2006 Louis Roederer Brut Vintage

I jakten på kultförklarade kepsbönder i Champagne är det lätt att förbise de kostymklädda storhus som faktiskt levererar. Att stilen blir lite mer tillrättalagd får man ha viss förståelse för. Det är en sjuhelvetes massa flaskor som ska skeppas ut över världen, och väldigt många mottagare som förhoppningsvis ska uppskatta vinet. Mainstream, helt enkelt.

Varenda skolunge med hängbralla känner givetvis till Cristal, medan Louis Roederers reguljära årgångsskumpa är en halvdoldis bland de stora. Huset har ända sedan 1800-talet satsat på att förvärva vingårdar i bra lägen istället för att köpa in frukt, och äger i dagsläget 230 hektar vinmark varav drygt hälften i grand cru-byar. 65 hektar av markerna brukas med biodynamiska och ekologiska metoder i ett långvarigt jämförande experiment.

Vanligen består deras vintage av 70% pinot noir från Verzenay och Verzy - båda byar med lägen åt norr - medan resten är chardonnay från Côte des Blancs. För att locka fram mer komplexa drag nyttjas fatjäsning till en tredjedel av basvinet, men det genomgår aldrig någon malolaktisk jäsning eftersom man vill behålla klippet i syran. Sedan vilar flaskorna minst fyra år på jästfällningen innan degorgering.

2006 var en ganska varm årgång i Champagne och gav i regel generösa viner med mogen frukt, men samtidigt med en hygglig fräschör och finess. De flesta vi smakat utvecklas relativt snabbt och har redan nått fram till en behaglig och givande drickfas. När det gäller sockerdoser hamnar Roederer ofta nära våra toleransgränser - uppåt tio gram - men tack vare syran brukar det funka. Låt oss se hur det står till här.

2006 Louis Roederer Brut Vintage skummar livligt vid upphällningen och bildar mikroskopiskt fina bubblor i det ljust guldgula glaset. Första sniffet när vi häller upp är färsk brödjäst rakt av. Sedan kommer mariekexen, kakdegen, den solmogna citrusen och de bakta äpplena. Dessutom friskt ängsgräs, vit krita, skållade mandelskal, en gnutta kola, och lätta fatskyar.

Entrén i munnen bjuder på rika och krämiga sensationer, inte minst genom en påtagligt mjuk och elegant mousse. Fruktkroppen är rejält tilltagen och kommer i sällskap med en lika påtaglig restsötma, vilket skulle ha kunnat tippa över åt det tunga hållet. Lyckligtvis räddas balansen av exemplariska mineraler och fullt anständiga syror, även om efterklangen inte blir lika transparent och rensande som i ett lyckat sockerfritt (läs vår husfavorit Marie-Courtin).

Men - smarrigt är det. Smarrigt, och farligt lättdrucket. Tänk nattklubb. Och det finns flaskor kvar.