jag extremt glad åt den. Jag vet att mina kolleger i Bordeaux kommer att pusha årgången, men jag vet verkligen inte vad de kommer att säga. Som varandes djupt involverad i den tekniska delen kan jag åtminstone säga att situationen var långt mer besvärlig i Bordeaux och Bourgogne."

Där verkar det ha varit ett regnigt år.

"2013 var regnigt för dem, men inte för oss. Bara ett exempel: Vinexpo i Bordeaux (16-20 juni). Alla som var där kommer för evigt att minnas de här dagarna. Regnet… regnet… regnet. Skyfall, sex-sju dagar i sträck. Jag har rest en hel del i Asien men jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Klart stressade av läget i Bordeaux ringde vi hem till Ampuis, där man svarade: 'vi förstår inte vad ni menar. Solen skiner och det är torrt'. Alltså - ett helt annat vädermönster! Så jag är nöjd. Det blev en liten skörd, men så länge man inte förväxlar kvantitet med kvalitet var den bra. Minus 20-25%, men jag bryr mig inte om volymen så länge kvaliteten är hög.

2012 är en överraskande årgång, och då är det frukten som överraskar. Det är en fruktdriven årgång. Balansen är intressant, det finns en bra densitet och bra tanniner. Det är fortfarande fär tidigt att säga något säkert, eftersom det fortfarande är två år tills vinerna ska visas upp. Men jag gillar 2012 för dess fruktighet och generositet.

2011 är lite stramare. Tanninerna är linjära, det är en mer seriös årgång än 2012."

Är syranivåerna lite lägre än i 2012?

"Ja, de är absolut högre i tolvorna.

Från 2010 har ni nog hunnit smaka några exempel. Den här sortens årgång har vi inte många av, det är en av de sällsynta årgångarna.

Om jag skulle nämna de bästa årgångarna under de 20-30 senaste åren, så skulle 2010 vara en av dem. För oss är det fortfarande tidigt, vi har precis tappat Château d'Ampuis och Brune et Blonde på flaska. La Mouline, La Turque och La Landonne väntar fortfarande på att buteljeras. Jag vill inte sälja in årgången förrän vinerna finns…"

Vi har nog redan köpt den (skratt). Det verkar vara samma mönster i stort sett överallt. Hög syra och hög koncentration med en sagolik renhet i aromatiken.

"Det där är väldigt viktigt. Årgången har fått en konsekvent image i alla områden. Den globala synen på året är likartad. Det hjälper förstås, för alla. När jag pratar om 2013 är det precis tvärtom."

Och om vi så går vidare till 2009?

"Jag hoppas att ni inte har något emot ordvalet, men det är väldigt sexiga viner. Charmiga viner som visar mycket. Jag tror att vi kommer ha större framgång med den årgången i USA än med 2010. Amerikanerna vill ha.."

…yppigt och kurvigt?

"Precis, och så är verkligen 2009.

2008 talade vi nyss om. Vi gjorde stora ansträngningar, men inledningsvis fick vi mycket litet gensvar. En del viner var förstås inte bra. Men allteftersom tiden går omprövar folk sina förhastade slutsatser, och det bör de också göra. Men för att ändå vara tydlig, så var det den svåraste årgången vi haft sedan 2002. 

Årgång 2007 i två ord: feta tanniner. Texturen är riktigt fin. Det är viner av medelhög densitet, det blev aldrig särskilt varmt. Lättare viner och mer fräschör i norra Rhône än i södra. Medelgoda syror, ibland något plumpt med lägre syror nere i Châteauneuf-du-Pape.

2006 är något annat och stramare. Syrorna är högre. Rena och linjära viner, lite som 2006 i Bourgogne. 

2005 är en stor årgång med rejäla, markerade tanniner."

De brukar ha bra syror också. En mycket välbyggd struktur.

"Absolut. En enastående årgång, men om vi pratar omedelbar njutning så får vi faktiskt vänta några år till. Det hänger givetvis på den personliga smaken, gillar man att känna trycket i unga tanniner - i stil med Bordeaux 2005 - så kan man givetvis pröva nu."

Ännu ett år där mönstret går igen på många olika platser.

"Ja. I 2004 har vi en väldigt charmig årgång, tycker jag. Den är lite orättvist förbisedd, mycket på grund av att 2005 kom efter. Exempelvis 2004 Château d'Ampuis är väldigt bra just nu. Om jag vill ha ett gott vin som är i stort sett färdigt så tar jag gärna fram en 2004."

2004 har ju en örtig ursprungstypisk profil, på ett positivt sätt.

"Ja, och en tydlig vitpepprighet. Ett klassiskt exempel på vad norra Rhône kan visa upp.

2003 talade vi om igår. Årgången är ovanlig, men hos oss ändå bra. Man kan förstås säga att den inte är klassisk. Man kan säga att den påminner om australiensiska eller californiska viner, och att det inte är typiskt för området. Men när man smakar, finns det gott om riktig njutning där. Jag har aldrig klandrat 2003, jag gillar bra viner så länge de är bra. Profilen är annorlunda, men ändå intressant."

Resultaten har blivit väldigt ojämna från olika odlare i området. Ibland är syrorna alltför låga, i andra fall har värmestressen resulterat i fenolisk omognad.

"I 2003 kan man hitta det mesta. Man kan hitta viner som är komplett gröna. Sådana har jag smakat inte minst i södra Rhône, med kärva omogna tanniner. Vilket är lite bisarrt i ett varmt år. Det finns också viner där den fenoliska mognaden har gått alltför långt, där alkoholen är alldeles för hög. När väl primärfrukten har gett sig av och texturen har lugnat ner sig, då är det alkoholen som finns kvar i smaken. Inte så intressant."

Heta viner.

"Ja, enbart alkoholvärme är ju inte vad man vill ha.

Det skedde också många enologiska 'olycksfall i arbetet' 2003, inte minst i Côte-Rôtie."

Panikhandlingar?

"Ja, i undantagsfall kan man få tillstånd att acidifiera och de-acidifiera. Men inte båda på en gång, förstås. Jag vet folk som drabbades av en sådan panik att de först acidifierade - och sedan fick ett sånt obalanserat vin att tvingades de-acidifiera. Det var en hel massa... panik. Ja, panik är precis rätta ordet."

Men du behövde aldrig göra varken eller?

"Nej."

Det var ett helt decennium det. På tal om decennier, vad skulle skillnaden vara mellan viner från, säg, 2010, 2000, 1990 och 1980? Inte årgångarna alltså, utan stilen generellt.

"Bra fråga. Ett av de svar man kan vänta sig på den frågan är något folk talar om med mer eller mindre övertygelse. Det vill säga den globala uppvärmningen. För vingårdstekniker som spenderar mycket tid ute i vingårdarna är det ingen tvekan om saken. Det existerar en tydlig global uppvärmning. När man tittar på skördedatumen för de olika årtalen… wow!  Det är en enorm skillnad."

Tidigare och tidigare?

"Ja. Men mina kommentarer till detta är kanske förvånande, och möjligen inte vad folk väntar sig. Och märk väl - de gäller för Côte-Rôtie, men inte för Châteauneuf-du-Pape. Så för att vara tydlig: jag ser inte den globala uppvärmingen som ett problem för oss i norra Rhône, inte just nu. 

1980 var jag fem år gammal. Det är länge sedan, men jag kan ändå minnas. På traditionellt manér skördade vi mot slutet av september och in i början av oktober. Druvornas sockerhalt motsvarade 12 % alkohol, och vi chaptaliserade en grad för att uppnå 13 %. Det var det normala. Så över till motsatsen, 2010. Nu plockar vi runt den femtonde september, och druvorna håller redan 13,5 %. Så vi behöver inte längre chaptalisera. Och jag föredrar verkligen att inte behöva tillsätta socker. Det är den ena poängen. Den andra är minst lika viktig, om än ganska okänd, och jag tycker att den är avgörande. Ingen talar om l'equinoxe (höstdagjämningen). Den infaller omkring den 23 september, och det är väldigt ofta som den sammanfaller med regn. I det förflutna var det nästan omöjligt att plocka innan equinoxen.

Om vi föreställer oss en grafisk kurva så var sockermognaden på väg att nå upp till rätt nivå. Och precis då… inföll equinoxen. Och med den kom regnet."

Och druvorna sög upp regnet och svällde?

"Exakt, och då måste man vänta minst en vecka för att de ska hinna återfå balansen. Men idag, med den globala uppvärmingen, är det inte ovanligt att vi hunnit plocka färdigt innan dess. Och jag föredrar förstås att plocka innan regnen kommer. Jag behöver verkligen inte den förstorade volym som man förknippar med regnen."

Infaller vårens knoppning, blomning och fruktsättning också tidigare än förr?

"Nej, faktiskt inte. Jag måste säga att säsongen är kortare nu. Förr i tiden var den mer utdragen, och vi fick vänta. I vinutbildningen lär man sig att det tar hundra dagar från blomning till skörd - 'cent jours après la fleur' - men så är det inte längre. 2013 var det betydligt mindre, men vi plockade ändå druvorna vid 13-13,5 %."

Så vad blir det nu, 85 dagar?

"Om vi ska hålla oss till teorin, så borde vi ha skördat i slutet av oktober 2013. Men det gjorde vi inte. Vi plockade i början av oktober."

80 dagar.

"Ja. En annan effekt av den globala uppvärmningen är att vi fått mer extrema väderförhållanden. De senaste åren har vi haft ovanligt kalla vintrar i Frankrike. Minus fem, minus sju - för oss är det riktigt kallt. Under somrarna når vi lätt 30-35 grader, höga temperaturer. Förr i tiden var det både mindre kallt och mindre varmt. Där har vi klimatuppvärmingen på ett bräde. Kom då ihåg att jag refererar till Côte-Rôtie. Men jag är också en châteauneuf-man, och i det området ser jag saker annorlunda."

Mer av ett problem?

"Det är problematiskt, och särskilt för grenache. Så när vi talar om viktiga förändringar under de senaste femton åren, så måste det vara en ändrad sammansättning av druvblandningarna. Vi använder mindre och mindre grenache, mer och mer mourvèdre och syrah. Det är helt logiskt. Så länge vi har de olika druvsorterna att spela med, är det ok. I norra Rhône har vi ju inget val."

Cinsault, är det något att ha?

"Bara om den kommer från riktigt gamla stockar."

Om vi uppehåller oss vid de fyra decennierna, men lämnar klimatet därhän, är det några förändringar vad gäller vinmakning?

"När det gäller stilen i vår Côte-Rôtie - ingen direkt skillnad. När det gäller Condrieu - absolut.

Vi började att göra Condrieu La Doriane 1994. Vår idé var enkel: ett superrikt, superaromatiskt, super-allting-vin. Och det var väldigt mycket så som trenden så ut i Condrieu vid den tiden. Om jag pratar med Christine Vernay, så säger hon ungefär samma sak. Om jag pratar med de andra spelarna, så säger de också att 90-talet handlade om rika viner. Nu, 2012-2013, satsar vi på renhet. Mineralitet, även om vi inte riktigt vet vad det är och det kan vara komplicerat att tekniskt beskriva. Druvmognad är inte längre något som är svårt att uppnå - druvorna mognar varje år - men i det förflutna var det en besatthet."

Fräschör är vad som är mest intressant nu?

"Precis. 2013 har jag en hel del condrieu med nästan 15% alkohol."

Är det ett problem?

"Nej egentligen inte, så länge balansen finns där. Och lyckligtvis har jag andra condrieu-viner som kom in vid bara 13%. Blandar man så bör det bli intressant. Jag planerar att landa på 13,7% eller så. Det är lagom, det räcker. 

Nästan alla har alltså ändrat sin stil när det gäller Condrieu. Den enda som egentligen håller fast i den äldre, superrika stilen är Yves Gangloff. De andra har valt att söka efter något… jag vet inte om jag ska kalla det skarpare… men rakare."

Det blir ju ett annat aromspektrum också, mer åt vita nashi-päron än guldgul tropisk frukt.

"Ja, det är stor stilistisk förändring, men när det gäller Côte-Rôtie kan jag faktiskt inte påstå att den har förändrats något särskilt de senaste tjugo åren."

Den uppseendeväckande långa fatlagringen hos Guigal har rötter i 1800-talets metoder, eller hur?

"Absolut, visst är det så."

Men inte använde man väl ny ek på den tiden?

"Hemma i vårt vineri vi har böcker från mitten av 1800-talet som nämner "les grands crus de Côte-Rôtie." Lite lustigt, för något sådant fanns ju ännu inte vedertaget. Men hur som helst beskrivs det hur dessa viner lagrades under fyra år i nya bourgogne-fat. Så den nya eken är faktiskt en del av vår tradition.

Men grund av olika sorgliga förhållanden, som phylloxera-krisen och världskrigen, så krympte våra vingårdar ihop och blev allt mindre med tiden. Efter andra världskriget, 1946 när min farfar startade Etablissements Guigal, så bestod hela appellationen av bara 45 hektar vinmark. Alla viner lagrades i kastanjefat som var femtio, sextio, sjuttio år gamla."

Små fat?

"Pieces, alltså bourgognefat om 228 liter - av kastanjeträ. De var helt katastrofala. Vinerna blev förstörda av de här faten, men det hade blivit en gammal vana att göra så ändå."

Av ekonomiska orsaker?

"Förmodligen, från början. Senare tog man väl egentligen vad man kom över, och man hade inga pengar att byta ut faten heller. Det var förstås inte bra för vinerna. Så jag tackar min farfar för att han 1961 satte ned foten och sa: "vi måste sluta att döda våra egna viner. Vi bör gå tillbaks till våra rötter, och det är ny ek". Syrah är en enastående druva, men den kan lätt bli rustik. Vi vill inte göra rustika viner, utan nobla viner. Och tiden själv kan hjälpa oss i den strävan. Det handlar inte om kvantiteten, utan om kvaliteten i tanninerna.

Så 1966 La Mouline, som var den första årgången, tillbringade 42 månader i nya ekfat. Det var så det hela började. Sedan har vi förstås haft årgångar när vi verkligen har betvivlat om vinet skulle klara en sådan uppfostran. Vi tvekade mycket med 2008. Skulle vi verkligen vänta 42 månader? Jag och min pappa provade vinet varje dag. Det fyllde ut i faten efterhand, och tanninerna verkade inte bli torra. Smaken behöll balansen och fräschören, och eken tog aldrig över. Vi slutade på 42 månader."

Nyligen överraskades vi av nollåttorna - både d'Ampuis och La Turque - av hur fint integrerad eken var, och vilken skön fräschör och drickbarhet vinerna har redan idag.

Förresten, kan du beskriva hur vinifikationen skiljer sig mellan de tre vingårdsvinerna?

"La Mouline får en väldigt enkel vinifiering med spontan jäsning och två mindre överpumpningar varje dag. En liten förändring från mitt håll. Min pappa brukade göra en stor överpumpning per dag, 45-50 minuter. Jag gör två stycken om 20-25 minuter, en på morgonen och en på kvällen. Och det är väl egentligen det hela. När det gäller längden på urlakningstiden, så går vi med årgången för att ge maximalt uttryck för terroir. Lättare årgångar får kortare tid (ned två veckor) och mer kraftfulla får längre (upp till fem veckor) - i motsats till hur vissa andra vinmakare agerar.

Med La Turque lämnar vi Côte Blonde och går över till Côte Brune. Vi tänker att den polyfenoliska potentialen är större här, så vi gör både pigéage (aktiv nedtryckning av skalhatten) och remontages (överpumpningar). Två av varje per dag.

La Landonne är unik eftersom det inte är en monopolvingård. Vi har andra kolleger och vänner som också producerar La Landonne. Min pappa hävdade tidigt att vi måste ta fram en egen teknik för vinifiering, som vi är ensamma om att att använda. Idén är att vi använder koldioxiden som skapas vid alkoholjäsningen för att åstadkomma en kontinuerlig överpumpning, tack vare lufttrycket. Jästanken har ett kolonnrör i mitten och ett metallraster anslutet, som sätter ett lätt tryck på skalhatten så att den ständigt befinner sig nere i musten.

Det är en kraftfull extraktionsteknik som vi förknippar med marken i La Landonne. Vingården har en kraftfull jordmån med mycket järnoxid och mangan, så vi tänker oss att naturen säger: 'jag är här, var snäll och extrahera mig!"

"Jag vill vara kraftfull!"

"Just så. Därför går vi hela vägen med det här vinet. Vi har en god vän, René Rostaing, som också framställer sin version av La Landonne. Han har rakt motsatt syn på saken. 'Shhh, jag måste ta det riktigt försiktigt.' Han gör knappt någon extraktion, och Landonne är ett av hans finaste viner. Vi har olika åsikter, vilket är precis som det ska vara."

I Guigals La Landonne är skalhatten alltså nedsänkt  i musten hela tiden?

"Hela tiden."

Det är ju också en metod som har vissa historiska kopplingar?

"Sant."

Nästa fråga gäller flasklagringen. Era viner visar sig ofta väldigt fördelaktigt när de släpps efter sin långa uppfostran i fat. Senare, när primärfrukten avtar, går de ofta in i en tunnelfas då de upplevs ekiga och tillknäppta och balansen är mindre lämpad för konsumtion. Hur länge behöver man, generellt sett, vänta för att säkert vara ute på andra sidan?

"Det beror förstås väldigt mycket på årgången. Min känsla är att Guigal har priviligiet att kunna vänta på att vinerna ska släppas, och när de väl buteljeras så är det utan klarning eller filtrering. En direkt buteljering. Och det är helt sant, när vi släpper vinerna upplever man ingen som helst bottle shock. Den kommer först senare. Från fatet till flaskan är det en enda rörelse. Sedan behöver vinet en liten tid för att vänja sig vid sin nya bostad. För mig kan det handla om sex månader till två-tre år, beroende på årgång."

Vi hade en märklig serie upplevelser med 2006 d'Ampuis. Det första smakprovet i oktober 2010 var vidöppet och fantastiskt. Nästa flaska veckan därpå var om möjligt än mer givande. Ett halvår senare tänkte vi passa på att nypa en till innan tunneln. Tvärstängt! Bara ek. Slutligen för någon vecka sedan, i vertikalprovningen av d'Ampuis, var det en helt annan varelse igen, ingen av de vi mött förut. Nu hade vinet fått en början till utveckling, men det gav ändå inte ett överdrivet bra intryck. Och allt detta inom bara tre år.

"Vinet går igenom flera faser i sin ungdom, så jag är inte alls överraskad. Vi har ju möjligheten att dra många korkar, och jag kan bara bekräfta att jag varit med om liknande. På ett sätt är det som det ska vara. Vinet är en levande varelse som varken genomgått klarning eller filtrering, det finns jästrester och bakterier i kvar, det är inget dött vin. Så jag kan leva med det."

Det här med att "komma ut i det fria igen". Pratar vi minimum sju-åtta år?

"Något sådant. Generellt sett dricker folk våra viner alldeles för tidigt. I USA är det väldigt vanligt att man dricker dem på frukten, men vi gör ju viner för lagring. Jag älskar 2009 Château d'Ampuis, men jag vet att jag kommer att föredra hur det visar sig om tio år."

Två monumentala vinupplevelser var 1988 och 1990 La Mouline häromåret. De hade verkligen kommit fram. De gav uttryck för en essentiell vildhet som man gärna vill förknippa med de allra bästa syrahvinerna från norra Rhône. De hade konsumerat all ek, de dracks förträffligt, de såg ut att befinna sig på en vidsträckt platå, och de tycktes ha framtiden för sig. Ja, det där var väl ingen fråga direkt (skratt).

"Det är roligt att höra. Olyckligtvis är det inte många som får prova 1988 eller 1990 nuförtiden. Jag får ofta frågan vilken som är min favoritårgång av det och det vinet. Folk må tycka att det är snobbigt att nämna gamla årtal, men jag har så mycket glädje av de här äldre årgångarna. Okej… 2009, hundra poäng, fantastiska viner… men om du frågar mig vad jag dricker hemma… jag älskar 1978 La Landonne, första årgången. Vinet är superbt nu. Kanske kommer det inte längre vara det om tjugo år, jag vet inte. Men just nu - harmoni! Och jag älskar harmoni i vin."

Ibland tar det sin rundliga tid att komma dit.

"Jag gör viner för lagring, och jag uppfostrar 42 månader i ny ek. När jag smakar unga årgångar av La Mouline, La Turque och La Landonne så smakar jag med hjärnan. Jag tänker… om tio år… om tjugo år… då kommer allt sitta ihop. Men nu ser jag ek här, frukt där. Jag ser komponenterna, men det jag eftersträvar är att allt ska smälta samman."

Du försöker att skåda in i kristallkulan?

"Ja."

Det sagt - när vi provade de äldsta årgångarna av Château d'Ampuis så gav de intrycket av att ha passerat sin topp. 95, 96, 97, i viss mån 98. En annan känsla vi hade var att terroirens signal inte var så klar och tydlig som väntat och att faten bidragit till en viss murrighet. Är det årgångarna som spökar här, eller kan den långa mikroxidationen ha förkortat vinernas livslängd?

"Min känsla är att Château d'Ampuis fick en rejäl förändring till det bättre 2005."

La Viria?

"Ja, förvärvet av La Viria i Côte Brune har inneburit ett enormt lyft för Château d'Ampuis. Fram tills dess kom vinet från i och för sig enastående vingårdar som La Garde, Le Clos och La Grande Plantée. Det här är riktigt gamla stockar i Côte Blonde - lite sköra, nästan burgundiska. Vi balanserade dem med en tredjedel från La Pommière, Pavillon Rouge och Le Moulin, men kanske var den tredjedelen inte nog för att få den rätta…"

...livslängden?

"Livslängden, precis. Med La Viria har vi en balans som är lite åt andra hållet, vilket är helt ok med mig. Som ungt är Château d'Ampuis lite mer knutet nuförtiden, men det bör ha vad som behövs på sikt."

Det första åren var väl inte de allra bästa heller, särskilt 1996?

"1995 var hyfsat. Jag pratar helt frankt här - när vi buteljerade nittiofemman så gillade jag inte alls balansen eftersom det var för mycket ek. Med tiden tuggade vinet i sig eken, och vi fick en balans som jag föredrar gentemot hur den var i början, när vinet var ungt. Men från och med 2005 upplever jag inte ekfaten som ett möjligt problem. Jag tänker inte längre på ek, utan vad som finns bakom.

Den där vertikalen är väldigt intressant - det är sällsynt att ens vi gör något så omfattande - och det är lärorikt att kunna iaktta årgångsskillnaderna. En annan intressant provning är att jämföra La Mouline, La Turque och La Landonne från samma årgång. Folk brukar bli förvånade. Det finns årgångar där skillnaden mellan Château d'Ampuis och de tre toppvingårdarna inte är särskilt stor. Och vi jobbar på åt det hållet, förstås."

Över till en annan fråga. Er côtes-du-rhône är helt uppfostrad i foudres?

"Inte helt, men delvis. Den största andelen är syrah och mourvèdre, och visst har de legat i foudres. Grenache-vinerna föredrar vi att hålla i rostfria ståltankar. Vi vill behålla fruktigheten och ungdomen, och inte utsätta dem för oxidation. Syrah och mourvèdre behöver däremot en viss syrekontakt."

Inga små fat alls?

"Nej, enbart foudres. De är på 60 hektoliter, så de är knappast gigantiska."

Det finns en samtida rörelse eller trend mot medelstora fat (demi-muids om 600 l) och större liggare (foudres om 10-50 hl). Är det här något ni har prövat på med viner av högre kvalitet?

"Vi har funderat på det, eftersom det är på modet, som sagt. Men för mig är det inte den idealiska storleken. Tekniskt sett: det jag vill åt med pieces (228 liter) är syre. När man rackar vinet är det så enkelt att rengöra faten. Man kan använda höga temperaturer och få det väldigt rent. Foudres är en helt annan historia. Endast små kvantiteter syre passerar genom stavarna. Vi har som sagt inte större än 60 hl. Demi-muids är utan tvekan trendigt, och det är fler och fler som använder det. Men för mig är det en storlek som är… ehh…"

…varken eller?

"Precis, varken eller. Jag vet inte vad jag skulle kunna få där som jag inte redan har i mina pieces eller foudres. Ingen talar om det, men hur mycket svårare är det inte att flytta dem, rengöra dem, spola ur dem. Foudres kan man gå in i och rengöra med högtryck, så de kan bli riktigt rena. Demi-muids är något mittemellan."

Det kan vara skönt med viner av hög kvalitet där faten inte märks. Hemma i källaren ligger ganska många ekiga rödviner som vi har svårt att hitta rätta tillfället för. Man måste hela tiden vänta ut dem, vänta på att rätt fas ska infinna sig.

"Det är sant. Men min känsla är att många idag tänker nya fat - eller ingenting. Jag tänker: första användningen, andra användningen, tredje användningen. Så min côte-rôtie Brune et Blonde har mognat i hälften nya fat och hälften använda. Det skapar balans - ingen kan säga att det är för mycket ny ek där. Min vanliga saint-joséph ligger enbart i använda fat. Min crozes-hermitage får tredje användningen av fat, plus foudres. Så jag spelar med åldern på faten, snarare än storleken."

Om vi tittar vidare på Côte-Rôtie, så finns det självklart ett flertal olika slags tolkningar av appellationen. Hur ser du på vinerna från till exempel Patrick Jasmin? 

"Jasmin, för mig, är en referenspunkt för traditionell Côte-Rôtie. Men om man gillar överdådig Côte-Rôtie, så måste jag säga: gå inte till Jasmin. Jasmin representerar en klassisk stil som jag uppskattar eftersom den ligger väldigt nära terroiren. Elaka tungor kan tänkas säga att stilen inte är sofistikerad nog, men det är inte det som är poängen. När du smakar vinerna från Jasmin har man hela uttrycket av Côte-Rôtie från dess originella terroir. 

Hos flera vinerier i Côte-Rôtie kan man nuförtiden hitta amerikanska ekfat. Rätt många har tagit upp vanan att ha upp till fem-tio amerikanska fat och blanda vinet med resten."

Tydliga vaniljtoner förstås?

"För mycket vanilj. Med våra 36-42 månader är amerikanska ekfat katastrofala. Vi provade det för tjugofem år sedan och förstod snabbt att vi aldrig skulle bli intresserade. 

Frågan gällde vinerna från Patrick Jasmin, och det stämmer ju inte alls där, men jag möter fler och fler viner i Côte-Rôtie som kommer ut på marknaden alldeles för tidigt. De är lagda åt det fruktiga hållet. Det finns en tendens hos franska vinskribenter att säga 'ahh, le fruit, le mineralité, l'acidité'. Ja, det är också viktigt - man behöver frukt, mineralitet och syra. Men att våra viner från Côte-Rôtie skulle drickas inom två-tre år… nej, jag tror inte det. Min pappa har en intressant jämförelse - han brukar likna vinerna vid ostar. Om man blivit uppfödd på färskost i hela sitt liv så kommer man att… uähh… rynka på näsan åt en treårig comté. Men vilken ost är den bästa? Är det den färska, eller den mogna? Man måste faktiskt lära sig att uppskatta tanniner och struktur också."

Klockren jämförelse. Man vill helst inte vara utan någondera osten, men särskilt inte comtén.

Med det resonemanget lyckades du också i stort sett svara på nästa fråga, som rör de vinmakare som går in för att skapa omedelbar drickbarhet. Metoder som passiv extraktion, sémi-carbonique, gamla fat, och minimala eller inga svaveldoser. Fruktiga stilar, som till exempel Dard & Ribo. Vinerna är saftiga och urläckra direkt när de släpps, men det är svårt att tänka sig att de skulle vara ämnade för långvarig lagring, och det vet vi inte mycket om heller. Lite som färskost.

"Min personliga känsla är obalans."

O-balans?

"Ja, och vi behöver balans. Det behövs människor som visar vinet som ungt och fruktigt, och det behövs människor som låter det ta sin tid, som Jasmin och Guigal. Vi representerar mer av den traditionella stilen än de som håller på med det här omedelbara frukten. Det finns som sagt lite macération carbonique även i Côte-Rôtie. Men för mig har kolsyrejäsning inget som helst intresse. Inte de kommande tio åren, och inte de kommande femtio heller. Det är inte min känsla av Côte-Rôtie, men jag respekterar att det finns. För variationens skull. Om alla hoppar på det unga fruktiga tåget så är det illa. Och om alla går efter lagringsviner så missar vi kanske någonting."

Så vad är din åsikt om utvecklingspotentialen i ett vin gjort med sémi-carbonique?

"Kort."

Vad talar vi om då, fem år?

"Ungefär så. Men de har ändå ett starkt argument, och det är att väldigt få människor lagrar sina viner ens så länge."

Med minimala sulfiter finns det inget som förhindrar drickbarheten. Men vinerna är förstås mer ömtåliga.

"Ja, det är utan tvekan mer sårbara viner."

Låt oss gå vidare med att tala lite om marknad och priser. Er Côtes-du-Rhône Rouge är för många människor det första mötet med namnet Guigal. Såväl här i Sverige, som i Frankrike.

"Absolut, visst är det så."

1995 var priset på Systembolaget 89 kronor. Idag är det 99. Skillnaden är försumbar över så pass lång tid. Hur är det möjligt?

"Vi har faktiskt haft i stort sett samma prissättning sedan dess, och bara ändrat den en gång. Resten har med valutor, skatter och avgifter att göra. Vi höjde priset en smula förra året, med fem procent. Det var första gången på tolv år. Det är helt unikt i Rhône-dalen, att ligga stilla så länge och höja endast för att kunna köpa in de unga viner vi bäst behöver. Nyckelordet i Côtes-du-Rhône är inköpskällorna. Det är ett… (pust)… jättearbete som pågår varenda dag. Den hårresande siffran är att vi köper in vin från mellan 800 och 850 olika vinodlare.

Jag har kolleger som gör en, två, tre miljoner flaskor côtes-du-rhône. De arbetar på ett väldigt rationellt sätt, det vill säga: 'för att göra fem miljoner flaskor så behöver jag köpa lotter om minst 1000 hl, 2000 hl, 3000 hl. Så när jag blandar dem är det pålitligt och enkelt'.

Min pappas vision har alltid varit den motsatta. Vilket inte är så konstigt när man tänker på det. Att hitta 1000 hektoliter bra côtes-du-rhône ute på marknaden är oerhört svårt. Att hitta 500 hl utmärkt côtes-du-rhône är närmast omöjligt. Att hitta 250 hl god côtes-du-rhône är möjligt. 100 hl utmärkt côtes-du-rhône - varje vecka! 50 hl - varenda dag! Varje dag finns det en liten egendom som har sparat 5000 liter côtes-du-rhône åt sig själva och inte får avsättning för vinet, eller plötsligt behover sälja det, av olika orsaker. 

Så vi har ingen undre gräns för hur små volymer vi kan köpa. Det är förstås en mardröm att få ihop blandningen, men det blir enklare med den nya källaren som vi har tillgång till sedan fem år. Vi kan köpa bara 20 hl côtes-du-rhône, inga problem! Det finns inget parti som är för litet, så länge kvaliteten är utmärkt. Att säga att vi inte kan köpa eftersom det är för lite vore ett stort misstag. Det är nog bättre att spendera tid och energi på att bygga cuvéen genom att blanda små lotter av utmärkt vin, än att kompromissa: 'okej, det är kanske inte riktigt vad vi vill ha, men det är 1000 hektoliter'. Vi har en väldigt klar idé om det här."

Vi har hört av odlare i södra Rhône att ni är de som betalar bäst för de unga vinerna.

"Det är ingen hemlighet. Jag slutade att tro på jultomten för många år sedan. Eller med andra ord: jag skulle älska att kunna köpa de bästa vinerna för de lägsta priserna, men det är helt enkelt inte möjligt. Så länge som vinet är bra kommer folk att vilja ha bättre betalt, och vi är deras idealiska avnämare. Det här är ingen fajt, jag slåss sällan med mina négociantkolleger om priser i södra Rhône. Vi befinner oss helt enkelt på olika nivåer. I slutändan är min côtes-du-rhône den dyraste på marknaden, men mina inköp är också de bästa och mest kostsamma.

Jag tror att när vanligt folk köper en flaska Guigal Côtes-du-Rhône, så är de inte beredda att betala mer än de andra märkena för att få samma kvalitet. Jag tror att de väljer att betala mer för att deras förväntningar är högre än så. Och det här är min del av marknaden. Den dagen jag glömmer det, så kommer jag att förlora den. Jag måste hålla högsta tänkbara kvalitet, och det kostar mer pengar. Det är knappast någon hemlighet.".

Men den här marknaden finns ju ändå i huvudsak under de magiska gränserna €10 eller 100 kr? För att kunna sälja vinet för 99 kr på Systembolaget måste ex-cellarpriset vara riktigt lågt, troligen en bra en bit under €4. Ändå har ni gjort stora investeringar, och betalar bäst i branschen. Det är svårt att få ihop matematiken.

"Det är nog inte så intressant för konsumenten att få reda på, men vi har filosofin att den som köper 100 lådor côtes-du-rhône bör få betala ett betydligt högre pris än de som köper 1 000 eller 10 000. För fyrtio år sedan började vi att tillämpa mängdrabatt, eller teorin om 'plus-plus' och 'minus-minus'. Det vill säga: en marknad som Sverige är en stark marknad för oss. Vi säljer mycket vin här. Så den svenska importören får maximal mängdrabatt. Det betyder att det blir lättare för dem att arbeta, eftersom de får det bästa priset. Om vi var på en annan plats, där man inte köper mer än 100 lådor, skulle vi inte kunna åstadkomma samma pris.

Så det här är en win-win-relation för monopolet, för kunderna och för oss."

Och för Vinunic, förstås?

"Och för Vinunic, eftersom de är väldigt duktiga på att få ut vinet till människorna."

Här i Sverige har basvinet blivit en sinnebild av pålitlighet och stabilitet på hyllorna. Det känns som att det kommer finnas kvar för evigt, och det överpresterar nästan varje gång.

"Vi har en vision som ser ungefär likadan ut. Vi tänker så här: om man är inne på Systembolaget, och står framför en vägg av côtes-du-rhône - eller en vägg av franskt vin för den delen - om man ska prova ett vin från Rhône-dalen, kommer man då att sträcka sig efter en flaska côte-rôtie, La Mouline eller Château d'Ampuis? Nej, det blir säkert en flaska côtes-du-rhône. Har man aldrig provat något sådant förr, så väljer man nog det billigaste alternativet. Och har vi gjort vårt jobb ordentligt, så är det lite dyrare än andra av samma sort, men av god och pålitlig kvalitet. Konsumenten kommer att ta flaskan, smaka, och tycka - wow!  Nästa gång kommer han att ta en flaska till, eller tänka: "etiketten ser ungefär likadan ut, men här står det 'Crozes-Hermitage'. Vi gillade ju den förra, så nu prövar vi den här som är lite dyrare. 

Jag tror nämligen att människor växer och utvecklas i sin vinkonsumtion. Om de börjar med första steget och kvaliteten inte håller måttet, så är den kunden förlorad. Det finns australiensisk shiraz och viner från Argentina, Uruguay, Chile - ja, hela världen - som kan fylla upp den marknaden. Därför måste vi vara otroligt noga med kvaliteten i basen. Människor som växer kommer snart att hugga tag i en crozes-hermitage, en saint-sosèph, en gigondas. En dag kommer de att vilja pröva en côte-rôtie, och kanske får de ett mer djupgående intresse för Rhône-dalen. Och en dag hoppas jag att de får smaka La Mouline.

Det sker väldigt sällan motsatta vägen. Undantaget kan vara… Kina. Kina är komplicerat eftersom folk där som har råd att köpa vin genast vill starta med det mest prestigefyllda."

De går direkt till toppen...

"….utan att ha kunskapen. Så för oss är det en knepig marknad, allt annat än enkel."

I första stadiet är de nog ute efter något annat än smak.

Vi läste att du skrivit en akademisk uppsats om grey-marketing (flaskor som cirkulerar utanför de gängse försäljningsvägarna). Vad var incitamentet till den uppsatsen? Brukar era toppviner hamna i den cirkulationen?

"Den grå marknaden är ett problem för varje kvalitetsvin. För Guigal, precis som för andra. För många år sedan bestämde vi hur vi skulle marknadsföra de tre toppvinerna La Mouline, La Turque och La Landonne. Annars finns det ju en simpel modell som vissa producenter använder sig av: "5 000 flaskor, och att hitta 5 000 personer i världen som är beredda att betala är inte svårt, så låt oss sätta priset till €2000 per flaska. Kundurvalet görs med hjälp av priset." Detta är möjligt, men det är inte vår vision om vin. Ta till exempel vår familj, som vinkonsumenter - om vi nu har flaskor som kostat hundratusentals Euro så är det inte okomplicerat att öppna dem. Man tänker sig väldigt noga för innan man sätter i korkskruven och drar, eftersom priset är hisnande. 

Så vi har tänkt annorlunda. Nämligen: vilka vill vi sälja de här vinerna till? Jo, vi vill sälja dem till våra bästa och mest lojala kunder. Vilka är våra bästa kunder? Jo, det är de som köper vår côtes-du-rhône, vår crozes-hermitage, vår saint-josèph, vår côte-rôtie, med mera. Så för länge sedan bestämde vi oss för att allokera de här vinerna enligt det totala inköpet. Vi tycker att det är ett väldigt rättvist system. Hälften av vår marknad är den franska, så hälften av de här vinerna går till Frankrike. Vår första exportmarknad är USA, så den näst största allokeringen går dig. Den andra exportmarknaden är Japan, så nästa allokering går dit. Den tredje går till Kanada, och så vidare. Sverige är en bra marknad för oss, och får därför en signifikant allokering varje år.

Sedan har vi priset på marknaden. Redan tidigt tänkte vi att om en betydande marginal ska läggas på de här vinerna, så ska det ske utanför vineriet. Så priset när de initialt släpps är något helt annat än priset ute på öppna marknaden. Det är ett val vi gjort. Vi vill tacka de kunder som lojalt handlar våra viner genom att ge dem en allokering till vad vi tycker är ett hyggligt pris. Sedan, och här instämmer jag med iakttagelsen om den grå marknaden, kan man se helt galna priser på våra toppviner därute."

Auktionsmarknaden är ju också ett exempel på detta. Helt andra priser, och det är någon annan än ni som gör vinsten.

"Ja, så är det. Vi integrerade det, eftersom vi producerar sju miljoner flaskor om året. Fem tusen flaskor La Mouline är inte mycket, men de är mycket viktiga för vineriets prestige. Inte för pengarna de representerar. Pengarna kommer från de andra vinerna som vi säljer hela året runt. Vi behöver den här balansen, och vi anser att den bäst skapas genom allokeringen. Sedan får folk ta hand om de här vinerna på vilket sätt de helst önskar."

Er danska importör säljer enligt ungefär samma pyramid.

"Ja precis, vi är väldigt bekväma med pyramidmodellen. Det känns rättvist. Men jag instämmer i att man ibland ser vingårdsvinerna till galna priser på andrahandsmarknaden."

En kort fråga om den franska vinmarknaden. I Italien verkar det just nu vara svårt för ambitiösa producenter att hitta tillräckligt med kunder. Hur ser det ut på er hemmaplan?

"Det blir ett lite märkligt svar på den frågan. Jag känner på mig att det snart kommer att hända saker i Frankrike. Stämningen på gatan och i media är explosiv. Jag är mycket pessimistisk vad gäller den franska ekonomin under det närmaste halvåret. Saker kommer att förändras.

Men tro det eller ej - vår försäljning i Frankrike har aldrig varit så hög. Att förklara varför är inte lätt, men vi säljer bra av våra dyrare viner. En hel del côte-rôtie, en hel del hermitage, en hel del châteauneuf. Vi säljer förstås också mycket côtes-du rhône, men vi har aldrig sålt så mycket av de dyrare vinerna som nu. Jag tror att det beror på den aktuella politiken. Den nuvarande regeringen ändrar på alla regler, blandar bort alla kort. Livförsäkringar har nyligen belagts med höga skatter. Många ser sig om efter andra sätt att placera sina pengar. Vin kan vara en vettig investering, som om tre-fyra år kan omsättas i pengar. Vi säljer prestigefyllda årgångar just nu - 2009, 2010 - och om kunderna inte väljer att sälja dem, kan de alltid dricka dem. Och de kommer inte att beskattas för dem."

Det här gäller väl i synnerhet toppen av sortimentet. Hur ser det ut i basen?

"Fortfarande riktigt bra."

Det finns säkert andra producenter som inte är lika lyckligt lottade. Kanske främst i södra Rhône?

"Visst är det så. Men det senaste året växte vi med 13 %, nästa år beräknar vi att växa 18 %. Och Frankrike står ju för hälften av vår försäljning, så det hänger mycket på den franska marknaden."

Côte-Rôtie har fått ett världsrykte, mycket tack vare Guigal. Hur stor är er andel av appellationen idag, hälften?

"Inte mer än en tredjedel. Arealen inom appellationen Côte-Rôtie har nämligen ökat. Idag omfattar den 280 hektar. För tio år sedan var det 200. Och den växer fortfarande."

Var hittar man de flesta nytillskotten?

"Överraskande nog, mitt i sluttningarna. Det handlar om kostsamma nyplanteringar och restaurering av terrasser och murar. Men det finns flera producenter som har råd att göra det nu, inte minst vi. Just nu planterar en och en halv hektar i en parcell som varit täckt av träd, buskar och ogräs de senaste sextio åren."

Som har varit planterad i det förflutna?

"Ja, men det tar mycket tid och hårt arbete i anspråk att förbereda jorden och återställa murarna innan plantering. Totalt ungefär fem år."

Appellationen växer, mitt i appellationen?

"Exakt. Men också i periferin. Och det finns sektorer som för mig är helt ointressanta. Illa placerade, och i utkanterna. Det där är en annan marknad."

Om man jämför med Hermitage-berget, så domineras det av ett fåtal stora producenter. Är det en utveckling vi kommer att se även i Côte-Rôtie?

"Jag tror inte det. Det finns en stor skillnad när vi talar om Hermitage och Côte-Rôtie.  Om vi hade mötts och samtalat för trettio år sedan, så hade Hermitage omfattat 137 hektar - och idag är det fortfarande 137 hektar. Det betyder att det inte finns en enda kvadratmeter tillgänglig. Jag vill inte låta elak nu, men det är väldigt lite dynamik i Hermitage. Om man är där kan man skatta sig lycklig, men om man inte är där så lär det inte bli någon ändring på det. Läget är väldigt stabilt. I Côte-Rôtie har vi fått flera nya odlare de senaste åren, det har varit en hel del förändringar. I Côte-Rôtie finns fortfarande över hundra ägare, några av dem pensionerande. De säljer sina parceller, eller flyttar, eller omplanterar. Elle säljer sina druvor. Så Côte-Rôtie är extremt dynamiskt. Berget domineras inte av stora strukturer. Vi äger 35 hektar. Det är förstås mycket för Côte-Rôtie, men i slutändan ändå inte väldigt mycket. Av våra kolleger i Hermitage äger den största 27 hektar, och för den appellationen är det en hel massa - en fjärdedel. 35 av 280 är ju inte mer än… tolv procent. Jag tror aldrig att vi kommer få se samma situation som i Hermitage."

Så den lilla odlaren i Côte-Rôtie har också en framtid?

"Jag tror det."

Sista frågan. Firma Guigal verkar aldrig vila. Vad är era planer inför den närmare och mer avlägsna framtiden?

"Det är många som ställer mig den frågan, i olika skepnader. När får vi se Guigal i Australien? När får vi se Guigal i Californien? När får vi se Guigal i Sydafrika?

Vi ska åka till Australien i vår. Jag har varit där ett flertal gånger. Jag älskar Californien, jag har varit där många gånger också. Och jag har ett stort intresse för de här vinerna. Men om jag tänker mig noga för, så har jag fortfarande många saker kvar att göra i Rhône-dalen, innan det eventuellt skulle bli aktuellt med Australien, Nya Zeeland, Sydafrika.

Så tillbaks frågan om Guigals logiska framtid. Vi har en enastående egendom i norr. Men min äldsta flaska châteauneuf går tillbaka till 1942 - och jag äger inte en enda kvadratmeter i den appellationen! Så min framtid finns troligen i södra Rhône, innan jag ens tittar någon annanstans. För att vara väldigt tydlig med våra planer, så handlar det inte om att äga genomsnittlig mark i Châteauneuf-du-Pape, för i så fall skulle vi redan ha gjort det. Man kan lätt köpa en hektar här, en hektar där. Men med vår nya stora facilitet i södra Rhône, vilken skillnad skulle det göra? Nej, det finns ingen mening med det. Vi behöver en minsta kritiska massa."

Som är vad, 15-20 hektar?

"Ja, ungefär så. Den dagen vi investerar… den dagen vi hittar en egendom av rätt storlek - ja, det har funnits tillfällen, som Sénechaux, och det finns ett annat viktigt slott som är till salu just nu - men vårt problem är att vi känner Châteauneuf-du-Pape alldeles för väl för att köpa någonting. Det finns de saker vi är intresserade av, och andra saker inte alls. Så det handlar bara om tid. Vi är fortfarande ett ungt företag som inte har funnits längre än sedan 1946. Om det händer om sex månader, ska jag gladeligen rapportera när vi köpt in oss. Om det händer om sex eller tio år, vem vet?"

Är det någon speciell sektor som intresserar er? Eller en egendom som har utsökta lägen i olika delar?

"Låt oss säga… att det är en smart fråga (skratt). Jag kan inte svara direkt på den. Mitt svar måste bli att vi representerar en stil, hos Guigal. Vår stil är viner som har en tydlig struktur och en del muskler."

Kraftfulla viner.

"Det finns sektorer i appellationen som inte stämmer med min vision av Châteauneuf-du-Pape. Som alla andra, så älskar jag Rayas. Men överraskande nog: om Rayas vore till salu, är jag inte så säker på att vi skulle vara intresserade."

Ni är mer av 'La Crau' ?

"La Crau är en väldigt bra sektor, som stämmer med vår vision om Châteauneuf-du-Pape - definitivt. Rayas är på sand, och det kan vara väldigt mjukt och elegant. Jag älskar Rayas, men det är mer av den burgundiska stilen. Det finns andra châteauneufer som jag föredrar när det gäller textur, struktur och mognadsutveckling. Inte ett direkt svar kanske, men ändå något av ett svar (skratt)."

Det allt hetare klimatet i området, är det något som håller er tillbaka? Eller kan ni parera via valet av druvsorter, med mera?

"Vi kommer att kunna hantera det. Det finns ju tretton druvsorter att välja på, även om vi inte kommer att plantera terret noir eller muscardin (skratt) men bara med de huvudsakliga sorterna grenache, mourvèdre och syrah på hand finns det ett flertal olika kortkombinationer att spela ut."

En del odlare nere i södern menar att syrah har det tufft när det blir alltför hett, särskilt i söderlägen.

"Så är det absolut. Vi har en helt annorlunda syn på syrah i södern, än i norr. För att ge ett roligt exempel: jag gjorde som sagt mina tekniska studier i Dijon. En av handlederna var Pierre Perrin från Beaucastel. När vi talade med varandra om syrah, hade vi väldigt olika visioner. Jag förstod snabbt att för honom var en syrah under 14-14,5 % ingen syrah. Den var inte mogen, tanninerna var gröna, med mera. För mig är en syrah på 14-14,5 % i Côte-Rôtie inte heller någon syrah. Det är för mycket. Jag får den fenoliska mognaden vid 13-13,5 %, medan syrah i södern behöver en grad till för att uppnå samma fysiska mognad."

Det där är intressant. Man hör odlare säga att främsta målet är att nå fysisk mognad före full sockermognad.

"Nere i södra Rhône är det en avgörande fråga, och ett stort problem. I norra Rhône - knappast. I år handlade det verkligen om att uppnå full sockermognad."

Vi har provat châteauneuf från 1980-talet som höll 13,5 %, medan det finns 2010:or som klockar in bortåt 17.

"Vår senast utgivna årgång av châteauneuf-du-pape är 2007. Vi är sena - vi släpper ju vinerna långt efter de andra. I den här speciella årgången har jag källaren full av vad som kan betecknas som årgångens grädda. Ett flertal av vinerna har fått 100 Parker-poäng. Nyligen satte jag ihop en jämförande provning av de här vinerna mot vår anspråkslösa 2007 Châteauneuf-du-Pape. Jag är förstås part i målet, men några av de där vinerna var riktigt svåra att uppskatta. Tanninerna hade gått ned, frukten hade gett sig av, och kvar var bara alkoholen. Det här är alltså viner med 16… 16,5… 17 procent."

Ser du någon framtid för de här vinerna?

"Nej. Men jag är övertygad om att de ansågs fashionabla. Jag hade ett intressant samtal om det här ämnet med Bob Parker, senaste gången han besökte oss förra året. Jag vill inte kalla honom vän, eftersom han är journalist, men vi känner en stor respekt och beundran för honom."

Ni har mycket att tala om, förstås.

"Ja, och vi känner förtroende. Vi provade châteauneufer från de yngre årgångarna, och vi berättade för honom om vår vision om att gå mot mer mourvèdre och syrah i blandningarna. Och då sa han till min pappa: '…vet du Marcel…. jag har nyligen gjort återbesök till vinerna som jag gav 100 poäng… några av dem är okej… men andra är det inte… jag tror jag gjorde ett litet misstag där… när jag först provade dem var jag så entusiastisk över frukten och rikedomen… men efter fyra-fem år är det en stor besvikelse…'. Så, i backspegeln, skulle han inte satt vissa av de där betygen. Det finns inte många vinskribenter som har modet att säga något sådant."

Han har ju publicerat en del retrospektiva noteringar i Wine Advocate med viktiga omvärderingar, på ett uppriktigt sätt. 

"Ja, det är hederligt av honom. Han är bara en människa. Vi är alla mänskliga."

Hans personlighet verkar handla mycket om entusiasm. Han påminner om en liten pojke som vill ropa ut över hustaken när han hittat något bra. Och då är det förstås upplagt för hyperboler. Först senare kommer eftertankens kranka blekhet.

"Sant."

Tack för de här timmarna tillsammans. Det har varit ett väldigt givande samtal.

Provat 27/11:

2010 Ermitage Ex Voto Blanc

2009 Ermitage Ex Voto Blanc

2007 Ermitage Ex Voto Blanc

2006 Ermitage Ex Voto Blanc

2003 Ermitage Ex Voto Blanc

2009 Ermitage Ex Voto Rouge

2007 Ermitage Ex Voto Rouge

2006 Ermitage Ex Voto Rouge

2005 Ermitage Ex Voto Rouge

2003 Ermitage Ex Voto Rouge

2001 Ermitage Ex Voto Rouge

2009 Côte Rôtie La Turque

2008 Côte Rôtie La Turque

Provat 28/11:

2012 Côtes-du-Rhône Blanc

2012 Condrieu

2012 Condrieu La Doriane

2011 Saint-Josèph Lieu-Dit Blanc

2010 Ermitage Ex Voto Blanc

2010 Côtes-du-Rhône Rouge

2009 Crozes-Hermitage Rouge

2010 Saint-Josèph Rouge

2010 Saint-Josèph Lieu-Dit Rouge

2010 Saint-Josèph Vignes de l'Hospice

2009 Côte-Rôtie Brune et Blonde

2006 Hermitage Rouge

2009 Ermitage Ex Voto Rouge

2009 Côte-Rôtie La Mouline

2009 Côte-Rôtie La Turque

2009 Côte-Rôtie La Landonne

Importören Vinunic bjöd in till intervju och provningar.