Champagne är ett lysande exempel på polariseringen i vinvärlden. Å ena sidan big business - de stora koncernägda husen som producerar miljontals liter standardiserade konsumtionsprodukter för lite festligare tillfällen. Å andra sidan the indies - den bubblande vågen av små odlare (varav många tidigare sålde sin skörd till storhus eller kooperativ) som i samband med de senaste decenniernas generationsskiften valt att pröva gå sin egen väg.
Som bekant baserar sig storhusens basbubbel på en blandningsfilosofi där de främsta faktorerna är konsistens, volymer och lönsamhet - givetvis under förutsättningen "good enough quality". För detta krävs konstgödsel och bekämpningsmedel, skördeuttagen blir höga, druvorna har en relativt låg mognadsgrad och tillsats av socker är en oumbärlig del av produktionen. Först i basvinet, sedan innan flaskjäsningen och slutligen efter degorgeringen. En andel mognande basvin kompletterar och hjälper upp det unga kartiga. Varumärkets prestige byggs genom en jämförelsevis liten produktion av toppchampagne.
Idealen hos de mindre odlarproducenterna ligger snarast i 180 graders vinkel till de storas filosofi. Här strävar man hellre efter en renhet i uttrycket, genom att minska ner på antalet parametrar (därtill är man ju också nödda och tvungna av snöda realiteter). Inte sällan handlar det om en druvsort, en årgång och ett vingårdsläge - ungefär som i Bourgogne. Skördeuttagen är låga eftersom man eftersträvar så pass koncentrerad frukt att man kan skippa socker och andra tillsatser. Metoderna är ofta ekologiska och/eller biodynamiska - annars sällsynt hos storhusens underleverantörer. Vi pratar terroir och det blir dessutom ofta god utdelning för insatta pengar.
Liksom förra året hoppade vi alltså i år helt sonika över branschens evenemang "Champagnedagen" på Grand Hôtel. Även om det givetvis finns en del lysande undantag så är den absoluta lejonparten av alla viner som presenteras där inte särskilt intresseväckande. Istället styrde vi kosan till "Off-champagnedagen", och där var det å andra sidan svårt att hitta några viner som inte är intressanta! Sedan fortsatte vi till ännu mer obskyra "Off-off-champagnedagen" och slutligen bjöd kvällen på en hejdundrande provning av prestigechampagne. Det blev en champagnedag så god som någon...
Efter att ha sagt adjö/på återseende till "Off-champagnedagen" - med grande finale hos det älskvärda paret Collin och deras fabulösa "bubblande bourgogner" - skyndade vi vidare till ett snabbt pit-stop på Södermalm, i växthuset hos Vinik. Evenemanget gick under det vitsiga namnet "Off-off-champagnedagen" och var strategiskt senarelagt ett par timmar efter de båda större. Här fanns pratsamt sällskap, smaskiga tilltugg och långsam musik. Upplagt för att släppa ner axlarna och koppla av/plugga ur - om det nu inte vore så att ännu en provning väntade...
Som läsaren kanske minns odlar Dominique Moreau ett par hektar i byn Polisot (Côte des Bar). Hennes firma är uppkallad efter mormodern Marie Courtin, och liksom hos andra små champagne-producenter i den nya vågen är idealet att göra vin av en druvsort, från en årgång och ett bra läge. Metoderna är biodynamiska och uttaget lågt, varför frukten blir mogen nog att klara sig utan dosage.
2008 Efflorescence har redan hyllats på dessa sidor - och så har vi väl kvittrat om den osvavlade 2010 Concordance - men det kan inte nog understrykas vilka klockrena - dock helt outvecklade - fatjästa pinotchampagner det handlar om.
Händelsevis hade vi lyckats planera in en provning av prestigechampagne hos Munskänkarna samma kväll. 3-betygaren Vintomas hade fått i uppdrag att foga samman provningen och jaga rätt på flaskorna där de fanns att få tag på, mestadels ute i Europa eller i egen källare. Tre olika underteman hade vävts ihop på ett ganska finurligt sätt: grand cru blanc des blancs, mognande 95:or och Taittinger Comtes de Champagne.
Till skillnad från nolltvåan är 2004 Comtes de Champagne helt outvecklad. Kritig och slank med vit citrus, grönt äpple och fin mousse - men så finns det ett årgångsbetingat kartigt drag som nog kommer att hänga med det här vinet hela vägen. Elegant, men ändå inte alldeles övertygande.
1999 Salon är ungefär lika outvecklad den, och inledningsvis påminner de båda första vinerna väldigt mycket om varandra i sina strama och fortfarande knutna personligheter. Men Salon har en rökigare mineralton och en bättre längd, och när temperaturen stiger och luft kommer till så lossnar knutarna en smula och vinet gläntar på den större harmoni som kan tänkas infinna sig om fem år eller så.
1999 Comtes de Champagne har en fin utveckling med komplexa toner av rostade nötter, brioche, krutrök, kritdamm, svamp och något obestämt djuriskt som pirrar till i maggropen. Frukten har hunnit få en kant av torkat och boket, precis som man hoppats. I munnen ett fint avrundat och smakrikt vin med elegant mousse, rökiga och animaliska nyanser och en angenäm liten grapefruktbeska i slutet. Väldigt njutbart och bäst av kvällens tre Comtes.
Jacques Selosse Substance (deg juli 2012) har uppfostrats oxidativt i delvis nya ekfat. Färgen är guldgul, doften helt originell... och oerhört typisk för huset. Blommig, med högvis av hyacinter, kritiga fino-toner och rostade fat, mogen frukt med kanderade apelsiner och annan citrus, samt lätt bokna men paradoxalt nog ändå fräscha äpplen. I munnen serveras det generöst och på bredden. Syran är infattat frisk och moussen harmoniskt finkalibrig. Eleganta sherrytoner övergår i en liten fatbeska i slutet. Det här är ett slösande rikt vin som spelar ut alla Selosse-korten - kanske i mesta laget till och med.
1995 Dom Pérignon har en utvecklad doft som huvudsakligen tar det mineraliska spåret med jordiga toner, undervegetation, svamp och källare. Relativt komplext vin, men tyvärr störande orent, vilket faktiskt gäller båda flaskorna. Smaken är bättre än doften, stram och äpplig men fin mousse och märkbar dosage, samt en bitter grapefinish. Provningens svagaste kort.
1995 Henriot Cuvée des Enchanteleurs har en väl sammanhållen doft med lagom långt gången utveckling. Ren och oerhört snygg med krämiga och florala drag vid sidan av den närmast perfekta frukten. Smaken har det mesta man kan önska sig i en mognande champagne: kropp, syra, grepp, spänst och längd. Oerhört gott och en strålande uppvisning - ett av kvällens två bästa viner. Hoppas verkligen att vi ses igen!
1995 Comtes de Champagne är liksom Henriots vin ljust gyllene. Doften är markant kritig med vita blommor, ljus citrus, rostat bröd och rostade nötter - mindre utvecklad än 99:an. Smaken inleder ohejdat flörtigt och läckert med en krämig liten fruktsötma och märkbar dosage, ändå frisk och elegant, men med något lägre syra än föregående. Moussen är - typiskt nog för Comtes - av det allra mest delikata slaget och det är först i slutet som invändningar börjar poppa upp i anslutning till en lite störande bitterhet som också är den ton som hänger kvar till sist.
1995 Krug är ett rikt gyllene vin som suger in oss med en fabulös doft. Lyxig och blomstrande med hyacinter och rosor, hägg och syren. Friska röda äpplen och honungsnougat, färsk svamp och rostade nötter, bland andra intryck. I munnen ett storslaget vin med massor av smak och stor mousse, fortfarande påfallande ungt, med bred rödäpplighet och krämig nougat. Lustigt nog med en snarast grön äppelsyra (Krug blockerar den malolaktiska jäsningen) som skär som en laserstråle genom hela smakpaketet och garanterar ett utdraget slut. Om det är pinot meunier eller ekfaten som lockar fram blommigheten är inte gott att säga. En delad förstaplats blir det i alla fall, och det här får ju gärna sparas ytterligare 5-10 år.
ps. en första rapport från den breda tillställningen finns hos Vintomas.
9 kommentarer:
Kul att Cuvée des Enchanteleurs smakade, en av buteljerna var min. Klar favvo av de "små storhusen" så att säga.
Tack för att du offrade den för vetenskapen! :)
Mja, offrade och offrade, det var den sista i lagret men jag har druckit den så många gånger under de senaste fem att det inte gjorde så ont. Dessutom har jag nu en hållhake på Vintomas som skall utnyttjas...
På en Champagne extravaganza i Danmark var giganten Dom Perignon 1995 (RJ har 93(94)) kvällens absolut bästa glas bubblor på en provning med folk från branschen. http://www.vinkreutzer.dk/tag/1995-dom-perignon/
Lite märkligt att precis samma champagne kan vara det svagaste kortet på en provning med en massa amatörer från Munskänkarna. Var alla överens om att Dompan var sämst? Har du koll på hur flaskorna förvarats sedan inköp?
Nej, alla var inte överens om att Dompan var sämst, och den fick faktiskt några stycken bäst-röster i sin flight om fyra. Vi "amatörer" i Munskänkarna (vad är du själv, kära anonyma C?) är i alla fall vana vid att folk har olika preferenser när man ställer upp viner blint, och inkluderar sådant med olika mognadston och olika druvsammansättning. :-)
Vad jag kan se så var den danska provningen öppen och var för drygt två år sedan, och det är den som tog med sig DP 1995 som tyckte att den var bäst. Jag är inte säker på att man ska förvänta sig samma resultat i så fall.
Jag tyckte den var helt OK, om än mest utvecklad, men förstår de som tyckte att den kändes svagast när den hade sådant fantastiskt sällskap.
Flaskorna förvarades utmärkt sedan inköp (12-14 grader, bra fuktighet), vilket dock bara var några veckor tidigare på en utländsk auktion. :-) Bra fyllnivå, bra "plopp" och bra mousse, dock.
Tack för att du tog dig tid att svara, Tomas!
Tack för snabbt svar Tomas. Danskarna var överens om att giganten dompa 95 var en av de bästa flaskorna i deras öppna provning. De var även överens om att dompa tillhörde den övre kvartilen i en blind provning av ett 30-tal champagner från 1990. http://www.vinkreutzer.dk/2011/04/1990-champagne-extravaganza/
Proffsigt av danskarna att poängsätta alla champagnerna.
I "På minuten" hade det här betraktats som "avvikelse från ämnet", men min åsikt är att DP 1990 är bättre än DP 1995.
C
Jag har inte varit med på någon av de två provningarna, men jag tycker ändå inte att det är ett dugg konstigt att Dom Pérignon 1995 kan ha fått olika utfall i olika provningar.
Dels har folk olika smak och det skedde med över två års mellanrum, som vintomas nämner. Dels mötte den olika motståndare vid de två tillfällen, och dels finns flaskvariation, vill jag tillägga.
Sedan drar du själv upp Juhlins poäng för DP 1995, alltså 93(94), vilket förvisso är väldigt bra, men som jag inte riktigt tycker är högt nog att kallas för "gigant". Jag har inte druckit den själv, men poängen kan ändå inte ses som oslagbar. Comtes de Champagne 1995, som serverades här, har exempelvis fått 97(97) av Juhlin, och övriga två Comtes, samt Salon 1999, fick potential 94 av honom (samma som DP 1995). Krug 1995 hade 95(96). Henrioten fick 94(95) och Substance 95(95).
Därmed hade tre av vinerna samma potential som DP 1995, medan övriga fyra hade högre.
Jag tycker alltså inte att det är helt rättvist att antyda att deltagarna var amatörer, som du gör. Tvärtom så låg DP 1995 (om man skall tro Juhlin) på den undre halvan, i just denna provning.
Att vissa då tyckte att den kanske var det svagaste kortet (DP känns inte heller lika tillgänglig som Comtes de Champagne, speciellt i ungdomen, enligt min egna erfarenhet).
Därmed är det inte sagt att jag alls vill såga DP 1995, som jag ändå tror är bra. Jag bara förklarar varför jag förstår utfallet.
Mvh,
DA
Skicka en kommentar