Castel del Monte: 7x Il Falcone Riserva

Det underbara med Italien som vinland är bland annat detta:
hur länge och hur mycket man än håller på och provar och upptäcker, så nog kan man ge sig fan på att det snart dyker upp något annat spännande som man totalt har missat. Precis så var det häromdagen när vi fick träffa Sebastiano de Corato från den traditionella producenten Rivera i norra Apulien.

Apulien är ju en rätt utdragen landsända, som bekant. Tänk er tolvcentimetersklackar på stövlarna, eller fyrtio mil autostrada att avverka från norr till söder. Sådana avstånd lämpar sig dåligt för generaliseringar. Då är det mer behändigt att dela upp regionen i tre delar. En i söder, som odlar negroamaro. En i mitten, som odlar primitivo. Och en i norr, som odlar uva di troia.

Till skillnad från de första två sorterna mognar uva di troia sent på hösten och får därmed en mycket svalare aromatik med inslag av violblommighet. Vidare blir strukturen betydligt tajtare och tuffare än man föreställer sig är möjligt här långt söderut, med riktigt höga värden för såväl syror som tanniner. Det finns vissa likheter med Monte Etnas stolthet nerello mascalese.

Liksom i de flesta delar av Italien förr i tiden, så använde man även i Castel del Monte lång lagring för att mjuka upp det unga vinets vresiga struktur. Dessutom planterade man var tredje rad med montepulciano - en lite mjukare sort, åtminstone relativt sett. Vineriet Rivera grundades 1950. De första decennierna sparades deras riserva fem långa år i stora betongtankar. Resultatet kallades Stravecchio - en äldre synonym för riserva.

1971 blev området Castel del Monte upphöjt till DOC. Samma år döptes Riveras riserva om till Il Falcone. Det var ett slags hommage till den mäktige kejsare som låtit uppföra den imposanta fästningen 750 år tidigare (ja, Fredrik II gillade faktiskt att jaga med falkar också). Under de följande 1970- och 80-talen jobbade man ungefär som i Piemonte med nedsänkt skalhatt och lagring i stora botti av slavonsk ek.

1995, mitt i den moderniska flodvåg som förändrade det italienska vinlandskapet i grunden, gick man över till att vinifiera i rostfritt stål och uppfostra i små franska barriques (dock bara en fjärdedel nya). Men redan 2004 backade man halvvägs tillbaka och kastade ut hälften av barriquerna för att återknyta till traditionen med medelstora botti, den här gången av fransk ek.

Inte oväntat blir det en verkligt intressant upplevelse att vertikalprova sig fram genom de tre senaste epokerna. Dels får man en blixtbelysning av hur de olika metoderna påverkat vinets utseende, doft och struktur. Dels får man tillfälle att försöka förstå vad som utgör essensen i druvan uva di troia och Castel del Monte Riserva. Och så får man ännu en gång besked om att klassiskt utgjorda italienare håller i evigheter.


1986 Il Falcone Riserva

Ljust rödbrunt i glaset med tegelorange kant, utseendet nästan klart. Doften är fint utvecklad med aromer av torkad och syltad röd frukt. Dessutom lite rödvinsvinäger och balsamiska drag, samt mognadstoner som liknar läder och torkad karljohansvamp, båthus och tjära. Ett riktigt fint sniff! I munnen slankt och stramt tanniskt med markerad syra och bra precision i de röda aromerna och det klassiskt eleganta uttrycket. Stiligt vin som hittat fram och knappast lär vika ned sig de närmsta decennierna.

1993 Il Falcone Riserva

Färgen är ljust rödbrun med bred tegelkant, utseendet klart med finkornig fällning. Den stora doften är rejält utvecklad och ger ett lätt övermoget intryck med inslag av tawny port och nötter, men för övrigt finns ungefär samma doftprofil som i förra glaset. Om nu doften ger viss anledning till oro (åtminstone i denna flaska) så rätar smaken ut frågetecknen genom mer kraft, mer tanniner och - faktiskt - än mer vital röd frukt. Slutet är långt och givande.

1996 Il Falcone Riserva

En mörkare rubinröd färg. Doften har hunnit få en viss utveckling, men frukten upplevs betydligt mörkare med kompletterande aromer av lakrits, russin, nötter och medicinala örter. Smaken har en större och mer extraherad struktur med tydligt komplement av mjuksträva ektanniner. Vi upplever en viss obalans mellan syror och tanniner, det hela blir mer stabilt och tuggbart än elegant.

1999 Il Falcone Riserva

Ännu ett mörkt rubinrött vin. Doften upplevs lite mer utvecklad än föregående med inslag av torkad frukt, plommon och mogna röda bär, medicinala/balsamiska toner samt ceder och kryddnejlika som man kan vänta sig från små franska fat. Liksom nittiosexan präglas smaken av större och rundare tanniner med inslag av ek. Syrorna spelar i underläge gentemot effekterna av den franskinspirerade vinmakningen.

2001 Il Falcone Riserva

Även här en mörkare färg. Doften har viss utveckling med mörkare aromer och torkade inslag som russin och plommon (torrt år) samt en del oxidativa toner vid sidan av sådant som fanns i de förra glasen. Av de tre medelålders vinerna är detta det tuffaste och smakmässigt mest knutna och därmed det mest lagringskrävande, med osöt frukt, obändiga tanniner och en viss bitterhet som verkar behöva mer tid.
Kan nog överraska om tio år eller så.

2005 Il Falcone Riserva

Färgen är klarare blåröd/varmröd och doften känns fortfarande ungdomligt frisk, även om den samtidigt bjuder på någon utveckling.
Röd och mörk frukt i lika delar, med violer och örtigt balsamiska, lätt medicinala drag. Mest intressant är det nya intrycket i munnen, där vågskålen lutar mer åt friska syror och tanninerna faller in på ett mer självklart sätt. Kort sagt - bättre balans och fräschör, vilket också kvitteras ut i bättre längd. Ett scenskifte till det bättre.

2007 Il Falcone Riserva

Ett ungdomligt och transparent intryck med rätt pigg bärighet och friska violtoner. Röda och mörka bär, en liten men positiv syltighet, örter och lätt balsamiska drag. I munnen gläds vi åt den friska syran, den stramt hållna frukten och de balanserade tanninerna som känns mogna och greppiga men inte alls störs av pålagd ek. Det känns som om man tagit det bästa från det gamla och lärt sig av mellantiden för att till slut ge riservan en omdömesgill och försiktig förnyelse. Riktigt gott och riktigt lovande för framtiden.

Slutet gott, allting gott. Den här typen av traditionellt skolade matorienterade italienska lagringsviner brukar ofta tilltala oss, och så även här. När man dessutom får så tydligt kvitto på historien, de rådande avsikterna och utvecklingspotentialen så är det väl ingen tvekan om att det är värt att följa upp och lägga undan, åtminstone om man har utrymme över. Nollsjuan släpps på bolaget i december för ynka 119 kr (€14 på plats). I den modesta prisklassen kan vi bara komma på ett annat SB-vin som håller så här länge: La Bastide Blanche Bandol.


Importören Moestue bjöd in till provningen.