Altare med Silvia

I veckan som gick var barolo-producenten Silvia Altare på besök i Stockholm. Hennes resa ingick inte i någon större promotionturné utan var ett initiativ på ren amatörnivå (i ordets bästa bemärkelse: vi som älskar). Under två dagar fick vi möjlighet att umgås med sprudlande Silvia och prova åtskilliga av hennes viner flera gånger om, samt äta en sen middag tillsammans. När det vankas riktigt bra berättelse vill man helst bara passa miken. Följande transkription baserar sig på torsdagens lunch med stöd från onsdagskvällens provning hos Munskänkarnas Stockholmssektion. Här och var slänger vi in några noter om vinerna. Långläsning!

"Ja, vi är alltså en liten familjeegendom. När jag säger liten menar jag ungefär 60 000 flaskor i genomsnitt. 70 000 som mest och ibland inte mer än 50 000 flaskor, uppdelat på elva olika etiketter. Det här kan verka lite förvirrande - somliga undrar varför vi gör så många olika crus och varianter. Men min pappa har alltid haft Bourgogne som främsta referens, ett Bourgogne där man ibland inte gör mer än ett enda fat av en specifik vingård. Det har definitivt varit vår viktigaste inspiration."

"Under våra elva olika etiketter fokuserar vi framförallt på infödda druvsorter - nebbiolo, barbera och dolcetto - men vi har också några små experimentplanteringar av syrah, cabernet och petit verdot som dyker upp i specialaren Insieme. Vi äger fem hektar i La Morra och arrenderar ytterligare fem hektar i andra kommuner, vi köper inte in någon frukt. De viktigaste odlingarna omger vårt hem, mitt emellan La Morra och byn Annunziata. Rakt i söder ligger vingårdarna Arborina och Larigi. Norrsluttningarna använder vi till dolcetto och barbera. Dessutom gör vi en nebbiolo från yngre stockar. Ungefär halva produktionen utgörs av de enklare vinerna, och två tredjedelar av hela produktionen är nebbiolo."

"För att ge er en kort resumé av familjehistorien: vineriet startades 1948 av min farfar Giovanni. Han framställde - om vi ska vara väldigt snälla - "intressanta" viner. Men ärligt talat var det gräsliga viner han gjorde - åtminstone enligt min pappas åsikt, och senare min. Farfar gjorde vin på det sätt han hade lärt sig av sin pappa och så vidare. Dess främsta egenskap var dess odrickbarhet! Så hade det blivit på grund av alltför höga syror, alltför grova tanniner,  ja, det hela var väldigt strängt och allvarsamt, som vinerna oftast var på den tiden, under femtio- och sextiotalen. "Traditionellt" var ett ord som vanligen brukade användas som ursäkt för dåligt vin."

"Pappa har berättat att farfar brukade hälla upp vin till besökare, och de kunde säga: "oj vad det luktar, vad det stinker"… farfar kunde svara: "det är typiskt!" Aha... så det luktade hönsskit och det var alltså typiskt? Efterhand drabbades Piemonte av en svår kris - det var under sextio- och sjuttiotalen - och vad som hände var att de här vinerna inte längre sålde, kunderna slutade komma till vineriet och farfar fick istället börja koncentrera sig på andra säljbara grödor som majs, äpplen, persikor, och boskap som kor och getter. Vinodlingen var helt enkelt inte tillräckligt lönsam för att familjen skulle överleva."

"Min pappa växte upp i den här frustrerande miljön, men eftersom han tillhörde en ung, aktiv och nyfiken generation bestämde han sig för att ta chansen och åka över till Frankrike för att kolla vad man höll på med på andra sidan alperna. Året var 1976. I Bourgogne mötte han bönder som kunde leva gott enbart på sina vinodlingar. Vissa var till och med berömda och kunde sälja sina viner dyrt - samtidigt som Elio och familjen i La Morra knappt lyckades få ihop till brödfödan. Pappa tänkte: om de kan, så borde väl vi också kunna? Det är absolut inget fel på våra vingårdar och druvor."

"En av de första byarna där han stannade till hette Vosne-Romanée. Där stod en källardörr öppen, och pappa gick in och presenterade sig. Ägaren hade inte så värst mycket tid att ta emot, eftersom han just skulle åka ner till Medelhavet och segla. Pappa gapade: dyr sportbil, snygga kläder, flott bostad och segelbåt i Medelhavet. Det här var alltså hur vinbönderna i Bourgogne levde! Själv sov han i sin Fiat Cinquecento för att ha råd till resan. Gårdens ägare hette René Engel (en legendarisk producent som inte längre är verksam) och han hjälpte pappa vidare i sina kontakter bland annat genom ett tips om att besöka Michel Lafarge i Volnay. Senare återvände Elio till Vosne och Domaine de la Romanée-Conti, bland flera andra."

"Elio stannade kvar ett halvår och arbetade i Bourgogne. Efterhand vände han hem och snodde med sig en del ideer från pinot-vinmakarna även om han justerade dem för att fungera med nebbiolo, barbera och dolcetto. De första experimenten med ett nytt slags barolo gjorde han under åren 1978-79-80-81".

"De nya metoderna handlade framförallt om tre saker: grönskörd för att koncentrera frukten redan i vingården (man klipper bort en del av klasarna strax innan druvorna skiftar färg), kortare macerationstider för att tanninerna ska bli mjukare och fruktigare och vinerna därmed mer tillgängliga - med hjälp av roto-fermentorer som min pappa var med och útvecklade - och slutligen lagring inte i stinkande gamla liggare från farfarsfars tid utan i små franska ekfat."

"Det här blev början till slutet för relationen mellan min far och min farfar. De grälade hela tiden och talade inte med varandra under långa perioder. Pappa var färdig med att bli tillsagd vad han skulle göra, han var 26 och farfar var 60. En dag gick Elio ned i källaren med en motorsåg och sågade upp familjens gamla botti i småbitar. Sedan eldade han upp virket i ett stort bål ute på gårdsplanen. Historien slutade med att farfar gjorde pappa arvlös innan han dog, eftersom han var övertygad om att sonen var tokig. Min pappa fick helt enkelt köpa tillbaks gården av sina systrar och det tog många år innan lånen var avbetalda."

"Under tiden hade Elio börjat betraktas som en pionjär i Piemonte. Först i La Morra, sedan spred det sig till andra kommuner. Han fick nya vänner i Barolo, Monforte och Serralunga - ja till och med uppe i Roero. Efterhand började folk inse att den här galningen faktiskt gjorde någonting nytt och bra, och han fick både elever och efterföljare. Här fanns namn som Luciano Sandrone, Domenico Clerico, Paolo Scavino, Roberto Voerzio, och Matteo Correggia. Alla hade de liknande bakgrundshistorier som min pappa, i princip gick de till sina fäder och sa: "hallå, jag vill ändra på saker och ting, och jag känner en kille vars metoder verkar funka, hans viner är drickbara och tillgängliga, folk verkar gilla dem, och man måste inte vänta 30 år innan man kan dricka dem. Så varför inte pröva?"

"Det jag gör idag på vineriet är fortfarande ungefär samma sak som min pappa startade, man kan säga att jag använder samma recept. Faten kommer alltid från Tonnellerie Taransaud. Givetvis experimenterar vi fortfarande med olika detaljer, det är alltid något nytt på gång, någon teknik som kan utvecklas, men den huvudsakliga idén är densamma. Vi vill göra tillgänglig barolo, ung som gammal."

"De som arbetar heltid på vingården är jag, mamma, pappa och tre personer till. Vi har en vingårdsansvarig, och senaste anställningen är min pojkvän från La Morra, som nu fått titeln som professionell gräsklippare hos oss. Totalt sex personer alltså. Ibland får vi hjälp av en gammal man som föddes på gården, han arbetade redan hos min farfar och är fortfarande kvar hos oss. Han är 76 och hjälper till tre-fyra dagar i veckan. Så personalstyrkan är liten - idén är att alla aspekter av arbetet ska vara under kontroll av oss i familjen."

"I de första två glasen börjar vi med att prova enkel dolcetto och barbera. Det här är våra instegsviner, väldigt fruktiga, väldigt lättsamma. Det är också ett par glas där det syns tydligt att vi varken filtrerar eller klarar något av våra viner. De här två är lite oklara, nästan tjocka. 2011 är en härlig årgång, jag gillar den verkligen. Frågar man olika vinmakare, så säger nog de flesta att av de tio senaste årgångarna är det här en av de bästa. Ja, vinmakare berättar ju aldrig något annat än att den senaste är den bästa, men man kan helt ärligt säga att 2011 var extremt bra. De är väldigt fruktiga, väldigt öppna viner, rika och välbalanserade".

"Dolcetton har inte sett någon ek alls, den är gjord helt i rostfritt. Barberan har däremot fått sex månaders uppfostran i använda fat  för att runda av syrorna, men jag känner då ingen ek. Det finns två svårigheter när man gör dolcetto. Dels har druvsorten reduktiva tendenser och behöver därför syresättas ordentligt, dels kan tanninerna bli besvärliga om man inte hanterar dem rätt. Men dolcetto ska ju vara lika superdrickvänlig som en god beaujolais! Därför gör vi en kort maceration på 48 till 60 timmar för att laka ur färg och tanniner, sedan rackar vi vinet säkert tio gånger för att undvika reduktion. Dolcetto behöver massor av uppmärksamhet, precis som en liten bambina. Barberan drar jag om tre gånger, dolcetton tio."

2011 Dolcetto d'Alba (60 timmars maceration, ståltank)

tätt ofiltrerat utseende, violdoft, unga blåbärstoner, lakrits, täta saftiga tanniner, lakritsfetma, dunderladdad med härlig ung frukt, väldigt sympatiskt och givet till charkuterier.

2011 Barbera d'Alba (tre dagars maceration, sex månader i använda fat)

tätt utseende, skogsbär, fruktigt, kryddigt och floralt, lite malolaktisk kola, läskande lingonsyra, ren ung och god osöt frukt, bra mineralkänsla, försiktig ek, god längd, exemplarisk barbera, här finns massor av tänkbara matmöjligheter.

2010 Larigi Langhe Rosso (barbera, fem dagars maceration, 18 mån i ny ek)

ljusare färg med transparens, rena skogsbärstoner med bra djup, markerat frisk syra, silkig munkänsla, lätta ektanniner i slutet, inga andra problem med ek, ordentlig längd, oväntad finess trots nya fat, absolut inte överjobbat eller klumpigt, kan säkert lagras länge men är redan njutbart på egen hand.

"L'Insieme kräver nog en lite grundligare förklaring. Vinets namn betyder "tillsammans". Det är en stor internationell blandning, ett ambitiöst försök att mixa Piemonte med Rhône och Bordeaux, eftersom den innehåller sex sorter: dolcetto, barbera, nebbiolo, cabernet, syrah och petit verdot. Men Insieme är också ett vinprojekt som vi har gemensamt med sju andra egendomar i Barolo. Så den här etiketten kan ni se hos sju andra vinerier. Märket är detsamma, vad som skiljer är små förändringar av logons utformning, och vineriets namn förstås. Och så har varje medlem i projektet sin egen druvsammansättning. Vi blandar inte, utan varje medlem utgår från sin filosofi när det gäller ekfat, maceration och druvsammansättning. Jag kan berätta vilka namn som medverkar: Fratelli Revello, Giuliano Corino, Mauro Veglio, Gianfranco Alessandria, Beppe Caviola, La Morandina och Federico  Grasso. De var alla elever hos min far, han var som en mentor för dem, åratal tillbaks. Vissa för femton år sedan, andra tjugofem. Insieme är resultatet av deras gamla samarbete som på något vis fortfarande pågår." 

"Insieme-vinerna är alltså inte likadana, alla gör sin egen grej. Men vi arbetar tillsammans, reser tillsammans, provar tillsammans, och hjälper varandra med maskiner. Till exempel har vi inte åtta buteljeringslinjer utan två, och så delar vi på dem. Lastar upp dem på ett släp och flyttar dem mellan gårdarna. Det är ett sätt att visa folk att även om vi är konkurrenter, så samarbetar vi. Mauro Veglios Insieme är en barbera/nebbiolo/cabernet medan Caviolas är pinot noir/dolcetto, så de är alla olika. En stor del av försäljningen går till välgörenhet. Insieme är nämligen också en icke-vinstdrivande organisation, där jag är ordförande. Vinet drar faktiskt in €60 000-€90 000 om året - ganska mycket för åtta vinbönder! Pengarna fördelar vi sedan genom omröstning till olika hjälpbehov världen över. Det kan vara en skola i Sydamerika eller en hjälpstation i Afrika. Jag inser att det inte är ett traditionellt vin eller ens ett typiskt vin för Piemonte, men det är så mycket annat bakom den här etiketten så jag hoppas att folk förstår att det är något mer än bara ett vin. Vi gör 2000 flaskor om året."

L'Insieme Vino Rosso da Tavola Lot L2.0.0.6.
(blandning av sex druvsorter i nya ekfat)

färgen är utvecklad, varmt brunröd, doften likaså, komplex, rostad och fatkryddig med nejlika, cola och julmust samt torkad frukt och mörka plommon, balsamiska toner, menthol, eneträ och lösningsmedel, doftar som en supertuscan, smaken len torr och kryddig, relativt elegant trots fullt pådrag med ek, bra stoppning, rejält ekiga tanniner i slutet, ropar på grillat kött och kan förtjäna mer tid att smälta tanninerna, blir nog aldrig vår melodi numera, vi borde ha träffats för tio år sen.

"Skörden 2012 blev generellt sett inte riktigt lika bra som 2011. Vi hade lite regn i början av september, och det påverkar förstås druvorna, särskilt dolcetto och barbera som är de första vi skördar. De enklare vinerna är definitivt mindre koncentrerade än i 2011, men å andra sidan mer lättdruckna. För nebbiolos del var effekten däremot positiv, eftersom regnet följdes av sol och druvorna fick tillräckligt med tid att omvandla vattnet till juice, de hann torka upp och återfå sin styrka. Så: nebbiolo från 2012 är fina, men inte barbera och dolcetto i samma grad."

"De nästa tre vinerna kallas allihopa "Langhe" vilket kan vara lite förvirrande, det säger egentligen ingenting och kunden undrar förstås vad det är för slags vin i flaskan. Langhe kan ju vara precis vad som helst: en blandning, en dolcetto, en nebbiolo, en barbera, en barbera/cabernet, med mera. För att förstå varför vi betecknar dem som Langhe måste vi gå tillbaka trettio år, till det tidiga 1980-talet när min pappa började att framställa de här vinerna. Det var här han först började experimentera med högre koncentration och enbart ny fransk ek. Om han hade kallat dem Barbera d'Alba eller Nebbiolo d'Alba skulle folk säkert ha sagt: det här är ingen barbera! det här är ingen nebbiolo! det här är ett koncentrerat, mörkt och ekigt vin! Troligen skulle de inte ha fått godkänt från handelskammaren. För att undvika sådana problem föddes vinerna som Vini da Tavola. I mitten av 90-talet förvandlades så appellationen Vino da Tavola till Langhe, och det är därför vi fortfarande kallar dem vid vingårdens namn utan att nämna druvsorten. Larigi är en barbera, Arborina är nebbiolo och La Villa är en blandning. Alla tre har uppfostrats i 100% ny fransk ek. Årgångarna är 2007 och 2009 - ska vi jämföra är nollsjuorna definitivt varmare, mer fruktdrivna och större än 2008 La Villa. 2008 var en mer raffinerad och elegant årgång."

2007 Larigi Langhe Rosso (barbera i ny ek)

mörkröd och tät, viss utveckling på nosen med lätta stalltoner, fatig profil med lakrits, cola och solmogen plorsbärsfrukt, smaken stor och avrundad, något baktung ändå med god frisk lingonsyra, stilen från ett varmt år.

2007 Arborina Langhe Rosso (nebbiolo i ny ek)

mörkröd och tät, floral näsa med viol och ros, mörk varm frukt med röda stråk, lakrits, stora silkiga men samtidigt aningen torra tanniner, aningen baktungt i det varma året, kan nog lagras länge.

2008 La Villa Langhe Rosso (60% barbera, 40% nebbiolo i ny ek)

floral, elegant, lätt fatrostad nos, aningen svettig ek, röd frukt, torr elegant smak, medelfyllig, frisk syra, relativt sett lättare tanniner, mest tillgängligt i trion, mest elegant, vår preferens utan tvekan.

"1981 fick min pappa sina tre första barriquer levererade från Taransaud i Frankrike. Han tog emot dem och började experimentera med Larigi. Det var första gången någonsin som han använde ny fransk ek. Han stoppade i Larigi i faten och titt som tätt skulle han dit och smaka. Ah, väldigt ekigt… ah, intressant… en månad gick, två, tre månader… efter flera månader kunde han känna att den volatila syran sköt iväg… och ganska snart tycktes vinet förvandlas till vinäger. Så han undrade, vad i helv… tre barriquer, 900 flaskor. Han hade ju övervakat faten så noga, han förstod ingenting! Då ringde han tunnbinderiet och undrade: "hallå, vad har ni skickat på mig, era fat har förvandlat mitt vin till vinäger". Taransaud svarade: "använde du korkarna vi skickade med?" Pappa: "vilka korkar?" När faten levererades satt det nämligen bara en vanlig träbit i hålen. Korkarna låg förpackade separat. Min pappa hade bara lämnat träbiten kvar. Så - 1981 Larigi är fortfarande den vinäger vi använder i köket hemma hos oss. Det var istället 1982 som blev den första årgången av Larigi"

"Jag vill inte korka om och fylla upp gamla viner vi har sparat, jag tar hellre chansen och låter bli. Vi har årgångar från 1950-talet kvar - min farfars "intressanta" viner. Inte alla årgångar, han sparade inte allt, men från mitten av 70-talet har vi allting kvar (1974 var min pappas första årgång). Vissa årgångar fler, vissa färre, men oftast ett hundratal flaskor eller mer, så vi har ett ganska bra bibliotek. Jag sparar även dolcetto och barbera, de billiga grejorna, bara för att se vad som händer."

"2008 La Villa är nog det mest tillgängliga vinet idag. Jag tycker att det beror på syran i barbera och de lägre tanninerna, kombinerat med nebbiolos tanniner - när man dricker en ren nebbiolo är de tuffare, blandningen gör det mycket lättsammare att dricka ungt. Redan min farfar brukade göra den här blandningen från den här vingården, så det är definitivt en traditionell blandning."

"Snart ska vi prova en barolo som också heter Arborina, det är säkert förvirrande att det finns två olika Arborina. Men det är samma ursprung, samma frukt, samma druvmognad - hela vingården skördas samtidigt - samma jäsning, samma maceration. Merparten av vingården är planterad 1948, en mindre del 1989, och alla druvorna skördas tillsammans. Det är bara uppfostran som skiljer, vid en viss punkt går musten olika vägar. Langhe Arborina får arton månader i nya barriques och arton månader på flaska, medan våra barolo vilar två år i mestadels använda fat (20-30% nya), plus två år i flaska, alltså totalt fyra år innan de släpps. Skillnaden handlar alltså enbart om tid och trävirke. Men när vi provade de två nollettorna igår, så visst var de klart olika."

"I och med årgång 2005 började vi använda frukt från en ny vingård för oss, Cerretta i Serralunga. Större delen gick till blandningen av vår barolo normale och en mindre andel från de högst belägna raderna till vingårdsvinet Bricco Cerretta. Vår del ligger granne med Ettore Germano, Davide Rosso, sen har vi Schiavenza, och nu Altare, och snart Scavino som just köpt en bit mark där. Och så Roberto Conterno, som äger baksidan, nästan åt norr."

"Nu ska ni få dagens beskärda del av tanniner! Det är intressant att vi har två nollfemmor från två olika vingårdar. När man läser handböcker om barolo får man veta att La Morra har en stil och Serralunga en annan, och det kommer ni definitvt också märka i glasen… verkligheten stämmer med manualen."

"2005 tycker jag är… ta det inte som något negativt, för det är ändå ett bra år… men problemet var att det regnade en hel del under skörden. Och regnen spär självklart ut saften och koncentrationen, så det är därför jag tycker att 05 är väldigt lätt att dricka nu, men inte bara hos Altare utan rent generellt är nollfemmorna väldigt tillgängliga. Nollsexan har stramare struktur och upplevs mer knuten just nu. 

"The Normale" är en blandning av tre olika ursprung - La Morra, Castiglione Falletto och Serralunga. För att vara en normale är den ganska strukturerad eftersom de sydligare lägena bidrar med kraft och kryddighet. Sedan har vi Arborina med 100% La Morra-jord: väldigt sandig, väldigt lättfotad, väldigt floral, väldigt fruktig. De flesta stockarna är planterade 1948. Och därefter vidare till Bricco Cerretta, som har mer sandsten och kalksten och yngre stockar, cirka 12 år… helt klart en jordigare, mörkare, kryddigare historia - det här är en stor kille! Även om vinifieringen är exakt densamma bidrar jorden till en stor skillnad. Det här är alltså första årgången. Vi plockade lite i 2003 och 2004 men blandade in allt i normalen, först 2005 bestämde vi oss för att göra vingårdsvinet. Det får som sagt ett par år extra på flaska innan släpp - vi säljer efter sex år. Nästa barolo-release blir 09 och då är det dags för Cerretta 07."

"Läget i Castiglione Falletto kunde vara en cru, den heter "Per Nanno", men den är inte känd och definitivt ingen grand cru, och vi har bara femton rader (0,2 ha) så vi blandar in den i normalen. Idén här är att få olika aromer från olika områden, och en annan fördel är att om vi drabbas av hagel så vill man sprida risken."

"Det är en cru som saknas idag: Brunate. 2011 kommer att bli vår sista årgång därifrån, eftersom vårt hyreskontrakt upphörde då, jag hyrde tidigare av Marengo. Så 2011 åkte vi runt och letade efter någon annan källa för Brunate, vilket visade sig vara omöjligt, och man måste vara mångmiljonär för att kunna köpa mark här. Så vi letade vidare och hittade femton rader i Cannubi. Från och med 2011 har vi alltså en barolo från Cannubi, som kommer att släppas 2015. Det är en vingård som liknar en triangel, vissa av raderna är alltså riktigt korta. Det första året gjorde vi fem barriquer, alltså 1500 flaskor. Det var en vingård som tidigare sköttes av en annan vinmakare. Jag träffade den gamla damen som äger vingården och "mutade" henne att skriva på ett kontrakt som löper över sju år! Det är inte San Lorenzo eller Boschis utan "Cannubi Cannubi".

2006 Barolo

varmt brunrött utseende och en god början till utveckling på nosen med bra lyft, röd frukt, menthol, lakrits och balsamiska noter, läder och eneträ, liten rostning och antydan till sötma,  i munnen medelstort med stabil tanninstruktur, nästan tillgängligt men i så fall med mat, här behövs helst några år till. riktigt lovande.

2005 Barolo

transparent ljus rubin med tegelkant, öppen och fin doft med viss utveckling, eleganta toner av menthol, lakrits, viol och röda bär, helt tillgänglig smak med finstilta tanniner, riktig skön om än måttligt koncentrerad frukt med lädertoner, elegant och läskande finish, en god barolo som ber om att få drickas rakt upp och ner, med eller utan mat.

2005 Barolo Vigneto Arborina

djupare färg och doft med florala toner av ros och viol, mer djup i frukten och tydligare mineral, tjära och en liten limton, det känns som gamla stockar, riktigt lovande och i munnen uppfylls löftena, lager på lager av härligt saftig frukt och tätvävda sammetstanniner, skön munkänsla, uppfriskande sandiga mineraler, fin tillgänglighet men fortfarande ungt, drick eller spara, det här är vår favorit av alla de yngre vinerna.

2005 Barolo Vigna Bricco Cerretta

mörkare, kryddigare och ännu mer mineraliskt eller stenigare än föregående, tuffare i strukturen med frisk syra, klar rödfrukt och finpulvriga men samtidigt nästan hårda tanniner, komplext, kraftfullt och långt till sin personlighet men inte med samma djup och omedelbara ljuvlighet i frukten som Arborina, här behövs nog mer tid.

"Nollfemmorna är som sagt tillgängliga nu - vi har alltid strävat efter att man ska kunna dricka vinet ungt, eller vänta på att de ska utveckla mognadstoner, vilket man vill. Erkännandet för den här stilen kom förresten i slutet av 1980-talet, runt 88-89. Det var Robert Parker och The Wine Advocate som lyfte fram Elio Altare som en av de främsta egendomarna i Italien. När min pappa fick tidningen i sin hand och bläddrade fram rätt sida kunde han knappt tro sina ögon. Vi var ju bara en liten familjeegendom och nu nämndes vi plötsligt bland de stora! Snart stod importörerna i kö för att handla vinerna. Idag skickar vi inga varuprover till magasinen, utan de får komma till oss och prova. Man vet aldrig vad som händer med en provflaska, den kan bli stående i ett fönster och ruineras av ljuset."

"Italien utgör bara 15% av vår försäljning. Och av de 15% är bara 10% Barolo, alltså nästan ingenting. Problemet med Italien är att de inte har några pengar att betala med som det ser ut nu. Italienska ungdomar vill heller inte jobba i vingårdarna, de vill helst vara säljchef eller något sånt (i alla fall i de ansökningar vi får). Vingårdsjobbet ser kanske lockande ut på bild, men det är hårt. Man arbetar ofta 10-15 timmar ute i vingården. Det vi håller på med just nu är shoot cleaning, att beskära skotten. Nästa steg blir att plocka bort överflödiga blad som stjäl energi från rankan. Sedan måste vi trimma topparna i lövverket, snart är det dags för grönskörd, därefter kommer skörden, sen efterbeskärning och att ta bort allt som är kvar efter skörden - först därefter kan vi börja varva ned. Under säsongen har vi också gräsklippning med hjäp av lie, besprutning och så vidare. Vi använder bara koppar och svavel, inga gifter. Min pappa drabbades av en allergisk överreaktion orsakad av bekämpningsmedel i slutet av 1970-talet och höll nästan på att dö. Han slutade omedelbart med kemikalierna och anlitade en fransk jordmånsexpert, Claude Bourguignon. Jordproverna som togs då visade att våra jordar höll på att dö. Så vi har varit ekologiska i mer än 30 år, men utan att certifiera oss. Pappa säger: "jag gör det inte för er, jag gör det för mig… inte för att följa något mode". Ibland ser man grannar spruta gift och sedan gå direkt ut och klippa bland skotten - jag är ledsen för deras skull."

"20 år framåt i tiden har jag nog inte ändrat på särskilt mycket, åtminstone inte om vinerna fortsätter att sälja. Men för Elio var det nödvändigt att förändra. Vad vi håller på med just nu är ett experiment med avstjälkning för hand i en liten del av Arborina. Vi nyper bokstavligen druva för druva av stjälkarna, för att se till att inget grönt material - löv, trä, stjälkar - hamnar i jäskaret. När vi använder avstjälkningsmaskinen slinker nämligen en del vegetabilier med, och i det här försöket vill vi försäkra oss om att tanninerna är rena druvtanniner och inget annat. De blir faktiskt enastående sammetsaktiga och silkiga, men det krävs massor av tid och handarbete."

"Första året 2010 gjorde vi fem fat, 1500 flaskor, och det tog 22 dagar att noppa av druvorna sittandes på en pall.  En hink tog ungefär två timmar, och vi skördade ett par tre hinkar om dagen. Till andra årgången hyrde vi in mer arbetskraft. Efter en dags skörd ute i vingårdarna vill man helst inte sitta och noppa druvor en efter en, man vill hellre ta en öl och lyssna på bra musik. 2011 krävdes det bara tio dagar, och vi gjorde fyra fat. 2012 blev det återigen fem fat. Jag vet ännu inte vad vinet ska heta, men jag tänker mig något i stil med "Barolo Arborina Fatto A Mano", "Hand Destemmed" eller så. Kanske med en baksidesetikett som avslöjar att vi är galna…"

"Det är passionen som driver oss. Min pappa drog sig tillbaka för åtta år sedan. Tror ni att han läser böcker på stranden… nej, han jobbar ännu mer än förut och har en massa nya projekt på gång… men det är mina pengar han använder! Ganska dyra hobbies, som jag brukar kalla "svarta hål". Sedan tolv år är Elio upptagen med att göra vitt vin i Cinqueterre vid kusten i Ligurien. Det är en bra bit bort, tre timmars körning. Han åker dit och jobbar i vingården ett par tre dagar i veckan. Det var i mitten av 00-talet han arbetade som allra hårdast, eftersom han renoverade flera branta terrassodlingar, röjde buskskog och planterade om. Det är nästan omänskligt att göra ett större ombygge för hand, så han behövde en grävmaskin, men hur skulle man få dit den? Vi var tvungna att hyra en helikopter och flyga in grävmaskinen till terrassen. Det kostade mig typ €5000 för 30 minuter - allt för att Elio skulle få ha sin lilla hobby. Den första skörden gjorde han 2008. De torra vita vinerna har en tydlig mineralsälta, tack vare vinden från havet. Ibland kan man nästan känna en beläggning av salt på druvorna. Han gör också en liten mängd söt vit passito, eller sciacchetrà som den kallas i området."

"Mina vänner som inte själva jobbar med vin dricker sällan något annat än det som produceras lokalt. De har aldrig druckit en brunello, eller en cabernet från Kalifornien, men jag njuter verkligen av vin från hela världen. Jag skäms inte för att säga att jag konsumerar mycket vin! Jag dricker massor av bourgogne, franska viner, Tyskland, Österrike… jag älskar Wachau, riesling, grüner och den mineraliteten. Min pappa bokstavligen matade mig med bourgogne, så jag är riktigt bortskämd. Men samtidigt dricker jag gärna en rättfram shiraz från Australien eller en trevlig pinot från Oregon. Det beror helt på tillfället. Mina vänner kommer gärna till oss på middag! Jag har också en hyfsad ölsamling - min syster skickar hem lådor med öl från Bayern. Hon följde kärleken och flyttade dit, men är fortfarande nära anknuten till firman eftersom hon är vår agentur i Tyskland och säljer vårt vin där. Eller sålde, jag har inte sett till någon försäljning på sistone (skratt). Hon är helt upptagen med sin bambino och bygger dessutom ett nytt hus, så jag får väl vänta…"

2001 Barolo Vigneto Arborina

brunröd med komplexa och klassiska barolo-drag av menthol, eneträ, balsamico och läder samt ljusare modernista-toner av bananskal över mognande plommonfrukt, strukturen i munnen är bestämd och tuff med finpulvriga kryddiga tanniner, det här är varmt och robust men elegant balanserat, med bra längd, börjar utveckla en närmast traditionell barolokänsla helt utan ekbeska och cola-vibbar, riktigt jäkla bra.

2001 Langhe Arborina

något blåare i färgen jämfört föregående, hallonlik frukt, mycket mer ek, menthol och ekblommiga drag, anis och sötlakrits, munkänslan är silkig, mittfrukten saftig, tanninerna mindre märkbara, hela vinet är mer lättdrucket men saknar den där typiska strukturen hos nebbiolo, det här liknar mer en riktigt bra bourgogne men slutar på en ton av anis, balanserat, inga problem med ekbeska, väldigt drickvänligt och lustfyllt, om än lite atypiskt, vi föredrar barolon om vi måste välja.

1990 Barolo Vigneto Arborina

underbar utveckling på nosen med komplexa toner av tjära, undervegetation, svamp och tryffel samt de flesta andra aromer från de tidigare vinerna (utom de mest ungdomliga) dessutom finns en väldigt tydlig örtflora samt dominanta sten, järn och mineraltoner, syran är frisk och tanninerna härligt spänstiga och livfulla, kryddiga och motsträviga, intrycket är helt klassiskt, tiden suddar i bästa fall ut alla skillnader mellan olika stilar och mejslar fram ursprunget, som i detta fall - strålande!

Stort tack för initiativet, Ulrik! Också tack till Carovin som passade på att bjuda in till lunch.

Rapporter från Ulriks vingårdsbesök finns att läsa här och här.