RA: Öl & Sprit

121129 Öl  & Sprit (Michel Jamais)

Boon Oude Gueuze, Belgien

Boon Kriek Lambic, Belgien

Anheuser-Busch Budweiser, USA

Carlsberg Hof, Danmark

Pilsener Urquell, Tjeckien

Kopparberg Zeunerts Original, Sverige 

Nynäshamns Ångbryggeri Landsort Lager, Sverige

Norrlands Guld Dynamit, Sverige

Nils Oscar Kalasöl, Sverige

Samuel Adams Black Lager, Massachusetts

Weihenstephaner Hefe-Weissbier, Bayern

Hoegaarden Wit-Blanche, Belgien

Shepherd Neame Bishops Finger Strong Ale, England

Sierra Nevada Pale Ale, Californien

Guinness Extra Stout, Irland

North Coast Brewing Co. Brother Thelonius, Californien

Brasseri Rochefort Trappistes 10,  Belgien

Liefmans Brouwerij Goudenband Oude Bruin, Belgien

Drouin Cidre Bouché, Pays d'Auge

Strongbow Dry Cider, England

Rekorderlig Skogsbärscider, Sverige

Altia Finlandia Vodka, Finland

Bombay Sapphire Gin, England

Havana Club Ron Añejo Blanco, Kuba

Leopold Gourmel Cognac 10 Carats, Frankrike

Boulard Calvados Hors d'Age, Frankrike

Johnnie Walker Red Label Blended Whisky, Skottland

Ricard Pastis de Marseille, Frankrike

Fratelli Averna Amaro, Italien

Fèlsina med Giuseppe Mazzocolin

Vi har en rätt lång historia med vinerna från Fattoria di Fèlsina, men det är första gången vi träffar den legendariske Giuseppe Mazzocolin himself. Det ämne han är allra mest ivrig att prata om, så fort vi skakat hand, är olivolja. Bara ett par ögonblick behövs för att pejla in Mazzocolins intellektuella, humanistiska läggning och hans speciella kombination av ödmjukhet och vilja. Han resonerar om olivens betydelse för Italiens hopp om gemenskap - från Siena till Napoli, från Bolzano till Palermo.

Fèlsina gör fyra mono-kultiverade olivoljor av fyra olika sorter: Pendolino, Moraiolo, Raggiolo och Leccino. Mazzocolin tycker att det är dags att ta diskussionen om olivolja till nästa nivå och börja prata terroir. För att olivolja bäst ska uttrycka sitt ursprung bör den pressas inom fyra timmar. Varje liten odlare borde alltså skaffa sig en egen behändig press. Den Raggiolo som serveras i provningsglas är bara två dagar gammal. Vi har faktiskt aldrig varit med om maken till gräsighet och pepprighet, täthet och koncentration.

Det sena 1960-talet var en tid av omvälvning i Chianti Classico. Lantarbetare flyttade till städerna och många gårdar såldes billigt.
1966 - året innan Sergio Manetti förvärvade Montevertine, förresten - fick Ravenna-födde affärsmannen Domenico Poggiali möjlighet att köpa den gamla egendomen Fèlsina. Platsen har en lång historia som rastställe utmed allfarvägen. Det sägs ha funnits gästgiveri och postgång här redan på romarnas tid. Under medeltiden passerade en av de viktigaste pilgrimslederna snart sagt utanför dörren.

I mitten av 1970-talet fick svärsonen Giuseppe - som dittills jobbat som humaniora-lärare - ta över ansvaret för driften av Fèlsina. Han berättar om sina minnen av årgångar som 67, 69, 71, 74 (fin), 75 (storslagen), 77 (parfymerad) och 1978 - året som blev en vändpunkt i området. Det var då de ansvarsfulla odlarna insåg att man måste göra rent hus med trebbiano och satsa helt på sangiovese om det överhuvudtaget skulle bli någon framtid. På en direkt fråga hyllar Mazzocolin Sergio Manetti som föregångare, mentor och vän, liksom mästaren Giulio Gambelli: "utan honom hade ingen av oss hållit på idag".

1982 engagerades en konsulterande vinmakare. Franco Bernabei är idag minst lika berömd för sina insatser hos Fontodi och Lisini, och hans medverkan innebar att Fèlsina kunde ta steget upp till en ny nivå av professionalism. Dessutom sneglade man på vad som pågick i områden som Bordeaux och Napa. 1983 var det dags att lansera gårdens första druvrena sangiovese, lagrad i nya ekfat. Fontalloro blev därmed nummer fyra i den supertoscanska svit som inleddes av Le Pergole Torte, Cepparello och Flaccianello. Mazzocolin beskriver själv Fontalloro med de poetiska orden "chianti, and no more chianti". Tänkvärt på flera plan - såväl geografiskt som filosofiskt och stilistiskt.

Vinerna:

2009 Chianti  Classico Berardenga  (SB 1 nov, 149 kr)

Mogen sammetsfrukt på den öppna nosen. Mörkröda körsbär, te, diskreta fat med lätt rostningsgrad, vanilj och sandelträ. Ett inbjudande och charmerande sniff. Smaken är mjuk och ganska generös, men måttligt koncentrerad, med tillräcklig syra, len munkänsla och lätt kryddighet. Slutar löst, ledigt och läskande men inte vidare långt. Sympatiskt och drickvänligt från varmare årgång. (89)

2008 Chianti Classico Rancia Riserva (SB 1 nov, 279 kr)

Återhållsam doft. Nyanserad, med en hel radda intryck: te, mineral, sammetslik frukt, röda körsbär och hallon, mandel, tobak, läder, örter och multnande löv. I munnen en elegant kombo av friska syror, silkeslen textur och finstämda tanniner. Örterna (salvia) och några droppar citrus (blodgrape) kommer i avslutningen som övertygar med bra grepp och längd. 08 Rancia är en lite svalare version med fint inpassade fat, och bjuder därför på en harmonisk drickbarhet redan idag och över de närmaste tio åren, åtminstone. Ett vackert vin som vi kommer att dricka igen. Tredje gången redan. (92)

2007 Fontalloro (SB 1 nov, 309 kr)

Fin doft, som tät sammet. Ung bärfrukt - massor av mörkröda körsbär och hallon. Klassisk ekfatsprofil med mandel/bittermandel och tobak. Mineraltoner av jord och tryffel. I munnen stort men ändå friskt, lagom koncentrerat och fint balanserat med mogna tanniner och bra grepp. Träet avslöjar sig i slutet - här får man nog vänta på att eken ska integreras i typ fem år, och sedan är det fritt fram i många år till. Ännu ett exempel på att 2007 är så mycket bättre i Toscana än i Piemonte. Lovande material. (92+)

2004 Fontalloro

Viss utveckling på nosen med lätta stalltoner. Rosor, choklad, tryffel, hallon och körsbär. Mineraliskt med järn och falu rödfärg. En dutt fin hudkräm. Friskt och rätt slankt, välbalanserat förutom att eken fortfarande är i tydligaste laget och tanninerna därmed lite kantiga/träiga. Slutar som det börjar, friskt med en fin syrlighet. Utvecklas fint i glaset, men behöver lagras några år till. (92+)

1998 Fontalloro

Inlagda körsbär, lim, undervegetation, jord, läder, balsamico och en oxidation som blir allt tydligare med tid i glaset. Väl extraherad smak, fortfarande en käftsmäll med torra, hårda tanniner. Behöver mer tid men blir aldrig ett harmoniskt vin. (87)

1993 Fontalloro

Oxidativ doft med soja, farin, stearin, balsamico och torkade körsbär. En syrepåverkan som upplevs störande. Medelfyllig smak med syrliga surkörsbär, mineraler, mjuknande men torkande tanniner, och en måttligt koncentrerad frukt som inte räcker till för att balansera. Inte alls så ogint som 98:an, men har passerat bäst före och kräver mat. (88)

1990 Fontalloro

Mörk, rik och komplex doft med tobak, jord, tryffel och mörka körsbär.
Här finns både fräschör och djupt grävande mineraltoner. I munnen rik sötmogen frukt, goda fattoner, bra kraftutveckling och finkalibriga tanniner med perfekt grepp utan hårdhet. Superharmoniskt och alltigenom lyckat, en stor upplevelse! (94)

VinUnic importerar Fèlsina och bjöd in till provning och lunch.

Clos des Papes 1998-2006

Clos des Papes är på många sätt den kvintessentiella egendomen i Châteauneuf-du-Pape. Släkten Avril har genom århundradena suttit på borgmästarskapet och andra viktiga funktioner i byn. Det var Paul Avril som började buteljera och sälja sitt eget vin redan 1896, och han var en av de drivande när appellationen definierades 1923. Egendomens 35 hektar representerar 24 olika lägen i zonen - kronjuvelen är "påvens egen vingård" Le Parc.

Druvmixen är den helklassiska med 65% grenache, 20% mourvèdre, 10% syrah och 5% övriga - allt uppfostrat i foudres. Under de senaste decennierna när de superkoncentrerade prestigecuvéerna blivit legio har Paul-Vincent Avril bara fortsatt att göra som vanligt: ett rött vin och ett vitt. "It's easy to make a better wine from just the finest plots, but Clos des Papes does not want to do because it would inevitably dectract from the traditional cuvée, which would no longer have the quality and expression we are looking for".

Resultatet bär syn för sägen. Clos des Papes är verkligen châteauneuf för bourgogne-älskare! Vi har själva haft en relation till Avrils viner sedan första rhônetrippen i slutet av 90-talet (det var årgång 1995 man drack då) och har nog fått våra mest eleganta nöff-kickar härifrån. På sistone har oroliga Clos des Papes-fans börjat muttra om en glidning i stilen åt det modernare hållet. Vi får se hur det ligger till med det.

2006 Clos des Papes

Färgen är djupt varmröd med blå nyanser. Utseendet är mörkare och tätare än de andra glasen. Doften är fortfarande outvecklad med primära sötbäriga aromer: blåbär, jordgubbar och cassis. Dessutom kirsch och lavendel, grädde och sötlakrits, mineralsälta och blodapelsin. I munnen en ordentligt koncentrerad och fruktgenerös skapelse med goda mängder finkalibriga tanniner. Slutet är intensivt och långt med toner av kirsch och örtlikör - men hett som raketbränsle! I sin helhet ett imponerande tätt vin, där alkoholen är ett problem och frågan är om det löser sig med tiden. Tveksamt... vi väntar till 2017 minst.

2005 Clos des Papes

Transparent och fint utseende, en varmt rubinröd färg med blå nyans. Doften är mineralisk och reduktiv, lite lerig och småskitig med inslag av salt havstång, te och källare. Frukten är återhållen med stråk av blodapelsin. Smaken är drygt medelfyllig med tydlig struktur - det här upplevs lättare och svalare än nollsexan, med mer avtäckta syror och tanniner som för tillfället känns kantiga. Det blir en härlig kraftutveckling i slutet med salt mineralkänsla och rejäl längd.
Smaken är alltså bättre än doften - orenheten tangerade nästan korkdefekt, men det verkar ändå som att det rör sig om något annat. Troligen en knepig fas - mourvèdre kan ställa till det. Här behövs nog framförallt tid. Vi gömmer och glömmer till minst 2016 och gärna längre.

2004 Clos des Papes

Färgen är varmt rubinröd med liten blåton och vacker transparens. Doften är renfruktig och fokuserad med toner av kirsch, tranbär, hallon, röda körsbär och apelsin. Lätt parfymerad, som av nyponros. Dessutom en härligt supertypisk mineralsälta med lakrits, nori och garrigue. Aningen animaliskt med läder och små fårfettiga drag. Smaken har en exceptionellt frisk och elegant syra och finkalibriga harmoniska tanniner. Helheten känns svalare än de bägge föregående, men ändå tätare i frukten än nollfemman, och längre i slutet. Helt och hållet burgundiskt så när som på lite turbo-hetta i den för övrigt uppfriskande eftersmaken. Fortfarande relativt outvecklat tycks det också behöva väntas på till åtminstone 2016-2017. Klart bäst av de tre unga.

2003 Clos des Papes

Färgen är transparent varmröd med orangea nyanser. Doften skiljer sig från alla de andra vinerna genom lätt volatila och medicinala drag. Man ser framför sig en dammig grusväg, strödd med torkad frukt. Smått portvinslika russintendenser, lite torkade persikor och fikon. Men faktiskt också en frestande och rätt frisk rödfrukt med positiv syltighet som påminner om jordgubbskompott. Möjligen är den kryddad med ett stänk kanel och lite mandelmassa. Smaken är hyggligt frisk, bedrägligt lätt i starten, men kommer igång ordentligt efter mitten med stor kraft och koncentration. Rikligt med tanniner som tyvärr känns lite uttorkande och värmestressade. Eftersmaken är lång, varm och god. Inte 100 procent harmoniskt, men bra nog. Respekt för det här jobbet i den heta årgången. Dricks gärna nu och relativt snart.

2001 Clos des Papes

Färgen är transparent varmröd, i kanten ljus tomat och lite tegel. Doften är unik i uppställningen, med underbart florala och diskantrika toner som påminner om nyligen utslagna kronblad av nyponbuske och andra rosor. Sedan lavendel och ljusa örter. Där kommer några stjälkar och ett litet brett-plåster minsann. Lite tjära och inte så lite köttsafter. Underbar rödfrukt full av finesser åt det ljusare hållet. Det här är så nyanserat och vackert! Smaken är sval, frisk och perfekt balanserad med fin örtighet, lagom fruktkoncentration och total transparens för terroir. Inte det minsta eldigt utan slankt och läskande att dricka. Om man inte vill att blommorna ska vissna alltför mycket är det i en bra fas nu. Givetvis det glas som tar slut först. En stor skönhetsupplevelse och utan tvekan kvällens bästa vin.

1998 Clos des Papes

Färgen är transparent varmröd med fin lyster och bred tegelkant. Doften bjuder på en härlig utveckling med ett helt kaleidoskop av fasetter. Wow, här trillar associationerna med full fart ner i anteckningarna. Läder, orientkryddor, kanderade citrusskal, jordgubbsylt, fikon, lakrits, nori-ark, nyponrosor, hela örtbuketten, bränt socker, farin, soja och bara en aning brett. Smaken är fint utvecklad med varmare karaktär än nollettan, den har fler brända toner. En strålande avvägning mellan syror, tanniner och frukt samt den helklassiska mineralsältan. Moget, komplext, harmoniskt och balanserat med god värme i det generöst fruktiga slutet. 
Näst bäst i vår mun.


Ja, så var det här genomdraget över. Vilken kick! Vi som har Clos des Papes i källaren gör alltså klokast i att vänta minst tio år och gärna mer. Fast nog får man ge lite stöd till fansen som oroar sig. Nollsexan skiljer sig lite från sina äldre syskon och vi minns den unga nollsjuan som ett fantastiskt vin, men den lär aldrig bli som nollettan hur länge den än ligger. Den kommer att bli något annat, förhoppningsvis lika bra fast på ett annat sätt.

Stort tack till Stefan Thunberg som handlat vinerna, lagrat dem och ledde provningen.

2011 Meyer-Näkel Frühburgunder

På franska har druvan det tjusiga namnet pinot madeleine, på tyska frühburgunder. Det här är pinot noirs - eller spätburgunders - brådmogna syster. Alltid snabbare ur startgroparna, alltid snabbare i mål, alltid yppigare i formerna. Men svårare att haffa guzzen då hela Tyskland odlar ynka 250 hektar (varav 35 i Ahr).

Tanninerna blir lenare, munkänslan mer viskös, och frukten mörkare och mognare. 2011 Meyer-Näkel Frühburgunder är den allra första pinot-elva vi provar och förmodligen det närmaste man kommer nya världen på femtioförsta breddgraden.

Nosen slösar med primärfruktiga björnbär, mogna jordgubbar och sötlakrits - men det är malörten och järnfilspånen som röjer ursprunget Ahr och dess jordmån av skiffer. I munnen ett uttryck av solmogen frukt, där faten håller sig undan. Syrorna känns pigga nog men är inte så framhävda som ofta är fallet i spätburgunder från Ahr, eftersom kroppen är större, frukten tätare, och druvmognaden högre. Efterklangen blir krämig, kryddvarm, smått örtbitter, lång och lite lakritsfet, utan att alkoholen direkt sticker ut (13,5%). 

Gott och omedelbart som tusan! Fast det tarvas en vända i karaffen för att vädra ut några reduktivt örtiga/leriga drag. Och kanske ska rekommendationen framför allt skickas väg till folk som vanligen brukar gilla nyzeeländare, californier, oregonians och sydrhônare? 

Här får man hur som helst mycket pinot för pengarna och även om elegans inte är ordet går det knappeligen att värja sig för charmen.

Belvini, €19,90.

Stadsauktion vs. Londonmarknaden

Under torsdagkvällens styrelsemöte spikade vi Stockholms-munskänkarnas vårprogram. Det kommer att starta ganska överdådigt med en vertikalprovning av Château Latour från sektionens egen källare. Stora delar av 1980-talet ska tröskas igenom ordentligt. Då uppkommer den delikata frågan: vad bör en sådan övning kosta?

För mycket är inte bra och givetvis inte för lite heller. Vi kom fram till att det mest hyggliga mot alla sektionens medlemmar är att hålla sig till aktuella slagpriser från 2012 års auktioner i Sverige. Det har pratats mycket om att det inte går att göra några klipp på auktion längre och slagavgiften om 25% är förstås onödigt hög.

Men det är tills man börjar jämföra med London. Hos Fine & Rare Wines ligger nettopriserna över hela linjen ungefär dubbelt så högt (!) som Auktionsverkets siffror. Än värre är det hos en high street-handlare som Roberson. Här följer en jämförelse mellan aktuella priser hos FRW och snittet hos Auktionsverket under 2012. Priser i svenska kronor.

1981          3210        2200

1982        17600        8200

1983          4540        2200

1984          3420        1600

1985          4790        2200

1986          4350        2300

1988          4230        2600

1989          4130        2400

Slutsatsen måste bli att Stadsauktionen fortfarande är ett klart vettigare alternativ än Londonmarknaden för den som vill inhandla mogen bordeaux.

Munskänkarna provar Bordeaux

Cherry-picking på Italienska Vindagen

2006 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino

I mitten av 90-talet blev vi upp över öronen förälskade i sangiovese från Montalcino och Chianti Classico. Allting var spännande, nytt och romantiskt. Vin på internet existerade inte. Folk som Parker, Galloni och Suckling fanns inte med i vår föreställningsvärld, ej heller poängsättning av vin. Vi hade ännu inte begripit skillnaden på traditionellt och modernt, på botti och barriques, på purister och interventionister.

Trots vår okunskap lyckades vi faktiskt i lugn och ro leta upp en hel del godsaker på våra resor. Fortezzan i Montalcino erbjöd avsmakning av det mesta från den appellationen. Turistbyråer och enotecas tipsade om bra egendomar att besöka. Restauranger och vinbarer erbjöd snabb överblick på området genom urvalet i deras vinlistor. Och så hade vi Maureen Ashley och Oz Clarke med oss i behändigt pocketformat, med kartor och allt. Inte så illa ändå.

Så, strax efter millennieskiftet, nåddes marknaden av årgång 1997. Den var varm, rik och smäckfull med frukt. Vid det här laget har ni nog hört orden "vintage of a lifetime" ett par gånger för mycket. Modernisterna tog över scenen medan klassikerna skuffades ut i kylan. Barriquerna rullade för fullt och räknenissarna gned sina händer. Amerikanerna invaderade Toscana, och här hemma bedyrade vinskribenterna att Brolio och Fonterutoli var områdets viktigaste och bästa egendomar.
I efterhand är det lätt att se att något gick väldigt fel. Både för oss, och för många andra.

Därför är det så oerhört glädjande när nu pendeln svänger tillbaka. Med fri tillgång till den europeiska marknaden kan vi åter dricka sangiovese som den ursprungligen var menad, från ett helt gäng producenter. Här finns namn som Montevertine, Selvapiana, Castell'in Villa, Il Poggione, Cerbaiona, Salvioni, Costanti, Colleoni och inte minst - Poggio di Sotto (en gemensam nämnare är rådgivaren Giulio Gambelli, som gick bort i början av året). När vi fick 2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino blint i våras var det ingen tvekan. Det var den godaste och mest eleganta brunello vi smakat hittills.

Ett sniff på den transparent varmröda 2006 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino räcker. Det här är ju själva essensen av sangiovese! En djup, expressiv doft av körsbärskärnor, söta röda körsbär och mörka surkörsbär, tobak och te, salvia och oregano, mandel och lakrits, grusjord och en gnutta kryddnejlika. Som bourgogne, fast på italienska.

Och smaken: wow, ännu bättre! Vilken koncentration, vilken intensitet. Söt röd körsbärsfrukt, sjungande syra, moget silkiga och greppiga druvtanniner och en lång grusig avslutning. Det här är ett vin som kittlar både lustcentrum och intellektet. En oerhört spännande flaska att följa i små klunkar under kvällens lopp. Ja, vi kan faktiskt inte påminna oss någonsin ha druckit en bättre rosso även om 2008 Cerbaiona också var ruggigt fin i somras. De flesta andra producenters brunello står sig slätt i jämförelse.

Atomwine, 325 dkk.

2002 Bruno Paillard Brut Assemblage

Baksidesetiketten får gärna användas för att ge en introduktion till vinet. Inte minst druvmixen är intressant att få reda på. Allra viktigast är dock uppgiften längst ner, om degorgeringsdatumet. Ja, den borde ju finnas utskriven på varenda flaska champagne som produceras, inte minst de årgångslösa. Här kan vi lätt räkna ut att vinet fått drygt åtta år på jästfällningen - en av de nolltvåor som fått ligga längst innan skilsmässan från jästen, men som också hunnit mogna under korken i sexton månader.

2002 Bruno Paillard Brut Assemblage är mässingsgult till ljust gyllene i glaset, med några gröna reflexer. Nosen är först återhållsam, men ytterst sofistikerad och komplex med lager på lager av aromer som sakta lindas upp. Krita, ostronskal, mässing, brioche, honung, nötter och kanderade citrusskal, bakat äpple, diskreta fatkryddor och härligt fet grädde. Mineralitet, autolys, mogen frukt, och en diskret kyss av rostade fat - vad mer kan man egentligen önska i en champagne?

Uppförandet i munnen är närmast perfekt. Superfin gräddig mousse, rejält klipp i syran, rika och vinösa aromer, stramt hållen balans (dosagen är sex gram). En verkligt stilig smakbåge med ihållande längd. I efterklangen ringer mineraltonerna kvar en bra stund på tungan. Den här nolltvåan är fullt tillgänglig och harmonisk nu, men har också en uppenbar potential för lång lagring och utveckling.
Yes please!

Tryffelsvinet via SB/TS 1 november, 485 kr



ps. Bra artikel här om att redovisa degorgeringsdatum.

Bubblor med Bruno

I onsdags tillbringade vi en dryg timme med Bruno Paillard i källaren till Restaurang Gotland. Man måste beundra den här mannen för vad hans champagnehus åstadkommit på bara tre decennier, när många andra hållit på i tre århundraden.

Produktionen ligger på 540 000 flaskor om året. Bruno söker mark med den belemnit-krita som distriktet är berömt för. Druvmaterialet kommer från 32 byar, hälften egna vingårdar och hälften på kontrakt. De egna vingårdarna sköts med ekologiska metoder (tre hektar biodynamiskt sedan 2008). All chardonnay kommer från byar i Côte des Blancs med beteckningarna premier cru eller grand cru. 

Först några ord om årets skörd. 2012 var riktigt knepigt, med alla tänkbara sjukdomar och problem. Vinterfrost till att börja med, sedan vårfrost. Det är viktigt med varmt väder under blomningen, men 2012 hade istället kyla och regn. Befruktningen blev klen, och man fick vänta på en andra blomning - "contre-bourgeon"-  som ger en betydligt mindre skörd.

Det kalla och fuktiga vädret öppnade dörren för angrepp. Först oidium, som kan motas med svavel. Och sedan mildiou, svampsjukdomen som vanligen bekämpas med en lösning av kopparsulfat. 2012 bjöd på ett dussin svampattacker. Den femtonde juni drabbades Champagne-området av svåra hagelstormar. I början av juli såg läget närmast katastrofalt ut.

Men efter den tionde juli kom lyckligtvis en tillräckligt varm och torr sommar som räddade skicket på de druvor som var kvar. Den genomsnittliga skörden landade på 8000 kg/ha eller 40% mindre än vanligt. Bruno tycker att resultatet ser riktigt lovande ut kvalitetsmässigt sett - det kan bli som en tänkt korsning mellan 2002 och 1998.

Brut Première Cuvée är Paillards arbetshäst, en blandning av 45% pinot noir, 33% chardonnay och 22% pinot noir. Merparten jäser i ståltankar, en femtedel i bordeauxfat. Beroende på årgången består minst en fjärdedel men ofta upp till hälften av en solera med mognande vin som påbörjades 1985. Efter den andra jäsningen i flaska får vinet en relativt lång tid sur lattes, tre år. Dosagen ligger på sex gram. Alla flaskor är märkta med degorgeringsdatum, en önskvärd standard där Bruno Paillard varit pionjär.

Première Cuvée, dégorgerad dec 2011

Ljust gyllene. Doften är ungdomligt floral med viss rikedom. Aromer av bakta äpplen, mandarin, grapefrukt och lite honung. Mineraliskt med drag av krita, metall och havssälta. Rätt fyllig och generös smak med balanserad syra åt det bredare hållet. (SB, 349 kr).

Première Cuvée, dégorgerad 2006

Ljust gyllene, ser fortfarande ungt ut. Eken börjar titta fram i doften, med sandelträ, bakkryddor och lite mandelmassa. Dessutom nötter, toffee, kanderade citrusskal, bakta äpplen och lite svamp. Smaken är frisk men avrundad med harmoniskt krämig mousse, bred syra och guläppliga aromer.

Première Cuvée, dégorgerad 2002

Ljust gyllene, fortfarande ungdomligt. Enligt utsago behövs 10-15 för en mörkare färg. Första flaskan är uppenbart korkskadad men även den andra sätter myror i huvudet på oss. Doften är jordig och något oren med tydliga fattoner, nötter, bark, svamp/källare och jodsalt. Moussen är mycket fin och krämig, aromerna äppliga och jordigheten återkommer i mineraltonerna. Den var nog inte helt korrekt.

Rosé Premiere Cuvée, dégorgerad dec 2012

Uppåt 30% eller drygt 150 000 av Paillards produktion är rosé. Här är det 2008 i basen, kan man lätt räkna sig fram till. Vinet är gjort av pinot noir från Mailly, Verzenay, Bouzy och Les Riceys. Dessutom en mindre del chardonnay från grand cru-byn Chouilly i Côtes de Blancs, ett ursprung med bra klipp i syrorna. Bruno vill inte berätta några exakta detaljer om sin roséblandning - han är uppenbart stolt över den, men säger sig vara rädd för plagiat.

Ljus kopparfärg - snyggt! Doften är nyanserad och finstämd med rena kritvita mineraltoner, blandade små röda bär samt lite brioche och kakao. Smaken är inget annat än klockren - slank och frisk med hög syra i perfekt fokus, delikata rödbäriga aromer och en ren mineralisk avslutning. En rensare av rang, kan nog ledsaga en hel del föda med den äran och dricks dessutom lysande på egen hand. Mitt i prick på vår smak. (BS, 425 kr)

2002 Brut Assemblage, dégorgerad juli 2011

47% pinot noir, 42% chardonnay och 11% pinot meunier. Åtta år sur lattes alltså! Nosen är först aningen reserverad men vecklar snart ut en härlig komplexitet med rejäl karaktär av autolys - ni vet allt det där goda man bara får när en champagne legat länge på jästfällningen: brioche, nötter, honung, mogen frukt, kanderade mandarin- och citronskal, rentav lite marmelad. Kritdamm, salta havsbrisar och en fläkt av mint som står rakt upp ur glaset. I munnen ett alldeles självklart och föredömligt uppförande: superkrämig mousse, stram struktur, harmonisk balans, rik frukt, kritighet och mineralsälta.
Helt underbart, ett givet köp. (TS 1/11, 485 kr)



1999 Blanc des Blancs, dégorgerad april 2011

Ljust guld, fortfarande med några gröna reflexer. Fin utveckling på nosen med kanderade citrussskal, honung, bivax, bröd, sockerkaka, mandelmassa, toffee, nötter och jodsälta. Moussen är pigg och ungdomlig, men i vår smak störs det här vinet av en jordig beska som påminner om det vita i grapefruktskalet. Pass. (BS, 599 kr)

RA: Lagring & källare

121115 Lagring, källare (Sören Polonius)

2010 Domaine Bourrillon Dorléans Vouvray Démi-Sec la Bourdonnerie (Janake, 139 kr)

1961 Domaine Bourrillon Dorléans Vouvray Démi-Sec (Janake, 399 kr)

2007 Château Latour à Pomerol (Hjo Gross, 600 kr)

1995 Château Latour à Pomerol (Hjo Gross, 1250 kr)

1997 Domaine de Montille Pommard Les Pézerolles (Moestue, 660 kr)

2004 Dr. Bürklin-Wolf Hohenmorgen Riesling G.C. (Moestue, 499 kr)

Le bojo novo est arrivé!

Vi har en tolvåring som plöjt Mathias Dahlgrens kokböcker fram och tillbaks sedan i somras. Förslaget om en liten middag på tu man hand i Matbaren föll förstås rakt ner i lucker jord.

Dryckesvalen var givna: Foillards nyjästa druvsaft till far...

...och ekomust på äpplen från Flen till son.

Som snacks serverades underbara svampkroketter.

Sashimi-tokige sonen valde pilgrim och rådjur.

Sylta på grishuvud med champinjonsallad. Gamay!

"Steamed bun of smoked pork" med äpple, ingefära och chilisås...

...blev kvällens största kick i sällskap med ett glas ginger beer.

Trots träffande namn på ölen fick W inte smaka.

Små mandelmuffins och jordnötschoklad.

Ett underbart litet besök! Vår tro på Matbarens snabbmatskoncept är återställd.

ps. tack W för iPhone-bilderna.

2012 Jean Foillard Beaujolais Nouveau

Få begrepp i vinvokabulären är så fulstämplade och missförstådda som macération carbonique. Vinmakningsmetoden har fått klä skott för de syntetiska aromerna i billig beaujolais och andra industriella viner. Enligt Munskänkarnas Vinbok får viner genom den här typen av jäsning "...en mycket fruktig, bärig smak med inslag som påminner om mogna bananer, päronkarameller och etylacetat".

Det här är ju gravt vilseledande information. Den verkliga boven bakom skumbananerna och tuttifrutti-aromerna är en jäst vid namn Lalvin 71B. Bland dess egenskaper utmärker sig "high amyl-ester production" - och syntetiska estrar är precis vad det doftar om riktigt billigt och uselt fultjut. Det är också 71B som för evigt (?) kommit att prägla fenomenet beaujolais nouveau.

För länge sedan, innan det fanns mekaniska hjälpmedel för krossning och avstjälkning, framställdes de flesta röda viner på ett sätt som åtminstone delvis inbegrep macération carbonique. Druvklasarna lades ner hela med sina stjälkar i ett jäskärl, och lite must rann ut från de bär i botten vars skal spruckit. Jästen från druvskalen gjorde att musten började jäsa och så uppstod det koldioxid som bildade ett lager ovanpå.

I de klasar och bär som fortfarande var intakta inleddes nu en omvandling på cellnivå. Druvorna förlorade ungefär hälften av sin hårda äppelsyra, vann tiofalt i glyceroler, fick ett par procent alkohol och började utveckla smakbärande volatila fenoler som förstärkte bärens lyskraft. Efterhand tog alkoholjäsningen över på riktigt, men då hade man redan fått något viktigt utan att man ens visste hur eller varför - nämligen charm!

Charm är också precis vad vi tänker när vi stoppar näsan i Jean Foillards 2012 Beaujolais Nouveau. Men faktiskt också komplexitet. Först ut på nosen har vi framfusiga drag av granitgrus, sedan kommer lätt kirschiga körsbärskärnor, därefter fint inlindade aromer av röda körsbär, söta trädgårdshallon, röda äpplen och apelsiner. Något vi ofta hittar i hantverksmässigt kolsyrejästa och lågsvavlade rödviner är ett drag av salmiak, så också här, och dessutom en kanelton som är väldigt typisk och gissningsvis kan hänga ihop med att stjälkarna får vara med i jäsningen.

I munnen en lättfotad och lättdrucken gamay med måttligt framhävd frukt som speglar doften. Trots att vinet knappt lämnat jäskaret finns redan en behagfull balans, med slank mitt, lätt äppliga syror och ett fint litet grepp. I och med att frukten är såpass återhållsam är vinet helt transparent för mineraler. Slutet är torrt, rent och bara aningen salt.

Även om vi druckit ett par hantverkar-nouveau tidigare - till exempel en från Jean-Paul Brun - så är detta faktiskt den första som är riktigt bra. Drickbarheten är närmast livsfarlig, men vad gör väl det? Alkoholen ligger på beskedliga 11,5%. Det här är inget man "provar" - det är en törstsläckare och allra bäst smakar det när klunkarna är stora. Räkna med oss på torsdag.

Wine Trade via SB 15/11, 125 kr 

480 flaskor, varuprov.

ps. Den som av någon anledning befinner sig i Paris på torsdag bör inte missa "Vins Nouveaux 2012 En direct live du trottoir" på Caves Augé. Nya viner från hela Frankrike (men förmodligen mest muscadet och beaujolais) tappas rätt från faten med tilltugg av ostron och charkuterier, hela dagen lång. Sen kan man slinka in hos Le Vin de Julien efter fem och fiska upp Christophe Pacalets nouveau. Det skulle nog vi ha gjort.

2008 d'Angelo Aglianico del Vulture

Det var farmödrarna som lärde oss att fynda. Köpenhamn var som gjort för att utöva den konsten, åtminstone på 70-talet då man fick 100 danska för 75 svenska. Ost, kött, kläder, you name it. Nu har väl de svenska vinskribenterna i stort sett lyckats ruinera ordets positiva värde, men låt oss ta fram och titta på det ändå.

Att göra ett fynd handlar inte om att köpa något billigt som man inte skulle köpt annars. Ett riktigt fynd är av hög kvalitet, stiligt och åtråvärt oavsett pris. När sedan prislappen är overkligt bra, då vet man att man varsamt kan ta fram och polera upp det nedsölade F-ordet.

2008 d'Angelo Aglianico del Vulture ger uttryck för druva och ursprung på ett alldeles klockrent sätt. Det är traditionellt vinifierat och fritt från banaliserande aromjäster. Arton månaders uppfostran i stora botti har inte lagt till något som inte ska finnas där.

Nosen bjuder på mörk frukt, balsamico, tobak, läder, blod, pinjenötter och vulkanjord. Smaken är tät och genomhederlig med massor av mineralkänsla, blodapelsinsyror och ett härligt grepp i tanninerna. Vinet spelar i Champions League till lammkotletter och saffransrisotto. Det ska bli en glädje att dricka över de närmsta fem.

Årets klipp, utan tvekan.

Carlo Merolli, 81 muk (just nu 10% rabatt på de sista lådorna)

Chianti Classico: Montevertine 1974-1982

Den sista provningen i stockholmssektionens tolkning av 2012 års Chianti Classico-tema blev en exposé över mogna viner från en egendom som hör till de mest förebildliga och renläriga i området, utan att ens längre vara medlemmar av konsortiet eller för den delen representerade på den svenska marknaden - Montevertine.

Vi ska aldrig glömma första gången vi blev bjudna på varsitt glas Montevertine. Kanske var det sällskapet, kanske var det omgivningen - men det är sällan ett vin träffar känslomässigt på det sättet. Reptilhjärnan ville ha det till pinot noir. Så transparent och eteriskt var det, och så sensuellt i frukten. Men det vi hade glaset var en sangiovese. Montevertine förflyttar uppenbarligen horisonter. Vi ska försöka förklara varför.

Cosimo III - siste storhertigen av ätten Medici - är kanske mest känd för att ha förvandlat Toscana till ett fattighus. Som maktmänniska gillade han också att utfärda repressiva lagar och förordningar. Men så en dag 1716 fick han en sällsynt snilleblixt och bestämde sig för att noggrant definiera de bästa områdena för vinodling i Toscana.

I kungörelsen fick man veta att fyra områden lämpar sig särskilt bra. Pomino (del av nuvarande Chianti Rúfina), Carmignano, övre Arno-dalen (dagens Colli Aretini) och givetvis - Chianti. Definitionen av sistnämnda var enbart trakterna runt de befästa bergsbyarna Castellina, Radda och Gaiole samt en snutt i sydligaste Greve-kommunen med byn Panzano.

Radda är den by som ligger mitt i den klassiska zonen och den som är högst belägen. Uppe i kullarna ett par kilometer norr om Radda hittar vi Azienda Agricola Montevertine. Den geografiska belägenheten är så central den kan bli. Höjden över havet är 450 till 500 meter. Viner härifrån har möjlighet att få ett svalvuxet, rent och transparent uttryck.

Innan 1850 var canaiolo den ledande druvsorten i Chianti. Men Bettino Ricasoli - som var en inflytelserik politiker - ansåg att sangiovese hade bättre struktur och potential för lagring. 1874 definierade han ett nytt recept på chianti: 70% sangiovese, 15% canaiolo, 10% grön malvasia och 5% övriga blå sorter. Gröna druvor var mindre lämpade för viner avsedda att lagras.

Odlarföreningen ”Consorzio Gallo Nero” (svarta tuppen) startade 1924. Tillägget "Classico" inrättades 1932 för att skilja produkterna från allsköns annan "chianti" från när och fjärran. På den här tiden var jordägarna mestadels storgods med en arbetarstab av arrendatorer som fick behålla en del av skörden. Det feodala systemet - motsatsen till självägande bönder - kallades ”mezzadria”.

Efterkrigstidens industrialisering lockade med bättre levnadsstandard för vanligt folk, och snart blev det brist på lantarbetare. För att undvika stagnation mekaniserades vingårdsarbetet, och vingårdarna planterades om med högproduktiva men lågkvalitativa kloner. Samtidigt fick man tillgång till kemiskt gödsel, herbicider och fungicider. Nu skulle det produceras volym.

1967 blev Chianti Classico DOC. När bestämmelserna skulle upprättas läste man Bettino Ricasolis recept som fan läser bibeln. Det var nu den olycksaliga regeln kom till om maximum (!) 70% sangiovese och minimum 10% gröna sorter, som dock gärna fick uppgå till 30% (!) 
Den neutrala trebbiano som planterats flitigt efter vinlusens härjningar var plötsligt välkommen i mixen.

Egendomar som inte klarade den moderna tidens omställningar fick ge upp, och många vingårdar såldes till vrakpris under 1960-talet. Det var just året 1967 som Sergio Manetti fick möjlighet att ta över Montevertine. Han var då en 46-årig industriägare från Poggibonsi. Från början var det tänkt som ett semesterboende med vinodling för eget bruk. Men årgång 1971 blev så lyckad att Manetti beslöt sig för att sälja och gå in för vin på heltid.

Vid den här tiden var det populärt i Chianti Classico att plantera cabernet sauvignon och merlot, som gick under namnet ”förbättringsdruvor”. Problemet är att de har dominanta egenskaper som kan ta över redan vid låg inblandning. Sergio Manetti bestämde sig redan från början att låta bli allt sådant och fokusera på sangiovese. 1977 lanserades Le Pergole Torte - den första 100% druvrena sangiovese som gjorts i Chianti-området.

Regelbrottet orsakade en öppen konflikt med Gallo Nero-konsortiet, som ledde till att Sergio Manetti valde att lämna DOC Chianti Classico för gott. Ville man göra ren sangiovese på 1970-talet så måste det bli ett Vino da Tavola. Plötsligt befann sig Montevertine i sällskap med de internationellt orienterade ”super-toscanarna” - men på delvis motsatta bevekelsegrunder.

"We have deliberately avoided cultivating other types of grapes such as cabernet, pinot nero or merlot because we want to distance ourselves from the worldwide trend. Some say that the aforementioned grapes reflect the current globalized taste. And what happens if one day, after an excessive production, we are bored by such grapes? Switching back to traditional grapes would take many years. And, after all, isn’t it altogether possible to make great wine from sangiovese? Our own experience says “yes”, especially when the sangiovese in question is Tuscan, even if the results obtained with this variety in other parts of the world have not necessarily been encouraging."

Historien skulle ge Sergio Manetti rätt. Snart dök det upp fler druvrena sangioveseviner: Cepparello (1980), Flaccianello (1981), Fontalloro (1983) och San Martino (1985). Redan i och med upphöjelsen till DOCG 1984 sänktes kravet på gröna druvor till två procent. Sedan 1996 ska en Chianti Classico innehålla 80-100% sangiovese. Dessutom är 40 andra druvsorter godkända, till exempel lokala canaiolo, colorino, mammolo och pugnitello samt internationella cabernet sauvignon och merlot. 2006 förbjöds inblandningen av gröna druvsorter helt.

Ett annat problem i Chianti Classico är den utbredda anpassningen till internationella vinmakningsstilar, som till slut kommit att hota hela områdets identitet. De flesta producenter har valt att överge Toscanas traditionella botti av slavonsk ek för nya och rostade franska barriques. Vinifieringen är från och med 1980-talet ofta mer aktiv och eftersträvar mörka och extraherat fruktiga viner. Idag är det en minoritet som försvarar den traditionella, transparenta stilen.

Sergio Manetti - och sedan faderns bortgång år 2000 sonen Martino Manetti - har ända sedan starten gjort sin Montevertine på samma sätt: sangiovese med cirka tiondelen canaiolo och colorino. Bra plantmaterial och låga skördeuttag (ekologisk odling sedan 2009). Vinifiering i emaljerade betongtankar utan temperaturkontroll. Macerationstiderna är ganska långa, men extraktionen passiv. Slutligen två års lagring i medelstora botti av slavonsk ek och ett knappt år på flaska. Resultatet skiljer sig en hel del från genomsnittet i området eftersom det helt saknar de kafferostade, mörkchokladiga och julkryddiga fattoner som numera blivit legio. 

Le Pergole Torte var mellan 1977 och 1989 ett rent vingårdsvin från den första planteringen (1968) om två hektar i högt nordöstläge. Från 1990 och framåt är det en selektion av gårdens bästa druvor, med ungefär samma vingårdsurval från 2001 till 2009. Det vinifieras på samma sätt som Montevertine men får ett års lagring i medelstora botti och ett år i små franska ekfat, varav en tredjedel nya, med lätt rostningsgrad. Det här är ett vin som måste lagras för att ge sitt bästa, och det är känt för sin långsamma utvecklingskurva.

En nyckelperson i Montevertines historia är den legendariske Giulio Gambelli, som var barndomsvän till Sergio Manetti. Född 1925 började han lära vin som 14-åring på kooperativet Enopolio Poggibonsi under handledning av Tancredi Biondi-Santi. Snart blev han assistent på den berömda egendomen i Montalcino. Sedan 1940-talet har Gambelli hjälpt många egendomar att göra vin i klassisk stil.  Hans första kund var Bibbiano i Castellina (1942),  men det är i Montalcino han har gjort sina mesta insatser: inte minst hos Gianfranco Soldera och Poggio di Sotto. På Montevertines etiketter krediteras han som "maestro assaggiatore" (mästersmakaren). Giulio Gambelli gick till vila i januari 2012. Hans betydelse för sangiovese-druvan, och för Montevertine, kan knappast överskattas.

Till provningen:

1974 Montevertine Chianti Classico Riserva

Flaskvariation. Klart utseende med hög lyster, varmt brunröd färg med tegelkant. Fint utvecklad doft med röd frukt, lädersnöre, apelsinskal, torkad frukt, rostigt järn och havssalt. Ren, frisk och slank smak med något torra tanniner och lite glesnande frukt. Mineralkänslan är väldigt tydlig med en viss sälta. Ett riktigt vackert vin, åtminstone den bästa flaskan, vi rankar den som nummer fyra.

1975 Montevertine Chianti Classico Riserva

Stor flaskvariation, ingen av flaskorna är lyckad trots bra årgång. Ett par av flaskorna är madeiriserade med mörkbrun färg och söt frukt som liknar torkade dadlar, fin balsamico och gammalt portvin. Gott på sitt sätt men knappast avsiktligt. Den flaska som verkar mest korrekt stilmässigt dras tyvärr med en korkskada. Färgen är klar och varmt brunröd. Förutom defekten får vi en del toner av röd frukt, torkad frukt, läder, tjära, mynta och oregano. Vi låter bli att kommentera smaken.

1977 Montevertine Chianti Classico

Ljust rödbrun färg. Oxidativ doft med bokna äpplen, katrinplommon, läder, soja och karamellpudding. Nötter, mynta och en puff av ostbutik. I munnen ett mjukt och harmoniskt vin med mogna lena tanniner och söt frukt, helt klart över kullen men ändå gott. Smakar mycket bättre än det doftar.

1978 Montevertine Chianti Classico Riserva

Nu snackar vi. Ljusare varmröd till brunröd färg med liten tegelkant. Doften är ren och klar med röd frukt och lädersnöre, ljusa örter, svart te och tydliga mineraltoner. Smaken slank och frisk med intensiva och syrligt rödbäriga aromer åt tranbärshållet. Strama tanniner och härlig mineralsälta. Ungdomligt och fint. Ropar på mat. En hedrande tredjeplats.

1979 Montevertine Chianti Classico 

Färgen och nosen är aningen mer utvecklade än 78an, enbart i positiv riktning. Doften är ren och frisk med härligt mogen röd frukt, timjan-örtighet och mineraltoner. Dessutom lädersnöre, lakrits, mjölkchoklad och en lantlig lagårdspuff. I munnen klart sötare och mer fruktmoget än de föregående vinerna, med större fruktintensitet, mogna lättfotade tanniner, behagfull syra och en underbar harmoni. Näst bäst av de gamla vinerna, bara en noslängd efter. Sjukt prisvärt också.

1982 Le Pergole Torte Vino da Tavola

Utseendet är närmast otäckt ungdomligt för ett vin med 30 år på nacken. Färgen är huvudsakligen röd med hög lyster och briljans. Doften är ren, frisk och eterisk. Lätt mynta-örtig med en sagolik rödfrukt åt tranbärshållet. Mineralkänslan är distinkt, och en air av tryffel får nog föras upp bland jordtonerna. Finns det fat så är det i form av en knivsudd vanilj. Även smaken är ren, frisk, slank och tät med pigga syror, antydan till sötfrukt och finkalibriga tanniner. Härligt grepp och en självklar elegans och harmoni. Kvällens vin.

2009 Montevertine Toscana IGT 

En helt annan provning givetvis, men kul att ta tempen på de senaste versionerna. 2009 var (alltför) varmt vilket inte alls märks hos Montevertine. Färgen är ljusare klarröd. Doften är oväntat öppen efter förhandsrapporterna, med klara rena toner av körsbärskärnor, svart te, mineralrök, röda körsbär, röda vinbär och bergamottecitron. Smaken bjuder på generösa mängder friskt syrlig och klarröd frukt med skönt grepp i tanninerna, som fortfarande är lite kantiga och lätt uttorkande. Enastående bra, fullt i klass med fina årgångar som 2006 och 2007.

2009 Le Pergole Torte Toscana IGT

Doften är snarlik föregående med ett viktigt tillägg: de små faten pratar försiktigt om bittermandel, tjära, vanilj och ljus rostning. Smaken är en par storlekar större än Montevertine med mer sötmogen frukt, tätare och lyxigare tanniner samt ett större djup. Det här är absolut inte otillgängligt idag, men behöver kanske fyra år för att integrera faten helt. En lysande Pergole Torte i klass med 82an.