BYO 9 november

Det hade gått alltför lång tid sen sist, men nu var det äntligen dags igen för en klassisk bring your own. Som vanligt fanns det inget särskilt tema och alla flaskor langades in blint, huller om buller. Viss hjälp med gissandet fick man av att känna till aktuella resor och förtjusningar hos vännerna runt bordet. Det var inga långsökta stalltips att Niklas skulle köra ungerskt, FV hälla slovakiskt, Franko californiskt och Ulrik piemontesiskt. Inte för att det räckte till för att gissa rätt, men ändå.

Första glaset ser ut som frostad mässing. Här osar det gammeldags vit bourgogne, med lätt bokna äpplen, drag av fino och en liten blommig ton av hyacint. I munnen i stort sett knastertorrt men ändå välbalanserat, med svårt mineralisk känsla och grymt läskande funktion på smaklökarna. Svårt att föreställa sig en godare vuxenläsk. Ryggmärgsreflexen är Selosse. Kan det vara så enkelt? Är inte de breda äppliga syrorna mer pinotlika ändå? Det här verkar inte alldeles ungt längre, har nog fått ett antal års utveckling i flaskan. Vi bestämmer oss för att lita på första intuitionen, och så var det glaset slut.

NV Jacques Selosse Brut Initial (dg april 2011)

Vi kan nog aldrig tröttna på Selosse. Dosagen på 5-6 gram är perfekt avvägd, dvs den märks inte. Initial håller inte i evigheter utan dricks bäst inom tre-fyra år från degorgering, som vi ser saken.

Över till ett vitt med liknande mässingsgul färg. Nosen är väldigt speciell. Första träffen är rakt av arrak, sedan kommer petroleum, tobak, halm, kåda och sälta. Den halmgula frukten upplevs återhållsam och lite knepig att ringa in. I munnen ett knastertorrt vin med syra på medelnivå, relativt lätt kropp, någon beska och en havssalt avslutning som får oss att associera till manzanilla. Doftintrycken vill vi tolka som mognande chenin blanc, men det stämmer inte riktigt med smakbalansen, syran skulle varit högre. N lanserar en teori om marsanne/roussanne från norra Rhône, och det verkar inte alldeles orimligt förutom att vinet helt saknar den typen av fetma och rondör. Återigen är det smakbalansen som säger nej. Därefter fäller N den klockrena kommentaren att vinet har framträdande skaltoner. U kommer då till assistans och berättar retsamt att någon av oss har provat vinet förut...

2009 Altare-Bonanni Campogrande Cinqueterre

Kände inte igen det. Även om vinet är klart intressant övertygar det inte på samma sätt som i somras. Både doft och smak upplevdes fruktigare då, kanske berodde det på vad vi provat innan. Och visst är det skalmacererat, i fyra dagar ungefär. Slutligen kan man fråga sig var arrakstonerna kommer ifrån i ett ståltankslagrat vin?

 

Vidare med en ljust orangeröd skapelse. Redan åsynen av vinet sorterar bort de flesta tänkbara rödvinsalternativ. Det är väl egentligen bara poulsard, trousseau, corail-blandning och grignolino som ser ut på det här viset. Aromatiken är rolig och fin, som en blandning av rönnbär, raberber och rödbeta med nyslaget gräs på toppen. Massor av grönsaker, säger G. I munnen ett lättfotat vin med utmärkt balans och skön smakintensitet. Lätta tanniner, en liten transatlantisk fruktsötma noteras, lite volatila syror finns också, ungefär som en skvätt av fin rödvinsvinäger. Naturvinskänslan är tydlig, och de lätt omogna druvorna verkar ha skördats tidigt. Det här blir man glad av. Måste vara Frankos sommarflört med trousseau från Arnot-Roberts.

2011 Arnot-Roberts Trousseau Luchsinger Vineyard

Nästa vin har bara gjort en snabb volta i karaff för att skilja bort fällningen. Det hade inte skadat om det fått andas en timme i karaffen också. Nosen är inledningsvis en smula muggig - det talas om både brie och grönmögelost, svamp och vasavarvet. Men snart ordnar det upp sig, och en helklassisk, närmast aristokratisk sangiovese-näsa tittar fram ur det bruna murret. De klart definierade noterna radar upp sig med surkörsbär, nypon, grusväg, svart te, salvia, balsamico, rost, jod, rosenblom och snarast pinotlika röda körsbär och söta jordgubbar. 

Här någonstans ställer sig nackhåren rakt upp och kvällens första (men långtifrån sista) rysning berättar att vi har storhet i glaset. Eller graan kryy, för att tala sommelierspråk. I munnen bevisar sig vinet med svårt läskande syra, trots åldern väl tilltagen frukt, solid struktur och gripande tanniner med en anstrykning av ädelträ. Åldern bedöms helt korrekt till 25-30 år. Gissningarna radar upp sig på två lika långa led: gammal sangiovese och gammal nebbiolo. N förklarar varför det är sangiovese: den smaskiga frukten och läskande syran. När vi droppar ledtråden "ett år i småfranskt och ett år i botti" tar det inte många sekunder innan H klipper till med Pergole Torte.

1982 Montevertine Le Pergole Torte Vino da Tavola

Andra årgången av denna toscanska ikon gjordes både med konstetikett och Montevertines vanliga. Frimärkssamlarna kan fröjdas åt detaljen att Giulio Gambelli på den här etiketten kallas "enologo", medan det på alla senare versioner står "maestro assaggiatore" (mästersmakare). Gambelli fick nämligen aldrig någon formell vinutbildning, utan lärde sig hur man gör världens bästa sangiovese hos Tancredi Biondi-Santi i Montalcino. Det räckte.

Kanske är det jämförelsen med ett helklassiskt och supertypiskt vin som gör att nästa röda går på pumpen så det sjunger om det. Doften är fläskigt generös, med massor av fatrostning, fullmogen plorsbärsfrukt, vanilj och kola, tjära och rök - ja "bränd ek" är kanske en mer rättvisande beskrivning. Det fortsätter i yvig stil med mynta, salvia, coca-cola och grillat kött. Saken verkar klar: tänd upp webern så kör vi, mate. Och tänk då att grillvärden är en toscanare som utvandrat till Australien, eller kanske tvärtom. I munnen bekräftas teorierna av sötmogen frukt, tjock kropp, stora sträva ekplanktanniner, sojasälta, och en italo-australisk syra. Efter dessa lätt förvirrande kulturella möten begriper vi till slut att det ändå måste vara en nebbiolo, och det enbart på grund av de överdimensionerade tanninerna. Vinet har en viss mognadsutveckling, som tyvärr är långt ifrån skön, och vår slutliga dom (som delas av di fleste runt bordet) är överextraherat, överekat, odrickbart.

1998 Paolo Scavino Barolo Rocche dell'Annunziata Riserva

Vilken chock! Vi har fortfarande ett gott öga till Bric del Fiasc och har hittills inte blivit besvikna på någon årgång av det vinet. 99an av den här riservan var faktiskt riktigt god för några år sedan. Men detta är illa tänkt och illa gjort. Hårdjobbat muskelvin från en elegant terroir som Annunziata kan bara bli fel.

Medan vi äter papperdelle och ragu enligt Mario Batali kommer det in två nya karaffer. Två viner som ska provas tillsammans, två viner av samma druva och från samma land. Hela bordet verkar snart överens om att druvan är syrah och landet Frankrike. Spelar ingen roll att det krävs skohorn för att klämma ner verkligheten i den nyfödda teorin.

Det ena vinet känns skäligen enkelt, med syntetiska fruktaromer och kladdig malokola. Det andra vinet är däremot inget annat än storslaget. Doften är djup som en brunn, samtidigt med stiligt lyft av violparfymer, syren, kulspetsbläck, lakrits, sten, balsaträ, chark och en frisk grönörtighet. I munnen vankas läskande syra, fin koncentration och balans samt perfekt integrerade fat. Detta måste bara vara fransk syrah, och mest troligt från Côte-Rôtie, i sin allra underbaraste ungdom. Tusan så fint.

2009 Horst Hummel "Spatz" Villányi Kékfrankos

2009 Franz Weninger "Spérn Steiner" Soproni Kékfrankos

Hoppsan. Ja, blaufränkisch är en helt underbar druva i rätt händer. Men det krävs att man tar det lugnt med faten, som här. Druvsorten kan också sägas vara det kitt som håller ihop Centraleuropas vinländer. Kékfrankos... frankovka modrá... blaufränkisch... blue franc. Här var det klasskillnad i paret, får man säga. Biodynamiska Weninger bör absolut följas upp. Och vinet kostar bara €22!

Om vi hade lite svårt med att gissa rätt i de förra glasen, så blir det desto enklare i nästa. Det krävs bara en enda sniff för att inom ett ögonblick förflyttas till trakten av Orange, till det cinematiska landskapet i Vaucluse. Det är en fint utvecklad, burgundisk châteauneuf-doft vi bjuds på: jordgubbssylt, torkade fikon, sandelträ, orientkryddor, mjölkchoklad, nori-sälta, garrigue-örter, varma stenar, lakrits. Fin syra, god sötfrukt, välbyggd struktur, slank och stenig munkänsla, lakritsrot i eftersmaken. Ja, det blir nog egentligen inte mer typiskt än så här. Som Rajat Parr säger i sin bok Secrets of The Sommeliers så har varje distrikt ett typvin som inkarnerar områdets själ, och som man gör klokt i att memorera för att kunna plocka fram när det behövs. I Châteauneuf-du-Pape heter det vinet Clos des Papes. Alltså är det precis vad vi har i glaset. Det påminner en hel del om nollettan, och är knappast yngre. Strålande vin.

2000 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape

Flaska 469 av totalt etttusen nolltvåor Crichet Pajé ljuger inte heller om sitt ursprung. Tyvärr visar det sig också direkt att den är korkskadad. Vilken misär! Det hade varit extremt spännande att få testa en frisk flaska, men man får ändå en glimt av det tätvävda silket till tanninstruktur. Tillsammans med Monfortino lär det vara ett av de bästa vinerna från den svåra årgången.

2002 Roagna Barbaresco Crichet Pajé

Niklas annonserar en gomrensare. Ett ljust rött med rena röda körsbärstoner, mandelkubb, några blommor och lite barrskog. En gnutta reduktivt på det där sättet som frammanar ordet mineral. 

I munnen lättfotat, syrligt, rent, bara aningen grönt, med en mjukt polerad munkänsla. Inte alls komplext utan bara rakt, friskt och okomplicerat. Vi skickar en förflugen tanke till druvsorten kadarka eftersom det nu är Niklas, men det måste nog ändå vara en tysk spätburgunder, även om liknande finns på andra håll i Centraleuropa. Det påminner faktiskt inte så lite om Alexander Stoddens baspinot. Malörtstonerna är dock mindre framträdande än vi minns dem från Ahr.

2011 Stadt Klingenberg Spätburgunder Bundsandstein

Så gott. Och skönt att slippa kola- och kryddtonerna som är så vanliga i tysk pinot. Vinmakaren på Stadt Klingenberg -  längs med floden Main, inte långt från Fürst i Bürgstadt - heter Benedikt Baltes. Vinet är spontanjäst med en mindre andel stjälkar och lagrat i gamla ekfat. Uttaget ligger på 35-40 hl/ha. För sina ynka €10 är det en väldigt stark kandidat till nästa "husets pinot". Läs vad Niklas skrev efter sitt besök här.

Nästa vin har en tokung doft av mörkt bärkross med jästaromer och kemiska estrar. "Franska huvudvärksbär", som A så träffande formulerar det. Efterhand blir det något bättre, med inslag av blommor, lavendel, mynta och frisk garrigue. Nosen känns som från enklare vin södra Rhône. I munnen stramt och koncentrerat med frisk/hög syra och kärva tanniner som också är det sista som hänger kvar i efterklangen. Det här verkar inte längre vara franskt utan mer troligt italienskt med tanke på syror och tanniner - kanske aglianico? Givetvis alldeles för ungt ännu, men övertygar väl egentligen ingen runt bordet?

2012 Marisa Cuomo Furore Costa d'Amalfi 

Lika delar aglianico och piedirosso från terrassodlingar högt över havet vid Amalfikusten. Egendomen ligger i byn Furore, mellan Positano och Amalfi. Rankorna växer på ett märkligt sätt rätt ut ur berget och är horisontalt spaljerade, berättar G som nyligen varit där. Marisa Cuomo är mest berömd för sin Furore Bianco Fior d'Uva.

Ännu en gomrensare, den här gången från H. Här hittar vi en ungdomligt vitblommig rieslingdoft med lime och grönt äpple, dragon och rosmarin. Friskt och rent i stilen med tyskt uttal och tydliga mineraltoner. I munnen är vinet i stort sett torrt (kanske 8-9 gram restsocker) med hög syra, vinbärssaftig frukt och stenig munkänsla. En liten juvenil sprits dröjer sig kvar, men bebisfett och eventuella nyjästa toner är borta och strukturen frilagd. N menar därför att det är en nollnia, vilket är helt riktigt.  När det gäller ursprung kan vi börja med att räkna bort Pfalz eftersom vinet inte verkar härstamma från en såpass varm plats. Rheinhessen verkar inte heller stämma, det är inte Kellers kalksten vi har i glaset. Däremot ligger Nahe väldigt bra till (limetoner och lite skiffer) och Rheingau kan också stämma med den höga syran och strama profilen. Vad vi inte räknar med är den nya trenden med torra moselviner i GG-stil. Det här är gott, men samtidigt lite atypiskt för den generösa årgången 2009. I tajtaste laget just nu, och behöver lagras vidare.

2009 Zilliken Rausch Riesling GG

Nästa röda har precis nått fram till sin första mognadsfas. En superskön transatlantisk cabernetdoft med lagom mogen frukt, cassis och mörka plommon, lite choklad, lite tobak, lite mint, lite vicks frisk. Inte alltför mycket ek, men en hel massa sten och mineraltoner. Komplext och ganska svalt för att (högst troligt) vara från Napa. Allt i doften presenteras på ett klart och väldefinierat sätt. Smaken kan bara bekräfta. Den är riktigt frisk med bra fruktkoncentration, kryddiga tanniner, antydan till fruktsötma, lite kaffe och mörk choklad. Faten är ursnyggt injobbade i helheten och balansen är verkligen på pricken. Vi känner inte riktigt igen oss i stilen, men åldern känns ungefär som i Dunns nollfemma. N menar att vi tagit vinet mitt i krysset mellan ungdom och mognad och tror på 12-15 års ålder. Det går ju notoriskt långsamt med kaliforniska cabbar. Superharmoniskt vin, oerhört drickbart nu. Ska vi gissa på någon producent vi känner till så får det bli Togni.

2005 Cathy Corison Kronos Vineyard Napa Valley Cabernet Sauvignon 

Från Rutherford Bench, med alluvial jordmån. Ett inspel från A, väldigt vältajmat med ostbrickan där en tryffelspäckad brillat-savarin får samtliga runt bordet att gå i spinn.

Ännu ett ostvin. "Grönt som Grodan Kermit", samplar Franko sig själv. "Här kommer den slovakiske barolo!" Ja, här finns onekligen den där typen av pyraziner som man kan hitta i cabernet franc och sauvignon blanc - en samtidigt rökig och grön känsla av gräs, trädgårdsland, vinbärsblad och malört. Frukten är mörk och bläckig, ungefär som krossad kulspetspenna utblandad med mos av blå skogsbär. Dessutom finns det tobakstoner i flera nyanser, dock närmare askfatet än havannacigarren. I munnen handlar det om frisk saftig syra, hög fruktkoncentration, massor av ofiltrerat extrakt, mjuka mogna tanniner, lakrits och lite malört. En extremt personlig stil där den lilla alkoholvärmen sitter bra i helheten, och det dricks redan så fint att vi måste avsluta flaskan. Även N verkar klart imponerad och tror på 7-8 års lagringspotential. Blaufränkisch är alls ingen dum gissning från A - för chansen att pricka rätt druva är nog lika med noll. Om man inte läst våra slovakiska resereportage förstås.

2011 Fedor Malik & Syn. "Hrom" Barrique, Malokarpatská

Druvsorten heter alltså "hron" och vinet är gjort på hobbybasis i villakällaren av Slovakiens ledande vinauktoritet, professor Malik. Innehållet i två franska barriquer (nya) gör att produktionen landade på 600 flaskor. Vi skulle gärna lägga undan några flaskor av detta. €20 på plats.

En vackert klarröd pinot hälls upp i nästa glas. Ja, det både syns och doftar så lång väg. Här finns en underbart läcker och rättfram rödfrukt som mixar aromer av rabarber och hallon. Det osar californisk pinot lång väg, en väldigt fin version. I munnen charmigt, mjukt, friskt och lättdrucket. Inga bråkiga tanniner, ingen bitterhet, ingen högre alkohol, inget större motstånd. Supergott. Bara att klunka i sig och vara glad. 

2011 Failla Whistler Vineyard Sonoma Coast Pinot Noir

Ett snyggt inspel från Franko. 340 dkk hos KK-wine.

Och här har vi äntligen en helklassisk bordeaux. Först lite källartoner, som så ofta, men de vädrar ut rät snabbt. Sedan vankas det tobak, gräs, blomstjälkar, lakrits, saftiga svarta vinbär, gröna örter, en gnutta asfalt och lite knäck. Femton år, vänstra stranden. Doften kommer fint i glaset och utvecklar en blommighet efter en stund. I munnen uppför det sig väl, med lättare medelfyllig kropp, mjuk munkänsla och ändå småstram tanninstruktur med lite grönska. Det här är gott, men inte på något vis stort, och efter någon timme dör vinet en stilla död i ett sparat glas. N känner lätt igen årgången på dess lite gröna och svalt strama profil, och vill placera vinet i St-Estèphe eller Médoc. Fast nu har ju det här slottet knappast gjort sig bekant för viner som är urtypiska för sin appellation.

1996 Château Giscours Margaux

Hedonismens timma är slagen, bestämmer U. In kommer nu en söt, ganska tung doft med mogna hallon, sandelträ, mjölkchoklad och rät mycket fatvanilj. Det här måste ju bara vara en Sonoma-pinot, typ Williams Selyem eller så! Tycker både vi och nog de flesta andra spontant. Men så smakar man. Och inser att den här krabaten är stramare och lättare än väntat. Givetvis ändå rikt fruktig, men inte direkt sötfruktig eller alkoholvarm. Vi är knappast i Californien. Visst är det en del trätanniner och eksötma, men det vi har i glaset är nog ändå en modernt ekstajlad bourgogne, konstaterar G. Det är drickvänligt, välbalanserat, flörtigt, men samtidigt en smula kletigt. Och alltför ungt, förstås. Någon av de moderna boutique-producenterna i en varm årgång? Lucien Le Moine?

2009 Domaine Sylvain Cathiard Vosné-Romanée 1er cru Aux Malconsorts

Det blir ganska starka reaktioner när vi får veta vad det är. Alla hade nog förväntar sig bättre från den här adressen. Det alltmer hisnande priset står heller inte i paritet med upplevelsen, något man ändå kan hävda om andra årgångar som 2005, 2006 och 2008.

Andra vinet i paret har inte alls samma elegans, utan är mer pang på. Lite burdust i stilen med volatila likörtoner åt ripassohållet och en mörk senskördad nyavärlden-pinotfrukt med inslag av rabarber och jordgubbar. Malolaktiskt kolakladd bidrar knappast till ökad finess, sedan tillkommer lite burdusa drag av asfalt, lakrits, örter och fatkrydderier. I munnen kan man verkligen tala om attack, ingen silkeslen smekning här inte. Pang på med söt frukt, hög syra, hög extraktion och hög alkohol. Det smakar rätt gott på sitt sätt, folkligt och lättgillat i stilen med den uppenbara ripasso-kopplingen, men i slutändan ett rätt grovt och därmed enkelt vin. Inte vår melodi.

2010 Walter Hansel North Slope Russian River Valley Pinot Noir

Efter den utflykten är vi snart tillbaks i gamla skolan, i gamla världen. Brunröd rubin, moget vin. En välbalanserad doft där inget intryck dominerar eller tar ut de andra, och alla går att läsa tydligt. Här finns tobak, te och grusig jord. Läder, ostbutik, balsamico och mörk plommonfrukt. I munnen kan vi glädjas åt friska syror och nedsmälta men samtidigt småkärva ädelträ-tanniner. Mjukt utanpå men hårt inuti, liksom. Jättegott moget vin, och det blir knappast mer traditionellt än så här. Det verkar inte riktigt vara nebbiolo och inte heller riktigt sangiovese. U upplyser nu om att vinet är över trettio år gammalt och då krymper de tänkbara alternativen ihop till ett. Mastroberardino.

1982 Mastroberardino Taurasi Riserva

Andra försöket med det här vinet, det första gick sådär. Den här gången får vi verkligen se vad det går för. Det är mer än enastående, men den allmänna meningen är ändå att Montevertine sparkar stjärt på Mastroberardino.

I sin frustration över Malconsorts har Franko sprungit hem för att hämta något annat och visa hur bourgogne egentligen ska smaka. Och det var alls inget dåligt exempel. Här vankas en vackert utvecklad pinot noir-doft med aptitretande klassiska egenskaper som finess och elegans. Visst finns det lite cola-ek och orientaliska fatkryddor, men inte så det stör. Långt viktigare är intrycken av grus och sten, vid sidan om den mörkare frukten. I munnen lagom utvecklat, med fin syra, nästan silkig textur välbyggd struktur och mörk köttig frukt. Djupet och koncentrationen är väl inte de största, men det finns en typicitet och självklarhet här. Och det dricks väldigt bra just nu. Vi säger Gevrey-Chambertin.

2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er cru Les Corbeaux

Det andra exemplet ska förstås visa upp hur Sonoma kan smaka om man inte skördar så sent, extraherar så tufft och kör på så hårt med sina välrostade François Frères. Det här är ljus rabarber-Cali, flörtig till tusen med gröna stjälkar, jazztobak, hallon-igloo, honung och cola. Förföriskt lätt på foten med fin syra, lagom intensiva rödbäriga aromer och en liten tendens till omognad som enbart är trevlig. Tillbakalutat pinotdricka som spelar helt i takt med den rådande tidsandan. Jim Clendenen och hans Au Bon Climat är på förslag, men med tanke på avsändaren är det nog mer troligt med:

2011 Wind Gap Sonoma Coast Pinot Noir

Samtalet snuddar av någon anledning vid det här med poäng. Ulrik får ännu ett ryck och lovar att hämta en hundrapoängare. Vi häller upp och möts av en mörk syrah-lik frukt, mörka skogsbär, svarta vinbär, svart lakrits, svarta oliver, saltlag, lagerblad, lite fatrost och grillkol, samt en väldigt typisk bukett av garrigue-örter inklusive lavendel och viol som kommer fram allt längre det står i glaset. I munnen ett stort, tätt och extraherat vin, välförsett på alla fronter utom fruktsötman som är rätt återhållsam. Alkoholen balanseras ut hyggligt av den friska syran. Smaken är fortfarande lite stramt knuten, fortfarande alldeles ung. Den lossnar lite och upplevs något lättare i munnen med tid i glaset. Att döma av garriguen och att smaken ändå är storlek större bör vi vara i den södra delen av Rhônedalen. En av de producenter som vinifierar mest syrah i den landsändan, och vars mörkfruktiga grenacheviner från Gigondas dessutom nästan alltid lyckas påminna om syrah, är Saint-Cosme. Det här bör vara deras toppvin, Hominis Fides. Den speciella balansen mellan storlek, syra och alkohol känns typisk för årgång 2007. Och ja, vinet fick 100 poäng från advokaten i Monkton.

2007 Château de Saint-Cosme Gigondas Hominis Fides 

Kaa-Ching!

Kvällens (nattens!) sista vin har en mörkt blåröd färg, en dov och knuten näsa med småsvettiga (och aningen brettiga) drag av stora foudres. Ganska motvilligt släpper den ifrån sig doftnoter som blåbär och hallon, nattvioler, lavendel och frisk garrigue. Vi är kvar i södra Rhône alright. I munnen noterar vi en för området hög syra, duktigt grepp i de rejält byggda tanninerna, en riktigt hårt åtknuten kärna och ett kompakt motstånd mot drickning. Så ungt vinet är så verkar det redan ha hunnit in i sin tunnelfas. Faktiskt svårt att säga vad det är, fast det verkar vara en tia. Ser lovande ut på längre sikt.

2010 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape

Vilken service att få stämma av med ett vin som vi har gott om i källaren. Men att det redan gått och knutit sig! Vi skruvar fram väckarklockan till 2020 och hoppas och tror på att det återseendet blir lyckligt.

Tusen tack till Ulrik, kvällens fyrverkeri-mästare.