2006 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis

Under helgen har vi fått möjligheten att testköra den kommande versionen av Barrals Cuvée Jadis - årgång 2006. Nollfemman tog ju ett helt dygn på sig att visa sitt allra bästa, så vi är rätt nyfikna på hur det ska gå den här gången. Därför valde vi att ta hyfsat löpande anteckningar om vinets utveckling. Här kommer notisblocket i stort sett rätt upp och ner.

Lördag 14.30 - Ur flaskhals och karaff doftar det enbart salmiak, lakrits och tobak, inget mer. Ur glaset får vi en knuten doft av lakrits och örter, men den lovar kraft! Salmiak pudrat uppe på toppen. Inga reduktiva drag. Inga konstiga funkiga toner. Mycket kraftfull smak med stora, pulvriga tanniner. Aromer av tobak, salmiak, röda äpplen. Impregnerar och stimulerar hela gommen. Syrorna märks mest i slutet. Ihållande längd, våg efter våg som faktiskt framkallar rysningar.

15.00 - Fina blomtoner har nu tillkommit. Violer, rosor, röda äpplen. Sablar vad fint, vi ryser av vällust. Violerna blir till fruktpastiller. Smaken är nu betydlig mer sötfruktig, nästan insmickrande. Slipdammstanniner på tungan och en frisk munkänsla. Längden lika bra som sist. Nu är vinet i stort sett "open for business" - tänk att det skulle gå så fort!

16.50 - Frukten har vuxit ut bra i doften: violtonade skogsbär, nu med tillskott av patentsökt knallpulver, krossade stenar och örter.

17.30 - Vinet är mycket utåtriktat och livligt just nu. Salmiak, mörka bär, viol, knallpulver. Mycket av röda äpplen i smaken, en del järntoner har tillkommit. Rejäla tanniner.

19.30 - Doften börjar bli återhållsam. Sötlakritsstång med viol och plötsligt är väldigt faten väldigt tydliga - rätt mycket trä och lite tobak. Nästan bedövande kraft i smaken. Rik sötfrukt, rejält med tanniner av ek. Bra längd med en rätt tydlig eldighet. Lite stickig, vass munkänsla, väldigt nervös, spretig och livlig. Frukttanninerna har lagt sig och alkoholen märks rätt mycket. Associationer till billackeringsverkstad med lack, lösningsmedel och slipdamm. Inte någon vidare kul uppvisning just nu. In i kylen, och vänta ett bra tag.

22.50 - Ser man på - charmen och harmonin är på plats igen - en fräsch doft av blommor, salmiak och tobak i bra balans. Nu får vi också en del associatoner till blodapelsiner i doft och syror. Påtagliga, strävt goda tanniner av både frukt och ek. In i kylen och god natt, lilla vin.

Söndag 17.30 - Vidöppen doft med loose fit. Avrundad frukt och en tillbakalutad, självklar känsla. Nytillkomna noter av tjära, asfalt och läder, kryddnejlika, kanel, mandel och apelsiner. Blommande äng med en solvarm komocka på avstånd. I munnen klart mer harmoniskt och smeksamt med en mjukare kryddighet och en svag aning av colatoner. Inte lika häftigt som igår, men ännu bättre och mer behagfullt.

Serveringstemperaturen har hela tiden legat runt 15 grader, som vi tycker passar bäst för detta vin. Och redan efter en halvtimme var det ju förvånansvärt spelbart! Vi hade ställt ned förväntningarna en smula efter våra smakprov av 2006 Faugères, som hade betydligt mer av brända farintoner och inte precis de livligaste av syror. Men 2006 Jadis tycker vi ligger på ungefär samma kvalitetsnivå som 2005. Dock snabbare att komma igång, och helt utan reduktivt stink eller andra konstigheter i början. Och förmodligen med ett något kortare drickfönster, alltså. Den som fallit för Jadis kan tryggt planera förnyat inköp. (92)

Flaskan var ett varuprov från Franska Kvalitetsviner. Vinet blir tillgängligt för beställning 1 juli, i sexpack med dolt BS-nummer (501367-09). - endast 2006 Valinière är aktuellt för tillfälligt släpp i september. Priset har halkat upp till 239 kr på grund av vår usla kronkurs.

ps. Akta det (nästan) osvavlade vinet i sommarvärmen! Vi lägger Barralerna i kylen.

2006 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis (Didier Barral, Lentheric, Cabrerolles, Haut Languedoc)

2007 Domaine Leon Barral VdP Blanc

Dags för splitter ny årgång av Barrals vita. Vinet är gjort av 80% terret (blanc och gris), 10% viognier och 10% roussanne, som vuxit i branta sluttningar av järnrik skifferjord. Stockarnas ålder är 90 år och skördeuttaget låg på 30 hektoliter per hektar. Skörden varade från september ända fram till slutet av oktober. Musten fick ha kontakt med skalen under ett knappt dygn. Vinet genomgick sin malo och mognade under ett år i använda barriques. Svaveldioxid användes varken under tillverkningsprocessen eller i buteljeringen. Vi testade vinet från fat förra sommaren, då det var så busungt att det var svårt att förstå mycket mer än att det var fullmatat och doftade honung och öljäst.

2007 Domaine Leon Barral VdP Blanc har en superfräsch doft där vi först noterar rökiga mineraler och blomtoner som av vit syren och liljekonvalj. Frukten har en imponerande mognad och doftar av honung, aprikoser och apelsinmarmelad. Aningar av fyllig, öljästig malt och humle kan anas innan vi får ännu mer citrus av bergamotte - alltså earl grey-te. Mot slutet kan man också hitta en smula anis eller pastis. Totalt sett ett kanonbra och intressant intryck utan den äppeloxiderade karaktär som funnits i tidigare årgångar.

I munnen är det här ett stort, lent och mycket smakrikt vin. Aromer av honung och marmelad återkommer - men ändå är vinet fullständigt torrt. Mest imponerande är hur Didier lyckats med att behålla spänsten och fräschören trots den höga mognaden. Syrorna är visserligen ganska mjuka - men vinet är ändå framförallt friskt, med en stenig känsla. Vi gläds åt gott motstånd och en riktigt bra struktur med märkbara tanniner. Det är i avslutningen vinet excellerar med stor mineralkraft och rejäl längd bak i gommen.

Med tanke på livliga diskussioner kring avsaknaden av svavel - om oxidationstoner, jästfällning i flaskan, grumlighet och sprits - är det roligt att notera vilket rent, klart och stabilt intryck vinet ger i denna årgång. Här får vi utan tvekan den hittills bästa och mest "normala" versionen av detta extremt intressanta och våghalsiga vin. Oj, så gott det smakar just nu! Men ta inga risker utan drick det så fort ni får tag i det, eller förvara det i kyl eller källare. Vi råder också importören att vara extremt noggrann med temperaturhållningen i hela kedjan kring transport och förvaring. (91)

Denna flaska gavs som ett varuprov från Franska Kvalitetsviner. Priset kommer att vara 209 kr, med dolt nummer i BS (501377-09). Vinet kommer att finnas för leverans från 1 juli. Dracks först som apéritif till grissini med prosciutto, därefter till en egen variant av caesarsallad med grillad kyckling.

2007 Leon Barral Blanc, Vin de Pays de l'Herault (Domaine Leon Barral, Lenthéric, Cabrerolles, Faugères, Haut Languedoc)

Gros Frère et Soeur på Tavastgatan

Det är andra gången vi provar vin hos Vinitor, en liten, bullshit-befriad vinimportör med näsa för kvalitet. Hittills handlar man enbart med högklassig bourgogne från tre utvalda producenter. En utökning av området står dock runt hörnet, och varför då leta längre bort än i norra rhônedalen? Patrick et Christophe Bonnefond och Clusel-Roch står för två diametralt olika uttryck av Côte-Rôtie, ett modernt och ett traditionellt. Det ska bli roligt att rapportera om dessa framöver. Ikväll är det dock tre viner från Bernard Gros på Gros Frère et Soeur som är på tapeten. Onekligen blir det lite rörigt med hela tre Gros i byn Vosne-Romanée - de andra två är Domaine Anne Gros (kusin) och Domaine Michel Gros (bror). Som om inte det skulle räcka drivs Domaine A.-F. Gros från Pommard av Anne-Françoise (syster). För att krångla till det hela buteljerar även hon Vosne-Romanée - bland annat monopolägda "Clos de la Fontaine". Titta, nu hittade vi en förtjusande bild av de tre syskonen tillsammans. Bernard är den lockiga killen på motorhuven.





2006 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits (195 kr) är ljusare rubinrött med utvecklade varma färgnyanser. Doften är ovanligt komplex och intressant på denna nivå - ger mycket av precis det där man önskar sig i en röd bourgogne, men ack så sällan får i de basvarianter SB har att erbjuda. Rått kött med tydliga drag av viltkött och lite garvat läder. En rätt så klar och fin frukt av nypon, rönnbär och röda vinbär, med ett precis märkbart, men helt behagligt drag av salubrin. Till slut en del brända örter som tittar fram mer och mer efterhand. En öppen och fint utvecklad nos!

Smaken är också förhållandevis utvecklad och framförallt läskande, inte riktigt så givande som doften antyder. Syrorna känns aningen platta i början men bättrar sig helt klart med luft. Frukten är aromatiskt sett fin, men också lite åt det glesa hållet och stramas upp av en balanserad, örtig kärvhet och god mineralitet. Gott, men frågan är hur mycket mer vinet har att ge om man spar det? Nåväl, stilen är hur som helst klart sympatisk, och den passar vår smak fint. Vi tänker direkt att det skulle passa till panerad plattfisk à la meunière med smörstekta champinjoner och kalvfond. Alkoholen ligger på 12,5%. Korken drogs en timme i förväg, utan dekantering. Enligt utsago har det varit en del flaskvariation och den här flaskan befinner sig strax under genomsnittet av de hittills provade. Till priset är vinet ovanligt bra och därmed välkommet för bourgognevänner. Vi ser fram emot att ses igen i sommar. Favorit för S. (88 för denna flaska)



2006 Vosne-Romanée (395 kr) är rubinrött med blåare nyanser. Doften ger en mörkare, mättad pinotfrukt som av skogsbär med understöd av lakrits, sandelträ, mynta och goda animaliska drag som växer fram mer och mer. Smaken är betydligt större, stadigare och djupare än i föregående vin. Frukten fyller ut bra i gommen, mittsmaken är lite sötfruktig - och nu kan vi börja prata om tanniner som griper tag. Behagligt avvägda syror, lagom örtig kärvhet, intensitet i aromerna och en rejäl längd på eftersmaken (13%). Riktigt gott kommunvin som är mer välmatat än exempelvis Drouhins motsvarighet och dessutom mer tillgängligt redan nu. Korken drogs en timme i förväg, utan dekantering. (91 idag, med potential för mer)



2006 Clos Vougeot "Musigni" (795 kr) växer i den bästa, nordvästra delen av denna berömda, men ack så ojämna vingård. Som namnet antyder gränsar parcellerna till Le Musigny. Vinet har en mycket djup, mättad, ganska mörk och inledningsvis outvecklad doft. Först ut är ett litet litet stråk av cassis, sedan öppnas ett tjärat bråddjup, gott om mineraler samt en gnutta av salubrin, lösningsmedel och mandel från de nya faten. Så - efter en liten stund frigör sig de allra mest underbara, täta och skinande röda vildhallonaromer, och nu är vinet renaste njutning av sniffa på. Kontrastverkan skapas av svart lakrits och aningar av malört. I slutet av glaset minglar en fin liten ton av tjära och jodlösning.

Smaken bjuder omgående på en flödande pinottypisk frukt i lager på lager. Ett rikt, mättat, lustfyllt vin att fylla munnen med och sen låta det rinna ur mungiporna med ett fånigt leende. Succulent är ordet man kommer att tänka på, det finns väl inte någon riktigt bra motsvarighet på svenska? Mittsmaken är härligt tät och tanninerna av högsta kvalitet, finpulvriga till sin karaktär. En liten mintighet friskar upp det redan friska intrycket. Allt som allt en intensiv, lång och mycket tillfredsställande smak (14%). Bernard Gros hävdar att åtta års lagring är ett minimum och rekommenderar ett dygns luftning, men som vi ser det är vinet redan utrustat med en förvånande drickbarhet. Flaskan var dubbeldekanterad en timme i förväg. (93 starka pinnar idag, med potential för fler). Efter en god natts sömn har T svårt att få vinet ur tankarna. Musigni... musigni... musigni... musigni... Rätt betyg är 94 och vi måste nog ses igen.

Summa summarum: lena, smakrika, balanserade pinotviner i en stil som är urtypisk för området och väldigt lätt att gilla. Vi hittade en genomgående, svag salubrinton, som dock är långt under de nivåer där vissa tyckare börjar skrika om defekt (läs Musar). Generösa i stilen med gott om frukt och hyggligt med ek, utan att den är störande. Våra favoriter ikväll blir som synes den billigaste och den dyraste. Sympatiskt är att alla tre vinerna ligger på en klart rimlig prisnivå med hänsyn till appellation och kvalitet. Samtliga finns just nu i beställnings-sortimentet.

2006 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits (Gros Frère et Soeur, Vosne-Romanée, Côte d'Or)

2006 Vosne-Romanée (Gros Frère et Soeur, Vosne-Romanée, Côte d'Or)

2006 Clos Vougeot "Musigni" (Gros Frère et Soeur, Vosne-Romanée, Côte d'Or)

2006 Clos Henri Pinot Noir

Om en fransos fick göra precis som han ville, då döpte han nog sin vingård till "Clos" plus sitt eget eller något av familjemedlemmarnas namn. Nu går ju inte det för sig, eftersom den franska vinlagen har tydliga regler om vad un clos är för något. Men om man köper en vingård utomlands, då?

Henri Bourgeois, välkänd profil från byn Chavignol i appellationen Sancerre, köpte på nittiotalet 90 hektar mark runt en flodbädd i det nyzeeländska Marlborough-distriktet, och där har han låtit bygga upp en helt ny egendom från grunden - på jordar dittills orörda av människan. Planteringarna har gjorts i lugn och ro, med en takt av fem hektar per år. Burgundiska "Dijon"-kloner har använts när det gäller pinotdruvorna. Stockarna har planterats ovanligt tätt, för området.

Egendomens vinmakare heter Jasper Raats. Han låter pinotdruvorna få en veckas kallmaceration med pigeage och därefter sval jäsning i öppna tankar. Vinet mognar i 10 månader på franska ekfat varav 15% var nya. Den första årgången som buteljerades var 2003.

2006 Clos Henri Pinot Noir har en helt transparent rubinröd färg och ser seriöst ut. Här doftar det riktigt elegant och väldigt mycket bourgogne - blint hade vi utan tvekan gissat att vinet kom därifrån. Ett komplext intryck med noter av stall, djur, läder, tjära, bark, pinotkrydda, mineraler, örter och undervegetation. Frukten är mättad och står stadigt på fyra sina ben: jordgubbar, hallon, nypon och röda vinbär. I sin helhet är det en nos med nästan farligt sug - oj vad gott, ohh så frestande, ahh helt underbart!

I munnen får vi ett slankt och elegant vin med syror av toppklass, högre än vanligt för ursprunget. Frukten är rik och mogen, men inget plumpt eller tungt står att finna. Inte heller har vinet någon insmickrande fruktsötma, även om den märkbara vaniljstången nog får sättas upp på fjäskkontot. Ett väldigt tillfredställande vin med härlig pinotkänsla som passar att dricka både med och utan mat...

Har vi någon invändning så är avslutningen bara en aning vass, och det känns som att det kan ha med alkoholen att göra (14%). Och i bästa fall kan förstås en röd bourgogne vara både mer intellektuell och mer lustfylld - men då kostar den också betydligt mer. För 250 spänn är detta helt enkelt kanon. Strax in i andra glaset är stunden inne att beställa ett sexpack...

ps. 120 flaskor kom i majsläppet, de gick åt omedelbart. Glädjande nog finns det fler flaskor i BS för tillfället. (91)

2006 Clos Henri Pinot Noir (Henri Bourgeois, Marlborough, New Zealand)

2007 Franz Hirtzberger Singerriedel Riesling Smaragd

Egentligen hade vi bestämt oss för att vara disciplinerade och vänta lite. Men ung toppriesling är ofta förödande gott - när den allra yngsta jästigheten gett med sig - och sommaren är ju här, därmed ett visst mått av galenskap. Nyfikenheten tar över, som så ofta förr. Så vi avslutar jobbet tidigt och gör i ordning en tallrik snittar med pålägg av kallrökt lax och citron. Eftersom vi smakat i smyg på vinet en dag i förväg så har vi redan koll på att den matchningen kommer bli lyckad.

2007 Franz Hirtzberger Spitzer Singerriedel Riesling Smaragd har en ganska rikt gul färg. Doften öppnar med en fint avvägd honungston som via en skål mogna aprikoser landar i en uttalad karaktär av koncentrerad citronolja eller lemon zest. Kombinationen honung-citron känns igen från 2006 Spitzer Honivogl Grüner Veltliner som vi drack tidigt i våras i Rotsunda.
En nypa exotiska kryddor från andra världsdelar möter typiskt österrikisk pinje- eller tallbarrsliknande örtighet. En tydlig känsla av krossad sten finns mitt i inne i det fruktiga, och på toppen av alltihop svävar några vita blomtoner omkring.

I munnen är vinet nästan chockerande starkt och omtumlande! Här handlar det om en smak lika tät som ett kassaskåp, med enorm koncentration och totalt fokuserad kraft. Hög syra, hög alkohol, hög mineralitet, massor av extrakt. Vinet förenar rabarberns enorma syror med citrusens och fläderns styrka, vräker ner alltihop i en stenkross - och ut ur maskinen kommer en långlång, kryddvarm eftersmak (14%). Allt är i perfekt balans och redan helt begripligt. Detta måste vara den mest kraftfulla riesling vi någonsin druckit.

Jämförelsen med en atlet är ofrånkomlig. De hårt spända senorna, de effektiva musklerna, en kropp tränad till yttersta perfektion. Ibland associeras det till anabola steroider när det kommer till kraftfulla viner, men några piller verkar inte ha nyttjats av denne österrikare - snarare rör det sig om ren och skär naturkraft, eftersom proportionerna är så väl avvägda.

Nå, hur häftig denna högpresterande personlighet än är, så vill vi bestämt inte flytta ihop. Ett glas är ett äventyr och räcker långt, men man är också rätt nöjd så - även om det ska poängteras att vinet inte känns det minsta tungt. Summa summarum: en fantastisk upplevelse och ett imponerande mästarprov, dock inte bulls eye på våra rieslingpreferenser. (94)

2007 Spitzer Singerriedel Riesling Smaragd (Franz Hirtzberger, Wachau)

Glimtar från Operaterrassen

Bristly satsar på unga hunkar, precis som vanligt. Här har vi Markus Berres - med siktet inställt på inbrytning i systembolagets sortiment. Redskap: en riesling under den magiska 100-lappen.


Dr. Franz Michel på Domdechant Werner talar imponerande bra svenska. Som om inte det räckte gör han också ypperliga rheingauviner. Klassisk stil som tilltalar oss.


När man möter en riktigt seriös vinmakare märks det ofta med en gång. Hans-Bert Espe på Shelter Winery gör extremt seriös pinot noir - en av de bästa tyska vi smakat (viss konkurrens från Weingut Fürst i Bürgstadt). Gimme shelter!

Riesling & Co - Seminarieprovning

Tyskarna fortsätter sin framgångsrika våroffensiv. "& Co" ska tydligen uttydas som spätburgunder/pinot noir. Idag vill Steffen Schindler på Tyska Vininstitutet göra oss nordbor varse hur mycket av denna burgundiska druva Tyskland faktiskt har att komma med, och hur länge de kan hålla med lite tur. Den inledande seminarieprovningen ställer därför fram vardera tre glas av riesling och spätburgunder. En fin liten stund för dussintalet inbitna tysklandsnördar...



1959 Kloster Eberbach Assmannshäuser Höllenberg Spätburgunder Cabinet (Rheingau)
2006 Weingut Jacob Duijn Altschweier Sternenberg (Baden)
2007 Binz + Bratt Pinot Noir / Cabernet Sauvignon (Pfalz)

Höllenberg stoltserar som naturrein, en gammal beteckning för "ej chaptaliserad". 1959 var en ovanligt varm årgång som gav lyckad druvmognad. Gamlingen har en ljust rödbrun färg med gulorange kant. Nosen är verkligen komplex och ger hjärnans doftcentrum en hel del att fundera på. Nötiga, knäckiga mognadstoner, animaliska drag av tjära, läder och korv. Jodlösning, ved av kärnvirke, torv, tång och hav. Slutligen en del volatila drag i den fullt utmognade frukten. Smaken bjuder på en fin ålderssötma och förvånande spänstig syra som håller en halvtimme i glaset. Alkoholen slår igenom i mesta laget, men eftersmaken är också rejält lång. Ett drag av jodlösning och en del volatila syror gör intrycket lite vasst. Ett åldrat kuriosum - otroligt intressant att få prova.



"Spätburgunder ist mein Leben" säger vinmakaren Jacob Duijn, ex sommelier, numera biodynamisk vinmakarare i det varma Baden. Sternenberg är ett ungt pinotvin från ett av hans bästa lägen. Doften har animaliska toner i en smarrigt reduktiv doft med våt sten, insjö och jordgubbar. Lustigt nog är det både outvecklat och utvecklat på samma gång, med en hyfsat framträdande fatkaraktär i doften. I munnen får vi en stadig och tillfredsställande frukt med fatrondör av tjära och lakrits, infattad syra och relativt potent alkohol. Det här är riktigt bra och påminner på många sätt om bourgogne, exempelvis Sauvigny-les-Beaune och Tollot-Beaut. Kostar en slant, runt 250 kr ex cellar men finns inte att köpa i Sverige.



Pinot noir mixad med cabernet sauvignon hör väl inte precis till vanligheterna. När vi letar i minnet har vi nog bara mött blandningen (plus merlot) i schweiziska Vaud. Här är det 70% PN och 30% CS. Doften är fruktig med tydliga jordgubbstoner i fronten. Aningar av tjära och skogsbärssylt. Snart tillkommer en del oönskade drag av örter och grön cabernetkänsla. Godisartade, lite enkla viol- och vaniljtoner drar ner intrycken. Helhetsintrycket blir lite vimsigt i sin blandning av olika fruktkaraktärer. Vinet hade nog blivit bättre om man satsat helt på spätburgunder. Ett billigt vin, 79 kr i BS (75474, Bornicon & Salming).



1959 Schloss Reinhartshausen Erbacher Herrnberg Riesling Spätlese Cabinet (Rheingau)
1988 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Riesling Auslese (Mosel)
2007 Reinholdt Haart Piesporter Goldtröpfchen Spätlese Erste Lage (Mosel)

Herrnberg är ett läge som inte längre existerar eftersom det slagits ihop med andra vingårdar i Erbach. Färgen är rikt guldgul och doften ger fantastiska, gräddiga mognadstoner av fat, vanilj, honung, avvägd petroleum och firne samt torkad frukt som aprikos och persika. En lite rostad känsla omger det här vinet och den går också igen i smaken. Det blir är en harmonisk, balanserad, skön drickupplevelse - helt utan bitterhet, där frukten fortfande är förvånansvärt rik, med mjukt utmognad syra och avrundande gräddkola. Tidens oxidation har varit snäll mot det här vinet - förmodligen vaccinerat genom långsam kontakt med luft i faten. Visst är det i utförsbacken, men långt ifrån avlidet än. Superkul att få testa.



Molitors Sonnenuhr är ljust i färgen och har en svårare, väldigt säregen doft med starka inslag av kattlåda, petroleum och bränt gummi. Vinet är slankt och fjäderlätt för att vara en auslese, nästan snustorrt med mer fokus på mineraler än på frukt, där det slutliga intrycket dras ner av lite snåla ålderssyror.



Piesporter Goldtröpfchen är en formidabel succé för Weingut Haart. Doften är fantastiskt ungcharmig med mogna vindruvor, passionsfrukt, päron och blomtoner. Rejält med sötma för en spätlese, nästan halvsöt i dag, men fint avbalanserad med suveräna syror och en ljuvlig fräschör. Superläcker och helklassisk mosel att dricka redan i sommar till jordgubbarna - eller ännu hellre om tio år, när sötman gått in i vinet. Origo importerar, vinet finns att beställa med dolt nummer 501162, för 239 spänn.

2005 Georg Breuer Berg Rottland

Jetzt ist Spargelzeit! Absolut, visst är det så - nu vill vi ha sparris en masse och panerad plattfisk, stekt i gåsflott (vi steker det mesta i gåsflott). Salt, citron och olivolja räcker som smaksättning. Det är dags för en uppdaterad titt på vår favoritrheingau från 2005. Varenda gång sedan start, åtta hittills, har Rottland varit outstanding - ikväll kan vara den bästa hittills.

2005 Georg Breuer Berg Rottland Riesling är omedelbart öppen i doften med kopiösa mängder av mineraler, örter som salvia och ananasmynta, små kittlande honungstoner och solmogen frukt av vit persika, apelsin, men mest dominant av allt - färskskuren ananas. Doften känns mer utvecklad än någonsin tidigare, men hittills utan att vi noterar någon petroleum.

I munnen är vinet perfekt dimensionerat för mat, lagom slankt och fantastiskt syrligt. Mogen nollfemfrukt tampas i en våghalsig balansövning med ett syrafokus som tycks utskuret med laserteknk, i ett matematiskt uttryck av tysk Präzision - och längden är därmed, inte oväntat, suverän! Här säger det verkligen zzing i smaklökarna och de ljusa cymbalerna ringer minutlångt med vågor av fräsande ananasaromer och ett rejält grepp. Smaken vill bara inte släppa taget! En sista våg av mineraler svalkar och läskar i slutet.

Detta är bra nära definitionen av vår perfekta matriesling, vi är tokigt glada att vi köpte många. Av de kommande nollsjuorna är vi extra nyfikna på den här. Betyget blir som senaste gången, men ännu mer etablerat (92+).

2005 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling (Georg Breuer, Rüdesheim am Rhein, Rhengau)

2007 Soalheiro Alvarinho Primeiras Vinhas

Sablar vad gott det smakar i solen, en försommardag som den här. Riktigt hög klass. Och gästerna kommer om fem minuter...



2007 Soalheiro Alvarinho Primeiras Vinhas (António Esteves Ferreira, Vinho Verde)

Pio Cesare Langhe Nebbiolo: 2005 vs. 2006

Vissa viner vill man förtvivlat gärna att de ska funka. Vi gissar att Pio Cesares Langhe Nebbiolo fått rollen som husets röda hos tusen och åter tusen svenska hushåll sedan lanseringen våren 2006. Murbräckan som slog sig in i ordinarie sortimentet byggdes av solmogen frukt från den knepigt heta årgången 2003 (enligt ryktena rörde det sig delvis om nedklassad barolo och barbaresco). Ändå var vinet inte nämnvärt märkt av värmen - åtminstone inte den inledande sändningen. Året därpå däremot, då var vi flera som noterade en tydlig förändring av nolltrean till det sämre: torrt grusdamm, snudd på asbest, som ett lock ovanpå en gles, otillfredställande uttorkad frukt...

När årgång 2004 kom ut i butikerna gladdes vi åt en ny frisk årgång och problemet tycktes vara löst. Men - ett halvår senare var det dags för samma visa igen, och vi var flera som började känna oss som paranoida konspirationsteoretiker med strålskyddande foliehatt. Inte precis läge att lägga undan fler av de senare flaskorna...
I och med 2005 var det dags för en innovation - nu vände man helt enkelt på steken. Först kördes de svagare faten ut och vi fick hålla tillgodo med en bränd doft av lövbrasa med kinapuffar. Efter ett halvår kom så tips och rykten om betydligt bättre doningar, och visst - det var bara att instämma: version 2.0 hade anlänt, med fullt tillfredställande frukt och tidigt utvecklad drickbarhet. Ja, det här har onekligen varit en berg-och dalbana - men när vinet levererar, då är det så bra att vi kommer tillbaka för att lösa ny biljett gång på gång. Ikväll blindtestar vi den nysläppta 2006, med 2005 som referensvin. Karaffering ett par timmar i förväg, en halvtimme i karaffen, tillbaks i flaskorna och till sist en halvtimme i kylen innan test.

Vin nummer ett är ljusare varmrött med blåvioletta nyanser i kanten. Först ut frigör sig en nypa orientaliska fatkryddor (typ sandelträ) och grusiga mineraler. Därefter friska, rena bärtoner av röda körsbär och jordgubbe. Malacos lakritsfiskar lurar i djupet under den unga frukten, och finns någon tjära så är den väldigt diskret. Vi provar att hälla över i de små Spiegelau-glasen och nu frigör sig ett nytt lager av fint parfymerade blomtoner - väldigt tydliga violer med en aning av färsk lavendel. Hmm, violer och lakrits blir väl ungefär Läkerol Salvi tillsammans... nå, i sin helhet är detta en väldigt ljus och fräsch doft med ett knippe gröna örter ur släktet origanum.

Smaken är ungdomligt stram med rejält höga syror och tydligt örtig kärvhet. Slank på gränsen till tunn - skulle nog en del tycka. Rätt tuffa, småsandiga tanniner. Bra fokus i syrorna och därmed också en bra längd, med aningen uttorkande eftersmak. Allt som allt ett väldigt friskt vin med diskret genomförd fatbehandling, mycket lovande men i yngsta laget idag. Vi föredrar båda detta glas.

Vin nummer två ser ungefär likadant ut, ljusare varmrött, men här kan man också ana orangea färgnyanser. Vi får en utvecklad doft med tydligt rökiga drag av tjära, precis som att sniffa på ett tjärat rep. Några brända örter pyr i kanten - och så plötsligt sitter vi där med en nästan löjligt uppenbar vaniljdoft mitt i ansiktet, rena vaniljglassen. Frukten drar åt gammal jordgubbssylt med en hel del colatoner, farin och järnrika mineraler. En dutt av "Gillette Shaving Gel with Aloe Vera and Cocoa Butter" i slutet. Allt som allt en något mörkare, mognare doft utan de pinfärska övertonerna i första glaset.

I munnen får vi en ganska bred och stadig frukt i lite dovare, lakritsfet inramning. En rätt generös smak som fyller ut hyfsat i mitten, med rätt så uttorkande tanniner. Ändå inte kärvt, snarare lent - fast åt det örtbittra hållet. Vi tänker mycket på allsköns cola - coca-cola, hallon-cola och igloo-cola, och får på så vis också en liten mintighet som friskar upp. Syrorna känns tyvärr alltför mjuka och ofokuserade och följaktligen tappar vinet i avslutningen - eftersmaken blir lite platt och inte precis lång, men får välkommen hjälp av fatkryddorna. Ett behagligt och lättsamt vin att dricka med sin relativa rondör, även om det inte alls är elegant som ettan.



Okej, dags att sammanfatta. Facit behövs väl inte, ni förstår vilket vin som är vilket. Söker man en pinotlik, syradriven elegans och fräschör med måttliga fat och goda utvecklingsmöjligheter - då är det 2006 som gäller. Vill man ha ett färdigutvecklat vin med mer fruktrondör och fatprägel som ger mjuk drickbarhet på egen hand - då är 2005 rätt val. Båda är klart välgjorda utifrån sina förutsättningar och intressanta att sniffa på, men vi föredrar utan tvekan den unga, fräscha nollsexan. Och glöm inte att lägga undan innan version 2.0 anländer...

ps. Båda finns just nu i olika butiker, för den som har lust att göra om den här minivertikalen.

2006 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (86)

2005 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (85)

Pizzaviner: Perdera vs. Musella

Bekymrade av flera läsares invändningar att vi orsakat ansträngda privatkonton ger vi oss ut på jakt efter mer överkomligt vin, för ikväll ska vi baka pizza. Egentligen var vi på jakt efter var den nya årgången av Pio Cesare Langhe Nebbiolo. Men eftersom nollfemmorna fortfarande står kvar och värmer hyllorna i vår butik satsar vi på ett par andra viner som vi efter lyckade provningar lovat oss själva att dricka hemma någon gång.

2006 Musella Valpolicella Superiore (99 kr) blandar typiska veneto-druvor som corvina, corvinone och rondinella med utbölingen barbera. Vi möts av en verkligt fräsch och tilltalande doft som inleder med associatoner till nyklippt gräs och färska örter. Därnäst följer en påtagligt ren och snygg frukt av röda körsbär, röda vinbär och lingon. Hela intrycket är oj så diskantrikt och ljust i övertonerna med aningar av strösslat godis på barnkalastårtan och blombuketter till födelsedagsbarnet.

Med lite tid i glaset avslöjar vinet sin subtilt genomförda fatbehandling: ljusa kryddor, sandelträ och mandelmassa. Ordet man direkt famlar efter är elegans. Smaken är medelfyllig, örtig och friskt syrlig med renfruktiga toner av de ovan nämnda röda bären. Schysst syrafokus mitt i munnen och följaktigen även en bra längd i slutet. Detta är jättegott och snarast vitvinslikt i sin finess. Perfekt att ta fram när det vankas pizza. (87)


2007 Argiolas Perdera Monica di Sardegna (85 kr) är en knepigare historia. Vinet blandar unika sardiska druvsorter - 90% monica, 5% carignano och 5% bovale sardo - som fått en kortare körare på fat. Först ut i doften är fatkryddor, ett reduktivt stink och en sumpig, oren, lite möglig källarton. Misstankar om smygkork luftas förstås, men det ger ändå inte ett direkt korkat intryck eftersom frukten växer fram med tiden - en mörkare, mer animalisk bärdoft med brända toner som av farin. Faten bidrar med både vanilj, lim och bittermandel.

I munnen har vinet en rotfruktssöt, bredare varmjordskaraktär där syrorna är plattare och mer avrundade, inte alls fräscha som medtävlarens. Vinet tycks nu vara nere för räkning i kvällens uppgörelse. Efter en dryg timme kommer dock kryddlådan loss ordentligt med muskot och kummin, och avslutningen känns också mer intensiv och kryddpepprig. Faten blir mer påtagliga också i form av kaffe och kokoskola - tänk er doften av en espressopuck, men den är på väg att börja mögla, tyvärr. Vi blir förvirrade, eftersom vinet i provningssammanhang har gett ett positivt intryck som inte infrias ikväll. Möjligen är inte allting som det ska med den här flaskan, men den tycks slutligen inte vara korkskadad och den brända karaktären känns i alla fall bekant från sist. Matlagning nästa. (??)

Antonio Galloni har lyft fram båda vinerna som extremt bra för pengarna (88-89p) och Gambero Rosso delar ut Due Bicchieri till Perdera, ovanligt för ett så pass billigt vin. I båda fallen är de svenska priserna dessutom klart konkurrenskraftiga. Musella köper vi utan minsta tvekan mer av, och det så fort vi kan. Perdera borde förstås testas en gång till, men av naturliga skäl är vi inte våldsamt sugna på det just nu.

2006 Musella Valpolicella Superiore (Azienda Agricola Musella, San Martino Buon Albergo, Verona, Veneto)

2007 Perdera Monica di Sardegna (Argiolas, Serdiana, Sardegna)

2006 Matteo Correggia Roero

Beställningssortimentet har blivit alla vinälskares tillflyktsort - nu när inget intressant längre ska lanseras i ordinarie, bara volymviner och några dyra rännilar i vinbutikerna. Vi kan således märka av en starkt ökande aktivitet i BS, där några av av de mest intressanta nytillskotten i maj kommer från Azienda Agricola Matteo Correggia i Canale d'Alba, Roero - en nebbioloappellation precis som barolo och barbaresco, men halvannan mil norr och väster om de mer kända namnen. Gården har en tragisk historia eftersom stjärnskottet Matteo förolyckades i början av decenniet, men hans änka Ornella Costa driver egendomen vidare i makens anda. Vi gissar att barnen kommer kliva in i arbetet så fort de är stora nog. Ett besök på hemsidan är en fröjd eftersom den är så välgjord, med otroligt vackra bilder och genomarbetad text.

2006 Matteo Correggia Roero DOCG är en 100% nebbiolo som fått mogna ett år i använda barriques och slutligen åtta månader i ståltank. Vi har fått förhandsrapport från läsare Ulrik om att detta vin behöver tid för att öppna upp, så korken dras redan vid 14-tiden, varefter vinet får lufta till sig i karaffen. När vi dekanterar slås vi av den vackra färgen: brunröd med fin transparens och lyster. Doften är inte knuten, som befarat - snarare förvånansvärt utvecklad. En tilltalande, komplex doft där vi direkt sniffar oss till en snyggt genomförd fatrostning. Men vinet kommer att tjäna på luftningen...

I glaset radar noteringarna upp sig på ett föredömligt sätt, det är bara att bocka av: choklad, kaffe och orientaliska kryddtoner från faten. En ljusare nebbafrukt som av röda körsbär och hallon. Menthol, örter, balsamico, cola och lakritsrot bidrar med en härlig känsla av ursprung. Och slutligen tittar de blyga blomtonerna fram med ros och viol. Alltså en väldigt komplett doft för en nebbiolo på "basnivå". När vi smakar slås vi av den superslanka, stiliga kroppen, de höga på gränsen till snålhårda syrorna och de strama, örtigt kärva tanninerna. Friskt som ett svalodlat vitvin. Mat på bordet, tack! Och lagra gärna ett par år.

Det här är väldigt gott och helt troget sitt ursprung. Fortfarande ungt förstås, och ställer krav på ett redan etablerat kärleksförhållande till område och druva, samt en viss resistens för tuffa garvsyror - alltså perfekt ämnat till mat med feta eller gräddiga inslag, men lite i snipigaste laget efteråt. För 159 kronor är vinet en bra introduktion till gården och ett mycket välkommet tillskott bland de överkomliga nebbioli som vi så väl behöver (89).

2006 Roero DOCG (Azienda Agricola Matteo Correggia, Canale d'Alba, Piemonte)

Tusen!

Bemärkelsedagar har aldrig varit vår starka sida, särskilt inte våra egna. Och attans, nu har vi ju missat en igen! I slutet av april passerade vi nämligen en symbolisk gräns utan att ens märka det - till fyrsiffrigt, ett tusen (1 000) inlägg. Nästan precis ett om dagen i de tre år bloggen funnits, alltså. Det blir ganska många nedslag när man summerar alltihop. Ganska många viner också. Och så mycket pengar sen! Men avskrivningstiden på uppdruckna flaskor är kort - enligt Bloggvärde.se är värdet på hela surven inte mer än 58 550 kr. Hur de nu bär sig åt för att räkna ut det...

Tusen är också ungefär det antal sidträffar Finare Vinare kan ha en hyfsad dag. En blogg kan ju sägas vara både dagbok och flaskpost - vi måste erkänna att det är extra kul när man får reda på att flaskan kommit fram. Roligt också med de nya möten som uppstår på grund av bloggen. Därför vill vi passa på att särskilt tacka alla er som tagit sig tid att kommentera (i den ordning vi hört av er, vi ber om ursäkt ifall vi missat någon):

Holger Berg/Mina Viner, Irene P, Kenneth Wennerqvist, Frankofilen/Rasteau, Fredrik/Tavastgatan, Henrik, Maharishi Yogi M/Maharishis Vinfunderingar, Mats Carlsson, Harald, Hanna, Kristina/Vinrankan, Ruso, Foppa, Johan/Swedish, Mikael, Pelle Bill/AboutGreatWines, Magnus & Annica/Drucket, Leo, Pia, Meritokraten, Mattias, Ingrid/Tonårspuckot, Johan/Drucket, Pawel, Esping/Billigt Vin, Magnus Reuterdahl/Aqua Vitae, Fredrik Nordström, Konjären, Anders/Drucket, Johan/Gladivin, Anders Wennerstrand/Nettare e Gioia, Lotta i Bryssel, Ulf, Lars i Göteborg, Thomas/Drucket, Ekmonstret, Dan S, E.D, Johan P Mat & Vin, Rickard, Fredric, Totte/Vinbaren, Lasse W/Löttingebloggen, Peblin/Bon Logg, Monsieur Bordeaux, Claes, Hanna Ruter, Daniel, Laffen, Vintresserad, Per & Britt/BKWine, Ursby, Tomas, Rs, Vincent, Håkan, Vinamatören, Kristian Lissvall, Gunnar Westling/Barolobrevet, Anders Källberg, Goofy, The Pint, Vinosapien, ASi, Rasmus, Krasse, Xzenolf, Mattis/Tian, Björn, MMM-Vin, Rhônarna-Andreas, H, Karl Sverkersson, JJS/Pimplaren, Johanna, Gleves, Oskar, Peter, Ezra/Korkdragaren, Fredrik/Kayaker, Libanesen, Sebastian/Dekantera Mera, Jeremy Parzen/Do Bianchi, Billy Swan, Rhônarna-Micke, LasCases, Daniel N, Joakim, Per Warfvinge, JW, Mikael/Frommen, Vinmannen, Dansk i 08, Ulrik/Box Experience, Patrik Riese/Puttes Vinspalt, Mike, Charlie, Hannah, Charlotta på Reisen, Chris, Gurhan, Tricolor, Vinös, Jocke C, Niklas Jörgensen/Mise en Bouteille, Peter Persson, Jens i DK, Mina Vinare, Carlsson, Vintokig Skövdebo/Munskänk, Peer/Göteborgs Amatörönologer, Biffen, Vård & Vin, Mikael Sevä/MSVin, (A:), Mikael/Team Helldén, Calle, Pegge, Arvid Rosengren/Korkat, Fredrik, Peter, Gabriel Enning/Bristly, Anders i Skurup, Rolf/Dotdkay, ThomasLa, Alfred Malmros/Bonne Guerre, Martin W, Pär/Brödbakslogg, Joe OZ, Vinogram, Per, Vinarskalle, Jakob/Yatzy, Göteborgare, Niklas, Mårten & Sara, Alf Tumble/Tracks and bottles, Nick Shay, Christian Cederroth, J, Krasse, Kinna/Kinnas mat, Kalle Kula/Vingruppen, Lavazza, Winepunker, Fredrik/Who Cut The Cheeze, Lars-Erik Paulsson, Calle S, Maria, Yxskaftet, Birk/Birk om Vin, Stefano Forni, Fröken Dill, Mr J/Goda Vinare, Ulrica, TF, Michel/Cafe Rotsunda, Mats L, Micke J, Pia, Gustav K, AÖ, Marc, Sofi, Staffan Svedberg, Paul, Johan, Jos, Juohan, J/Ripjakt, Malin, Erik F, Jim/Bananer i Skinkrock, Ler, Daniel N, Håkan K, Vinprovarna, Matage, Morfar Per, Gunnar, Jonas, Red Scream/Red Scream and Riesling, Stekarn, The Wall, Lelle Boy/Umevin, Gunnar N, Igor Arvidsson/UNT, Raul e Joel Carvalho/do Nariz a Boca, Anders, Sofia/FridaSofia, Linda/Lindas Vinblogg, Erik/Göteborgs Amatörönologer, Mr O/Goda Vinare, Vinner inte/Vinner inte på lagring, Ted, Janne S, Krug/FineWines, Michael, Guran i Vinkällaren, Johlie, Anna - och alla ni som heter Anonym, förstås.

Tack! Allra flest kommentarer har genererats av Årsbästalistan 2008 (73), därnäst 2005 Leon Barral Faugères (70). Titeln som trägnaste kommentator genom åren bör nog delas broderligt mellan Henrik och Frankofilen...

Vinet, då? NV Egly-Ouriet Tradition Grand Cru är en fyllig champagne från Montagne de Reims-byarna Ambonnay, Bouzy och Verzenay. 75% pinot noir och resten chardonnay, alltihop jäst i barriques. Vinet har fått tre år på jästfällningen, ovanligt långt för nonvintage och minimikravet för vintage. Färgen är ovanligt rik - guldfärgad med nyanser åt kopparhållet. Det första vi möts av är röda äpplen, nästan otäckt realistiska. De doftar ack så gott och materialiserar sig nästan som anden ur flaskan. Sedan drar vinet på rejält med smicker i form av smörkola, skirat smör och McDonalds äppelpaj. Valnötsskal och valnötsolja är också en association vi gillar skarpt. Smaken är stor och strukturerad med stadig pinotfrukt, skaltoner och fin grapebitterhet. Ungtuff, ihärdig mousse och härligt stimulerande syror som bär ut ordentligt i slutet. Vi får Selossevibbar. Kalasbra, helt enkelt!



NV Egly-Ouriet Grand Cru Tradition (Ambonnay, Champagne)

2006 Palliser Estate Pinot Noir

Denna attraktivt prissatta nyzeeländare har en utvecklad och smarrig pinotnäsa med noter av farin, cola, julkryddor, menthol och barrträd. Den mörkröda körsbärsfrukten stöttas upp av en imponerande snyggt genomförd fatrostning som lurar iväg tankarna till det moderna Piemonte.

I munnen ger 2006 Palliser Estate Pinot Noir en god, mörkröd frukt som inledningsvis upplevs som aningen tunn, torrkärv och örtig, med en kortare eftersmak. Syrorna känns kanske lite väl avrundade jämfört med en bourgogne, men se - munkänslan blir också ganska snart len, vänlig och väldigt drickbar. En timmas luftning råder bot på de inledande invändningarna och vinet kommer loss rejält med en tydligt mentholpräglad smak som fyller ut fint i munnen och bygger på bra i eftersmaken.

Till en bit manchego bjuds en stunds riktigt trevlig drinking pleasure med goda örter, lent mogen frukt och after-eight som minglar kvar en bra stund i eftersmaken. 14% ger en väl avvägd värme i slutet. Neil Martin var nog ute och cyklade lite i poängsättningen, men det här ger definitivt mersmak och kommer att drickas igen i sommar (90).

2006 Palliser Estate Pinot Noir (Martinborough, New Zealand)

2007 Château des Monges La Clape "Les Pins"

Det är inte så ofta vi hamnar i den här sitsen, men efter en vrålchansning måste vi hänga ut illröd varningsflagg.

2007 Château des Monges La Clape "Les Pins" doftar av örter och jord plus en ung, kletigt godislik syrahfrukt med kolsyrejäst violton. Snart övertas intrycken av en djupgående och allomfattande orenlighet som med en god portion välvilja skulle kunna kallas för stall, men snarare luktar skit och kloak. Smaken ger sötlakrits och vidbrända rotfrukter innan vi helt förkastar vinet. Inte ens 50% carignan kan få oss på gott humör. Retur.

Ett tips till importören Oenoforos och systembolagets inköpsavdelning: låt specialintresserade firmor som Vinik och Wine Trade Sweden sköta det här med Languedoc. Visst händer det spännande saker nere i södern och visst finns det gott om pärlor för den som letar - men det finns också massor av stolpskott. Hur just detta slank igenom inköpsavdelningens finmaskiga nät är obegripligt. Och det kan väl knappast kosta mer än €5 på plats - borde alltså vara billigare än vad det nu är på SB. Men det spelar ju ingen roll när vinet inte är gott. Undvikes till varje pris.

ps. Förra sommaren hade vårt lokala kooperativ i Neffiès bättre viner för €3.50. Helt utan skitlukt.

2007 Château des Monges La Clape "Les Pins" (Paul de Chefdebien, Narbonne, Languedoc)

2007 Weingut Manz Oppenheimer Sackträger Spätlese Trocken

Bland de kvardröjande svansarna från marssläppet hittar vi en riesling som undgått den stora hypen. Weingut Manz ligger i byn Weinolsheim, Rheinhessen - en dryg halvmil från Rhen. Sackträger är ett östvänt läge nära Oppenheim med utsikt över floden. Som referensvin kallar vi in 2007 Soalheiro Alvarinho.

2007 Oppenheimer Sackträger Riesling Spätlese Trocken är ljust gröngult i glaset med massor av pyttesmå kolsyrebubblor. Doften ger generöst av mineraler som sällskapar fint med mogen limefrukt, persika och aprikos. Honung och sockerdricka skvallrar om druvmognad - nässlor och gurkvatten om vinets ungdom.

I munnen har vinet en urskön spritsighet, ungefär lika mineralstinn som ett naturligt frizzante mineralvatten. Smaken är livlig och rätt kraftfull med ett lyckat möte mellan mogen fruktsyra och alkohol (13%). Frukten är tät och aromrik med en fint avvägd restsötma på sju gram. Balansmässigt upplevs alltså syran, sötman och alkoholen i utmärkt våg och mineralerna sitter där de ska. Avslutningen har en lite jordig beska som liknar gröna äppelskal. Rätt typisk för området, men inte direkt störande. Redan idag är vinet mycket gott och de unggröna tonerna kommer absolut att gå in med tiden.

Jämförelsevis ger 2007 Soalheiro Alvarinho mer av brända örter och friska vinbärsblad, rentav pelargonblad, i doften. Frukten är tydligt ungjästig men fint mogen, med tropiska inslag och en vaxartad känsla. Dock mindre komplex än rieslingen, och syrorna är jämförelsevis stummare, mindre sprittande och mer avrundade - vinet känns lite enklare och mindre koncentrerat än sin tyska medtävlare. Slutsatsen är att priset måste ner några tjugor för att det ska ligga rätt.

2007 Oppenheimer Sackträger nafsar i bakhasorna på Christmanns 2007 Gimmeldinger Biengarten och sopar faktiskt banan med 2007 Soalheiro Alvarinho till maten ikväll. Ge det här vinet ett par års flasklagring så borde det sitta lika bra som märkeskepsen på ett proffs i PGA-touren.

2007 Oppenheimer Sackträger Riesling Spätlese Trocken (Weingut Manz, Erich & Eric Manz, Weinolsheim, Rheinhessen)

Ridge vs. Seghesio

Fram till rätt nyligen, för några år sedan, var bättre zinfandel något vi emellanåt testade på mässor, men av någon anledning alltid hoppade över för egna inköp - kanske för att vi upplevt några smakprov som alltför sötfruktiga, vaniljkladdiga och eldiga - eller kanske på grund av tvillingskapet med Apuliens primitivo, som vi aldrig varit särskilt förtjusta i. Vinet som slutligen ändrade på den saken var 2004 Ridge Geyserville. Plötsligt föll bitarna på plats och vi insåg hur nära det kan vara också mellan norra Italien och Californien, något som gäller båda kvällens vinerier.

Med så pass grunda och begränsade kunskaper i ämnet var det alltså mer än välkommet för oss när Dansk i 08 tog initiativet till den här provningen, ett antal mogna flaskor uthängda som lockbete. Winepunker langade in en lokal och ytterligare att par buteljer och vi andra varsin flaska - nu är det bara att stoppa näsan i glaset. Vi vet i förväg ungefär vilka viner som ingår, och att varje flight är jämspelt - tre spelare från varje lag. Känner vi igen producenterna? Vilka viner är bäst? Och sämst?



FLIGHT 1 - THE YOUNGSTERS

Första glaset har ett tätt och visköst utseende med mognadsnyanser i färgen. Doften är kryddig och rökt med björnbär, marmeladtoner, russin samt fatrostad kokos och lakritskola. Upplevelsen i munnen är häftig och smakintensiv med markerad alkohol - fruktig, extraherad, kärnbitter och tanninrik. Slutar i en lång eftersmak med behaglig chilihetta. Seghesio att döma av högre extraktion och mer alkohol.

Facit: 2004 Seghesio Cortina

Andra glaset är blårött med mer av färgintensitet, men mindre av viskositet än föregående. Doften är lite knuten, mörk och animalisk, smått pälsig och reduktiv med blåbär, tobak och jordtoner. Initialt känns vinet lite platt i munnen eftersom syrorna inte är så livliga, och sedan kickar redigt tuffa tanniner in i slutet och efterlämnar en lite uttorkande känsla. Balansen känns vinglig idag, det här vinet är minst kul i denna flight. Tanninerna pekar på Seghesio.

Facit: 2005 Seghesio Rockpile

Tredje glaset har en ljusare, tunnare saftlikt blåröd uppsyn. Doften är omedelbart tilltalande och intressant med nypon, blomhonung, friska skogsbär, örter och begynnande mognadstoner av tobak och gammal sylt. Smaken går i lättare, läskande stil med en del brända toner, nypon och örter - balanserad, behaglig, aningen tunn och kärv, eftersmak av blygsam medellängd. Redan viss utveckling, växer dock inte i glaset. Detta måste vara Geyserville - den öppna, saftiga, smått barberalika stilen med måttligare alkohol är lätt att känna igen.

Facit: 2005 Ridge Geyserville



Fjärde glaset har en varm, matt blåröd färg. Doften domineras fullständigt av gräddkola - som en coupe vaniljglass med massor av kolasås ringlad ovanpå. Lakritstoner förstärker det fatade intrycket, så pass att vdet är svårt att plocka ut några enskilda fruktaromer. Smaken är stadig och tanninrik, ändå lite gles i mitten. Bra attack i starten i men tyvärr rätt kort i avslutningen. Inte på topp ikväll, varken i doft eller smak. Måste sparas för en bättre integration av fattonerna. Gissningsvis Seghesio, pga de rätt prominenta och aningen kärnbittra tanninerna.

Facit: 2006 Ridge Lytton Springs

Femte glaset har en yngre blåröd färg. Först ut: limtoner som av karlssons och björnklister, därefter en vedig terpentinkänsla - och ser man på: nu frigör sig en riktigt god och lätt parfymerad fruktmix av slånbär, skogsbär, äpplen och apelsin. Doften utvecklas riktigt fint i glaset! Smaken är medelfyllig och läskande med superbt syrafokus som skjuter iväg en pil långt in i eftersmaken. Begahagliga tanniner kickar också in i avslutningen, och här kan man kan suga en god stund på generösa skogsbärsaromer och jordiga mineraltoner. Utan tvekan bästa vinet i denna flight - gissningsvis är det nollfemman av Geyserville?

Facit: 2006 Ridge Geyserville

Sjätte glaset har en frisk, något knuten doft av blåbärsyoughurt: mjölksyror, blåbär, fatvanilj och en allmän känsla av barrskog med blåbärsris. Smaken är alldeles ung, tät, god och koncentrerad med fint balanserad kärnbitterhet. På egen hand känns det aningen eldigt och bråkigt fortfarande, men till en utegrillad köttbit sitter det nog helt rätt redan i sommar. Riktigt bra! Lytton nollsex?

Facit: 2007 Seghesio Sonoma County



FLIGHT 2 - THE OLD FOLKS

Sjunde glaset doftar som en renfruktig, harmonisk skogsbärssmoothie av hallon och blåbär utan ett enda störande drag. Övertoner av violer, anis, blåbärsris och örter - detta är mycket gott att sniffa på. Smaken har intensiv attack, harmonisk mittsmak med lagom tuffa tanniner. Det är först i slutet som smaken känns lite stum och tanninerna och kärnbitterheten tar över i balansen. Seghesio?

Facit: 2002 Seghesio Home Ranch

Åttonde glaset drar åt brunrött och ser relativt moget ut. Här bjuds ljusare aromer av jordgubbskompott med hallonkola, nypon - allt emot en fond av brända, mörka undertoner, som farin, tobak och jord. Gott! Smaken har bra intensitet och längd med mörkchokladiga tanniner och en örtig karaktär av mynta och eucalyptus. En jordton finns också, och något som känns lite fishy - kan det vara en strimma av smygkork? En känsla av mynta och liniment minglar kvar i eftersmaken.

Facit: 2002 Seghesio Sonoma County

Nionde glaset öppnar med en lite vedig doft som snart ger efter för fina aromer av kokta jordgubbar, hallon, kakao och tobak. Blommiga övertoner, en charmig nos som växer fint med tid. I munnen är vinet som en chokladpralin med fyllning av jordgubbe i likör - rena Anthon Berg-känslan. En varm, lång smak som är verkligt läcker och njutbar. Detta är andra flightens bästa vin i vår smak och kommer nog från Ridge.

Facit: 2002 Ridge Geyserville



Tionde glaset börjar med lite unkna toner åt sten och insjöhållet. Breddar ut med mörka skogsbär och violer i en mycket god och tydligt mineralisk doft. I munnen reagerar vi på väl mycket fatlakrits och en tydlig kärnbitterhet med mörkchokladiga tanniner som tar över showen i slutet. Wow, detta vin packar rejält med power, kanske mest ikväll. Favoriten för hela sju provare, men vi föredrar utan minsta tvekan föregående vin. Seghesio!

Facit: 2002 Seghesio Old Vine

Elfte glaset doftar av choklad, fikon och blommor. Komplexitet av köttbuljong och tomatpuré. Ett mycket behagligt vin att dricka med lätta tanniner, friska syror och gott om aromer i en chokladig munkänsla. Den läskande stilen känns typisk för Ridge.

Facit: 2001 Ridge Lytton Springs

Tolfte glaset har en mycket utvecklad, ljusare brunröd färg. Doften är verkligt komplex och rena fröjden att dofta på för en gamlavärldenkramare: gödselstack, sous-bois, cederträ, tobak och jord. Väldigt klassisk och stilfull likt en mogen bordeaux - det enda felet är att doften inte växer. Smaken är precis lagom örtig, fullt utmognad, med nedsmälta tanniner och glesnande frukt som så sakteliga är på väg att torka ut och falla ihop. Mycket harmoniskt, njutbart och vackert. Hatten av för den gamle och lämna plats på bussen - måtte han inte behöva tävla med de medelålders kraftkarlarna!

Facit: 1994 Ridge Lytton Springs



Slutsatser: de här vinerna mognar väldigt fint! Högre klass i andra flighten, där blev det riktigt svårt att plocka ut sämsta vin. Till Frankofilens avslutande ostbricka visade vinerna vad de också kan användas till ute i verkliga livet: enkel, sinnlig njutning utan flaskbottnade glasögon. Tack, alla!

ps. Mer att läsa här och här.

2005 Fèlsina Chianti Classico Riserva

Det toscanska mellanåret 2005 har inte haft det så lätt hemma hos oss - idel svaga viner, tycker vi. När vår senaste tyska leverans anlände innehöll den en kännbar besvikelse - eller snarare fyra - för vi hade självklart förväntat oss att få våra beställda nollfyror. Men Felsinas standardriserva är ändå värd ett seriöst smakprov även i ett mellanår - och priset var överkomligt, €19.50.

2005 Felsina Chianti Classico Riserva ger rejält med fällning och en varmt rubinröd, bruntonad färg i glaset. Vi möts av en utvecklad doft med menthol, cola, farin, julkryddor, ljusa plommon och röda surkörsbär, tomatpuré, örter, balsamico och läder. Goda, mineraltoner av rostigt järn kommer till efterhand. Riktigt gott att sniffa på och väldigt typiskt för sitt ursprung - vinet ger ett färdigt intryck.

Smaken är tidigt utvecklad med bra intensitet och höga, aningen vinägervassa och nästan piemontesiskt snipiga syror. Frukten känns tyvärr en aning uttorkad med en tydlig karaktär av kinesisk sötsur sås, inslag av balsamico, farin och brända örter. Men men - aromerna bättrar sig med luft och blir mer renfruktiga av vinbär och körsbär, onekligen goda i sin medelfylliga kostym, och vinet är snyggt gjort i det svåra året. Tilltalande i rollen som måltidsdryck - ett drickfärdigt och funktionellt vin som pockar på fett i maten eller grädde i såsen. Stilen är sympatisk, urbota toscansk och känns välbekant från de halvbra år vi först lärde känna på plats, 1991-1996. Trevligt och helt ok, som förbrukningsvin betraktat. (88)

ps. Varför är Vinunic/Vingruppen så sparsamma med att ta in vinerna från Fèlsina? Särskilt Rancia Riserva vore önskvärt att kunna köpa i BS - och denna standardriserva har vi väl aldrig sett till här hemma....

2005 Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva (Fattoria di Fèlsina, Castelnuovo Berardenga, Siena, Toscana)

Rosé de Provence

En våg av rosétester har sköljt över landet i samband med majsläppet. Den provençalska rosétypen hyllas av Kronstam i DN, men till slut blir det mest skrivet om en massa andra roséer. Hittills har vi aldrig förväxlat kopiorna med äkta vara, så vi undrar: varför inte satsa på originalet om det är vad man egentligen vill ha? Själva har vi länge efterlyst fler viner av den här sorten, och i år har tillgången äntligen blivit aningen bättre, åtminstone i BS - men varför finns det fortfarande så förtvivlat lite att välja på? Är det priset som spökar? En utsökt provencerosé är nämligen sällan särskilt billig - ofta kostar de €10 eller mer på plats. Här är kriterierna:

1. Färgen bör vara väldigt ljus, i skalan från laxrosa via blekorange till lökskalsfärgat.

2. Vinet bör vara gjort med vitvinsmetoden. Ett antal timmars samvaro med druvskalen innan pressningen ger den rätta färgen och en gnutta tanninstruktur. Saignée-metoden ger lättsammare, fruktigare viner.

3. Vinet bör ha en försvarlig andel av druvan cinsault som bidrar med den nödvändiga bitterheten. Gärna från gamla stockar med låg avkastning.

4. Jordmånen bör vara kalkrik - skiffer, lera eller sand - eftersom det är mineraliteten och syran som kan lyfta ett rosévin mot höjderna.

5. Vinet bör helst komma från fjolårets skörd.

5. Ursprunget bör vara Provence, det vill säga AOC Côtes-de-Provence, AOC Coteaux Varois de Provence, AOC Bandol eller till nöds AOC Coteaux d'Aix-en-Provence. Och gärna från kustområdet "La Bordure Maritime".

När det kommer till rosé har vi alltså löjligt strikta principer - vintalibaner är väl ett oxymoron, men ungefär så. Fast vi är inte sämre än att vi kan göra ett undantag och bryta mot dem om vinet är gott...

Okej, nu har vi vaskat fram fyra kandidater ur beställningssortimentet. Château Riotor (tidigare Rio-Tord) är en egendom i Cannet-de-Maures, tre mil norr om Saint-Tropez. Man odlar 48 hektar vinmark i samarbete med Château Mont-Redon. Jorden är sandig med den rödskiffer som är typisk för kustområdet. Deras rosé blandar 60% grenache, 20% cinsault och 20% syrah med blockerad malolaktisk jäsning för friskare syra.



2008 Château Riotor (99 kr) har en vacker ung färg - blekt laxrosa till babyskär med ljusblå reflexer. Nosen är fräsch, öppen och intensiv med en fin liten godiston. Frukterna vi hittar är hallon, röd grapefrukt, svarta vinbär och smultron med en knippa örter på toppen. Smaken är frisk, stram och intensiv med röda bär, god grapebitterhet och en småvarm avslutning med anis i eftersmaken (13%). Fokus ligger mer på bär än på mineraler, och vinet är en smula bråkigt i munnen, inte helt och hållet harmoniskt. Bra bett och tydlig karaktär ges i alla fall, det är inte snällt eller utslätat. Godast enligt Lasse.

Château l'Arnaude ägs av svenske Mats Wallin och är beläget mellan Lorgues och Vidauban i centrala Var. Jordmånen är kalkrik, sedimenterad lera. Gårdens ena rosé lanserades av Enjoy i beställningssortimentet den 2 maj. Här handlar det om hela 60% cinsault med assistans av 30% syrah och 10% mourvèdre.



2008 Château l'Arnaude Cuvée Therèse (115 kr) har en blekt laxrosa färg som drar mot varma nyanser av aprikos och apelsin. Doften är diskret - lite knuten och mycket mineralisk. Vi hittar stenar, jord och örter, men inte mycket som associerar till bär och fruktighet. En elegant parfym av rosenvatten med en touch persika svävar i alla fall omkring ovanpå. Första sippen ger direkt ett välbalanserat intryck, vinet ligger mycket behagligt i munnen med avvägd bitterhet och en mineralkänsla som helt dominerar över eventuella bär. Avslutningen är fokuserad med goda, salta anistoner. Initialt hörs dock vissa invändningar runt bordet. Är inte vinet lite platt, svårflörtat, blaskigt, rent av enkelt? Men till måltiden lägger sig kritiken och vi är överens om att vinet beter sig mycket bra till mat. Godast enligt Torsten.

Château Miraval har högst svansföring ikväll - en omfattande, historisk egendom i norra delen av Var, som nyligen leasats på tre år av Brad Pitt och Angelina Jolie. Troligen har de inte planerat att lägga sig i vinmakeriet under tiden de bor där. Hela egendomen är ekologiskt certifierad och deras 30 hektar vinmark består av kalkrik lera. Rosén är gjord av cinsault vieilles vignes och grenache med ett lågt skördeuttag, 30 hl/ha.



2007 Château Miraval Pink Floyd AOC Côtes de Provence (130 kr)
har en något matt färg mellan persika och blekt orange. Doften är inte så stor men tydligt utvecklad. Vi hittar nötter och knäck, smörkola och karamell, samt smultron och anis. I munnen är vinet smakrikt, rätt fylligt, moget avrundat och klart krämigt, med knäckiga toner, bra bitterhet och en tydlig alkoholvärme i slutet (14%). Vinet får direkt en rad positiva omdömen: klart god, jättegott, god karamellton. Men efter en halvtimme börjar invändningarna komma: inte så fräsch, lite väl eldig och alkoholkärv. Godast enligt Sophie, minus den sista invändningen.

Utbölingen i sällskapet är Guigals rosé från Vaucluse, närmare bestämt byn Sablet och grannbyarna runtomkring. Jordmånen är som namnet antyder sandig med lerig kalksten och alluviala avlagringar. Genomsnittligen tjugofemåriga stockar ger en avkastning på 33 hektoliter per hektar - riktigt bra för ett negociantvin. Här handlar det om hela 60% cinsault med 30% grenache och 10% mourvèdre. 3,3 g syra verkar lågt, medan 13% alkohol är som det brukar.



2007 Guigal Côtes-du-Rhône Rosé (99kr) har en ljusare saftröd färg som markant skiljer sig från de övriga. Doften har inledningsvis en unken, sumpig ton som vi inte är helt förtjusta i. Därefter kommer en pust av rökiga mineraler. Frukten är på pricken lik en jordgubbs-kompott, plus ett inslag av kokta söta rotfrukter. Solvarma våta stenar, grillad kyckling och en knippa garrigue assisterar. I munnen är det här vinet mjukt, moget och rätt stort i smaken. Bärigt, sötfruktigt, lättflörtat och lent. Vi får tydliga grenachevibbar med fina godistoner, lite vanilj, smörkola och tjära. Syrorna är låga, vinet bjuder inget större motstånd och blir kanske i snällaste laget till maten. På egen hand är det däremot väldigt trevligt att sippa på eftersom det är så smakrikt. Det blir direkt Helenes favorit.

Som synes finns det ett vin för varje smak, och alla vinerna är på sitt sätt trevliga bekantskaper. I rollen som måltidsvin står 2008 Château l'Arnaude Cuvée Therèse som segrare. Med förra sommarens parad av strålande provenceroséer i gott minne måste vi ändå säga att inget av kvällens viner når upp till den klass som området kan prestera som bäst.


ps. Vi smakade på 2007 Domaine de La Sauveuse Cuvée Carolle för ett år sedan. Ett platt, slappt och ofräscht vin med låga syror, som till sist reades ut för 68 kr. Förvånande om 2008 skulle vara bättre med tanke på att 2007 var toppen i området.

pps. Någon som provat de viner som säljs i sexpack i BS? Det är inga bekanta namn för oss...