2004 Weinbach Pinot Gris Réserve Particulière

Rik och generös doft med emserpastill, nötter, honung, bivax, mineral och lite vått ylle. Smaken är fet och gräddig, med honung, apelsintoner, väl avstämd sötma, för druvan klart hyfsade syror och en god, lång, lite alkoholvarm eftersmak. Ljuvligt vin, extremt tillfredställande!

I Alsace är pinot gris ofta ett bra val när man sätter sig ner för ett glas obekant vin lite varsomhelst, eftersom druvan ofta är rätt charmig även på karaffnivå. Men hos systrarna Faller är vi i andra ändan av prestigeskalan. Domaine Weinbach är en av de mest erkända producenterna i hela Alsace. Extra trevligt att vi hittade den här komplexa upplevelsen för modesta 145 kr. Den som handlade de sista flaskorna på rea för 116 kr får våra varma lyckönskningar.

Salta och feta tilltugg förhöjer intrycken och möter sötman perfekt: saltiner, rödkittost eller rent av gåslever om det finns tillhands.

2004 Pinot Gris Réserve Particulière (Domaine Weinbach, Clos des Capucins, Kaysersberg, Alsace)

2004 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian

Vår första bekantskap med den nya årgången av Ca' di Pian gav oss intrycket att kortare lagring behövs. Men unga tuffingar trivs ju i grillat sällskap och vi vill gärna bjuda våra gäster på ett par flaskor av det här vinet, så vi fixar majskyckling från Lulles Fågel & Vilt och tillreder den "alla diavolo". Rikligt med färsk salvia och rödpeppar, vitlök, citron och olivolja, in under skinnet och penslad utanpå. Så in i varmluftsgrillen. Under tiden har vi gjort pesto på ruccola som vi rör ner i sval pasta, tillsammmans med kapris och soltorkad tomat. Alltihop landar till slut på en bädd av vårlig sallad.

Som vanligt med Spinetta-viner imponeras man av den otroligt drivna, men rätt framfusiga fatbehandligen. Rivetti använder bara nya ekfat och det går inte att ta miste på. Minst var tredje flaska dricks i USA och husets stil tycks skräddarsydd därefter. Visst bjuds det som brukligt i bättre barbera smörkola, vanilj, choklad men också körsbär, hallon och plommon (vi noterar dessutom ett drag av ansjovis). Det är bara det att allt blir upphöjt till två när trollkarlarna Rivetti tricksar med barberafaten.

Eftersom man understryker den unika vingårdens betydelse för vinet och beklagar vinvärldens globalisering tycker vi att det egentligen vore logiskt med en mindre dominant karaktär av ny ek - inte minst när det som här rör sig om yngre vinstockar. Men det är en publikvinnande, turbodriven smaksättning - very good for business. Hursomhelst, till kvällens mat är Ca' di Pian gott, insmickrande och lätt att gilla, med fyllig kropp och bra tryck. Piemonte är på date med Kalifornien vid utegrillen. Vi korkar nog upp några flaskor till redan i sommar.

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

2001 Sarget de Gruaud Larose

Ett gediget andravin från andracru-slottet i Saint-Julien med samma ägare som Chasse-Spleen. Till bra pris - och fortfarande ett halvår efter släppet går det faktiskt att få tag på.

Tät mörkt blåröd färg. Mättad och komplex doft med koskit, läder, torkad frukt, svarta vinbär, en aning gummi, gott om svarta oliver och lite anis. Torr, god, tuff och stadigt balanserad smak med svarta vinbär, fatlakrits, bra syror och en del tanniner. Ytterligare något års lagring behövs för bättre smakharmoni.

Vi lär återkomma till det här vinet - vi köpte en låda. Rekommenderas vänner (som vi) av cabernetdominerad bordeaux. För den som inte har något emot att lägga ytterligare 350 kr på förstavinet släpptes nyligen några lådor nittionior i vinkällarbutikerna.

2001 Sarget de Gruaud Larose (Château Gruaud Larose, Saint Julien/Beychevelle, Bordeaux)

2001 Château Chasse-Spleen

Söndagmiddag av det mer traditionella slaget: älgköttbullar med kantarellsås, pressgurka och haricots verts. Vi uppskattade nyligen den lättare 2002 Chasse-Spleen en hel del (även om vi inte kan hitta någon post om det) och provar 2001 ikväll. Doften är lite sluten trots karaffering en timma i förväg. Men det vi får är gott: röda vinbär och plommon, ceder och läder. Avsaknaden av gröna toner (som fanns i 2002) skvallrar om hyfsat mogna druvor. Smaken är fint torr och fortfarande rätt stram med bra syror och mineraler, lagom kraftfull för maten. 2002 tyckte vi passade bäst att dricka ung. Här är det nog på sin plats med ytterligare ett par års väntan för mer utveckling.

2001 Château Chasse-Spleen (Moulis-en-Médoc, Bordeaux)

Sommartid, karneval för carnivorer

I morgon är det sommartid, men redan ikväll klarar vi av årets utegrillpremiär. M har handlat mängder av hängmörad clubsteak av en riktig köttmästare. Medan kolen förvandlas till glöd och aska, intar vi ugnsgratinerad chèvre med B:s egenproducerade honung. Vi passar på att jämföra några friska rieslingar.


2005 Weingut Hirsch Riesling Zöbing är oöverträffad i sin viktklass, med förtjusande sprits och generös frukt. 2006 Gobelsburger Riesling har mer av grönt aromatiska nässeltoner, tyvärr utan den charmiga spritsen. 2002 Dopff & Irion Riesling Vorbourg bjuder på lampfotogen och andra mognadstoner i en snyggt knastertorr stil.

Köttet landar på tallrikarna. Det ser mycket lovande ut, och en gaffelbit infriar alla löften. De unga rödvinerna är i sitt esse till grillat. 2004 Château Montus med sin kryddnejlika och sin mörkt merlotlika frukt, likaledes kryddiga 2004 Graillot som går på knock med rak primärfruktig syrah i strama tyglar. Det är det bästa vinet till den grillade clubsteaken enligt oss runt bordet.

2003 Château du Pesquié Quintessence är betydligt sötare och eldigare i sin varma men ändå rätt balanserade södra rhônestil, ett vin som gjort för ost. 1999 Ricasoli Casalferro är i stort sett moget nu , även om det håller länge än. Goda stalltoner och en slinkigt sammetslen smak - ett väldigt gott vin att dricka rätt upp och ned.

A har till allas glädje laddat upp med sin berömda rabarberpaj med vaniljsås. 2005 Georg Breuer Bischofsberg är den första Auslese från Breuer vi någonsin druckit. Färgen är mycket ljus, nästan vit. I sin rena druviga rieslingsötma, perfekt balanserad med livlig syra, är den i dagsläget mest ett läckert råmaterial till ett moget sötvin. Om tio år är det nog färdigt.

Slutligen får vi prova ytterligare en annan söting - blint. Här är syrorna klart lägre jämfört med rieslingen. Citrusmarmelad och rika mognadstoner får oss att gissa att vi dricker ett vin som kostar trehundra och har minst ett decennium på nacken. Vi funderar på sauternes, men varken druva eller ursprung blir vi till slut riktigt kloka på - eftersom vinet mest uppvisar mognad mer än druvtypiska drag. Voilà: Vin & Sprits 2002 Amfora Muscat d'Alexandrie (61 spänn). Lagrat i några år. Det var nog en ovanligt bra årgång...

2005 Weingut Hirsch Riesling Zöbing

2006 Schloss Gobelsburg Riesling Gobelsburger

2002 Dopff & Irion Riesling Grand Cru Vorbourg

2004 Château Montus Madiran

2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage

2003 Chateau Pesquié Côtes du Ventoux Quintessence

1999 Barone Ricasoli Casalferro Toscana IGT

2005 Georg Breuer Bischofsberg Riesling Auslese

2002 Amfora Muscat d'Alexandrie

2001 Fontanafredda Barolo Serralunga

Fontanafreddas bybetecknade barolo växer i olika lägen runt egendomen i Serralunga d'Alba. Det handlar om vingårdar på 300-400 meters höjd där jorden är kalkrik med en blandning av märgel och sand. En del av druvorna köps in av odlare i närheten. Den är andra gången vi provar den nya årgången, som vi tycker är en bra bit bättre än den föregående.

I glaset är vinet helt transparent, i en nyans mellan rubin och tegel. Doften är intensiv och intressant i fin nebbiolostil med hallon, viol, lakrits, torkade rosor, bittermandel, örter och vanilj. I munnen är vinet både sammetslent och samtidigt utrustat med höga, snygga syror som driver vinets läckra smak. Ur den aspekten briljerar nollettan över föregående årgång och framstår som ett mer lagringsbart vin.

Vi fullkomligt älskar det här vinet, som kittlar både intellekt och smaklökar på egen hand - och dessutom är som gjort för ragù, vilt och ost. Utan tvekan ordinarie sortimentets bästa vin just nu i prisklassen.

2001 Barolo DOCG Serralunga d'Alba (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2005 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Kabinett

Frühlingsplätzchen - vilket underbart namn på en vingård! Som taget ur en saga av bröderna Grimm. Ett vin i ämabelt ung, blommig, druvig, halvtorr stil. Aningen aromatiskt, med aromer av äpple, päron och persika. Inte så utpräglat mineraliskt som Grosses Gewächs-versionen från i förrgår, och förstås betydligt sötare, men även här med viss elegans. En vänlig, god och lättdrucken tysk kabinett. Inte vårt huvudspår av riesling eftersom vi oftast väljer torrare varianter, men mycket somrig (eller kanske vårlig?) Vi ses i bersån.

2005 Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling Kabinett (Weingut Emrich-Schönleber, Monzingen, Nahe)

2003 Château Mont-Redon

Efter de fint balanserade årgångarna 2000 och 2001 och klena men snabbmogna 2002 är det dags för extrema 2003. Hur gick det då för Mont-Redon? Första intrycket, alldeles nyss öppnat, är inte lovande:
ett ungt ofärdigt vin med jäst, alkohol och socker.

Men en chateauneuf ska, som vi ser det, inte drickas ung och tillbehören gör vinet. Sju år och äldre är en bra början. Ikväll är det först med ost som vinet börjar sjunga överhuvudtaget - en salt manchego justerar vinets sötma. Liksom i tidigare årgångar är det här ett lättsamt och slankt vin. Det uppskattar vi. Så vi kyler av och det blir bättre. Det finns ju syror!

Frukten drar åt hallon och röda vinbär. Herbes de Provence, smörkola, kryddor och lättare tanniner kommer till med luft. I framtiden, när sötman går in i vinet och delarna faller på plats för att bilda en helhet, lär det bli fler dimensioner. Synd att dricka det nu - men om man envisas är det bäst att servera vinet svalt för att betona den goda frukten och dämpa sötman och eldigheten. Till slut blir det faktiskt hyfsat bra redan ikväll.

2003 Château Mont-Redon (Châteauneuf-du-Pâpe, Vaucluse, Rhône)

2005 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein

En riktigt aptitretande doft dominerad av grönt äpple. Aningen aromatiskt, fortfarande lite ungkartigt, med slösande mängder av mineraler, rentav flinta och krutrök. Mycket frisk, läskande god smak med sprits och bra bett. Vilken apéritif! Chèvre rekommenderas...

Det här är ett vin att lagra några år för en mer komplex upplevelse, se vår post nyligen om årgång 2002. Den aktuella årgången är nog ännu bättre - gjorde man dåligt ifrån sig gick det i alla fall inte att skylla på vädret (inte för att Willi Bründlmayer har några problem med kompetensen). Men vi håller fortfarande nollfyran från Hirsch som ett ännu läckrare vin, inte alls grönaromatiskt.

Ja, se där det vin som just nu leder vår liga av torra rieslingar - åtminstone sedan vi senast drack bergvin från Breuer. Men detta kommer nafsande bara ett par tuppfjät efter de bästa. Och sedan blir vi ju nyfikna på Bründlmayers 2005 Riesling Alte Reben, som tog slut i Stockholm medan vi stog på huvet i Tänndalen.

2005 Zöbinger Heiligenstein (Weingut Willi Bründlmayer, Langenlois, Kamptal, Österrike)

2003 Jaboulet Crozes-Hermitage Domaine Raymond Roure

1996 köpte firma Jaboulet den här vingården från pensionerade Raymond Roure. Det är onekligen en uppseendeväckande prissatt crozes. 2003 slog värmen som bekant rekord, och 2007 gav såväl Parker som Wine Spectator höga betyg. Vi måste förstås prova, underförstått är detta något extra.

Doften är först lite sluten, men i tur och ordning får vi sedan toner av smörkola, kokosmjölk, tjärpastill, tobak och en dovt parfymerad syrahfrukt som efterhand avslöjar sin alkohol. Smaken är rakt av imponerande, med explosivt tryck, mogna plommon och en lång mintig, mörkchokladig och starkvinslik eftersmak. Ett busigt, eldigt powervin, med drag av sydfransk syrah, men ändå helt klart kommet från norra rhône.

Vi har aldrig smakat en crozes som har denna superkraft utan att vara kokt eller syltig. Vinet är ett veritabelt monster som kan och bör lagras i många år. Det är knappast förvånade att amerikanerna diggar, det bör vara en säker provningsvinnare. Hedonistic, satisfying och så vidare (14,5%). Ett vin för kicksökare! Vi möter upp med bouef bourgignon och couscous royale (gul paprika, russin, vitlök) och vinägrett på kidneybönor. Det funkar fint och vinet går rakt ut i det centrala nervsystemet.

2003 Crozes-Hermitage Domaine Raymond Roure (Paul Jaboulet Ainé, La Roche de Glun, Rhône)

2005 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg GG

Ett smärre koppel tyskar av fina årgången 2005 från topproducenten Emrich-Schönleber släpptes i mitten av mars. Vi provar det här vingårdsvinet från en torr, stenig och varm jordmån som sägs ge mycket fruktiga och mineraliska viner. Doften har påfallande mycket aromatiska drag av nässlor för en riesling, och elegant mogen stenfrukt med tropiska toner. Vi kommer faktiskt att tänka på sauvignon blanc i toppklass från Didier Daguenau! Smaken har aningen sprits, antydan till restsötma och en rik, lite eldig, lång eftersmak. Inte riktigt vår kopp te när det gäller riesling - men utan tvekan väldigt välgjort. Och så klart gott till chèvre!

2005 Monzinger Halenberg Riesling Grosses Gewächs (Weingut Emrich-Schönleber, Nahe)

1999 Château Cantemerle

Vi går vidare med att parallellt prova denna någotsånär mogna nykomling. 1999 är en lite förbisedd årgång i Bordeaux, som redan gett oss fina upplevelser, och vi håller ögonen öppna om de dyker upp. Här finns en frestande doft, aptitligt tillstukad med cederträ, mynta, svarta vinbär och hallon. En del köttigt animaliska toner av lamm, korv och stall ger vid handen att vi har ett bra matvin till kvällens lammsadel med rödvinssky. Smaken är saftig med hyfsad intensitet och bra syror, som får oss att tänka på skogsbär som lingon, hallon, och blåbär. Vinet är både mjukt och fast i konturerna. Sammanfattningsvis är det här en god, frisk och medelfyllig stil som vi gillar.

1999 Château Cantemerle (Haut-Médoc 5ième Cru Classé, Macau, Gironde, Bordeaux)

1996 Château Camensac

Mogen bordeaux till hyfsat pris hör tyvärr inte till vanligheterna på våra breddgrader. Men det finns en uthållig liten folkrörelse som blir lycklig av sånt. Vi hugger alltså direkt på mellansläppet. Camensac ligger strax utanför gränsen till Saint-Julien, men har ett lite svagt renommé. Wine Spectator har dock gett tummen upp till denna årgång. Blandningen är 60% cab och resten merlot. Färgen i glaset är rödbrun och utlovar ett färdigt vin. Första doften bekräftar, den är mycket fin, komplex, lite stallig, faktiskt dominerad av merlot: jord, järn och snart lite vinägerstick som berättar att vinet ska drickas upp nu. Smaken är riktigt mjuk och och mogen. Lite i utförsbacken, syrorna är inte så friska. Efterhand ger doften riojaliknande vaniljtoner, bittermandel och russin. Inget matvin, vi rekommenderar istället en ostbit före maten när smaklökarna är som piggast. Lufta inte, utan öppna och njut direkt när det är som bäst.

1996 Château Camensac (Haut-Médoc 5ième Cru Classé, St Laurent, Gironde, Bordeaux)

2004 Pierre Gaillard Côte-Rôtie

Vi förflyttar oss till byn Malleval, lite söderut i samma appellation. Förutom Condrieu (1,5 ha) gör Pierre Gaillard också Côte-Rôtie (3,3 ha), Saint-Joseph (7 ha), Vin de Pays (2 ha) och Côtes-du-Rhône (1,5 ha). Den här côte-rôtien kommer från den lite lättare årgången 2004, och släpptes på SB i december. Vinet är gjort på 85% syrah och 15% viognier, från både Côte Brune och Côte Blonde. Redan den blommigt aromatiska doften bekräftar närvaron av vitvinsdruvan. Sen utvecklar sig doftupplevelsen med tydligt inslag av järn, finstilt rökta och tjäriga toner, och friska kryddor som mynta, kryddnejlika och ingefära. Vinet är ganska lätt och slankt, i en både intensiv och subtil stil med ren fin syrahfrukt, aningen sälta och kryddighet. Mycket gott redan nu, och inte direkt något lagringsprojekt. Ikväll var det jättebra till en rustik soppa på röda linser, bacon, vårlök, vitlök, gul lök, potatis, morot och persilja. Ljusare grytor, exempelvis coq au vin, tror vi också kan fungera bra.

2004 Côte-Rôtie (Pierre Gaillard, Malleval, Rhône)

2005 Domaine du Monteillet Condrieu Les Grandes Chaillees

Viognier har blivit en trendig druva i den nya vinvärlden - men viner från själva urkällan, Condrieu, är sällsynta. Fast enligt de lokala historierna i Rhônedalen stammar faktiskt druvan från Dalmatien i nuvararande Kroatien. De första stockarna sägs ha importerats till Condrieu år 281 på order av kejsar Probus. Det lär vara en svårhanterlig druvsort... för att inte tala om den nästan obefintliga jordmånen, som efter vinterregnen i värsta fall får transporteras upp för de tvärbranta sluttningarna igen. Så vi har inga större invändningar emot priset, särskilt som det är första gången vi smakar gårdens vin. Första doften ur flaskhalsen är rakt av nyskalat gråpäron. I glaset får vi ännu mera fina päron, citronskal, aprikos, mandel. Lite finstämt aromatiskt, som en förförisk blommande fruktträdgård. Syran är rätt låg men ändå frisk, med en aning bitterhet, och smaken är finlemmad och elegant trots 14%. Läckert och lättsamt. Vi tycker att ost blir perfekt sällskap, ikväll en mild mascarpone-gorgonzola på pyramidknäcke.

2005 Condrieu Les Grandes Chaillées (Domaine du Monteillet, Antoine et Stéphane Montez, Chavanay, Rhône)

2005 Argiolas Costera Cannonau di Sardegna

Hemma igen efter en sväng på invigningen av nya fina lilla vasastansbistron En Flicka på Gaffeln, där vi fick premiärhöra Leila K:s gamla dänga "Electric" framförd av damkören The Sweptaways. Den hamnade nånstans mellan Bosnien och Bukarest (det finns många tuffa tanter där...)

Vi blev hungriga av alltihop, inte minst av cavan från René Barbier (trots att vi åt en massa goda snittar), så vi dukar fram ett par ostar och en vinare. Costera är ett grenachevin från Argiolas, en av Sardiniens bästa producenter (logiskt nog kallas druvan Cannonau där). Vi har tidigare gillat lakritstonade treglasprenumeranten Turriga från åren 1995 och 1997, och en låda Costera var en uppskattad present på T:s 40-årsdag. Vi korkar upp: Doften är full av örter från medelhavskusten, kryddig med inslag av knallpulver (också det är helt logiskt när man tänker efter). Blodapelsin och choklad är andra trevliga sensationer. Vinet vinner på luftning. Tyvärr får också lite grönt vegetativa drag av omognad som vi inte uppskattar. Smaken fortsätter i samma stil: stram, grönt gräsig, örtig. Vi är alltså inte helt sålda på den här årgången av Costera. Ta en titt på föregående post istället.

2005 Costera Cannonau di Sardegna (Antonio Argiolas, Serdinia)

2004 Candido Immensum

Det var åtta år sedan vi smakade det här vinet senast. Men det lämnade ett klart positivt avtryck. Vi minns också att priset faktiskt är lägre nu än då. Mer nyligen har vi druckit 1997 och 1999 av Duca d'Aragona, som är ett härligt gammeldags och säreget vin i riservastil, inte minst bra till vilt. Efter ett par veckor i Kalabrien sommaren 2005 fick vi nog av brända syditalienare för ett tag framåt, trots att vi valde med omsorg. Men Candido har renommé som ett av Apuliens bästa vinerier. Man håller hög kvalitet och de bästa vinerna, Duca d'Aragona, Immensum och Capello di Prete odlas i vingårdar med rejäl temperaturskillnad mellan dag och natt. Det ger en längre mognadsperiod, alltså mer fräschör. 160 egna hektar och 2 miljoner flaskor om året är visserligen en hel del vin. Men man har Severino Garofano, inofficiell världsmästare i vinmakning på syditalienska druvsorter, som konsulterande vinmakare.

Nåväl: Immensum är gjort på negro amaro och 30% cabernet sauvignon. Doften är god, rätt bred och vinös med en hel del aromatisk finess, mycket örter, lite gräsigt cabinslag och övertoner av blommor och ljus choklad. God, rätt eldig, lite russintonad smak med brända mandlar, läder och fin längd. För ursprunget förvånansvärt friskt och stramt, ett bra vin. Vänner av piemontesisk nebbiolo kan nog hitta ett och annat att uppskatta i detta klockrena prisfynd. Köp nu och drick gärna till syditaliensk matlagning med salsiccia, tomater, svamp, mascarpone.

2004 Immensum Salento IGT (Francesco Candido, San Donaci, Puglia)

2004 Piaggia Il Sasso

När de nyligen provade vinerna från Ridge ledde våra tankar till Italien - så var det till slut här vi landade. Från denna producent har vi tidigare uppskattat 2001 Carmignano Riserva, med just de hallon, blommiga, örtiga och aromatiska övertoner som toscanaviner ibland kan frambringa (ofta inte de allra varmaste åren).

Det här går vi igång på direkt: inga plumpa körsbär i likör, inga stall, inte nyrostad ekplanka.Iistället mandelmassa, nyponrosor, vilda örter, aromatiska godistoner av körsbär-vinbär-hallon och lakrits. Vinet har en komplex doft som verkligen belönar den som har näsan i glaset: spektrat är läckert, på sätt och vis liknar det en barbaresco - eller ett ridgevin för den delen. Smaken infriar alla förhoppningar, med fin saftig balans, liten eldighet och precis lagom insmickrande sötma. Ett mycket, mycket gott vin - och något att prova om man vill ha nya aspekter på Toscana.

70% sangiovese, 20% cab, 10% merlot. 20 månader på nya fat - en prestation att få in det i vinet. Till bolognese och lagrad pecorino sardo.

2004 Piaggia Il Sasso (Mauro Vannucci, Poggio a Caiano, Carmignano, Toscana)

2003 Campuget La Sommelière

Ännu ett riktigt kul mellansläpp, 15 februari. La Sommelière är det mest ambitiösa vinet från stora och produktiva Château de Campuget, gjort på ren syrah. Doften är intensiv, direkt och bjuder mycket mogna björnbär, hallon, örter, knäck, kola och lakrits. Smaken är generös, örtig, mjuk och lång - från en varm årgång. Syrahdruvan trivs bra med värmen och ger sitt bästa när pinotdruvor norröver kroknat för länge sen. Balansen mellan vinets olika beståndsdelar är riktigt bra. Inget fattas, ändå har vinet finess. Ett imponerande och drivet hantverk som trots värmen har mycket av den saftiga fräschören kvar. Bara att köpa, ingen tvekan om det.

Till färserad och uppbunden rullad av fläskfilé, med äpple, kantareller, örter och fläsk i färsen och sås på äppelcider, calvados och grädde, potatispuré bredvid.

2003 Château de Campuget Syrah Cuvée La Sommelière (Costières de Nîmes, Manduel, Gard)

2005 Domaine Laffourcade Savennières

Vi har aldrig rest längs Loire, det borde man ju verkligen göra...så många olika ursprungstypiska viner lite vid sidan av huvudfåran. Hubrecht Duijker's "Wine Atlas of France" står för kartan. Domaine Laffourcade står för vinet. Doft av fin päroncider, gula äpplen och terroirkänsla med friska mineraler. Lite blommiga och grönt aromatiska övertoner. Intensiv smak med ihållande längd, driven av hög alkohol och ung fin syra. Vinet är hur som helst snyggt balanserat och kommer att få ännu mer harmoni och fler dimensioner med kortare lagring, sådär 2-4 år.

2005 Savennieres (Domaine Laffourcade, Savennières, Loire)

2004 Mommesin Pouilly-Fuisse "2 Terroirs"

När vi första gången på småvägar hade anlänt norrifrån till byn Solutré (vi minns fortfarande byvägskälet Fuissé till vänster, Pouilly till höger), tog vi in på byns värdshus "Le Pichet de Solutré". Mitt emot låg lilla vineriet Domaine Jean Goyon. Vi stegade över och inhandlade hans Pouilly-Fuissé. Efter en rätt medioker middag kylde vi vinet i handfatet och avnjöt det med solens sista strålar över byns vingårdar som utsikt. Det hade en tuff grapebitterhet - druvren och terroiristisk.

Sedan dess har vi haft ögonen öppna för fler upplevelser i samma stil, så vi slår till även denna gång, även om förhandsrapporterna gett vid handen att vi ska vänta oss något helt annat. Redan en halvmeter ifrån glaset känner vi en nötig doft, en hel hink popcorn rostade i smör, linolja med en aning terpentin och vått ylle. Smaken gör oss inte till viljes - det smakar mest ekfat, syrorna och den bittra ryggraden fattas tyvärr. "Too much new oak and secondary malolactic fermentation?"

Men om man gillar mjuk, riktigt ekad chardonnay och hittar en högre temperatur, typ 12-14 grader är det ändå inte helt dumt. Mycket lättdrucket, liksom Georges Duboeufs något mindre ekade variant. Men man kan nog lugnt dra slutsatsen att negociantfirmor från Beaujolais inte är den bästa avsändaren när det gäller Pouilly-Fuissé... vi vet att det går att hitta mycket bättre viner därifrån. Fast då får man åka dit själv och leta hos vinbönderna (utbudet här hemma är snudd på obefintligt). Domaine Jean-Pierre Sève gör en ren oekad variant (under €10) som gjorde oss helt lyriska till en fisksoppa senast i somras.

2004 Pouilly-Fuissé "2 Terroirs" Monternot (Mommessin, Quincié en Beaujolais)

2003 Ridge Santa Cruz Mountains

Att bli av med fördomar och ändra uppfattning är bland det mer uppfriskande livet har att erbjuda. Vi provade vinerna från Ridge på Vinordic 2003 och föll inte alls pladask då - för syltiga, för söta, för tungfotade, för eldiga, tyckte vi. Efter att nyligen ha kapitulerat helt inför Geyserville, är det dags igen. Santa Cruz Mountains har ungefär samma druvsammansättning som Château Pibran: 68% cab, 23% merlot, 5% petit verdot, 4% cab franc. Men vinerna kunde inte vara mer åtskilda, här finns inget bordeauxlikt alls. Däremot är det här vinet ganska likt Geyserville. Doften är rena godiset, svartavinbärsnickel, hallonreduktion, kola, men ändå utan att tippa över åt det kletiga. Örter och blommor ger övertoner och terroirkänsla, smakfull fatbehandling berikar doften ytterligare. Men det som överraskar mest är smaken: vinets kropp är lätt, slank och saftig, och den relativt höga syran ger vinet stringens, alltmedan fatlakrits rundar av. Man kommer snarast att tänka på cab-merlot från Italien. Sötman är lite lägre än hos Geyserville, som nog ändå är det mer originella vinet av de två.

Det här är ett vin att dricka till en film: ikväll lika nysläppta och lättkonsumerade "Djävulen bär Prada".

2003 Ridge Santa Cruz Mountains (Ridge Vineyards, Cupertino, California)

2001 Château Pibran

Pibran har flera fina grannar i Pauillac, den närmsta är Pontet-Canet. Men med en cru bourgeois får man ändå rätt mycket karaktär för pengarna. Doften är rätt stor, fortfarande ung, klassisk pauillac enligt boken: cederträ, dova svarta vinbär, örter, lagerblad, lakrits och ekfat. Smaken är fyllig, knastertorr med nedtonad frukt, medelstora aningen gröna tanniner, fatig med karaktär av järn och salt lakrits. Tyvärr är mittsmaken en smula vattnig - ett hål i mitten av vinet. Men som ofta med bordeaux är vinet trots nämnda brister (och kanske delvis just därför) både gott och läskande. Det visade sig dock vara alltför mjukt för att bjuda motstånd till vår hängmörade entrecôte med rödvinssås. Istället blev den ett trevligt sällskap till salta mogna ostar.

2001 Château Pibran (Pauillac Cru Bourgeouis, Bordeaux)

2002 Le Theron Cahors

Här är vinet som klarade biffen. Pibran, vår nya fina bordeaux, stod inte upp till de höga smakerna och den tuffa rödvinsreduktionen. Det gjorde däremot det här likaledes nysläppta svarta vinet från Cahors (kanske för att såsen var gjord på samma vin). Doften bjuder snygg fatkaraktär med mörkrostat kaffe, örter och en tuff mörk merlotliknande frukt någonstans halvvägs mellan bordeaux och madiran - inte bara på kartan. S skrattar och snörper ihop munnen när vi provar innan maten. Här finns tanniner galore, och till den hängmörade entrecôten är sydvästfransosen på mammas gata. Vi sparar några flaskor 2-5 år och ser vad som händer.

Rätt kul kuriosa är att vinet släpptes i november för 149 kr utan större framgång. För 109 kr gick det däremot åt direkt, med viss hjälp av pressen. Flera systembolagsanställda bekräftar att allmänhetens intresse för nyheter är större än någonsin. Samtidigt är kvoterna mindre än någonsin. Dessutom är det generellt svårt att veta om det uppgivna antalet flaskor var allt som kom till Sverige - eller det som Systembolaget köpte in. Inte sällan dyker vinet upp i BS ett par veckor senare. Tillgångsbristen gynnar förstås försäljningstakten. Men enligt uppgift ska det bli ändring på detta redan i maj. Vi får se...

ps. Fyra dagar senare i öppen flaska har vinet inte oxiderat, tvärtom snabbmognat. Tanninerna är uppmjukade och vinet är mycket ostvänligt i sin generösa frukt kryddad med korint och kaffe. Ett fint litet lagringsprojekt alltså.

2002 Le Theron (Domaine du Théron, Cahors)

2002 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein

Det är ett sant nöje att få dricka sådana här viner. Distingerat läckra mognadstoner med honung, mandel, grape, finstämd petroleum. Smaken är härlig, lite bredare än de två nyligen provade från Hirsch, lite mer jord, mer bredd i syran och lite mindre sprits på tungspetsen. Tankarna går till en särdeles elegant alsaceriesling. De svagt aromatiska jordtonerna - insvepta i en ylletröja lånad från nån kusin i chablis - känns dock helt österrikiska.

Fler viner från Willi Bründlmayer och Heiligenstein släpps redan om ett par veckor. Men just nu har vi samma vingård från Hirsch i extra gott minne, i en mer finlemmad stil. Och de här österrikarna är klart drickvänliga redan som unga (kanske särskilt nu?) Vem vet hur kul det kan bli om vi ställer ett av Breuers stentuffa toppviner bredvid, eller något bra från Beyer, Engel eller Trimbach? Andra kandidater kanske? Det drar nog ihop sig till en jämförande provning i vår för att reda ut begreppen längs med axeln kamptal - rheingau - alsace. Jakten på den perfekta torra unga rieslingen ?

2002 Riesling Zöbinger Heiligenstein (Weingut Bründlmayer, Langenlois, Kamptal)

2003 Domaine Maréchal Pommard La Chaniere

1 mars - dags att köa igen, om än inte för detta vin. Idag lyckades vi hålla oss en timme coolare och nästan - men inte riktigt - missa kön. Bourgogne från 2003 hörde absolut inte till dagens hårdsälj, ett antal lådor stod kvar. För ett par år sedan drack vi årgång 2000 och 2001 av detta vin, ljuvligt drickbar gårdsproduktion från Pommard till förhållandevis bra pris. Så det är klart att vi vill prova, även om vi har rätt låga förväntningar efter den riskabla värmen från 2003. Doften är först lite konstigt beslöjad av rök och grusdamm. Sen får vi ren men platt frukt, mest vinbär, lite körsbär och hallon. Var är pinotkryddan, var är de ljuvliga parfymerna? När vinet öppnat upp sig doftar det nyavärldensylt med oxiderade inslag. Smaken är syltig och lite eldig med låga syror, och liknar på så vis en snällare côtes-du-rhône typ Pellerin (67 kr). Varningsflaggan är på väg upp.

Efter några timmar i öppen flaska i riktigt sval skafferitemperatur visar sig vinet från en något bättre sida. Doften har fördjupats, toner av vanilj och smörkola kommer till - och med svalkan dämpas en del av det vi inte gillar, vi får aningen mer fräschör. Ok, vi var kanske i strängaste laget. Men i princip kvarstår våra invändningar. Extra kul är det i alla fall när åsikterna går isär ordentligt om ett vin, särskilt när man ofta delar smak. Läs vår vän Holgers omdöme på Mina Viner.

2003 Pommard La Chanière (Domaine Catherine et Claude Maréchal, Pommard)