3x Vittoria 2010: Judeka

När Cerasuolo di Vittoria upphöjdes till Siciliens första DOCG i slutet av 2005 var det för omväxlings skull helt rättvist. Till skillnad från andra delar av Sicilien där man sökt efter sin identitet är Vittoria ett område med solida traditioner, precis som Etna. Sedan åtminstone två sekel har man blandat sina blå sorter - frappati e calabresi - i ungefär lika proportioner. Man måste tidigt ha insett att de båda druvsorterna kompletterade varandra perfekt.

I ett modernt internationellt perspektiv behöver varje område ha en fixstjärna, och det är nog vad som har fattats Vittoria tills ganska nyligen. Visst finns det kompetenta större producenter som Valle dell'Acate, och nog finns det respektabla vinhantverkare som COS. Men varken Gaetana Jacono eller Giusto Occhipinti kan sägas vara den där stjärnan. Det krävdes en ung kvinnlig rebell för att ge Vittoria ett ansikte mot världen.

Arianna Occhipintis SP68 har blivit en given referens för cerasuolo, även om hennes version uppträder incognito. Eftersom den enbart uppfostrats i ståltank och under kortare tid än reglerna föreskriver, står det Sicilia IGT/Terre Siciliane IGP på etiketten. Men strunt samma - till hela sitt uttryck är det ändå en renfruktig cerasuolo med lika delar lyster från frappato och djup från nero d'avola.

Staden Vittoria är ganska liten medan DOCG-zonen är ansenlig till ytan. Självklart varierar jordmånen, från mer kalksten i den centrala delen till mer sand i söder och mer lera i norr. Caltagirone ligger i den norra delen, uppåt Catania-slätten till, och det är här man hittar producenten Judeka. Det verkar röra sig om en ordentligt påkostad satsning med utpräglad ekoprofil - solpaneler, elfordon, solvärme och vattenreningsverk - förmodligen med visst stöd från EU.

2010 Judeka Cerasuolo di Vittoria DOCG är, om vi nu utgår från SP68, lite rundare och rikare till sin läggning men ändå transparent. Helt logiskt, eftersom Judeka odlar i lerigare marker och Occhipinti har mer kalksten i backen. De två femtedelarna frappato bidrar med skinande röda och lätt parfymerade aromer av körsbär och granatäpple medan nero d'avolan backar upp med sina mörkare bär. Här finns en avsevärd charm och drickvänlighet, helt utan fat eftersom vinet är jäst i stål och uppfostrat i betong. Alkoholen stannar på behagliga 13%. Alldeles utmärkt att dricka nu och inom de närmaste åren.

2010 Judeka Nero d'Avola Vittoria DOC har en malolaktisk gräddkolaton som stör oss en smula, och en rik mogen frukt. Det vilar något generiskt över aromatiken i nero d'avola som gör att den druvan i vårt tycke mår väldigt bra av att sällskapa med just den aromatiska, parfymerade frappato. Det här blir helt enkelt inte lika intressant på egen hand. Man kan jämföra med Siccagno, som kanske är Arianna Occhipintis minst charmiga rödvin. Där finns en tuff kalkstenssyra som ger en spänstigare och mer utmanande struktur än vad man hittar här. Efter en stund tappar vi intresset för det här runda och bussiga men samtidigt lite opersonliga vinet.

2010 Judeka Frappato Vittoria DOC ger oss precis så mycket frappato vi vill, nämligen 100%. Precis som i cerasuolon finns en skinande och utpräglad aromatik med maraschino och granatäpplen flankerat av mer druvmogna jordgubbssyltiga aromer. I munnen lika silkeslent som den vänligaste pinot utan den tydliga bitterhet som exempelvis Valle dell'Acates frappato har, och med en mjuk syra som tittar fram tydligast och bäst vid tolv-fjorton grader. Utvecklingen är lagom framskriden, så det är klokast att dricka nu och relativt snart eftersom frappato är en oxidationskänslig druvsort vars livslängd är ganska kort på egen hand. Inte lika spänstigt som Occhipintis frappato men riktigt gott hur som helst.

Carlo Merolli, 145 muk (Cerasuolo) 139 muk (Frappato, Nero d'Avola)

Blandat sexpack 720 muk.

Idala på stranden

En av sommarens vackraste dagar börjar lida mot sitt slut. Solen dröjer sig kvar över Sundet i väster medan fullmånen väntar i kulisserna på att lysa upp kvällens fester. Vad ska man ta sig till en stund som den här? Fredrik "Pingvinen" Önrup bjöd påpassligt in till en spontan vinprovning nedanför badhytterna i Skanör för att visa upp en knippe doningar från Idala Gård. Trots kort varsel var det ganska många som kände sig kallade...

Proseccon från kooperativet i Cormòns är ett okomplicerat starterbubbel som i vår smak gärna kunde fått vara lite torrare. 

Vi förstår dock inte riktigt varför ett sexeurosvin ska behöva kosta 113 kr från en skånsk frifräsare. Om den svenska näthandeln någonsin ska komma in i matchen på allvar så måste de inse att de är med och tävlar på en öppen paneuropeisk arena.

Vi glömmer den syrliga funderingen och gläds på riktigt åt nästa vin. 2012 Ernesto Picollo Gavi DOCG (99 kr) är precis den där fruktrena, tankjästa och mineralsalta vita italienaren man behöver till allsköns fisk- och skaldjursrätter med medelhavskänsla. Med sin prislapp strax under hundringen argumenterar den här gavin för inköp på ett övertygande sätt.

2012 Val di Toro Alfa Tauri Maremma Rosato (110 kr) har en snygg kopparnyans och är helt befriad från allsköns billiga godistoner. Redan lite utvecklat med rostiga järnmineraler och avrundad drickbarhet. Syran hade gärna fått vara högre, men smaken är torr och relativt elegant i stilen, utan märkbar alkohol, så det funkar hyfsat bra. Priset är väl någotsånär rimligt.

2010 Fattoria di Faltognano Chianti Montalbano DOC (106 kr) är rakt upp och ned simpatico. I glaset har vi den där klassiskt klarröda typen av chianti som fått sin uppfostran i tank och knappt hört talas om ordet extraktion. Den suveräna årgången skänker extra lyster även åt ett förhållandevis enklare vin som detta, och drickbarheten är självklar. Vi kan lätt tänka oss ett återseende med dessa droppar från trakterna av Vinci. Deras olja är förresten också helt okej.

Planen är att tända grillarna lite senare, och 2009 Gabbas Dule Cannonau di Sardegna Riserva (170 kr) lär knappast göra bort sig i det sammanhanget. Cannonau är ju detsamma som sardisk grenache, så här får man lite extra tjong men med bibehållen balans och drickbarhet - alltså utan att det blir eldigt, eller ekigt för den delen. 

Det här är seriösa doningar som kammat hem ett antal Tre Bicchieri  (fast de där glasen kan väl knappt användas som merit längre?) Priset slår dansken Otto Suenson med 35 spänn, även om allt givetvis går att få tag på billigare i Tyskland.

Idala Gård har utan tvekan en hel del intressant i sin portfölj. De har hållit på längre än de flesta svenska nätvinhandlande konkurrenter och de har klokt nog hållit fast vid specialiseringen på Italien. Kunden är inte tvungen att köpa hela lådor av samma vin, utan kan blanda fritt och pröva sig fram. Precis som det ska vara. Idalas starkaste kort är i våra ögon producenterna Cavalotto, d'Angelo och Odoardi.

Urblåsning på hög höjd

Vinvänner från när och fjärran sammanstrålade i det lessrofska hemmet. Ta till exempel BV-Ingvar. Han hade kuskat tåg trettio timmar i sträck från Trentino för att hinna hit. Just som det andra glaset höll på att avhandlas dök Ingvar upp nerlastad som en packåsna med flytande godsaker från Friuli och Veneto. Då väntade redan Italienska Viner uppifrån snapphanebygderna, herr & fru Vinosapien utifrån Karlskrona skärgård, F & V nerifrån Näset & the Lessrofs från självaste Kronprinsen. Hur många stackars flaskor hinner man egentligen öppna på en enda kväll? Och ska de dansa på befallning? Lika bra att strunta i anteckningsblocket och bara köra.

1. Om det bubblar och osar diesel så ska det vara tysk riesling-sekt i glaset. Helt torr och aningen oljig med beska av grapefrukt och jord. Det pirrar som av samarin eller bikarbonat i slutet. Den här kunde ha varit friskare i syran, och klarar inte värme särskilt bra.

2009 Seehof Riesling Sekt Brut

Florian Fauth är superduktig, men sekt är kanske inte hans paradgren. Vi fick heller aldrig prova den här när vi hälsade på i Westhofen.

2. Doften är ordentligt utvecklad med fina honungstoner, smaken stor och rund. Det är uppenbart senskördat, men torrt som en Auslese trocken. Så pass rikt och fylligt att det bör komma från Alsace. Särdeles stiligt och givande. Femton år?

2002 Paul Blanck Riesling Grand Cru Furstentum

Man brukar inte bli besviken när man öppnar en mogen GC från Blanck.

3. Svårt mineralisk näsa. Järn och sten samt lite svavel, medan frukten känns märkligt neutral. Smaken är torr och kraftfull med relativt fräsig syra. Vi tänker Wachau, någon annan säger pinot blanc. Det är seriöst anlagt men går inte direkt till hjärtat.

2011 von Winning Kieselberg Riesling Grosses Gewächs

Så här hade vi inte alls föreställt oss deras GG! Det har varit en tung hajp kring von Winning hittills under året: Terry Theise hyllar tolvorna som årets bästa, Tom Pedersen har börjat importera och hela den svenska vinskribentkåren har fått smaka och gått i spinn. 
Vi måste gratulera marknadsanvariga på mediokra Dr. Deinhard vid norra infarten till Deidesheim, som ändrade namnet på firman för att återfödas som von Winning. Här finns en imponerande portfölj med de absoluta topplägena i Mittelhaardt men vi behöver smaka mer för att eventuellt bli övertygade.

4. Gulfruktig riesling med bra balans och utveckling. Alsace eller Österrike? Riktigt gott.

2010 Isimbarda Vigna Martina Riesling DOC Oltrepo Pavese

Tänka sig vad de kan göra i trakten av Pavia. Ynka 109 dkk hos Stefan Jensen. Kors i taket!

5. Doften är aromatisk, lätt parfymerad. Smaken rejäl och kraftfull, kryddig med alkoholvärme. Varför inte en gewürztraminer från Alto Adige och backarna i Mazzon?

2011 Maran Bagratuni White Dry Wine of Armenia

Pinot gris, aligoté och khatun karji. Österländsk produkt med hyfsat västerländskt uttal. Loppet är inte helt kört, håll igen på alkoholen bara. Ett inspel från åskådarläktaren, tack Jörgen!

Ingvar gräver i bagaget och halar upp ett par flaskor från Veneto att jämföra.

6. Charmigt bubbel med livligt sprutt, bra mineral och en liten restsötma som blir mer påtaglig efter hand. Kunde gärna fått vara torrare. Tankjäst vin från utmärkta lägen.

7. Karaktärsfullt bubbel med fällning och toner av öljäst. Vinös struktur, bra kropp och frizzante mousse. Flaskjäst hantverk, verkligen fängslande. The real deal!

2012 Silvano Follador Prosecco di Valdobbiadene Superiore di Cartizze Brut Nature

2011 Lorenzo Gatti Prosecco Col Fondo Treviso IGT

Col fondo!

8. Doft som av mogna rhônedruvor, medan smaken är tung och eldig. Vit châteauneuf? Senskördad Païen från Valais? Parfymerat, obalanserat och svårsvalt.

2010 Château de Crémat AOC Bellet

Dominerande druvsort i lilla Bellet (Nice) är vermentino, eller rolle som fransoserna säger.

9. Lukt av fuktig rulle toapapper på torpets gamla utedass. Glesa jordgubbar, grönkärvhet, tvärkort slut. Kör rakt ner i diket.

2012 Domaine de la Tournelle "L'Uva Arbosiana" Poulsard AOC Arbois

Baksidan av naturligt. Vi hade väntat oss mycket bättre, paret Clairets trousseau var både ren och god.

10. Ungefär samma ljust orangeröda färg som poulsarden, men här finns en helt annan renhet, spänst och längd. Det måste vara en grigno! En riktigt fin en!

2011 Cascina 'Tavijn Grignolino d'Asti

Tack för att vi fick smaka, IV. Vi hänger på låset hos Fabio inför nästa årgång.

11. Ljust guld i glaset. Doftar skalmacererat, vilket Ingvar förstås lätt prickar in. Förenar harmonisk balans med bestämd struktur (citrus och lätta skaltanniner). Spontanjäst i tank med fyra dagars skalmaceration. 90% bosco och resten albarola. Fullständigt glimrande!

2009 Altare-Bonanni Campogrande Cinqueterre DOC

Apropå diskussionen om bästa italienska vita... Elio Altare visar vad som är möjligt att göra från dessa historiska vingårdar som kan vara jordens vackraste. Man ryser av vyn över Campogrande.

12. Bzzt! Surt som osötad lingon-blåbärsdricka, lätt och renfruktigt utan pålägg. Låg alkohol! Ingen malo? Måste absolut ha tilltugg - chark eller lagad mat - först då visar vinet varför det skapats så.

2010 Lorenzo Gatti Raboso IGT Marca Trevigiana

Andra vinet från col fondo-mästarna Gatti. Hur många har hört talas om raboso?

13. Frukten är varm, lakrits ansluter, ett litet snörp i slutet. Södra Rhône och grenache? Kanske dess italienska motsvarighet tai rosso, föreslår Lessrof. Jaså... en serbisk gamay? Atypiskt för druvsorten, ändå inte helt oävet. Det saknas inte karaktär.

2009 Francuska Vinaria (Estelle & Cyrille Bongiraud) "Zelja" Cuvée Merlin

Ett franskt par från Bourgogne som gör vin på Balkan. De är medlemmar i Haut Les Vins, har också uppmärksammats av Le Blanc & Le Rouge.

14. Ett varmt orangerött vin med svarta kakor av fällning i karaffen. Fint definierad doft av mogna lätt ankomna jordgubbar, undervegetation, tång och lakrits. Utan tvekan en poulsard, den här gången med massor av smak och fin balans. Ett helt annat djur än den förra poulsarden, nu snackar vi!

2009 Jean-François Ganevat Cuvée de l'Enfant Terrible Poulsard Vieilles Vignes

Färdigutvecklat osvavlat vin som nog ska drickas inom de närmsta två åren, om det lagrats svalt.

15. Doften är stor och parfymerad med maraschino, cocktailbär och andra inlagda körsbär. Vi pejlar in ett slags pinotvibbar åt det ultra-naturliga hållet. Mineraltonerna är mörka. I munnen smakrikt och intensivt med frisk syra, greppiga tanniner, kännbar alkohol och ett livligt pirr av koldioxid. Rätt mycket tanniner som sagt. Inte pinot? Då måste det vara Cornelissen. 

2011 Frank Cornelissen "Contadino 9" Vino da Tavola Rosso

Alkoholen märktes mer nu än förra gången vi provade - 15% är i mesta laget för ett sånt här vin. Flera runt bordet hade invändningar mot inälvstoner, åtminstone halva FV tyckte dock att detta inslag var under kontroll och att vinet var gott.

16. Pinotvibbar igen, mer traditionella sådana. Det här känns ändå inte heller som bourgogne, däremot franskt. En lättare pinot med viss utveckling, kanske Sancerre, inte utan komplexitet och struktur. Rätt så klassiskt egentligen.

2009 Les Chais du Vieux Bourg (Ludwig Bindernagel) Pinot Noir AOC Côtes du Jura

"Saft"står det klottrat på flaskan och så en glad gubbe. 2013 säljer man mest vin till hipsters om man jämför med josen och saften. Lite orättvist mot en pinot som faktiskt har mer i sig än så.

17. Frukten är ung och blå, lätt parfymerad med höga syror och pigga tanniner. Sagolikt friskt och spänstigt. Oerhört drickbart och matvänligt. Ett av kvällens godaste viner, så ungt och rättframt det är. Man kan notera en del gemensamma drag med syrah. Urtypisk och klockren refosco/teran, kanske från 2012. 

2011 Bajta Sales Terrano Venezia-Giulia IGT

Visar sig strålande till maten: fläskfilé med pesto, soltorkad tomat, inlagd paprika, parmesan. Kommer att tänka på den där Kraski Teran som Anders bjöd på, från Boris Pliskin. Även om det verkar som bistroviner kan de åldras med behag ett antal år. Vill ha mer!

18. Här har vi en lagom drickmogen nebbiolo från ett varmare år, och i en lättare viktklass. Riktigt gott. Gattinara?

2007 Cantina Produttori "Nebbiolo di Carema" Riserva

Runt 200 dkk är möjligen lite i dyraste laget för detta kooperativt producerade vin, när man betänker att familjeproducenten ArPePes riserva från Valtellina kostar ungefär lika mycket och är ännu bättre.

19. Här var det nyklippt gräs och blandade vinbär. Vi är otvivelaktigt i mellersta Loire med en pigg och frisk cabernet franc som gärna får drickas igen.

2010 Xavier Weisskopf Le Rocher des Violettes Cabernet Franc AOC Touraine

20. Hela skolboken full av de elegantaste syrah-markörerna, utan rostad ek. Sinnesjukt fint och lättfotat vin med god koncentration och bestämd struktur. Lakritsremmar och tjärpastiller i eftersmaken, och strålande framtidsutsikter.

2010 Hervé Souhaut "Sainte-Epine" AOC Saint-Josèph

Mer direktimport från Ingvar! Två viner till på refosco, även känd som terrano/teran. Skerk är från den italienska sidan (Carso) och Pietra från den slovenska (Kras). Ingvar förklarar att det är den kalk- och järnrika röda jorden som ger vinerna dess något bråkiga struktur med hög syra och dito tanniner.

21-22. Tre saker slår oss:

1) Vinerna ser ut att bli långlivade. De visar egentligen ingen utveckling vid sju års ålder.

2) Trots att frukten är tät, kraftfull, mörk och mogen stannar alkoholen på 12-12,5%. Märkligt.

3) Pietra har ett mer personligt uttryck.

2006 Skerk Carso Terrano Riserva

2006 Pietra Kraski Teran

23. Ljust brunröd, ser ut som en nebbiolo eller nerello. Vi guidas varsamt till Toscana och är tvungna att mellanlanda i Montalcino innan poletten trillar ned. Fullt utvecklad doft och smak. Fin njutbarhet.

2005 Montevertine Toscana IGT (magnum)

En relativt sett klenare version av Montevertine, ändå god. Drick upp.

24. Men vad är nu detta? Värmestressade torra tanniner, tunn mittsmak, kokt varm frukt.

2009 G.B. Burlotto Barolo Monvigliero

Än värre än väntat. Undvik.

25. Korkad, så synd. Vissa vill först inte se sanningen i vitögat, men särskilt damerna ringar in defekten på fem röda. Det hade varit extremt intressant att få lära känna Prinçics cabernet.

2001 Dario Prinçic Cabernet Sauvignon Venezia-Giulia IGT

Vinet lämnar källaren först vid elva års ålder! Nolltvåan släpps alltså i höst.

26. Nebbiolo-näsa med viss utveckling och kryddiga, lite skogiga toner. Inte alltför tuff i tanninerna, dricks redan bra.

2010 Le Piane Mimmo Boca Vino Rosso

Första mötet med denna etikett, inget vi visste att de gjorde. 70% nebbiolo, resten croatina och vespolina. Gott vin men inte riktigt lika upphetsande som Le Piane och La Maggiorina.

27. Balans. Alla staplar når ungefär lika högt. Bra syror, bra tanniner, bra frukt, bra alkohol.  Otvivelaktigt från södra Rhône, i traditionell skrud, och riktigt lyckat.

2010 Domaine du Banneret Châteauneuf-du-Pape AOC

Årgången glänser igen, stilen är betryggande klassisk. Tidigare bloggat av IV.

28. Ljust varmröd tawny-färg med fällning i karaffen. Det doftar lite som en konjak, eller kanske snarare som en rompunsch - det finns rätt mycket arrak här. Dessutom inlagda röda bär, apelsiner, nötter, kryddor och lakrits. Mångfacetterat och intressant att sniffa på. Intensivt, långt och hett i munnen, men 22% alkohol känns inte vettigt just nu. Ett julevin.

1963 Warre & Co Vintage Port

Åtminstone två runt bordet som är jämngamla!

29. En kraftfull barolo med tät varm frukt som drar åt chinato-hållet. Uttrycket är traditionellt och lite rustikt utan försök till annan polering än den som tiden ger. Det måste vara en liten producent vi har att göra med. Vi spottade oss igenom Franco Conternos uppställning på Italienska Vindagen i höstas och stilen stämmer bra med det vi har i glaset här.

2004 Franco Conterno Sette Anni Barolo Riserva

Stora botti i sju långa år. Inte många som håller på med sådant nuförtiden.

30. Underbar frozen cheesecake och ett tårtvin därtill. Inga konstigheter utan en fruktig söt bordeaux utan direkta botrytistoner, som till exempel saffran. Eftersom the Lessrofs nyligen varit i Bergerac får man anta att vinet kommer från någon av sötvinsappellationerna där - kanske Cadillac eller Monbazillac. 

2007 Château Belingard AOC Monbazillac

Ja, man kan verkligen fråga sig om det här var hyggligt mot vinerna. På egen hand hade de nog varit en fin upplevelse vart och ett av dem - åtminstone de flesta. Men de lärdomar och diskussioner som en speed-tasting av det här slaget ger upphov till är svåra att få på annat sätt. Tack alla, särskilt värdparet och inte minst Ingvar som burit hem godsakerna flera hundra mil i sin slitna väska där alla handtagen gett upp.

Italienska Viner tyckte här. Lessrof sammanfattar läget här.