lördag, september 21, 2013

Bloggdarlings #6: 04 Produttori del Barbaresco


Till fredagkvällen vill man gärna att det ska uppstå lite amore di vino, och det får gärna handla om ett lyckligt återseende efter lång tid isär. Arborioriset har nu omsorgsfullt vevats till en len och krämig risotto med smörstekta kantareller, oxfilébitarna har rullats runt i krossad rosépeppar, och det gamla receptet på gräddig grönpepparsås rotats fram ur kökshyllornas bakre regioner.

Det var i oktober 2008 som vi och nollfyran sågs första gången. Man kan nog tala om kärlek vid första ögonkastet. Efter varsitt smakprov av vinet lät det så här: "En fullträff. Helt underbart med mognadstoner i traditionell, finlemmad stil. Lövbrasa, vinbärsnickel, torkade rosor, lakrits, sandelträ och orientaliska kryddor. Traditionell barbaresco på pricken". Månaden efter postade vi en längre kärleksförklaring, med ett fortfarande gångbart resonemang om stil.

Fem år senare har 2004 Produttori del Barbaresco fortfarande en exemplarisk näsa, laddad med sensoriska intryck i full HD-upplösning. Eteriska, balsamiska parfymer svävar ovanför torkade rosor, hallon och vinbär, lakrits och stensöta, mandel och körsbärskärnor, grus och läder, kryddlåda och sandelträ. Hela doftbilden är betryggande klassisk - såväl typisk som tidlös. Ingen väntan behövs för att den ska visa upp det mesta den har.

Men oj vad lent och silkigt det har blivit sedan sist vi sågs! Entrén i munnen känns som en smekning. Fast strax blir det ett härligt schwung i aromutvecklingen - det är inte alls fel att damma av den slitna metaforen med solfjädern. Smaken är lagom koncentrerad med saftig syra och elegant kryddiga, burgundiska tanniner. Dessutom ett slags stenighet i texturen som skvallrar om bra terroir. Det mesta av energin befinner sig i andra halvan av smakbågen, precis som det ska vara i ett gott moget vin.

Det här var ganska perfekt just ikväll, men kan nog också lagras i tio år till. Kvalitetsmässigt sätter vi nollfyran något snäpp högre än de nollsexor som Philipson dumpade för ett par år sedan. Men själva kärleken, den får inte alls plats i siffran. Och en del darlings, de håller helt enkelt vad de lovar.


Sugen på mer vinkärlek? Lyssna på premiäravsnittet av Nöjesguidens podcast "Dela en flaska" med Alf Tumble vs. Finare Vinare.

13 kommentarer:

Lessrof sa...

Som sagt. Snacka om Bloggpost on Demand!
Kan man få förtydligat vad som menas med "stenighet i texturen som skvallrar om bra terroir"?

Finare Vinare sa...

Visst känns det väl skönt med lite sten i vinet? Det är då man vet att det är på riktigt, att rötterna har varit nere och druckit ur sprickorna i berggrunden.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hej Finare,

Kul pod-intervju, du lät mycket mer försiktig och diplomatisk än jag kanske tror att du innerst inne är, men det var en riktigt bra, kul och framför allt trevlig stund som bandades ... kul att höra! Grattis till just den varma känslan för vinkärlek du lyckades förmedla.

Michel

Anonym sa...

Hejsan,
Kan bara instämma i Mr Rotsundas beröm. Kvalar lätt in som årets (sen)sommarpratare. Saknades bara litet av de gamla hitsen från förra århundratet... gillade tonen och det ödmjuka men säkra anslaget.

Erik

Finare Vinare sa...

Michel - tack. Visst skulle man kunna ha luftat vassare åsikter, men det kändes mer angeläget att förmedla entusiasmen och lusten. Det som driver.

Erik - fint skrivet. Håller med om att det blev ett bra tonläge, inte minst tack vare speglingen med Alf som dels är en trevlig kille och dels klippte bort det värsta ;)

JanneS sa...

Lyssnade med stor behållning i morse. Mycket trevligt med en fin blandning av passion, kunskap och en ödmjuk inställning. Skönt också, i vår snuttifierade verklighet, med att samtal som får pågå under en hel timme utan avbrott. Full pott i min bok!
/Janne

Nick Shay sa...

Kan bara instämma. Intressant lyssning, även om man känner igen mycket i samtalet som läsare av bloggen. Men det var kul med vinet och gissningsleken. När det började sniffas och skjutas adjektiv så tänkte jag: har Alf Tumble tillgång till en riktigt slank Chinon eller är det en riktigt kvalitativ Beaujolais? Ju längre jag lyssnade, desto mer kände jag att de sörplar Beaujolais. Tror att Torsten föll på sin egna förväntningsbild. De kommer att bjuda dyrt och fint. Tumble kommer att satsa på en bättre Pinne.

Finare Vinare sa...

Janne- tack!

Nick - det är ju det att det inte finns mer än en handfull beaujolaiser som är så här sjukt bra, och därför går tankarna automatiskt också till Côte d'Or. Men som vi sagt flera gånger tidigare: till exempel Foillards Morgon Corcelette skulle sopa banan med flertalet premiers crus däruppifrån.

Eller som Vinosapien skrev i början av 2012:

"Mer Bourgognelikt än tidigare Beaujolais-viner jag testat."

En pikant detalj i sammanhanget är att första gången vi smakade Julie Balagnys 2010 En Remont så var det på en sortimentsprovning i sällskap med just Alf Tumble! Och sedan dess har vi älskat vinet vid minst tre tillfällen. Så man får nog säga: bra beskrivning, men kass slutledning ;)

Passar bollen till Vinosapien igen:

"Innehållet i flaskan tenderar att evaporera urskiljningslöst. Slut innan man börjat diskutera vinets kvaliteter...misstänker att det är svar nog avseende vinets kvalitet. Fy fan vad gott och fy fan vad klunkbart. Knastrande granit omsvept av röd frukt med rensande syror. Sådant här borde inte få säljas...till någon annan än mig!"

Petter sa...

Hej och tack för både en bra blogg och ett trevligt podcast-avsnitt!

Mitt i diskussionen pratade ni lite om vinlagring, och du nämnde bland annat "naturvinskylen". Skulle du inte kunna skriva lite om vinlagring och hur ni löst de praktiska problem som ofta finns i de festa bostäder? Det vore intressant att höra hur ni resonerat kring detta då vinsamlingen säkert innehåller både dyra och lagringskrävande viner.

Med vänlig hälsning,
Petter

Finare Vinare sa...

Hej Petter! Tack för återkoppling.

Hemma i lägenheten har vi som sagt den så kallade "naturvinskylen" som numera känns helt oumbärlig. Dessutom har vi ett lagringsställ i en mörk och sval garderob. Den var vår enkla lösning innan kylen. Här kan man lägga viner som ska konsumeras relativt snart. Tanninrika röda är tåligare än vita och kan säkert lagras hyfsat många år på detta sätt, även om utvecklingen går snabbare än vid säg 12 grader.

Alla viner som är ämnade att lagras länge har vi i ett bergrum annorstädes. Ett eloljeelement med termostat håller upp temperaturen till 10 grader mitt i vintern. Under högsommaren stiger temperaturen sakta till 16-17 grader. Hela lösningen känns klart vettig - enda problemet är att vi vuxit ur hyllplatserna...

Petter sa...

Jag känner igen problemet, man börjar i det man tror är en vettig skala och innan man vet ordet av så var alla de extra hyllplatserna fyllda =) Har ni gjort något för att hålla uppe luftfuktigheten? I lägenheten blir det nog knappast problem men 10 grader på vintern kan nog bli ganska torrt kan jag tänka mig. Nu råder det skilda meningar om hur mycket fuktighet en kork i en liggande flaska egentligen behöver för att hålla tätt iom att den fuktas av vinet hela tiden men ni verkar vara såpass seriösa i allt annat när det gäller vin så ni har säkert en kvalificerat framgissad lösning på detta också.

.jpn sa...

Hur känsligt är det med temperaturen egentligen? I min "källare" kan temperaturen sakta krypa upp emot 22 grader på sommaren, men under resten av året är den bra/helt ok. Är 5 år en tillräckligt kort lagringshorisont för sådana förhållanden?

För övrigt kan jag bara instämma i hyllningskörerna till programmet. Väldigt trevligt programformat. Har saknat detta i Sverige.

Finare Vinare sa...

Petter - nej, vi har inte gjort några särskilda insatser för luftfuktigheten och inte mätt upp den heller. Det sipprar nog in tillräckligt med väta från marken/berget runtomkring. Viktigast är nog att flaskor med naturkork ligger ner. Prio ett i vår källare just nu är att skapa bättre hyllplats.

Jpn - tack! 22 grader är i mesta laget, åtminstone när det gäller fragila vitviner samt pinot noir, och definitivt för mycket när det gäller osvavlade eller lågsvavlade viner. Konventionellt svavlade tanninrika röda klarar sig nog hyfsat bra i 7-8 år och troligen mer än så. Vi har hört om bordeauxer från 1950-talet som stått långa tider i rumstemperatur och smakat förträffligt.