Sceneriet är den årliga kräftskivan ute i trädgården hos M & A. Augustikvällen är ljum och sen, det sägs i tidningen att det kanske blir sommarens sista fina kväll. En bedrägligt lättdrucken mojito-bål höjer stämningen direkt. De långt över hundra signalkräftorna är fiskade i en flod vid sjön Lidan i Östergötland - och i sjön Trekanten i Gröndal, otroligt nog. Två olika recept på kräftlag - båda goda och lyckligtvis rätt milda, lämnar munnen frisk även efter rätt många kräftor.
Lysholms Linie, Aalborg Jubileum, OP Andersson och inte så lite tysk öl slinker ned därtill. Så framåt midnatt, efter en del vinpratande, går grannen P resolut och hämtar en flaska i källaren. Glaset räcks fram i köket utan presentation, ser riktigt mörkt och tätt ut, med en del tårar. Frågorna lyder som följer: Nya eller gamla världen? Hur gammalt är vinet? Vad bör det kosta?
Näsan i glaset: frukten är harmonisk och riktigt tät på nosen, god, relativt primär fortfarande, något kryddig med lite mint och eucalyptus. Nya, svarar vi lite för snabbt, lurade till Australien av den täta, varma frukten och mintigheten. Fel, gamla. Ok, nu blev det lite lättare. Bordeaux Cru Classé 1996 blir nästa gissning. På doften tycker vi att vinet borde kosta 3-400 kr oavsett område, fast det vet vi ju att man inte kommer långt på i Bordeaux.
Men hallå, känns inte doften alltför fruktig, med körsbärskärnor, en del merlotkryddor och sydländsk värme? Vi ändrar oss, kanske är det en bordeauxblandning från Bolgheri, kanske från 1998, 1999 eller så? Fel igen. Mintigheten finns ibland där också, men borde lett oss till Saint-Julien. Aha, Gruaud Larose, klämmer vi till med.
Äntligen någonting rätt. Hur gammalt var det då? Nu tappar vi hakan: 1982. Oj. Snacka om hållbarhet - vinet känns fortfarande huvudsakligen ungdomligt och har lätt tjugo år framför sig. I frågan om priset råder total förvirring, flaskan kostade runt tusenlappen vid inköp, vi skulle som sagt betala 400 blint, P själv tycker att smaken är värd 5000 (tur för honom;-)
Vi lämnar frågan obesvarad och nöjer oss med att det är en kraftfull upplevelse som skulle tjänat på mindre avtrubbade sinnen. Ikväll tycker vi ändå att doften är härlig med viss komplexitet av blyerts, jord och läder, men framförallt domineras den av tätt packad, mörk frukt. Möjligen lite endimensionell?
Smaken har gott om tuggbara, aningen sträva men ändå sammetslika tanniner, en ordentligt fyllig, aningen bläckig kropp, med lite kärnbitterhet och bra syra - medan eftersmaken är lite åt det korta hållet. Vi drack vinet utan dekantering med fällning och allt. Tack för överraskningen!
1982 Château Gruaud Larose, Saint-Julien 2ème Cru Classé (D. Cordier, Saint-Julien-Beychevelle, Haut-Médoc, Bordeaux)
ps. Den som vill dricka årgång 1988, som enligt experterna var lyckad, men inte lika bra som 1982, kan bege sig till vinkylen i Nordstans butik och hämta ut den sista flaskan för 1112 kr. Den hälften så dyra 1999 kan vara värd att smaka på, enstaka flaskor finns kvar. Läs den skakande beskrivningen på
Drucket. Årgång 2004 går för relativt modesta 366 kr i mitten av oktober, bör vara värt sina slantar om man väntar några år.