2006 Elio Grasso Barolo Gavarini Vigna Chiniera

Är hösten redan på väg? Regnmolnen hänger tungt över oss och vinden sliter i träden. Termometern visar fjorton grader nu på kvällen. Nyheterna utlovar veckor av lågtryck. Vi växlar ner från somrigt sörplande för att istället grotta ner oss i mer seriöst vinprovande, och möter upp den annalkande kylan med en god och värmande barolo.

Så sent som i förmiddags tycktes kylrummet på Hansa-Kompaniet vara ett högintressant alternativ för att svalka av sig, så vi styrde kosan dit efter långpromenad och strandbad, alltmedan himlen fylldes upp av molnbankar. Och nog fanns där en hel del kul att kika på. Skåningarna inte är särskilt heta på gröten när det gäller bättre bourgogne och barolo.

2006 Elio Grasso Barolo Gavarini Vigna Chiniera skickar ut förföriska locktoner, med vårt ytterst lovande smakprov av syskonvinet 2006 Barolo Ginestra Casa Maté i färskt minne. Efter en kortare sejour i karaffen uppvisar kupan en varm och djup sammetsnyans med bara ett par millimeter tegel i glasets kant.

Doften är tillräckligt öppen, och redan ganska så underbar. Körsbärskärnor, cocktailbär och förra årets röda körsbärssylt. Muscovadosocker, tjärat rep, frisk salvia och en liten äpplighet med associationer till calvados. Limtoner, och färska kronblad av nyponros som kommer till med mer luft.

Smaken är lite sen i starten, åtminstone efter den korta luftningen. En torr, outvecklad attack som möjligen kunde anklagas för gleshet. Men snart kliver mittsmaken i med besked - yppig och tät med stora greppiga tanniner och intensivt röda, sötfruktiga aromer. Härifrån går det bara uppåt. Det blir en rejäl smakutväxling i hela gommen, med massor av hallon, lakrits, salvia och läskpappersartade mineraltoner i den påtagligt långa eftersmaken. Lustfyllt var ordet.

Uttrycket är relativt modernt, men jäkligt snyggt hanterat. En avvägd dos ektanniner integreras med nebbiolodruvans och Monfortes naturliga strävhet. Resultatet blir en fyllig, fruktig, kassaskåpstät munkänsla - som en mer kraftfull och tanninrik version av Giorgio Pelisseros möte mellan modernitet och tradition. Utan att ha tillgång till en direkt jämförelse upplever vi Vigna Chinieras nollsexa som lite mer yppig och sötfruktig i relation till Casa Matés något stramare elegans. Grymma grejor är det hur som helst. Lufta ett par timmar för maximal behållning.

Inte minst eftersom vi förra året hade glädjen att dricka den underbara 1990 Vigna Chiniera - och därmed kunde se hur fint goda årgångar utvecklas - kan det inte bli annat än en stark rekommendation att jaga rätt på kvardröjande flaskor till ett internationellt sett konkurrenskraftigt pris.

Red & White via SB, 519 kr.


ps. Snikversionen i den här stilen kan alltså vara Pelisseros 2007 Barbaresco Nubiola som åtminstone till i övermorgon krängs för 100 DKK på SuperBest. Som referens öppnade vi Bruno Giacosas underbara - och mer traditionella - 2008 Nebbiolo Valmaggiore. Jodå, den balanserade sötfrukten fanns även där - så Vigna Chiniera är alls inget sötmonster.

pps. Falskt alarm - solen och sommaren kom tillbaka! Stranden nästa.

Sommarläsning: Vinosapien i Bandol

"Speed-shopping i Bandol – Juni 2011.

Efter att ha plockat upp min fru i ett kaotiskt Marseille går färden vidare till Cassis. Hamnbyn Cassis kan klassas som turistfälla, men skaffar man sig bara vettigt boende överlever man lätt ett gäng dagar i solen. Jag har fått hårda förhållningsregler (ransonering av vingårdsbesök) av min fru, vilket i klartext innebär en förmiddagstur till Bandol. Inte så dumt faktiskt, eftersom man får planera vad man vill ha ut av respektive besök. Inga besök i källare (har sett tillräckligt många). Inga promenader i vingården (man kör rakt igenom). Inte prova några vita (begränsad plats i bagaget). Inte ställa frågor om antal hektar eller procentuell fördelning av de olika druvsorterna. Endast försöka ta del av inställning, filosofi och människan bakom vinet. Och prova vinerna snabbt, vilket jag tycker är en fördel.

Nu är det så väl förskaffat att flera av våra favorithantverkare ligger utmed Chemin d’Argile i Cadière d’Azur. När vingårdarna ligger med bara några hundra meters mellanrum klarar man av ett hårt uppstyrt program. Typ:

09.30 Domaine du Gros’ Noré
10.15 Château Jean-Pierre Gaussen
10.45 Domaine Lafran-Veyrolles

Det här kan te sig stressigt, men eftersom valda hantverkare endast har en rosé och en röding (undantaget Lafran-Veyrolles) i sortimentet funkar upplägget mer än väl. Däremot finns det flera olika årgångar som ska rasslas igenom.

Domaine du Gros’ Noré
En av de absolut vackraste vingårdar man kan besöka. Genomtänkt och stilistisk arkitektur. Rosén är mer än ok, men inget man behöver fylla bagaget med. Däremot är deras röda Bandol en redig representant för appellationen. Vi testar 2006 (aningen tung), 2007 (fullständigt lysande), 2008 (aningen tunn) och 2009 (charmig och rättfram). Vinerna härifrån har oftast en italiensk syra vilket medför att de är klockrena matviner. Välbalanserade redan vid ung ålder, inte direkt några lagringsprojekt (2007 undantagen).

Redan nu börjar planeringen gå över styr. Min älskade fru blir kär. Inte i mig, utan i en av gårdens katter. En sådan här:

Lyckas slita loss henne med budskapet att det med all säkerhet finns att få tag på hemma. Hoppas jag inte…

Château Jean-Pierre Gaussen
Det här är en riktig skattgömma. Gillar man appellationstypiska långliggare med personlighet och kraftfull finess, då har man hittat rätt. Här finns också en annorlunda prisfilosofi. Bra årgångar kostar betydligt mer (24€) än normala/svajiga årgångar (16-18€). Det gör att möjligheten att köpa 2001 fortfarande finns kvar, medan de mer snabbmognade årgångarna är slut sedan länge. Rätt tänkt i min värld. Av erfarenhet skippar vi rosén, den brukar vara väl alkoholstirrig.
Vi kastar oss direkt på de röda och börjar med 2008 (aningen tunn), 2007 (sanslöst kraftpaket med hur stor potential som helst), 2006 (redigt vin, men lider av aningen syrabrist) och så avslutningsvis 2001 som är en uppvisning av hur bra Bandol utvecklas. Begynnande mognad, men med ett långt hälsosamt liv framför sig. Endast ett fåtal flaskor kvar till försäljning. Och gårdens hund faller inte min fru på läppen.

Domaine Lafran-Veyrolles
Nämns med allt större respekt för varje årgång som släpps. Vi har troget köpt på plats de gånger vi varit i närheten och har aldrig blivit besvikna. Härliga grejer som tål att lagras. Men de årgångar vi testar nu är ett par snäpp upp på kvalitetsstegen. Ruggigt fina viner, helt enkelt! Vi drar i gång med rosén (2010) som är en fullträff. FinareVinare som fått smaka ansåg att årets bästa rosé kanske redan var utsedd. Vi väljer att bara testa 2008 (som vanligt aningen tunn) och 2007 (årgången verkligen lyser) av deras Tradition. Lafran-Veyrolles gör en Cuvée Prestige (mer Mourvèdre) när årgången tillåter och nu finns 2007 till försäljning. Här snackar vi stort vin. Både nu och i vardande. Fullständigt magnifikt balanserat. Mörk kraft, fina syror, mogna tanniner som levereras i klockren samklang. För 24€ belönas man med en juvel för källaren. Inga djur dyker upp här.

Domaine Tempier
Jag har en liten överraskning på lut för min fru. Vi ska vara hos Tempier klockan 11.15, och vi hinner nästan fram i tid. Men här kommer vi inte undan vinkällaren. Snabbt och effektivt visas vi ner till en redan påbörjad guidning. Och vi har en sagolik tur - det är fyra fransmän i vinbranschen som precis ska börja testa foudre-prov av 2010.
Tempier gör fyra röda Bandol: Cuvée Classique, La Tourtine, La Migoua och Cabassaou. De tre sistnämnda är vingårdsviner (markant olika lägen) med varierande andel mourvèdre. Vi provar som sagt alla 2010 (foudre), 2009 (Cabassaou fortfarande på foudre), 2008 och 2007. Classique lider av att sakna frukten från vingårdsvinerna. Tourtine är lite anonym i sällskapet. Migoua är alltid sinnligt vacker och är min favorit oavsett årgång. Cabassaou är alltid ett kompromisslöst kraftpaket, ibland aningen oslipad. Årgångsmässigt är 2007 den lysande stjärnan, precis som vid tidigare besök. Sedan följer överraskningarna på varandra. Vi får i tur och ordning prova:
2002 La Migoua – härligt, kanske aningen utvecklad. Ingen kan tro att vi har en 2002 i glaset.
1992 Cabassaou – mer komplext, ungefär samma utveckling. Även 1992 var ett svajigt år.
1982 Classique – Stort vin. Fortfarande full fart. Naturligtvis moget, men satans fint. 1982 är en stor stor årgång. Tack!

Tyvärr är försäljningsfilosofin här ingen höjdare. Endast deras vita, rosé och Classique (2008) finns att tillgå - trist. Enda djuret här är en icke attraktiv mini-skorpion i vinkällaren.

Generellt tyck:
Skippa allt vitt från Cassis och Bandol. Det har helt enkelt blivit för varma årgångar på senare tid. Flera hantverkare funderar på att skippa framställning av vitingar. Eftersom man kör mer eller mindre barrique-fritt, finns en hyfsat samstämmig syn på hur en Bandol ska te sig i glaset. I rätt händer blir det kraftfulla, mörka, fylliga skapelser men ändå med en skön nypa finess. Det här är redigt vin helt enkelt. Mer och mer mourvèdre verkar vara trenden.
Prisläget är vettigt: 15-18€ i normala fall. Tempier undantaget, där kostade Cuvée Classique 20€. Årgångsmässigt lyser verkligen 2007. En stor årgång precis som 2001 och 1998. 2009 är välkomnande men aningen slapp. 2008 är som ni förstått tunn och 2006 är snarare tung i sin framtoning. Men 2007… och som vanligt… boka tid… slipa på franskan...

Speed-shopping var faktiskt inte så dumt!"

(Text: Vinosapien. Bilder: FV - hamnen i staden Bandol, byn Cadière d'Azur sedd från söder)

Mer om Bandol här.

Sommarläsning: Vinosapien i Beaujolais

"Beaujolais – Juni 2011.

På Jean Foillards gårdsplan är det fullt tryck och klockan är ännu inte ens 08.00. Inget konstigt med det egentligen, men eftersom Jean Foillard är en av förgrundsfigurerna i Beaujolais våg av naturliga vinhantverkare borde man kanske inte nyttja traktorer och bilar i den omfattning man gör. För här går trafiken i ett, från tidig morgon till sen kväll. En slarvig hantverkare har näppeligen svagare logistik. Med tanke på Foillards naturliga rykte gäller det kanske att se över samtliga detaljer i sin verksamhet. Nog med gnäll, nu över till det som verkligen berör… vinet och dess skapare.

Jag befinner mig som sagt i Beaujolais och har valt Villié-Morgon som bas. Ett av skälen är att här finns ett gäng redigt bra hantverkare (Jean Foillard, Georges Descombes, Jean-Marc Burgaud, Piron, Marcel Lapierre… listan kan som synes göras lång) i byn eller strax utanför. Att byn har en vettig restaurang med en lång glaslista (två till fyra euro glaset) gör inte saken sämre. Dessutom är omgivningen vacker, det påminner lite om en blandning mellan Piemonte och Toscana. Men saligt folktomt. Ser inte en endaste konkurrerande vingårdsbesökare under de dagar jag snurrar runt på småvägarna.

För mig var det första gången på plats, vilket innebar ett par lärorika dagar. Att skillnaderna mellan de tio Cru-appellationerna var så markanta kom som en rejäl överraskning. De som får plats i min källare är Morgon, Fleurie, Moulin-à-Vent, Juliénas och Côte de Brouilly. Som alltid är det naturligtvis valet av hantverkare som betyder mest, men generellt gäller att nämnda appellationer har mest substans.

Att Côte du Py anses vara en Cru i Morgon kände jag till, men inte att La Madone i Fleurie och att hela Côte de Brouilly i det närmaste har samma status. Gemensamt är att alla tre är gamla uttjänta vulkaner och därmed med en specifik jordmån. Mer fräschör och mer tryck i vinerna helt enkelt.

På min besökslista står i tur och ordning:
- Domaine Piron
- Georges Descombes
- Jean-Marc Burgaud
- Château Thivin
- Christophe Pacalet
- Jean Foillard

Domaine Piron
Placerad vid foten av Côte du Py och med en ansenlig areal på berget, borgar det för att domänens Morgon-viner besitter en skön karaktär. Och det är just de olika vinerna inom Morgon-appellationerna man bör kolla upp. Här finns visserligen en bred flora från de övriga Cru’erna, men de känns aningen anonyma. Varning för deras Moulin-à-Vent…på tok för ekad. Men det är deras Côte du Py man vill åt. Både 09 och 10 (tankprov) är briljanta grejer.

Georges Descombes
Sanslöst bra rakt igenom. Seriösaste vinerna jag träffar på. Spänst, energi, djup, ryggrad och en löjlig drickbarhet. Den lysande stjärnan är hans Morgon Vieilles Vignes. Släpper 09:orna först nu. Så långt ifrån en standard-Gamay man kan tänka. Lägg Descombes på minnet!
Läs mer här: http://www.wineterroirs.com/2010/11/georgedescombes.html


Jean-Marc Burgaud
Granne med Piron vid foten av Côte du Py. Fantastisk trevlig kille som leder mig förtjänstfullt genom sina olika Cru-viner. Det är här jag får inblicken hur mycket de skiljer sig. Men återigen är det de olika varianterna (4 st) från Côte du Py som sticker ut. Kanske är det en för mycket, hans Réserve borde nog in i standard-vinet och endast ha två unika vingårdslägen från Côte du Py (James och Javernières). Både James och Javernières är dock fullfjädrade gamay-dricka.
Läs mer här: http://www.jean-marc-burgaud.com/new/

Château Thivin
Nu byter vi Cru och kastar oss iväg till Côte de Brouilly, vilket utgör en enklav mitt i Brouilly. Thivins odlingar ligger i perfekt söderläge på den gamla vulkanen. Skojigt att testa en enkel Brouilly mot de mer seriösa bergsvinerna. Skillnad kan jag lova. Klassiska etiketter som värmer själen. Deras toppvin (Zaccharie) är väl ekad för min gom. Men övriga CdB är inget annat än godis.
Läs mer här: http://kermitlynch.com/our_wines/chateau-thivin/
Och här: http://www.chateau-thivin.com/

Christophe Pacalet
Christophe har ingen egen mark, utan allt som mejslas ut här kommer från köpt frukt. I vanliga fall en varningssignal, men här blir resultatet rakt igenom imponerande. Ett ruggigt bra ställe att besöka om man vill ha en buteljresa genom Beaujolais. Ärliga, konsekventa och fina viner rakt igenom. De som sticker ut är Fleurie, Moulin-á-Vent och hans friska Côte de Brouilly.
Läs mer här: http://www.christophepacalet.com/.
Och här: http://www.wineterroirs.com/2010/11/chris_pacalet.html

Jean Foillard
Villié-Morgons okrönte naturlige gamay-kung. Här är allt bra. Hittar inget som svajar. Foillard är mest känd för sin Côte du Py, men här finns också roliga överraskningar som en grymt läcker 2008 Fleurie. Den flaska som gick åt allra snabbast på kvällen efter provningen. Mer seriös är hans Π 3,14. Nittio år gamla gamay-stockar. Mer klockren fatlagring, mer ryggrad, mer seriöst och mer krävande. Inget man skickar i sig hur som helst. 2007 är aktuell årgång. Eftersom jag bor på Foillards B&B har jag möjligheten att i lugn och ro testa igenom hela sortimentet efter provningen. Han bär sonika in rubbet i köket så att jag kan svälja/spotta hur mycket jag vill.
Läs mer här: http://www.wineterroirs.com/2010/11/jean_foillard.html

Generellt tyck:
Satsa på Cru-vinerna. De allra flesta har visserligen vettiga Beaujolais-Villages, men prisskillnaden är relativt liten mot en Cru. 2009 är på väg att sälja slut, och man förstår varför. Fullknôkade med frukt och en ryggrad man inte förknippar med gamay. En atypisk årgång helt enkelt, men en långlivad sådan. Mer klassisk är 2010 med mer röd frukt och en helt annan lätthet. Naturliga viner finns det gott om. De flesta hantverkare har en sund inställning där svavling sker i samband med buteljering. Av de jag besöker, sticker främst Foillard och Descombes ut i den naturliga ligan. Förvånansvärt mycket fathantering i källaren, dock nästan uteslutande gamla sådana.

Boka tid. De allra flesta är smålirare och har självklart inte råd med personal för detta ändamål. Slipa på franskan. Engelska är fortfarande en nymodighet. Prisläget är fantastiskt. €10-12 för de allra flesta roligheter."

(Text: Vinosapien, Bild: FV, utsikt åt väst från Juliénas)

Mjuklandning i Falsterbo

McDonalds-parkeringen i Helsingör stiger på listan över årets bästa inköpsställen. Det här eleganta pinotbubblet från Gueberschwihr i södra Alsace ser vi fram emot att dricka om och om igen.

NV Domaine Eric Lichtlé Crémant d'Alsace Blanc de Noirs Brut (2007)

Tasting chez Vinosapien

En enda besvikelse. Gissa vilken! Den som till äventyrs skulle känna ett behov av att förstärka sitt innehav av toscanska representations-viner med starkt varumärke är varmt välkommen att höra av sig.

Vinosapiens noteringar här.

Midsommarskörd på Sturkö

Om vi ska försöka hitta ett tema bland de viner som i goda vänners lag konsumerats sedan i onsdags, så är de små ekfaten genomgående. Rensning i källaren, och viner som kan tänkas göra sig bra i grillsammanhang.

I torsdags drack vi den omtvistade versionen 2008 Aurora Barricadiero, en ekologisk/biodynamisk montepulciano från Marche. De franska barriquerna (tredjedelen nya) är snyggt integrerade i den rika frukten, såpass att det är svårt att säga varifrån aromerna av tobak och choklad härrör. Andra har haft synpunkter på för låga syror, men till hamburgare från grillen jobbade vinet så bra att vi inte kan komma med några som helst invändningar. Tvärtom - ett mäkta populärt tjut bordet runt.

Här målas det också flödigt med fatpenseln. Vi möts av de där kryddvarma, bränt rostade tonerna som så ofta förekommer i toscanare (julmust brukar vara slutstationen på det här uttrycket). Druvornas egna aromer - cab, merlot, syrah - blurras ihop till något som egentligen är ganska opersonligt - Barricadiero är ett mycket roligare vin ikväll. Tyvärr är ångerveckorna på 2004 Ghiaie della Furba slut sedan länge. Hoppas det blir bättre med tiden, men fan trot...

Är det något man kan i Bordeaux (förutom att ta betalt) så är det ekfat. 2005 Château Clément-Pichon var det allra billigaste vinet i SBs bordeauxsläpp hösten 2008. Vinet har fått lite mer djup sedan dess, och är en riktigt harmonisk och drickbar historia med choklad och blyertspennor bland fataromerna. Schysst snackevin i sommarkvällen. Det känns bra att ha en flaska kvar att återkomma till.

Fredagskvällen startades upp med Marc Olliviers lätta röda. Inga ekfat i sikte, istället ett läskande och charmfullt vin med en beaujolais-lik granitmineralitet. 2009 Domaine de la Pépiere Cuvée Granit är precis lika gott som vanligt, flaskan slinker ned utan prut. En stapelvara hemma och borta.

Begagnade ekfat i ett rött från Madiran, men blint hade vi nog gissat Toscana. Mörkt rödbruna toner, bränt socker, minst ett par russin och början till julmust/cola i doften. Rätt fyllig kropp, men samtidigt lite ospänstig och trött. Tanninerna är mjuka, i stort sett nedsmälta. Syrorna måttligt fräscha, alltför märkta av det heta året som också gör sig bemärkt genom lite alkoholvärme  i svansen. Ingen av oss tycker att 2003 Château Bouscassé är så värst kul ikväll, det var mycket bättre för ett par år sedan. Hög tid att dricka upp. Sista flaskan.

100% nya ekfat, och vilken skillnad i uttrycket. Färgen är svart som natten, och här bjuds en lätt rustik, traditionellt bordeauxlik doft. Rostigt järn, greve hamiltons piptobak, snus, kokkaffe och jord. Allas mungipor skickas snabbt uppåt! Smaken är lika karaktärsfull den: god osöt frukt, lagom barska tanniner och läskande mineraler - ett uttryck som som kombinerar det rustika med det eleganta. 1999 Domaine Capmartin Cuvée de Couvent är ett hederligt moget rödtjut som inte tänker ge upp än på många år.

1999 Künstler Reichestal Pinot Noir

Sista glasen hemma i Stockholm, innan augustikvällarna kommer, får bli en mogen spätburgunder. Så tyskifierade har vi blivit under senaste året, att en flaska av det här slaget känns som hemmaplan. Vi tror oss veta ungefär vad vi kommer få, men med hela tolv år i ryggen kan förstås vad som helst hända. Hur pass bra druvmaterial skördade Günther Künstler i den goda årgången 1999? Körde han på med för mycket fat? Vi har faktiskt ingen aning.

1999 Künstler Hochheimer Reichestal Pinot Noir är som väntat en visuellt mogen uppenbarelse - varmt brunröd, transparent med tegelkant. Med näsan rakt ner i karaffen får vi rent ohemula mängder malört - men i glaset bjuds en mer balanserad doftbukett, om än av ärke-tyskt snitt. Rejält komplex med noter av malört, multnad, mint och fudge. Rostigt järn och ankomna jordgubbar, späntved och tigerbalsam. Ett sniffarvin, utan tvekan.

Smaken är ganska generöst fruktig, med riktigt god intensitet och så den där typiskt viskösa, krämiga munkänslan som tyskarna gillar så mycket. Här finns drag av undervegetation, liniment och tigerbalsam som hänger med hela vägen ut i den långa, mintiga, lakritsfisk-salta och bara aningen alkoholvarma eftersmaken (13,5%). Tydligt adresserat till lustcentrum, som svarar med ett njutningsfullt purrande. Fantastiskt gott! hojtar S.

En sak är klar. Man måste gilla den lite egenartade tyska pinot-stilen för att uppskatta det här. Men om man gör det, så får man i gengäld väldigt trevliga mognadstoner och en rätt saftig laddning av pinositet som fortfarande har fräschören i behåll. Bättre än väntat - ja, riktigt bra utdelning faktiskt. Tio års lagring ingår i priset, tack för det! Dricks allra bäst vid en temperatur runt femton grader.

Gott om flaskor kvar, 199 spänn.

FV recenserar recensenterna #1

"Arkitekterne bor sjældent i lejlighederne i de almennyttige boligselskaber de har været med til at tegne..... hvem anmelder anmelderne ??..." skrev en anonym kommentator häromdagen.
Ja, vem gör egentligen det? Varför inte vi... det är en faktiskt en god idé att ta upp ämnet och inbjuda till diskussion med raka puckar. Först ut på banan är, inte helt oväntat:

Bengt-Göran Kronstam - Dagens Nyheter och Allt om Vin

BGK är utan tvekan den skribent som når flest svenska läsare, genom landets största dagstidning. Dessutom är han hedersordförande i sin egenhändigt instiftade Vinskribenternas Förening. En vanlig iakttagelse när det gäller BGK är att han gillar att sitta på många stolar samtidigt: orreforsglas, dagspress, vinböcker, vinmagasin och "världens enda eu-certifierade tävling i prisvärde". Dessa olika fora ägnar han åt en alltmer besvärande cross-promotion av sig själv och sina varumärken.

För Dagens Nyheter är troligen uppdragsbeskrivningen att bevaka viner ämnade för den breda "allmänheten". BGK anser sig vara expert på den svenska smaken, och delar ut råd till den genomsnittliga läsaren om vad han/hon bör köpa på Systembolaget, baserat på sin mångåriga "expertis". Sedan många år har vi känslan av att rekommendationerna - ofta med ett lätt beskäftigt tonfall - handlar om vad "du" bör dricka - "blanda med fruktsoda och du får en lättdrink som väcker sinnet utan att tynga omdömet" - snarare än att berätta vad BGK själv uppskattar.

I DN är allt som kostar över 90 kr "lyxviner" eller "festviner". Detta i ett Stockholm där folk i allmänhet bor i bostadsrätt, äter och dricker på restaurang, pratar i ny iphone, tittar på ny led-tv och kör sin nya fina bil. Är 79 kr allt som blev över, eller är det vad BGK statistiskt sett kommit fram till att vinupplevelsen anses vara värd? Om det nu verkligen är så illa, borde han lägga mer energi på att vidga läsarnas vyer och öka förståelsen för vinet som konsthantverk. Det vore inte heller dumt om han började behandla läsarna som vuxna människor och drog ner på beskäftigheterna. Skrev sina texter ur ett vinkulturellt perspektiv, snarare än att fixera sig vid prisvärdet.

För magasinet Allt om Vin är målgruppen de hyggligt vinintresserade i övre medelålder, som tycker sig behöva en ledstång att hålla i. Magasinet är beroende av annonser från vinbranschen för sin överlevnad, och annonsörerna är beroende av tidningens goda betyg för sina annonser. Den här omfamningen kan knappast vara gynnsam för tidningens integritet. Man är helt enkelt tvungna att skriva "Bästa Köp" och "Rekommenderas" om industriviner och bag-in-box, även om man kanske innerst inne inte vill det. Och så långt har det gått, att själva orden blivit kontaminerade.

I en tidning för intresserade läsare är det anmärkningsvärt att man inte utgår från själva vinerna och letar upp dem varhelst de finns, utan nöjer sig med att slaviskt följa Systembolagets utsläpp. Samt att bevaka käpphästen Beställningssortimentet - men, nota bene, bara för de importörer som skickar in gratis varuprover till redaktionen. BGK vill väldigt gärna ta åt sig äran för Beställningssortimentet, och framhåller ständigt dess fördelar, trots att samma viner bevisligen finns att köpa betydligt billigare från utlandet. Varför skriver han inte om dessa nya möjligheter?

Slutsatsen är att BGK känns omodern och med tiden lär tappa i relevans allteftersom konsumenterna blir mer självständiga - men det har inte alltid varit så. I början av nittiotalet var vi många som tog till oss BGKs inspiration när han skrev om nya viner och områden på ett entusiasmerande sätt. Idag påminner han mest om en skiva som hakat upp sig. Samma producenter, samma viner, samma käpphästar, samma formuleringar och en mycket måttlig upptäckarlusta vid sidan av det han föresatt sig att bevaka. Men av allt att döma duger upplägget gott att leva på för en tidig femtiotalist. Kan vi hoppas på pension 2016, eller?

2009 Van Volxem Scharzhofberger Riesling Erste Lage

Vid Grosser Ring-provningen 2009 var det vildhjärnan Roman Niewodniczanski som stal showen för oss. Förutom hans jättelika uppenbarelse var det överraskningseffekten i hans viner som gjorde oss helt perplexa. Aldrig hade vi smakat något liknande från Saar - fullvuxna, kraftfulla viner, utjästa till en alkoholstyrka ungefär i klass med Rheingau, men med den typiskt svala aromatiken i behåll. En back-to-the-roots-style - eller åtminstone tillbaks till 1800-talet då områdets rykte var världsledande - allt enligt Roman. Sedan dess har vi helt glömt att följa upp relationerna, men lyckligtvis påminde Nettare-Anders oss nyligen om att göra slag i saken.

2009 Van Volxem Scharzhofberger Riesling Erste Lage är ljusgult, mer färgintensivt än Egon Müllers nästan vattenklara viner. Doften består först bara av två intryck, men väldigt tydliga - gröna äppelskal och våt slipsten. Efterhand öppnar vinet upp mot mer av persika, nektarin, grapefrukt och gröna örter.

Vid första klunken kan vi direkt konstatera att smaken är rikare än doften: fullmogen frukt med drag av alla delar i ovanstående fruktkorg, och kanske särskilt grapefrukt, fast utan bitterhet. Men för att återgå till första sniffen är det två förnimmelser som verkligen ger vinet dess karaktär i munnen - strukturen av gröna äppelskal och de steniga, nästan ståliga mineralerna. Eftersmaken kommer med både märkbar fruktsötma (uppskattningsvis 15-20 gram matchat mot 12% alkohol) och en närmast mintig svalka.

Det här är utan tvekan ett enastående vin, men också klart egenartat och avvikande för att komma från Saar - inte minst eftersom våra smaklökar för tillfället är inställda på Egon Müller. Till priset kan det inte bli annat än en solklar rekommendation. Vi följer upp framöver.

Belvini, €24,90.

Hervé Tucki presenterar La Chablisienne

När VM i grenen "vinkooperativ" går av stapeln kan man egentligen bara tänka sig två finalister. Den ena är Produttori del Barbaresco och den andra måste vara La Chablisienne. Ett hedersomnämnande bör också gå till Wzg Mayschoss-Altenahr, som faktiskt är världens allra första odlarkollektiv - grundat 1868 och still going strong.

Dagens lunch tillbringade vi med den livlige och entusiastiske företrädaren för La Chablisienne - Hervé Tucki. En blåögd fransos med underbart hemkokt engelska som han flera gånger bad om ursäkt för, helt i onödan. Hervé har gått i sin fars fotspår med den äran, pappa var nämligen innehavare av precis samma jobb fram till 1995. Vi gör det lätt för oss och dumpar provningsnotaterna utan krusiduller.

NV Cave de Bailly Crémant de Bourgogne Blanc de Blancs
Äppligt, rent och friskt med mjuk mousse. Snygg och champagnelik apéritif utan anmärkningar (men inte från Chablisienne, alltså)
BS, 135 kr.

2009 Petit Chablis "Pas si petit"
Omedelbar doft med ylle och örter. Återhållsamt äpplig frukt med lätt kartiga toner. Frisk, stram, ganska rik smak i lite enklare stil med citrus-syror och äppelkartighet. Viss intensitet och längd. I det varma året lite generösare än sin modesta appellation. Fasta sortimentet, 109 kr. (85)

2007 Chablis Cuvée LC "La Sereine"
Snygg doft med viss utveckling och diskret mogen frukt. Fin citrus med en liten tulo/honungston. Havssand och tång, kittlande mineraler. Bra syror i en elegant och välproportionerad kropp, måttlig skala men god längd. Fin drickbarhet nu. BS, 149 kr. (87)

2006 Chablis Vieilles Vignes "Les Vénérables"
Rik doft med fetare gulfrukt och integrerad fatkaraktär. Lemon zest och gul persika, hög druvmognad med en anstrykning av honung. Fin utveckling i flaskan med början till knäck och nötter. Rätt så fyllig smak med viskös textur och infattade syror åt det lite lägre hållet. Rikliga aromer, behaglig värme och god bredd i avslutningen. Expansivt och givande vin med associationer till Côte-de-Beaune.
Skönt att dricka på egen hand, eller kanske med grillad fisk.
Det här ser vi gärna igen. BS, 179 kr. (88-89)

2008 Chablis 1er Cru "La Singulière"
Ung doft med sten och blomma, fin örtighet och flintrök - bra transparens för terroir. Riktigt slank och elegant uppvisning i munnen med föredömligt fokus i syrorna. Bra intensitet och en lång, underbar finish. Gott redan nu om man så vill, men också extremt lovande inför framtiden. Konsistent med två tidigare intryck - det här missar vi icke att lägga undan. En höjdare som numera återfinns i det fasta sortimentet, 159 kr. (90+)

2006 Chablis 1er Cru "La Singulière"
Återhållsam doft med gula aromer av citrus och äpple, antydan till fetma. Mer av stenar kommer tydligt efterhand. Småfet smak med lägre syror och ganska rik frukt, men i avslutningen tippar balansen över åt det alkoholvarma. I nuläget lite anonymt, den förra nollsexan var mycket roligare. (87)

2004 Chablis 1er Cru "La Singulière"
Perfekt färgnyans, fin lyster och viskositet i glaset. Ytterst läcker nos med gräddiga/krämiga drag och diskret fatkaraktär med antydan till nötter och smör. Komplex och fängslande mineralitet med dragningar åt det exotiska och animaliska. Rik, välbalanserad och harmonisk smak med bra fräschör och vänlig syrastruktur. Riktigt gott och behagfullt vin, även om doften lovade lite mer än smaken kunde uppfylla. Dricks nog bäst nu. (90)

1991 Chablis 1er Cru "La Singulière"
Gul färg. Klassisk mognad i doften. Citronolja, barrträd, späntved, sten och stål. Associationer till firne som i äldre rieslingviner. Mycket elegant smak med frilagd syrastruktur och stenig/stålig mineral-karaktär. Knivskarpt fokus och suverän längd. Det är i munnen vinet glänser, framförallt till torskryggen med smörsås visar det verkligen framfötterna. Fin upplevelse med imponerande hållbarhet. Kan nog leva några år till, nota bene serverat från magnumbutelj. (91) med bonus för erfarenheten.

2004 Chablis 1er Cru Vaulorent
Ljust halmgul med gröna reflexer. Örtig, flintrökig och stålig doft med grön aromprofil och bra höjd. Diskret ek och en gnutta smör. Kraftfull snarare än elegant smak med stadig citrussyra och rejäl längd. Vinet är riktigt lovande men fortfarande i yngsta laget, och bör gärna sparas några år till. Ligger i pipelinen för test på hemmaplan - men nu tycks det vara läge att lagra i stället för att dricka. Hur som helst riktigt bra utväxling för pengarna - inte minst som det mesta av lagringen är avklarad. 1200 flaskor i juni, 199 kr. (90)

2002 Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre
Rikt gul färg. Stor, fet och smörig doft med bokna äpplen, cider och äppelmust. Framskriden, rik och äpplig smak med oxiderade toner. Tyvärr har vinet har tappat stunsen, och det tycks inte bara gälla denna flaska - alltså säkrast att avstå. Synd på bra år och bra läge.
600 flaskor i augusti, 199 kr. (-)

2004 Chablis Grand Cru "Château Grenouilles"
Ljust gröngul nyans. Doften är först lika knuten som en sten. Motvilligt frigör sig grusdamm och mineraltoner, samt en gnutta vit blommighet. Det här tycks fortfarande vara galet ungt! Men i munnen överraskar vinet genom sin relativt öppna och ytterst välbalanserade personlighet, med bra extrakt och kropp, snyggt inbäddad syra och en lång mineraldriven eftersmak. Provningens bästa vin, härligt att dricka, passar utmärkt till ost som comté. 300 flaskor i augusti, 449 kr. (92)

1997 Chablis Grand Cru "Château Grenouilles"
Gröngul färg. Elegant doft med inslag av grus och smörighet över gul citrus med hög fruktmognad. Diskret ylle och fina mineraltoner. Bra utveckling i flaskan med lite terpentin och ved, samt antydan till kemilåda. Bra balans i munnen, adekvat men inte markerad syra. Årgången ger en viss värme och god intensitet i aromerna. Generöst vin med diskret oxidativa drag. Om druvorna hade skördats något tidigare skulle nog balansen ha varit ännu bättre. 300 flaskor i augusti, 479 kr. (89)

Slutligen lockar det att prova nollåttorna från Montée de Tonnerre och Mont de Milieu - båda finns just nu i BS. Årgången är exceptionellt bra, vilket med all tydlighet bevisades när Union des Grands Crus de Chablis var i stan förra våren. La Singulière och Fourchaume har vi tidigare skrivit om här. En längre utläggning om begreppet "mineralitet" har kooperativet publicerat här.
Intressant läsning!


Importören Vinunic arrangerade provningen på Brasserie Bobonne.

2008 Monrosso Chianti vs. 2009 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône

Vi kan inte riktigt släppa de aromatiska likheter som emellanåt dyker upp när det gäller seriös chianti och dito gigondas med omnejd - särskilt de här två egendomarna kan tjäna bra som exempel. Men ikväll, när vi väl har vinerna bredvid varandra, blir skillnaderna rätt så tydliga. Inte minst när det gäller struktur och fyllighet i munnen - även om det finns klart gemensamma drag någonstans bland körsbärskärnor och svartpepparkorn...

2008 Castello di Monsanto Chianti Monrosso har en transparent, medelljust blåröd färg med varma nyanser. Doften ger inledningsvis lite reduktiv sump, men öppnar snart upp till finare körsbärskärniga toner, med mörkröda körsbär, svart te, grusjord, svartpeppar, torkande örter och solvarma stenar. Bra höjd efter ett tag i glasen. I munnen får vi friska syror i en rejält kärnig, medelfyllig smak med goda körsbär, sötlakrits, krydda och svartpepprig energi. Bra längd med både kraft och elegans. S gillar den här flaskan bäst.

2009 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône är tätare, nästan opakt blårött med lila kant i karaffen. Doften bjuder på mosade färska bär - som en smoothie av blåbär och körsbär med mjölksyrliga toner åt youghurthållet - samt en tydlig syrahkomponent med viol, lakrits, järn och svartpeppar. Den lokala garriguen bidrar glatt med en nyplockad bunte av örter. Smaken är fyllig och behagfullt körsbärskärnig. Rätt så rik och tät med friska syror, mogna tanniner och riktigt bra grepp med en obetvinglig mineralkaraktär, likt krossade stenar. Ingen störande alkohol, men avslutningen är generös och lång med feta lakritsremmar och gott om örter - precis som vi hoppats. T favoriserar.

De så kallade "vinskribenterna" skriver gärna om "fynd" i de billigare "segmenten" som teoretiskt sett kan tänkas passa den breda "allmänheten". Frågan är om de själva dricker det massproducerade plonket de rekommenderar - när det finns bättre att tillgå? Vi har väldigt svårt att tro det, men å andra sidan: att inte dricka det man skriver upp vore ju rena hyckleriet. Det enda raka måste vara att utgå från hemmabasen och de egna preferenserna, och det skulle hur som helst aldrig falla oss in att reka något vi inte med säkerhet kommer att beställa och dricka igen. Kvällens duo är båda riktigt schyssta viner till väldigt hyggliga priser. De bör tilltala såväl kräsna vinnördar som, tja - vem som helst på jakt efter ett par flaskor garanterat gott rött att dricka rakt av i sommar.

Bristly via BS, 99 kr och Domaine via BS, 109 kr.

2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac

Det är nästan precis ett år sedan vi blev golvade av Guilhem Dardés 2007 Terrasses du Larzac - ett av de godaste languedocviner vi hittills haft äran att sätta i oss. För att erbjuda bästa möjliga förutsättningar för återseendet grillar vi lammkotletter och halstrar tunna skivor av zucchini och aubergine.

Vinet består av lika femtedelar cinsault, syrah, grenache, mourvèdre och carignan - hela södern i ett glas. Det intressanta är hur de olika beståndsdelarna mognar olika snabbt, och på olika vis. I teorin kunde man tänka sig att vinet skulle spreta, men i verkligheten sitter allt ihop på ett perfekt sätt.

Sedan förra året har mycket av det unga grenache-rika bebishullet vuxit in, för att istället frilägga vinets sagolikt friska syror. Den förvånans-värt seniga strukturen, ihop med nästan norra rhône-lika aromer av tranbär och slånbär, berättar att andelarna av syrah och cinsault kommit loss ordentligt.

Områdets fina örtflora är buslätt att nosa upp, men det märks inte ett spår av alkoholvärme eller syltighet. Fräschören och längden är det vi tänker mest på, och i sin funktion som fettspjälkare jobbar vinet helt föredömligt. Uppfostran i använda demi-muids gör att vi slipper risken att störa oss på träsmak.

S är helt salig och utnämner till det godaste röda vi druckit på länge. Det är lätt att instämma - exempelvis känns fredagskvällens gubbdricka 2004 Rollan de By Médoc i jämförelse som ett rätt ointressant vin, ektungt, trubbigt och glädjelöst. Det här är minst fyra-fem pinnar bättre. Adieu Bordeaux - Vive le Languedoc!


Vinik, 185 kr. Den aktuella årgången är 2008.

2009 Egon Müller Wiltinger Braune Kupp Riesling Kabinett

Att blogga om vin halkar raskt ner i prioritet nu när högsommaren redan tycks vara här. Men vi måste bara  dela med oss av ett litet, litet vin till. Nu när upplevelsen råkade vara häftig nog.

2009 Egon Müller (Le Gallais) Wiltinger Braune Kupp Riesling Kabinett har en återhållsam, elegant doft med aningar av grönt äpple, lime, nektariner, stål, sten och talk. Ytterst lovande, men som vanligt när det gäller verklig storhet är det i munnen det händer. Wow, vilka sagolikt rika, friska och rena riesling-aromer! Åh, vilken sjungande syra! Aj, vilket sanslöst grepp, vilken struktur, vilken kompexitet i mineraltonerna. Här finns en kryddighet nästan som av ingefära. Vi pratar balans, elegans, finess, harmoni. Hela härligheten kommer i en kropp lika slank och viktlös som en ballerinas. Detta är flytande lycka, det är absolut världsklass, och det måste vara själva definitionen av vad högklassig riesling-kabinett egentligen handlar om.

Belvini, €24,90.

Gubbamiddag #8

Dags för gubbsen att ses igen. Man kan nästan förutsätta att det vankas moget när det är moget folk runt bordet, och så kommer att ske även ikväll. Mogna vita provar vi dock alltför sällan. För att sätta saker i perspektiv svischar ett par föråkare förbi. Den första får vi ute på balkongen, i relativ svalka under den stora vita markisen, med utsikt över glittrande blått vatten. Ljusgula immande glas med bubblor i. Doften ger unga, rena citrustoner med lätt brödighet. Chardonnay, som det tycks. Smaken är slank och relativt outvecklad med ren och ljus fruktighet, bra mineralkänsla och en mousse som inte upplevs riktigt så finkalibrig som man förväntar sig i champagne. Gott och uppfriskande, utan att på något sätt vara stort. Vi provar att gå ner för landning i Trentino, bland de bättre kvaliteter som görs där.

2000 Nicolas Feuillatte Blanc de Blancs Brut

Så över till ettan i den vita uppställningen: ljust halmgul med lite grönskimmer. Mild, ungdomlig doft av citrus, lemon zest och päron. Riktigt snygg fatkaraktär med vaniljstång, nougat, finstämd kryddighet och ljus rostning. Faten känns hemmahöriga i antingen Bourgogne eller Bordeaux. I munnen en mjukt silkig inledning, harmonisk och livlig mitt och en lång kryddig eftersmak med efterhängsna aromer av päron och persika. Gensvaret runt bordet är mycket positivt, det hummas lustfyllt om ung bourgogne. I så fall skulle man kunna tänka sig en meursault. Men finns det inte också en liten sauvignon-ton? Egentligen skulle det lika gärna kunna vara en bra ung bordeaux blanc eller californisk fumé blanc. Det är faten som har ordet, men de uttrycker sig med stil. Gissa om hakorna faller till bordet när flaskan avtäcks.

2009 Barone Ricasoli Chardonnay Torricella Toscana IGT

Blint ljuger inte. De positiva omdömena är enhälliga. Enda stora invändningen är att vinet inte klarar uppstigningen mot rumstemperatur, utan viker ned sig vid sådär femton grader.

Gul färg. Fullt mogen, vaxartad doft, först något unken med antydan till ylle. Mognadstoner åt skolåda till. Viss grönhet med mynta, utvecklas efterhand till ett floralt skimmer. Tydliga mineraltoner. Boudin, eller blodkorv, säger E och det går absolut att förstå vad som menas. Rätt kraftfull smak med stadig syra, stenig struktur, och måttlig substans i mitten. Lång, bestämd eftersmak, rätt intensiv med gott om mineralkaraktär och antydan till bitterhet. En matkrävande balans. Spontant verkar det som en torr chenin blanc från Loire att döma av syra och sten. Mognaden säger 90-tal, kanske rentav slutet av 80-talet. Det är inte chenin blanc, men franskt 90-tal, får vi veta. Ja, då måste det vara bourgogne. Troligen inte chablis eftersom syran inte är fullt så spetsig och stålig. Inte så fruktig som en meursault. Med den tydliga mineralkaraktären gissar vi Puligny-Montrachet. Bingo! 

På bynivå att döma av kvaliteten, god men inte topp.

1998 Domaine Jean Monnier Puligny-Montrachet "Les Petits Nosroyes"

Kvällens minst populära vin. Blev dock bättre för varje timme - mer ungdomligt och floralt - och stod upp när ettan lagt sig.

Rikt gyllengul färg. Stor doft av smör och honung. Rik mogen frukt, uppenbart från ett toppläge. Aprikoser och torkad frukt. Bivax, metall och mint. Bokna äpplen. Det här känns klart bekant, alla bitar passar, och den där smörigheten hittar man ibland i mogen chablis grand cru (ja ibland även i ung, som Clotilde Davennes 2008 Les Clos). Vackert mogen smak men bra spets och elegans i syran. Något uttorkad frukt, bra mineralkaraktär, fin utklang. Utmognat, nästan åldrat vin. Det har nyligen passerat kullen, förmodligen en 80-talare. Doften är bättre än smaken, men vinet är hur som helst enastående gott och bra.

1995 Domaine Vocoret Chablis Grand Cru Valmur

Det var som attans, så ung ändå. En stor årgång som 1995 ska väl hålla i trettio år? Ännu en kandidat för premox-utredning? Läs mer om året här.

Gul färg. Märklig, säregen doft med mognadsutveckling, enormt komplex och spännande att utforska. Mynta och tobak är två tydliga spår i början. Tobaken liknar närmast en slarvigt diskad askkopp av sten, den stämman är rätt högljudd och överröstar andra subtilare noter. En tydlig grönhet i kombination med mycket mogen frukt. Fänkål, och mineraler nog för en smärre fisk- och skaldjursdisk. Smaken går på direkt attack, med osöt mogen frukt av väl tilltaget format. Rejäl intensitet och viss eldighet, utan tvekan rätt hög alkohol. Adekvat syra också, alla mätare är på topp. Tobakstonerna går igen, grönheten likaså. Kraftfullt och lite spretigt med antydan till bränna i eftersmaken. Ett kraftpaket från ett bra, varmt år. Vad tusan kan detta vara? Det liknar inget annat. Rhône? Pouilly-Fuissé?

1996 Nicolas Joly Clos de la Coulée de Serrant Savennières

Om det inte liknar något annat så är det Nicolas Joly. Tänkte vi förra gången vi fick Coulée de Serrant blint. Då gällde det nollfemman, i en helt annan stil med mer botrytis och oxidation. Det var väl runt millennieskiftet han ändrade på sitt vinmakande. Vilket år närmare bestämt? Flera runt bordet håller kvällens nittiosexa som den bästa Coulée de Serrant de smakat. Själva tycker vi att vinet är mer intressant än underbart.

Gul färg. Ren och elegant doft som utan omsvep berättar om druva och ursprung. Kvittenäpple, citron och vitt vingummi. Fin mognads-utveckling som på ett perfekt vis lyckats bevara och konservera ungdomens charm. Lätta blomsterskyar, antydan till fetma med honung och smör. Inga aviga toner, inga orenheter. Lättfotad, osöt och elegant smak med underbar viskositet i munnen. Slank och fet på samma gång, hur får man ihop den bilden? Vackra syror och honungstoner. Den kraft som finns tar sig fram genom att göra piruetter på tårna. En perfekt sammanhållen, helt harmonisk upplevelse med härlig längd på eftersmaken. Vilken drickbarhet, det här utan minsta tvekan kvällens vin. Måste vara en chenin blanc från Loire, rena praktexemplet! En nittotalare, det doftar som en vouvray.

1997 Domaine des Baumard Savennières

Kvällens bästa är alltså Baumards standardtappning, minsann. 
1997 var ett toppenår i Loire.

Iskall servering, immigt glas med ljust rödvinslik färg och blå nyanser. Doft av jordgubbar, hallon och lakrits, omedelbart god på ett skönt, naivt sätt. Intensiv, saftigt fruktig smak med bra struktur och anis/lakrits-sälta. Rätt gott om alkohol, men också en utmärkt balans. Härlig drickbarhet och ungdomlighet. Så lätt att njuta!

2007 Domaine de la Mordorée Tavel Rosé La Dame Rousse

En varm dag som denna smakade en iskyld grenache-rosé perfekt till chèvre och comté.

2005 Christian Barrot Terroir

2005 introducerade Domaine La Barroche en ny cuvée för huvudsakligen grenachedruvor från egendomens yngre stockar - 15 till 25 år gamla - i vingårdarna Cabrières och Pieds Longs, traditionellt vinifierad i emaljerade betongtankar och uppfostrad i stora foudres. Av någon anledning fick nollfemman heta som pappa Christian, istället för att få gårdens namn. Det gjordes inte mer vin det året än att hela partiet kunde säljas via den danske importören Erik Sörensen.

2005 Christian Barrot Terroir Châteauneuf-du-Pape har en utvecklad färg - sammetsröd/brunröd med tegelkant. Doften är mineralisk och dovt vinös med järn, kalk och stenar. Inga primärt framfusiga bärtoner finns kvar, istället komplexa, urläckra drag av katrinplommon, jordgubbssylt, hallon, fikon, nypon, tranbär och riven muskot. Skogsgolvet liknar det i en bra bourgogne, med våt mossa och väldigt tydlig stensöta. Aj, så gott! Vi återkommer till glasen om och om igen för att fånga in hela härligheten.

I munnen serveras en rik, mogen smak med härlig fruktkropp, friska syror och integrerad alkohol. Tanninerna är silkeslena, munkänslan viskös - men det finns också ett riktigt bra grepp med goda örter och massor av stensöta. Aromerna är underbart komplexa med inslag av mogna plommon, ljus choklad och blomme i madeira. Ett enastående gott vin - harmoniskt och smeksamt, moget och komplext.
Pure pleasure!

Vi misstänkte starkt att den här nollfemman skulle ha hittat hem nu, och det stämde. För tre år sedan var alkoholens tyngd klart mer kännbar, och aromerna mer dominerade av "brunt", som torkade fikon och katrinplommon. Märkligt vad lite lagring kan göra...


Erik Sörensen, 159 DKK i juni 2008. Ett kap, med full utdelning.

ps. Sista årgången någonsin av detta vin köper man här.

2008 Le Vieux Donjon

Det räcker med att vara borta från södra rhône-viner en dryg vecka för att än en gång överraskas av deras underbarhet. Så fånigt lättlurade vi är. När maten är mättad med rostade, varma toner från Provence, Languedoc eller Nordafrika finns inget bättre. Buteljerad lycka!

2008 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape har vi kommenterat flera gånger förut. Ärketraditionella doningar av bästa slag - en enda cuvée och inget tjafs. Det fina med mellanårgångar är den omedelbara tillgängligheten, och den här nollåttan är ett riktigt lyckat exempel. Det svala året yttrar sig genom framträdande tranbärstoner i frukten, sval och frisk garrigue, rätt höga syror med god längd och en beskedlig alkoholvärme - enbart tillgångar att räkna hem när maten står på bordet.

Bäst agera medan flaskor finns. Nu i juni blev nollnian tillgänglig i BS. Utan tvekan ett större vin med rejäl potential för utveckling, men också i definitivt behov av fem års lagring.


Bristly via BS, 299 kr. Gute Weine, €25.

Francesco Ricasoli & Carlo Ferrini på Esperanto

I glasen har vi sex fatprover från olika vingårdar som förmodligen ska ingå i 2010 Castello di Brolio. Bara tior alltså - enligt enolog-legendaren Carlo Ferrini den bästa toscanska årgången sedan 1990. De tre första glasen visar upp en sagolikt tät och frisk sangiovese-frukt med nästan omärkbara fat. Bara det fjärde har fått en alltför blöt kyss av ek. Det är intressant att se hur de olika vingårdarna uttrycker sig, och dessutom kul att få prova Gaiole-versioner av ren cabernet sauvignon och sjungande syrlig merlot. Vidöppna nu, och väldigt goda. Det går inte att låta bli tanken: om vinmakarteamet rackade om till ståltankar eller botti nästa vecka, eller ännu hellre tappade upp på flaska prontissimo, så skulle resultatet bli helt perfekt.

Mellanspel med charkuterier: 2010 Albia är en ljus rosé i elegant stil. Stramt kalkstenssyrlig i munnen, mineralisk och lätt skaltonad i strukturen. Seriöst framställd genom pressning - ingen biprodukt av rödvinstillverkning. Här har baronen knåpat ihop en klockren sommarhit! Riktigt bra för 89 pix (säljstart 9 juni, har kvalat via BS).

Förrätt: skivad pilgrimsmussla och havskräftstjärt med syltade päron, korngryn och grillade kycklingskinn på en puré av aubergine. Jämfört med tidigare år har 2010 Torricella Chardonnay dragit ner ordentligt på ekfaten och därmed blivit mycket renare och snyggare. Underordnade sig smakerna i maten på ett fint sätt.

Baronen visar upp sin kassakossa 2010 Formulae, en chianti-sangiovese från kontrakterade odlare. Han hade lite otur med tajmingen, eftersom den stora nyheten för dagen var ett förslag om straffbeskattning av mängdrabatt på Systemet. Båda boxarna var dock rätt seriösa, om än ganska anonyma. Vi föredrog nog maremma-lådan 2009 Mille855.

Helstekt vaktel med fagioli och potatispuré smakar inte dumt till sangiovese. Till pippin drack vi 2009 Brolio Chianti Classico - enligt Carlo Ferrini en riktigt knepig årgång - där alla druvor från de dyrare vinerna fick gå rakt ner i en ovanligt bra version av standardtappningen. 

Med Francesco Ricasoli på stolen bredvid fick vi tillfälle att diskutera ett par angelägna saker. Dels den i vårt tycke alltför generösa ekhanteringen i Castello di Brolio, som gör det nödvändigt att vänta med att dricka tills vinet blivit typ sju år gammalt. Dels det kära gamla ämnet hur olika årgångar står sig i dagsläget. 1997 och 2000 - drick upp. 1999 och 2001 - i fin form, flera år till. 2003 - rik, men bör drickas nu. 2004 - börjar precis komma in i fönstret. 

Baronen berättade också - rätt överraskande - att han betraktar alla årgångar innan 2004 som rena experimentverksamheten, med stor variation från år till år, och att man först ganska nyligen - tack vare ett ambitiöst projekt med omplanteringar och forskning om kloner, som startades runt millennieskiftet - har kommit fram till hur man ska arbeta. Det innebär att det är stor skillnad på de sena 90-talarna och nyare årgångar.

Importören Vinunic bjöd in och stod för arrangemanget på Esperanto.