Vi vill fortfarande hävda att châteauneuf-du-pape är ett av de mest mineralstinna rödviner som överhuvudtaget går att hitta. Alkoholnivåerna har bevisligen stigit, men måste inte nödvändigtvis utgöra ett problem, ens i en varm årgång som 2007. I rätta händer kan det bli klassiskt balanserade terroir-viner med transparens och elegans. Vad som krävs för att få ihop paketet är traditionellt vinmakande och en lagom lång väntetid. Hur många år som är lagom varierar från producent till producent. Klassiska Clos des Papes behöver mycket mer än lika klassiska Les Cailloux, kända för sin tidiga tillgänglighet.
2007 Brunel Les Cailloux Tradition har idag hittat fram till en ljuvlig balans och drickvänlighet, med allt vad man kan drömma ihop av ursprungstypiska drag. Nere i karaffen hittar vi såväl etikettens rullstenar som landskapets örter, den fascinerande medelhavssältan, orientkrydderierna och den läckra frukten som fortfarande är bedårande frisk utan brända eller russinlika drag. Alkoholen har försvunnit in i vinet och maskeras av en tillräckligt frisk syra. Fruktsötma, struktur och mineralsälta balanserar ut varandra - effekten på smaklökarna blir rejält läskande. Nu är det dags att dricka. Det här är hederligt uttryck.
280 kr våren 2010. Tidigare bloggat här och här. Prognosen i CT stämde.
7 kommentarer:
Bara att hålla med, det här vinet dricks urskönt nu...
Ajdå, hur tar jag mig ur det här nu då?
http://goutvin.blogspot.se/2011/09/nollsjuefruktens-dod.html
Kan man luta sig mot Mourvèdre och gamla stockar, och den sköna skämskudden förstås. Undrar om det lirar tillsammans med en bit Humble pie.
Var har Philippe Guigal sågat de mognande nollsjuorna? Skulle vara intressant att läsa!
Gôut - det är nog vanskligt att extrapolera om lagringspotential från såpass enkla viner... tror inte man behöver vara särskilt orolig för nollsjuorna från de traditionella producenterna i CdP. Flera dricks bra nu, som Clos du Mont Olivet och Bosquet de Papes. Andra kommer att drickas bäst om kanske fem år, som Vieux Donjon och Clos des Papes.
Chris - mot slutet av den här posten:
vinare.blogspot.se/2013/12/guigal-med-philippe.html
Resonemanget gällde i synnerhet prestigecuveer - sådana som Parker älskade att dela ut 100 pinnar till, men som i flera fall inte levererat som vinadvokaten förväntat sig:
'…vet du Marcel…. jag har nyligen gjort återbesök till vinerna som jag gav 100 poäng… några av dem är okej… men andra är det inte… jag tror jag gjorde ett litet misstag där… när jag först provade dem var jag så entusiastisk över frukten och rikedomen… men efter fyra-fem år är det en stor besvikelse…'
Vanskligt? Absolut! Nu tror jag i och för sig att man kan se årgångskarakteristika i förhållandevis enkla viner, så länge de är någorlunda rediga, med rimliga uttag och utan alltför mycket micklande med fat, RO, chips, etc. Till exempel behövde man ju inte prova bara krämens kräm för att se att 2010 var kalas i Beaujolais, eller hur?
Jag tror säkert att många nollsjuor har fina kvaliteter och många som köpte på sig är säkert inte besvikna idag. Inte desto mindre, när jag läser från en nu avsomnad blogg att ”Jag ser en risk med att 07 som årgång har blivit uppskriven mest på grund av sin närmast bombastiska Grenache-frukt” och jämför det med vad Baltimore Bob säger så här i sin eftertankes kranka blekhet ”när jag först provade dem var jag så entusiastisk över frukten och rikedomen… men efter fyra-fem år är det en stor besvikelse…”, då kanske där trots allt fanns en poäng?
ska du inte skriva något om Mouton-Rothschildprovningen? (c:
Anders
Har prioriterat 3b-uppsatsen för tillfället, måste bli klar med den...
Mouton 2000 var ruggigt bra, stor som ett hus med fantastiska tanniner. 1998 också helt komplett i något mindre skala. 1990 charmigt rödfruktig, floral och örtig, snarast burgundisk och ytterst njutbar med mer syror än tanniner. Det var de tre favoriterna.
Skicka en kommentar