2011 Julian Haart Schubertslay Kabinett

Enkel lunch på ett lastbilsflak. Till vänster i bild Klaus-Peter Keller - Rheinhessens superstjärna i grenen torr riesling. I mitten Julia Keller, som dessutom råkar vara storasyster till Florian Fauth på Weingut Seehof i Westhofen. Killen till höger heter Julian Haart. Han praktiserade under två år hos Kellers, och det känns nästan när man dricker hans vin. Vanligen hittar man honom i Piesport. Tillsammans med kompisen Andreas Adam brukar han utnämnas till nästa stjärna i Mosel.

2011 Julian Haart Piesporter Schubertslay Kabinett är blekt grönskimrande med en myriad av pyttesmå kolsyrebubblor. Doften är nässlig, örtig och ungjästig med en välfylld korg av fruktaromer som vit persika, grönt äpple, lime och naturlig tutti-frutti. Dessutom pistage-nötter, osande våta skifferstenar, en gammal rostig järnkran och en liten malkula längst ner på botten.

I  munnen omedelbart sympatiframkallande och uppfriskande. Fruktigt men inte allför sött, eftersom mer socker än vanligt  (när vi snackar Mosel) fått jäsa ut till alkohol, så att procenten stannade på nio istället för sju, och restsötman på kanske 25-30 istället för 45-70. Klunkbart är en underdrift, det känns snarast som att stjälpa i sig en fruktbål med mineralvatten tappat ur rostig järnkran.

Men hur bedrägligt lättsamt detta än kan verka, så är det ändå helseriösa grejor med storartad mineralitet. Det ska vara kul att dricka, och bästa vinet är det som tar slut först - en filosofi som hyllas av Klaus-Peter Keller och säkert även av Julian Haart. Resultatet blir en modern moselkabinett med tydlig inspiration från Rheinhessen.

Atomwine, 99 dkk.

ps. Bilden lånade vi från tyska agenturen Pinard de Picard, där det också finns mer att läsa.

RA: Ekologiskt, biodynamiskt, mousserande

120927 Ekologisk/biodynamisk odling (Solveig Sommarström)

2011 Peter Jakob Kühn Tonkiesel Riesling trocken, Rheingau  (Vinovativa, 149 kr)

2011 A. Christmann Riesling trocken, Pfalz   (Enjoy, 125 kr)

2007 André Ostertag Riesling Muenchberg Grand Cru, Alsace  (Moestue, 299 kr)

2010 Cantina Iuli Umberta Barbera del Monferrato    (Vinovativa, 149 kr)

2011 Fontanafredda Briccotondo Barbera   (Enjoy, 79 kr)

2010 Cantina Iuli Rossore Barbera del Monferrato  (Vinovativa, 186 kr)

120927 Mousserande   (Åsa W Karlsson)

NV Cantina Pizzolato Prosecco Brut Special Cuvée, Veneto  (Giertz, 79 kr)

NV Raventos L'Hereu de Raventos i Blanc Brut Nature Cava (Primewine, 99 kr)

NV Viña Santa Carolina Brut, Central Valley  (Chris-Wine, 75 kr)

2009 G.D. Vajra Moscato d'Asti, Piemonte  (Moestue, 126 kr)

NV Louis Bouillot Perle De Vigne Crémant de Bourgogne  (Giertz, 99 kr)

NV Boschendahl Grande Cuvée Brut, Western Cape  (Fondberg, 179 kr)

NV Lanson Black Label Brut, Champagne  (Chris-Wine, 339 kr)

Bollinger Special Cuvée Brut, Champagne   (Arvid Nordquist, 395 kr)

2008 Comm. G.B. Burlotto Barolo Acclivi

Hektiska dagar, och därför så tillfredsställande när ett vin gör som man hoppas och trillar in helt rätt efter en kort karaffering. Ikväll till tagliatelle med en enkel men smarrig sås på salsiccia, lök, vitlök, olivolja, färska tomater, lambrusco, torkade herbes de provence och färsk timjan.

Vinet i fråga heter 2008 G.B. Burlotto Barolo Acclivi. Det är en mix av flera olika lägen i Verduno, där stockarna är mellan tio och fyrtio år gamla. Vinifieringen varar femton dagar i öppna kar av ek, med daglig överspolning, där temperaturkontroll används först när eller om det behövs. Malo i rostfria tankar och till sist en uppfostran under två och ett halvt år i stora liggare (35-50 hl) av slavonsk och fransk ek. 

Nyckelordet är renhet. Det här är ett uttryck av kompromisslös tradition och elegans, där vinmakningen är i stort sett självutplånande. Aromerna är de klassiska, med tranbär, röda körsbär, dito kärnor, svart te, diskret tjära, rosor och grusjord. Smaken är sval och stramt strukturerad - fast paradoxalt nog ändå tillräckligt koncentrerad. Lätt men tät, skulle man kunna säga. Perfekt balanserad, utan alltför tuffa tanniner eller hårda syror, och av etikettens 14,5% märks inte ett spår.

Botti-sangiovese och traddo-bourgogne ligger - som ni förstår - precis runtom hörnet. De flesta som utvecklat ett beroende av Montevertine, Rinaldi och Lafarge har väl också pejlat in Burlotto vid det här laget? Och önskas ett osminkat uttryck för nebbiolo-druva och piemontesisk jord så är ju detta spot on. För oss som gillar unga oldschool-italienare är det ren och skär njutning som serveras redan ikväll, men årgången är frisk och framtiden lång. Vi ser med ivrig förväntan fram emot Burlottos 2008 Barolo Monvigliero, när den väl släpps.

Atomwine, 249 dkk.

Sortiment hos Vinunic

2009 Prager Wachstum Bodenstein Riesling Smaragd

Alltmedan vi förbereder söndagsmiddagen passar vi på att bekanta oss med ett vin som vi fiskade upp under systemets augustirea (märkligt nog verkar det fortfarande finnas en del flaskor kvar). Weingut Prager och den outtröttlige visionären Toni Bodenstein har imponerat stort vid flera tidigare tillfällen - ska bedriften upprepas? Det här vinet kommer från de högst belägna och stenigaste plättarna i vingården Achleiten i byn Weissenkirchen i distriktet Wachau i vinlandet Österrike.

2009 Prager Wachstum Bodenstein Riesling Smaragd gör - lite oväntat - entré i en dress som redan blivit rikt gyllengul. Doften är också redan väl utvecklad och rejält expressiv med feta grapefrukt- och limeskal, persikor, äppliga oxidtoner, honung, kåda, barrskog och väldigt prominenta mineraler som i lika mån påminner om chablis-ylle och riesling-petroleum.

I munnen rikt och koncentrerat, men samtidigt knastrande torrt, och med mängder av finkalibriga koldioxidpartiklar. Mineralrackarna kopplar greppet direkt och vrider åt så att det nästan gör ont i munnen. Massivt och hårt som sten, dessutom avsevärt beskt och bittert.

Vilket extremt vin, vilken power, vilken kompromisslös struktur!
Här blir man nästan golvad - dock inte av alkoholen som håller sig på mattan - och i eftersmaken samsas en besk känsla av det vita i grapefruktskalet med svalkande barrskog och finaste sodavatten.

Ja, sannerligen imponerande! men vi saknar faktiskt lite finess och sirlighet. Dominant bitterhet är inte en av våra mest uppskattade egenskaper i riesling. En liten twist som i Kellers Westhofen-viner funkar fint, men vi vill helst inte ha mycket mer än så.

När smaklökarna väl acklimatiserat sig är det ändå en fin upplevelse - och kanske då särskilt den rakt av fascinerande mineralkänslan - men egentligen krävs nog redigt käk på tallriken, varför inte en wienerschnitzel?

A. Wendler via SB, 329 kr (förr 419 kr)

Willamette Valley 2009: Anne Amie vs. Adelsheim

Vår Oregon-kurs fortsätter med vinerierna Adelsheim och Anne Amie. Den senare egendomen ligger i Mineral Springs (Yamhill-Carlton AVA) och hette Château Benoît fram till 2002. Under de föregående decennierna hade man mest sysslat med riesling och müller-thurgau. 1999 köptes gården av Robert B. Pamplin Jr. - Portlands svar på Citizen Kane. 

När Pamplin tog över bestämde han sig för att satsa helhjärtat på viner av pinotfamiljen och lägga upp ribban på hög höjd. Idag har den till ytan sett relativt lilla egendomen ett team på nio heltidsanställda. Anne och Amie är förstås namnen på magnatens döttrar. 

Vinmakaren Thomas Houseman har ett förflutet som fridansare i New York och började så smått att brygga eget öl, innan han utbildade sig till oenolog med praktik i Anderson Valley och på Nya Zeeland. Efter några år som assistent på Ponzi Winery i Oregon fick han ansvaret för källarjobbet på Anne Amie.

Willakenzie är en jordmån av marina sediment som skapades för länge sedan när västra Oregon låg ett par tusen meter under havet. Fyra och en halv hektar planterades under åren 2001 till 2007, med klonerna Pommard P3 och Dijon 115. Vinet får sexton månader på fransk ek, det blir 1800 flaskor totalt. De är förslutna med skruvkapsyl och alkoholhalten är 14,1%.

Av alla hundratals vinerier i Willamette Valley är Adelsheim ett av de äldsta och mest kända. Den första vingården planterades 1972 av David och Ginny Adelsheim efter en inspirerande resa till Frankrike sommaren 1970. Där hade paret mött hantverksmässiga matprodukter och småskaliga gårdsviner som träffade rätt i tidens grönavågen-anda.

Tjugo använda bourgognefat i en trång källare - till en början var verksamheten ganska blygsam. 1978 släpptes de första vinerna, ungefär 15 000 flaskor. Sedan dess har produktionen fördubblats ungefär vartannat år. Med dagens 65 hektar vinmark och 500 000 flaskor om året är man numera en av de större aktörerna i området. 1997 invigdes ett nytt vineri med all mod cons.

Elisabeth's Reserve är givetvis uppkallat efter dottern, avporträtterad på etiketten av mamma Ginny. Den här toppselektionen introducerades 1986 och var ett rent vingårdsvin fram till 1999. Numera kommer druvorna kommer från tolv olika vingårdar i Chehalem Mountains och Ribbon Ridge - varav två tredjedelar är egna - och mixas till en gedigen samlingsplatta som likaväl kunde ha hetat "Best of Adelsheim".

Druvorna avstjälkas försiktigt och får kallmacerera i fyra till sex dagar. Den relativt svala jäsningen startar med kommersiell jäst och tar ungefär en vecka. Under tiden trycks skalhatten ned ett par tre gånger om dagen. Uppfostran innebär tio månader i små franska ekfat, varav 30% är nya. Resultatet tappas i 50 000 flaskor med 14,2% alkohol.

Men inget rally är komplett utan en föråkare. Vi slänger in Klaus-Peter Kellers Spätburgunder "S" som är ett urval av de lite yngre stockarna i Dalsheimer Bürgel. En relativt varm vingård i ett ovanligt svalt år, och så en jordmån av kalkrik lera och kalksten. Klonerna här är tyska, och genomsnittsåldern ligger på fyrtio år. Uttaget är mindre än 30 hl/ha, musten jäser naturligt och de flesta faten är använda två gånger med en liten andel nya. Alkoholhalten landade på 13,5%.

2010 Keller Spätburgunder "S" är ljust blårött i glaset. Doften är expressiv, ren och rik på övertoner. Först lite lätt ekig, med bittermandel och körsbärskärnor. Därefter följer en elegant ljus frukt med drag av röda körsbär och röda vinbär samt några lingon. De flesta av de övriga noterna har med höstskogen att göra: bark, lingonris, mossa, tallbarr, kåda och blå skogsviol. Efterhand utvecklas en fin kryddighet och en liten ton av rönnbärsgelé som måste betecknas som ädeltysk.

I munnen en frisk lättviktare, med högst och renast syra i trion. Mittpartiet är superslankt på gränsen till tunt, möjligen lite endimensionellt, men med en dansant energi som svänger bra i takt med våra smaklökar. Munkänslan är silkig och lite viskös, kanske på grund av en lätt batonnage under uppfostran. Smaken slutar inte i första taget och kryddar lätt efter sig. Efter några timmar har den lagt på ett par extra kilon runt midjan.

Om man ska jämföra med Bourgogne så påminner detta mycket om en purung volnay. Renhet, fräschör och sagolik syra. Lättaste vinet i trion, men kvalitetsmässigt i ungefär samma klass som de andra två. "Röd riesling" brukar KP Keller säga och det är väl en ganska träffande beskrivning.

2009 Anne Amie Estate Vineyard Pinot Noir Yamhill-Carlton AVA är också ett ljust vin. Det finns flera gemensamma drag med föregående, inte minst de röda körsbären, bittermandeln och barken. Men doften är mer avrundad/utvecklad (en fläkt av ostbutik) och mineraltonerna drar mer åt järn och råbiff. Eken märks i form av cola-kryddor, vanilj och lakrits.

Smaken har bättre stadga och mer närvarande tanniner än föregående, med en fin rikedom av röda aromer och en rätt silkig känsla, men inte alls lika klart lysande syror. Greppet är hyggligt, och så finns det en gnutta kärvhet och bitterhet som garanterat kommer att göra sig bra med mat. Avslutningen brassar på med vanilj, kanel och colakryddor och efterlämnar en lätt efterhängsen känsla av cherry coke.

Blint hade vi säkert gissat på bourgogne. I den kontexten är detta en beaune premier cru av årgång 2009 från en modernt orienterad producent som Camille Giroud. Balanserad, behaglig, klunkbar, god. Men också aningen vaniljsöt och kletig i längden, och så saknas det lite stuns och lyft i syrorna.

2009 Adelsheim Elisabeth's Reserve Pinot Noir Willamette Valley har en djupare färg och en slösande rik doft i det lite mörkare pinot-spektrat. "Sensuell, sexig, lätt yppig, avklädd", för att citera en pubertal vinbloggare därute...  så vi noterar alltså mogna hallon från trädgårdslandet, röda och mörka körsbär, viktoriaplommon och fikon. Te, tobak och lakrits. Muskotnöt, kryddnejlika, ceder och lagerblad. Plus en liten aning av bränt socker som tillkommer med mer luft.

Kvällens största vin är generöst och välextraherat, med lager på lager av förföriska mörkröda aromer och en spännande utveckling i munnen. I stort sett övertygande, men tyvärr finns också mindre lyckade egenskaper: framförallt är det en märklig åtstramande grönhet som ställer till problem och som inte borde finnas bland alla mogna bären, och ändå kunde syrorna ha varit friskare. Hur gott det än smakar, så lovar doften mer än smaken kunde hålla.

Profilen är trots generositeten mer fransk än californisk - det känns som en tydlig tendens nu - men den här gången är vi snarare i Côtes-de-Nuits hos en riktigt bra producent med modern fruktdriven stil.

Summa summarum: två goda och rätt så lyckade pinoter, där vi särskilt imponerades av den sista. Trisaetum sitter dock säkert i toppen av våra hittills provade Oregonviner, inte minst tack vare den perfekta syrafräschören.

Varuprover från Fine Wines Sweden, 590 kr och 514 kr via SB/PI.

Keller: Atomwine, 199 dkk.

RA: Vinodling & vinframställning

120920 Vinodling & vinframställning (Michel Jamais)

NV Bodegas Vinartis Castillos de Gredos Blanco  (Fondberg, 55 kr)

2009 Jacques Lurton Pouilly-Fumé  (Janake, 199 kr)

2008 La Chablisienne Chablis 1er Cru La Singulière  (Vingruppen, 159 kr)

2009 Walter Hansel Estate Chardonnay, Sonoma  (Vingruppen, 279 kr)

2011 Mulderbosch Cabernet Sauvignon Rosé, Stellenbosch  (Vingruppen, 79 kr)

2011 J.P. Chenet Cabernet-Syrah, Pays d'Oc  (Philipson & Söderberg, 57 kr)

2011 Georges Duboeuf Morgon, Beaujolais (Philipson & Söderberg, 89 kr)

2009 Louis Jadot Bourgogne Rouge Couvent des Jacobins (Vingruppen, 119 kr)

2011 Viña Leyda Las Brisas Pinot Noir, Leyda Valley (Vingruppen, 99 kr)

NV Lustau Dry Amontillado Los Arcos (Hjo Gross, 79 kr/37cl)

Totala sortimentet 1995

Sist vi städade i hyllorna hittade vi ett par av systemets prislistor från tiden när vårt vinintresse precis tagit fart ordentligt. De var rätt kul att bläddra i. Föreställningen att precis allt var sämre förr och att bolagets sortiment är så oerhört mycket bättre idag fick sig en liten knäck. Låt oss ta tidsmaskinen tillbaks till 1995.

Bland de lätta rödvinerna noterar vi omedelbart att det finns element av kvalitet och originalitet som sticker ut. Bland annat pinot noir från René Muré och chinon från Charles Joguet. Zweigelt och portugieser från Österrike gör oss också lite överraskade, även om det knappast handlar om kvalitetsviner i ordets rätta bemärkelse. Slutligen en hel kvintett crus du beaujolais -  Moulin-à-Vent, Brouilly, Chiroubles, Régnié - som INTE kommer från Georges Duboeuf.

I den medelfylliga mittfåran vaskar vi fram vi rött från obskyra men fina appellationer som Fiefs Vendéens och Buzet, lätt cab franc från Anjou, rustik carignano från Sardinien, blaufränkisch och pinot noir från Mittelburgenland och Neusiedlersee, pinot noir från Willamette och ett helt gäng sträva Fronsacviner. Hallå, var är ni karaktärsfulla okändisar i dagens strömlinjeformade sortiment?

Inte oväntat blir det rätt mycket rioja, men boxvinerna lyser också med sin frånvaro. Går vi upp lite i pris kan vi se att en 1990 Barolo Bussia från Fratelli Giacosa kostar 154 och en 1992 Domaine du Trévallon 178. Lisinis 1990 Brunello du Montalcino går lös på 196 och Marchesi di Barolos 1990 Barolo Cannubi kostar 216. Dyrast bland de medelfylliga är 1986 Château Ausone som faktiskt kan fås för i sammanhanget ynka 780 och då har vi ändå hoppat över 1992 DRC Romanée-St-Vivant för 691.

Inte så många viner anses värdiga att kallas "fylliga" men ett som platsar i den kategorin är 1992 Guigal Côtes-du-Rhône [kåt dy rån] som är till salu för 89 pistoler. Det här populära vinets pris har alltså ökat med endast tio kronor på sjutton år - måste vara svenskt rekord i grenen "ligga still och inte röra på sig, till folkets förnöjelse".

Premiers crus från Bordeaux är alls inget oöverkomligt som idag, utan köps för 600 till 700 oavsett vilket slott vi talar om, alla kostar de ungefär detsamma:  1986 Haut Brion, 1985 La Mission, 1988 Latour, 1986 Lafite, 1985 Margaux och 1985 Cheval Blanc. Provningsaktuella 1988 Dunn Howell Mountain listas för 579 och är alltså inte många kronor dyrare idag. Slutligen kan man toppa kalaset med 1992 La Tâche, det enda vinet som räknar fyra siffror och går lös på hela 1301 kronor - det vill säga ganska precis en sjättedel av priset för årgång 2009.

Loire-station med Munskänkarna

Keller Riesling 2011: von der Fels & Nierstein

Hela Hornstull verkade vara inställda på krabba till middag ikväll! Butiken hade lyckligtvis laddat upp med en massa norska krabbor som skulle visa sig vara alldeles underbara.

2011 Keller Riesling von der Fels doftar ungt och friskt, med noter av mineralvatten, jäst, grönt äpple, gurka, melon och bikarbonat.
I munnen fint spritsigt, fräscht som synden, med en behagligt mjuk syra utan bitterhet. Ultra-piggt med god längd på mineralkänslan. Alkoholen känns ganska låg (12,5% enligt etiketten). Det påminner en smula om bra vingårdsmuscadet och känns närmast som att klunka mineralvatten naturalmente frizzante. Inget stort vin som vi ser saken, men jättegott, högeligen drickbart och ytterst funktionellt - till krabban är det svårt att tänka sig bättre sällskap. Kanske kan det överraska om några år?

2011 Keller Riesling Nierstein är ett annat slags varelse: en förklädd Grosses Gewächs från nyförvärvade rödskifferlägen tre mil norrut i Roter Hang - Hipping och Pettenthal. Klaus-Peter Keller hade två fat som inte var perfekt balanserade på egen hand, men som såg ut att komplettera varandra - och så valde han att slå ihop dem. Vips var balansen där, och priset åkte ner ordentligt på kuppen. Sådana tilltag kan enbart applåderas.

Doften är fortfarande rätt knuten, men frukten tycks vara rikare och mer exotisk med en brunare orientkryddighet. Under ytan lurar aromer av passionsfrukt, ananas, persika, äppelpaj och kanel. Smaken är betydligt tätare, tuffare strukturerad och längre än föregående. Inte lika spritsig, men ändå med stor livlighet och framträdande mineralkänsla. Den har mer kraft och bitterhet och en uppenbar stoppning för lång framtid. Harmoniskt vin i Spitzenklasse med massor av potential - här lägger vi undan och väntar till 2016 minst.

Atomwine, 125 dkk och 199 dkk.

Valdespino Fino Inocente

Vi måste lovebomba lite på Valdespino Fino Inocente. Inget annat förmår framkalla sådana cravings för tillfället. Det enda som behövs i sammanhanget är en skål salta nötter. Sjukt mycket njutning för i stort sett inga pengar. Ett måste i kylen.

SB, 59 kr. USA, $25 (37 cl)

Willamette Valley 2010: Trisaetum vs. Rex Hill

Som sagt, tiden är mogen att börja fylla i en pinsamt kritvit fläck på vår pinotkarta: Oregon. Med perfekt tajming erbjöd sig göteborgs-baserade importören Fine Wines Sweden att plocka ihop ett representativt sexpack. Varuprover är ett knepigt kapitel, och de trillar sällan in på rätta stället i det egna sökandet, men i det här fallet kunde de inte landat mer rätt. Alltså - ja tack.

För ambiancen svarar en nysläppt lekman med "I know what love isn't" - glimrande album - och en helstekt bosarpare med gräddsås, vinbärsgelé och hasselbackspotatis. Dessutom en tysk vdp-ordförande från Gimmeldingen som bidrar med referensmaterial, nämligen ett par årgångar av Königsbacher Ölberg Spätburgunder. Bäddat för en skön fredagkväll.

Trisaetum är en ganska ny aktör som startade 2003, med projektering från scratch i två utmärkta lägen. Den första kommersiella årgången kom 2007. Vinmakarna heter James Frey och Greg McClellan, två konstnärligt lagda snubbar med kopplingar till Alsace och Beaune. Josh Bergström hjälpte dem att komma igång, kapital verkar inte ha saknats och idag får man bilden av ett mönstergillt vineri. Frukten till kvällens vin kommer från deras två vingårdar i centrala Ribbon Ridge AVA och västliga Yamhill-Carlton AVA, som har en vulkanisk jordmån och är planterade med fyra franska kloner och en schweizisk. Sorteringen är maniskt noggrann och allt avstjälkas. Musten jäser med utvalda jäststammar i öppna kar av fransk ek och rostfritt stål, med pigeage minst tre gånger dagligen. Av de franska faten är 40% nya, och kommer från åtta olika tunnbindare i Bourgogne. 13,3% alkohol. 7200 flaskor producerades 2010.

Rex Hill grundades redan 1982 av Paul Hart och Jan Jacobsen. Det är en producent i lite större skala som har ett gott rykte i grunden men tycks ha genomgått en downperiod under senare år. Genom åren har fem vinmakare avlöst varandra. 2007 togs driften över av A to Z Wineworks. Odlingsmetoderna i de egna vingårdarna är delvis biodynamiska, men druvorna till den här regionaltappningen köps in från odlare i alla subdistrikt i Willamette Valley. Tio månader i franska ekfat, en tredjedel nya, resten andra- och tredjeåriga. 13% alkohol.
100 000 flaskor av den här cuvéen. Plats 38 på WineSpectators årsbästalista.

2010 Trisaetum Estates Reserve Willamette Valley Pinot Noir

Briljant utseeende. Doften charmerar inom ett ögonblick med rena skogsbärsaromer i svala nyanser med en liten grön kant - tänk lingonris och mossa. Superläckra vildhallon, ett par blåbär och några lingon. Bark, lakrits och mandel. Stearinljus, rökelse och lite jazztobak. Klockren pinositet i knivskarpt fokus.

I munnen en ren, slank och frisk pinot med urskön syra och läcker bärsötma. Det som händer i mötet med smaklökarna är enbart vackert, här finns ingen fatbeska eller störande alkohol, heller ingen överextraktion. Däremot ett bra vridmoment i slutet med god krydda och längd. Renhet, klarhet och fräschör. Och hallon-aromer to die for. Man måste bege sig till Vosne-Romanée för att hitta något liknande i Bourgogne. Det enda som återstår att önska är ett större djup, men rankorna är ju fortfarande unga. Det här är en pärla!

2010 Rex Hill Willamette Valley Pinot Noir

Något mattare uppsyn. Skogsbär visst, men bären har inte alls samma definition. Doften är lätt parfymerad och mer animalisk - fårfettig kan man säga - och mer fatig, med bittermandel och lite grönsåpa. Surkörsbär, teblad och en använd skurtrasa har nog fått hänga med i karen också. Skämt åsido - det här vinet är mer präglat av ek och sådant gillas icke på denna adress, om inte upphovspersonerna är extremt skillade med faten. Minns ni den där Il Girone från Marche som vi sågade jäms med fotknölarna? Lite åt det hållet fast inte alls lika extremt.

I munnen en relativt lätt fruktkropp, men smaken är ändå tannintätare i mitten än den förra, kanske mest på grund av faten, och så den där ekbeskan som ger en sur känsla snarare än frisk. "Balanserad" kanske någon säger, men det är knappast skönsång som hörs i gommen. Vi tänker att det fixar sig till maten, och det gör det väl på sitt sätt, men efteråt är det inte mycket roligare än innan. Lika bra att avstå, alltså. Den som är tolerant för ek kan ta vår kritik med en nypa salt.

Så. Oregon för oss är hittills: Bergström, provat vid flera tillfällen. Vivier, provat i våras. Beaux Frères, provat i måndags. Och nu dessa två. Verkligen inte mycket att komma med! Men kanske just därför intressant eftersom vår smaklökar är skolade i den gamla världen.
2010 är en exceptionellt frisk årgång i Oregon, och Trisaetum förtjänar att kollas upp av eurofila pinotfreaks på jakt efter nya kickar.

Fine Wines Sweden via BS och PI, 774 kr och 380 kr. I USA kostar Trisaetum Estates Reserve 67-72 dollar, och Rex Hill 35 (men kan fås för 23) så de svenska priserna verkar vara tilltagna i överkant.

ps. Pfalzarna då? Ja, osötare, örtigare och mer mineraliska. Vi får be att återkomma.

pps. Det var fler som kände sig lockade av Oregon igår.

2007 Comm. G.B. Burlotto Barolo Monvigliero

Tänk: snart kommer Langhes vinbönder att lite diskret be om ursäkt för det heta året ungefär varannan gång de presenterar sina nya viner. Svala lägen kommer att bli hårdvaluta, inte minst de med exponering åt öst. Av de senaste sex Barolo-årgångarna som buteljerats kan tre sägas vara alltför varma för sitt eget bästa: 2003, 2007 och 2009. Sen hängde allt på vilka kort man hade på hand, och vad man lyckades göra av saken. Gamla stockar, djupa rötter, skyddande lövverk och så vidare.

2007 Comm. G.B. Burlotto Barolo Vigneto Monvigliero doftar riktigt smaskigt ur karaffen. Krakows jordgubbssylt och kirsch som i den bästa traditionella châteauneuf. Vinet är briljant varmrött i glaset, med tydlig tegelkant, och inom ett ögonblick får vi mycket mer att sniffa på: målarlåda, tranbär, hallon, pralin,  rosor, te, salvia, mineral, kryddlåda, läder och körsbärskärnor.

I munnen en len och druvmogen smak, slank som sig bör på den här adressen, men snudd på viskös i munkänslan. Frukten är varm och yppig, märkbara fjorton procent tampas med en tranbärs- och garvsyra av god medelhöjd,  och strukturen vinner lyckligtvis nätt och jämnt över alkoholen. Slutar torrt med mineralsälta och kryddig värme som ringer länge i eftersmaken.

Det här är duktigt jobbat i ett varmt år, resultatet är drick-nu-barolo snarare än någonting att spara i evigheter. Ja, det är åtminstone vad vi tycker. Värmen ställer till det lite med typiciteten, men den traditionella stilen är intakt och det är inte tu tal om att det är glimrande dricka både med och utan mat.

För att återknyta till inledningen, så syns inte de här skillnaderna särskilt tydligt i proffsens bedömningar. Man får läsa mellan raderna. Galloni skriver "the warmth of the vintage has given the wine a little more volume than is normally the case" och delar ut samma nittiofyra poäng som sist.

Vi skulle snarare säga att värmen drar ganska kraftfullt i alla reglage och skapar en förändrad aromatik, ett annat slags balans. Och ska man inhandla viner från varma år, så är det en bra tumregel att hålla sig till traditionella producenter. När det kommer till den saken, är Burlotto själva sinnebilden.

Atomwine, 259 dkk.

Förra årgången hyllade vi här. Och Frankofilen här.

Seehof Riesling 2011: Kirchspiel vs. Morstein

Det ÄR fascinerande med terroir. Självklar sak kan tyckas, men lika kul varje gång två viner från samma år och samma by framställda på samma vis blir så pass olika. Tydligast framstår det förstås när man har dem bredvid varandra i parallella glas, annars är det kanske mer likheterna man tänker på. Ikväll tittar vi närmare på våra första elvor från Florian Fauth i Westhofen.

2011 Seehof Riesling Westhofen Kirchspiel spelar friskt på gröna äppelskal, gråpäron och en mineralitet som påminner om vått kalkgrus. I munnen en frisk och exponerad äppelsyra, stenig struktur, tufft extrakt och gott om kraft tack vare alkohol runt 13,5%. Fortfarande i yngsta laget, vi satsar på ett år på rygg.

2011 Seehof Riesling Westhofen Morstein ger ett mognare intryck med passionsfrukt, ananas och mineraltoner åt det mörkare hållet. Syran är mer infattad i den täta mogna frukten, och smaken har bra skjuts och längd med brunare, kryddigare mineraltoner. Samma 13,5%, men mer av hedonistisk värme. Det större vinet av de två. Ett år på rygg blir nog lagom här också.

Likheterna handlar mycket om årgången. 2011 är något annat än 2010. I Rheinhessen fick elvorna uppenbarligen  en högre alkoholhalt, en mer aromatisk profil, en bredare syra, en fetare kropp och mera power. Vi hade gärna velat säga att vi gillar detta lika mycket, men tiorna framstår faktiskt som unika i sin kombo av elektricitet, koncentration och lägre alkohol. Nu är vi tillbaka i Rheinpfalz mönster av varmare årgångar med ojämn slutsiffra.

De här båda vinerna är alltså Seehofs enklare cuvéer från nämnda topplägen. Det ska bli väldigt intressant att prova 2011 av de mer ambitiösa Steingrube och Morstein Alte Reben så snart de finns att köpa.

Atomwine, 119 dkk och 125 dkk.

Besök på gården här.

Världsklasspinot

Upprinnelsen till den här provningen kan ha varit en minnesvärd kväll med spätburgunder från Ahr. Och nog var det vår dåvarande sektions-ordförande som kom med förslaget att tussa ihop de bästa tyskarna med allsköns andra utmanare till grodätarna i Bourgogne. För - trots att frassarna har minst tusen års försprång - visst borde man väl kunna göra pinot noir i världsklass på annat håll också, om bara förutsättningarna är de rätta?

Vårt startfält omfattar de viktigaste utmanarna: Californien, Oregon, Tyskland och Nya Zeeland. Det hade inte varit fel med en schweizare också - det sägs att Gantenbein är en pinotproducent i Spitzenklasse - men Australien, Tasmanien, Italien, Sydafrika och Chile fick stanna kvar i gärdsgårdsligan den här gången. De franska färgerna försvaras av Volnay och Vougeot, med två viner i ungefär samma prisläge som resten. Alla utom tre kommer från 2009, för rättvisans skull. En bra årgång på de flesta håll och någotsånär enkla att få tag på, åtminstone i våras. Här har vi uppställningen (provningen är halvblind för deltagarna):

2009 Williams Selyem Estate Vineyard Russian River Valley Pinot Noir

2009 Brewer-Clifton Mount Carmel Vineyard Sta Rita Hills Pinot Noir

2009 Friedrich Becker Pfalz Pinot Noir "Tafelwein"

2009 Weingut Keller Frauenberg Spätburgunder Grosses Gewächs

2008 Beaux Frères Vineyard Oregon Pinot Noir

2008 Bergström Vineyard Oregon Pinot Noir

2010 Felton Road Block 3 Central Otago Pinot Noir

2009 Domaine Michel Lafarge Volnay 1er cru Les Mitans

2009 Domaine Gros Frère et Soeur Clos Vougeot "Musigni"

Våra noteringar inklusive synpunkter från medprovarna:

1. Mjuk, frisk och eterisk doft. Rena toner av röda vinbär, lingon och jordgubbar. Stearinljus och en liten angenäm blomstjälk. Diskreta ljusa kryddor och färska kantareller.

Friskt syrlig smak, slank men intensiv, precis lagom stram. Väl fokuserade aromer av röda vinbär och lingon, fint strukturerad med lätta närvarande tanniner och ljusa kryddor som följer hela smakbågen, tänk nejlika, kanel och kardemumma. Elegans och transparens för terroir. Ett klassiskt och genuint uttryck för sitt ursprung, en ballerina på tåspetsarna.

Många provare uppfattade det här vinet som alltför syrligt. Ursäkta, men vi ser inte problemet - tvärtom. Det har en perfekt balans för sin unga ålder, är som gjort för att lagras, ska bli underbart att dricka om fem-tio år, och tack vare den fina syran säkert ett strålande matsällskap till ljus fågel eller stekt fisk. Det blir en hedrande andraplats i våra anteckningar.

2009 Domaine Lafarge Volnay 1er cru Les Mitans

Mitans = mitt i sluttningen. Varierad jordmån med kalkgrus, kalkgrund och kalkrik lera. 0,39 hektar med 50-åriga stockar, planterade med sélection massale. Biodynamisk odling. Jäsning med 20% hela klasar, spontan start i öppna träkar, 18 dagars maceration med daglig överspolning, 28-33 grader. 18 månaders lagring på jästfällningen i 15% nya ekfat. En omdragning efter sommaren. Buteljerades våren 2011 utan klarning eller filtrering. 13% alkohol. 785 kr via SB, €44 på plats

2. Nästa doft är öppen och uttrycksfull med ett markant stuk av espressorost. Ljusa fruktaromer av hallon, nypon, rönnbär och blodapelsinskal. Dessutom basarkryddor, charkdisk och pyrande vedbrasa. Stendamm, lakrits, tobak, te och malört. Som synes ett komplext sniff redan nu.

Kroppen är relativt lätt, men intensiteten desto större, med ljusa aromer och en välarbetad struktur pudrad av lyxiga kakaopulver-tanniner med en aningen viskös och rätt så silkig munkänsla. Slutar med lakritssälta från både fat och mineral, med gott om kryddighet och lite kaffebeska, samt en ordentlig längd.

Det blir väl mycket fat, men också mycket gott. Den framfusiga kaffetonen kan uppfattas som störande - inte minst i kontrast till de två omgivande vinerna - men rättade till slut in sig i ledet efter fyra timmars luftning. Här bjuds på rejäla fyrverkerier, men faten känns lite utanpåliggande just nu, och även om det är läckert idag så förtjänar det minst tre till fem år på rygg. Vi lovar att berätta hur det smakar 2015-2017.

2009 Friedrich Becker Pfalz Pinot Noir "Tafelwein"

Tung kalkrik lerjord med kalksten i botten och kalkgrus ovanpå. Bästa parcellerna i Sankt Paul GG. Relativt tidig skörd för att undvika syltiga aromer. Uttag 30 hl/ha. Full avstjälkning. Spontanjäsning med vingårdens jäststammar i öppna kar av fransk ek, utan temperaturkontroll. Lätt chaptalisering för att förlänga jäsningen. Arton månader i ekfat från François Frères, 80% nya, varav en dryg tredjedel av ek från Pfalz. Sista femtedelen ettårsfat från DRC. Ingen klarning eller filtrering. 13,5% alkohol. 995 kr på SB, €100 på plats.

3. Nosen är återhållsam och absolut ren, med mörkare röd sammetsfrukt, närmast röda vinbär och svala körsbär. En aning av stearinljus, antydan till stjälkar åt tobakshållet, diskreta men distingerade fat, och svalkande mineraltoner. Väl sammanhållen doft, inget som spretar åt något håll.

Attacken i munnen är direkt. Smaken renfruktig med frisk syra, tätvävd och ganska bestämt tanninrik struktur, perfekt balans med sval munkänsla och omärkbar alkohol, nästan helt integrerade fat med antydan till kakao och ytterst subtila krydderier. Inget spret överhuvudtaget. En linjär smak som stannar länge. Här är det den superbt täta strukturen och den kalkstenssvala renheten som är grejen. Slankt men tätt, men ändå transparent. Fascinerande.

Som sagt, lite återhållsamt fortfarande, men vilken potential. Det här vill man sannerligen dricka mer av, allra helst om några år. Kvällens bästa vin i vår mun.

2009 Keller Frauenberg Spätburgunder Grosses Gewächs

Svalt och högt läge, 100% kalksten, 140 dagars växtcykel. 18 år gamla stockar, sélection massale från Côte-de-Nuits, hård beskärning, små druvor, uttag 15 hl/ha. Spontanjäsning i gamla öppna träkar med 50% stjälkar. 19 månader i ettåriga fat från DRC. Buteljerades utan klarning eller filtrering. 900 flaskor. 13% alkohol. 795 kr på SB, 445 dkk hos Atomwine.

4. En uppsjö av intryck, varav många tycks ha med faten att göra och kanske enklast summeras med orden godisbutik och konditori. Volatil eksötma, kolaremmar, hallonpastiller, choklad, kaffe, kakor, eldat ekvirke, gummi, bastubänk, korvgubbe, lagerblad, kryddpeppar och örtkärve. Men nog tittar mineralerna fram någonstans där bakom ändå.

Smaken blir en överraskning med sin jämförelsevis låga och mjuka syra, men är desto mer generös på andra plan - dock både plump och spretig - med välslöjdade mjuka ektanniner, kännbar alkohol och lite mineral, samt slutligen bra längd.

Ett yvigt och insmickrande vin som har problem med att samla ihop sig och bestämma sig för vad det vill, förutom att ställa sig in hos ovana vindrickare. Raka motsatsen till Lafarge, det känns väldigt tillverkat och icke-transparent. Såväl doften som smaken är "all over the place". Svårt att se någon riktig potential i detta. Ingen av fyrtio provare gissar ens att det rör sig om bourgogne, det säger kanske något. Kvällens jumbo, i vår mun.

2009 Domaine Gros Frère et Soeur Clos Vougeot "Musigni"

1,56 hektar planterade 1986-1989, nordvästa hörnet av Clos Vougeot, granne med Le Musigny. Odling med "lutte raisonné". Uttag 45 hl/ha. Tredubbel sortering. "Aktiv" vinmakning. Jäsning i cementtankar med utvalda jäststammar. Överspolning innan jäsningen startat, därefter pigeage två ggr per dag. Mustkoncentrering med omvänd osmos. Temperaturkontroll till max 29 grader. Ett dygns upphettning till 40 grader i slutet av jäsningen, som totalt varar 15 dagar. 11 månader i 100% nya ekfat från Cavin, med högre rostningsgrad, och därefter tre månader i tank. 14% alkohol. 7 000 flaskor. 890 kr på SB.

5. Doften är återhållsam och distingerad, ganska köttig, åt det mörkare röda hållet. Chokladdoppade mörka körsbär och jordgubbar, tydlig men omdömesgill fathantering. Bra doftdjup, halvhyfsad höjd. Muskotnöt, svartpeppar, tobak, läder, stearinljus och en aning svavel som kittlar i näsan. En fläkt av hudkräm, och lite skokräm. Stilen är ytterst respektabel om än inte direkt avväpnande.

I munnen en stadig och rätt kraftfull smak med avrundad syra av lägre medelhöjd. Finpulvriga och mörkt jordiga tanniner, nästan silkiga.
Vi upplever ingen direkt fruktsötma, men fruktkroppen är fyllig och munkänslan tät. Ett vrid på svartpepparkvarnen skapar moment i avslutningen, och till sist sitter vi med en ganska lång eftersmak av mörk bitter choklad.

Det här är helseriöst och oantastligt vad gäller kvaliteten, förutom att syran kunde ha varit friskare och att det saknas lite charm idag. Aningen varmt och tungt i gumpen. Påminner en del om Louis Jadots nollnior och lägen som Lavaux-Saint-Jacques eller Corton-Pougets. Förtjänar att lagras fem-tio år och kan nog vinna en hel del på det.

2008 Bergström Vineyard Dundee Hills Pinot Noir

Det här vinet slängdes in i sista stund som en "dark horse". Bergström Vineyard omfattar 6 hektar med inslag av röd vulkanisk basalt. Biodynamisk odling med Demeter-certifiering sedan 2004. Uttag 38 hl/ha. En veckas cold-soak.Spontanjäsning med en mindre andel hela klasar, pigeage en gång per dag. Elva månader på mestadels nya franska fat. Buteljering utan klarning eller filtrering.14,1% alkohol.

6. Oklart utseende, fällning i flaska och glas. "Naturlig" näsa med salmiak, kanel, rosentvål, klockren flädersaft (tack, Anders), kokt kompott på rabarber och jordgubbar samt lite isglass med apelsinhallonsmak. Väldigt egen stil på den här doften, det liknar inget annat ikväll och liknar väl egentligen inte pinot noir heller. Ändå rätt kul, men det osar knappast världsklass.

Smaken är len och oerhört lättdrucken med mjuk syra, beaujolaisig jordgubbssötma, mjukkokt frukt, silkig munkänsla och supersnälla tanniner. Känns som ett slappt handslag, här finns inget motstånd, men ändå väldigt inbjudande och definitivt klunkbart. Lite tveksamt som matsällskap betraktat - mer av ett "snackevin", som nog borde kosta mindre än det gör. Många provare gillar detta, vilket faktiskt resulterar i flest bästaröster.

2008 Beaux Frères The Vineyard Ribbon Ridge Pinot Noir

Beaux Frères Vineyard är planterad 1988-1995. Två kloner, Pommard och Wädenswil på egen rotstock. Biodynamisk odling. Avstjälkning, men liten andel behålls. Fem dagars cold-soak. Spontan jäsning i öppna kar av rostfritt stål. Pigeage två ggr per dag. 50-75% nya franska ekfat av varierande rostningsgrad. 12 månader på fat, assemblage i tank. Reduktiv uppfostran, inga omdragningar. 13,6% alkohol. 40 800 flaskor. 795 kr på SB.

Här är det framförallt lagringsbarheten och priset man vill invända emot. Vi trodde Beaux Frères skulle vara något helt annat, ekigare och mer alkoholtungt. Och vilken skillnad mot Bergström sen!

7. Mörkare frukt på nosen, söta björnbär, hallongodis och mandeltoppar, lakrits och mineral, begynnande pinositet, återhållsamma drag av ny ek. Inte så uttrycksfullt idag, doften håller sig mitt på vägen utan alltför spännande sidospår.

I munnen en krämig smak med tydlig fruktsötma och infattad syra. Strukturen är välbyggd med en antydan till stjälkighet och god alkoholvärme. Avslutningen är inte så lång eller komplex idag, sötman hänger med hela vägen och är det sista som lämnar munnen. Smaskigt men samtidigt lite kletigt och inte tillräckligt uppfriskande.

Väldigt primärt alltså, lite svårbedömt idag, verkar behöva tre-fyra år till för att utveckla sin personlighet, tappa lite av bebishullet och integrera sötman. Block-vinerna har en dokumenterad förmåga att transformeras, skruvkapsylen till trots.

2010 Felton Road Block 3 Central Otago Pinot Noir

Block 3 planterades 1992 med flera olika kloner. Jordmån av glimmerskiffer och kalciumkarbonat i botten, med sandig lera och lössjord ovanpå. Biodynamisk odling. Uttag 50 hl/ha. Mycket sparsam konstbevattning."Hands-off winemaking". Spontanjäsning med 25% hela klasar, i öppna kar av rostfritt stål. Lång macerationstid med en daglig nedtryckning av skalhatten. 14 månader i franska ekfat, en tredjedel nya, från flera olika tunnbindare i Bourgogne. Sen malolaktisk jäsning. Ingen klarning eller filtrering. 14% alkohol. 549 kr på SB.

8. Vidöppen och oerhört insmickrande nos. Massor av fatvanilj över söta bärtoner, med hallon- och jordgubbssylt, mjölkchoklad med mint, mandelkakor, bastubänk och en skvätt "pot-wine". En tydlig doft av punsch och rom-indränkta russin. M summerar fatvaniljen och romrussinen till en glassbägare hos AG på Nytorget och har därmed ringat in det på pricken. Flera provare associerar dessutom till amarone.

Smaken är slösande fruktig, syltig och viskös med veronese-känsla snarare än pinosity. Syra, alkohol och fruktsötma summerar till en intensiv och rejält lång smak med sockrade lingon i eftersmaken. Många gillar det här vinet, men stilen får nog beskrivas som vulgo även om det smakar "gott". Frågan är vad som händer på sikt. Fruktsötma och alkohol borde lugna ned sig lite, och det blir säkert bättre - men sylt och vaniljglass kommer det nog att dofta i all framtid.

2009 Williams Selyem Estate Vineyard Russian River Valley Pinot Noir

Vulkanisk jordmån, vingården är planterad 1998. 25% stjälkar, en veckas cold-soak, jäsning i låga öppna kar med tillsats av utvald jäst, pigeage fyra ggr per dygn, 17 månader i 70% nya fat, resten ettåriga (François Frères mediumplus), malo med tillsatt laktobacillkultur, ingen klarning eller filtrering. 14,1% alkohol. $100 på gårdens lista, KKWine 1440 dkk.

9. Svalfruktig doft med ljusa röda toner som rabarber, hallon, lingon, och nypon. Fina bidrag av tobak och kanel, känns som det kommer från stjälkarna. Salt lakrits och mandelkaka. Alkoholen är inledningsvis lite stickig, men det försvinner med luft, eller snarare utvecklas till ett slags grenache-kirschighet. Och doften blir bara bättre ju längre vinet står i glaset.

Mjuk entré i munnen, med frisk rabarbersyra och en särdeles fängslande och välbyggd tanninstruktur som spinner vidare på tobaks- och kaneltemat. De rödfruktiga aromerna är huvudsakligen svala och dansanta, och smaken slutar torrt med salmiakmineraler och generös alkoholvärme. Faktiskt inte alls olikt en pigg och rödfruktig 2010 châteauneuf-du-pape tradition från Isabel Ferrando!

Det här är verkligen stiligt, platsar lätt bland våra tre favoriter ikväll. Dricks gärna igen när som helst, gott nu och säkert om fem-tio år också.

2009 Brewer-Clifton Mount Carmel Vineyard Sta. Rita Hills Pinot Noir

Vingården är planterad 1990. Jordmån av kalksten, kalkrik lera och fossil kiselgur. Jäsning med 100% stjälkar, sju dagars cold-soak, öppna kar av rostfritt stål, drygt fem veckors maceration, 18 månader på franska fat, liten andel nya (målet är att de ska vara neutrala), en rackning efter avslutad malo. Diam-kork. 10 878 flaskor producerade. 14,9%. 430 dkk, KKWine.

Puh, provningen över - dags för några avslutande funderingar.
En del av vinerna smakade vi för första gången, och det var flera som överraskade på olika sätt. Exempelvis Beaux Fréres var inte alls vad vi hade förväntat oss, hade nog tänkt oss ett tungt vin med mycket ek och alkohol. Williams Selyem trodde vi skulle bjuda på elegans i klass med en dyr bourgogne, men icke.

Clos Vougeot "Musigni" har tidigare satt positiva minnesavtryck i årgångar som 2006, 2007 och 2008, men det här smakprovet övertygade inte oss och inte resten av provarna heller. Viner som inte ens klarar av att kommunicera sitt ursprung får stora problem i en blindprovning. Med facit i hand borde vi tagit något annat istället, varför inte från Cathiard eller DRC. Då hade nog Bourgogne hamnat i topp.

Som synes har våra känslor för Keller och Lafarge enbart fördjupats genom den här provningen. Det är oerhört eleganta viner båda två, med stor drickbarhet, inte en endaste invändning där. Vi är vid det här laget devota fans, och ser med spänning och förväntan fram emot att prova årgång 2010 från de här producenterna.

Fritz Becker borde fundera på att ta det lite piano med faten på den här toppnivån och inte skymma sitt fina druvmaterial. Rostningen är mer framträdande i nollnian idag än den var i nollsjuan vid samma tid.
"Tysklands bästa rödvin" är förstås ändå läckert, men Sankt Paul GG är minst lika bra och bara hälften så dyrt. Och slutligen måste vi hylla Greg Brewers charmerande och tydligt utmejslade Mount Carmel som vinnare i grenen "most bang for the bucks".