2007 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages

Häromveckan damp det ned ett mejl från Bristlys vinklubb. Inledningen löd som följer:

"I Systembolagets modulstruktur finns det vissa kategorier av vin som inte har ens den minsta möjlighet att kvala in. Ett exempel på det är billiga viner som görs i små upplagor. Det finns helt enkelt ingen plats för dessa, de förpassas till beställningssortimentets undanskymda tillvaro. Trots att det finns en bra efterfrågan på mer personliga vardagsviner, men det struntar man blankt i på storföretaget Monopol & Co. Billiga viner ska komma från stora producenter, så är det bara - tycks man resonera."

Nästan kusligt exakt formulerar Gabriel & Gunnar funderingar vi idisslat ett otal gånger här hemma. Säkerligen är det många fler som känner igen sig på pricken. Europa vimlar ju av intressanta, personliga viner i prisklassen €5-€20 - och vi ser nästan aldrig till dem i Sverige. Men har nu importören varit duktig nog att bygga upp en mejlinglista med intresserade kunder så är det ju en briljant idé att använda den för att kränga små kvantiteter från mindre producenter. Visst, även marginalerna är mindre men kunderna är också mer benägna att chansa på fler flaskor av ett billigare vin.

Familjen Diffonty (Cuvée du Vatican) är enligt baketiketten négociant för kvällens vin och druvorna hämtas från Côtes-du-Rhône-byarna Sablet (precis norr om Gigondas) och Puyméras (7 km norr om Vaison-la-Romaine). 80% grenache och 20% syrah ger löften om ett vin som ligger nära châteauneuf i stilen. Hälften mognade i tank och hälften i foudres. Den tillverkade upplagan är liten och vinets avsändare heter Karine Diffonty, till skillnad från domänens châteauneuf som görs av maken Jean-Marc.

2007 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages har en mörkt granatröd färg med fin transparens. Doften är förförisk på 2007 års sydfranskt självklara sätt - precis som vi redan vant oss vid att bli bortskämda med. Väldigt grenachetypiskt öppnar den med ångande kirsch men breddar snart ut till ljuvliga mosade hallon, jordgubbssylt och fikonkompott med inslag av grillat, sötlakrits och garrigue-örter.

I munnen får vi suga på en smarrigt söt och intensiv röd pastillfrukt med årgångstypiskt smeksam munkänsla och bra längd. Syrafräschören sitter precis där den ska, och en salmiakliknande mineralitet plus några uppstramande örter gör att avslutningen blir förvånansvärt torr och elegant - man vill bara ta en klunk till, och så en till... ja, det här måste vara ett av de bästa Villages-viner vi provat. Att vi charmas av årgångens stil gör förstås sitt till saken - och med förbundna ögon kan nog många lättare châteauneufer få sig en god match. Härligt att dricka nu och dessutom till ett ruskigt bra pris - 109 kr styck i låda om sex flaskor. (90)

2005 Chanson Beaune Clos des Marconnets

Varje gång vi har glädjen att dricka en riktigt god röd bourgogne lovar vi oss själva att det måste bli mer av den varan. Nu är ju inte tillgången den bästa, och smakar det så kostar det, men kvällens vin känns ändå som en lågoddsare med tanke på hur mycket vi gillade närbelägna 2005 Beaune Clos du Roi från samma producent.


2005 Domaine Chanson Beaune Premier Cru Clos des Marconnets är rent och transparent i både färg och doft. Glaset har en fin visuell lyster med ungdomligt blå reflexer. Vinet är oväntat vidöppet för näsan med superfräscha röda vinbär, skogshallon och elegant avvägda drag av kryddnejlika och muskot från faten. Ljust lavendelörtiga övertoner skimrar ovanpå, och det lilla vaniljsmickret är så välformulerat att vi köper hela paketet med hull och hår.

I munnen är balansen precis så där fint genomförd som vi hoppats. Syrorna sjunger och leker gungbräda med en skinande frisk rödfrukt, nästan krämig, som blir härligt fokuserad i den långa avslutningen. Med gott självförtroende sträcker den ut i en bärig eftersmak som liknar en perfekt imaginär jordgubbe. Tre ord skulle egentligen räckt - renhet, elegans och intensitet! Vinet smakar delikat till coq au vin med massor av bacon, lök och skogschampinjoner. Lika läckert är det på egen hand, och utan tvekan är framtidsutsikterna goda. Det hela kokar ner till samma överbetyg som för 2005 Clos du Roi. (92)

Mas des Chimères 2006 vs. 2007

Guilhem Dardé är förmodligen innehavare av södra Frankrikes mest voluminösa mustascher. Kanske är det dags för en titelmatch med Serge Férigoule på Sang des Cailloux? Rond 1 - mustascher. Rond 2 - blåkläder. Rond 3 - politik. Rond 4 - rödtjut. Det skulle nog bli en spännande match, för vi snackar hög klass från båda dessa byrevolutionärer. Fast ikväll nöjer vi oss med en minivertikal av Dardés flaggskeppsviner från 2006 och 2007. Det handlar om traditionella languedoc-blandningar: syrah med assistans av grenache, carignan, cinsault och mourvèdre från trakten av Lac du Salagou, där hela buset uppfostrats under ett och ett halvt år i använda ekfat. Vinerna provas först blint utan mat, sen frossar vi loss på ytterfiléer av lamm med puy-linser, rostade grönsaker, färsk timjan, herbes de provence och massor av färsk vitlök.

Ettan har en tuff doft som först domineras av salmiak - typ lakrisal - med en puff krutrök. En avvägd fatkryddighet sluter upp med bittermandel, kryddnejlika och en vagt italiensk känsla av mörkare, ruffare körsbär, även torkade och inlagda. Generösa nypor av torkade garrigue-örter tar hem helheten till rätt område. Doften öppnar upp efterhand med mer frukt, och i glasets slut minglar en god tobakston kvar. Även smaken domineras först av sälta, saltare lakritsremmar men även sötare lakritsfudge, svarta oliver, salvia och en tydligt bitter malört, ett motstånd som av fernet branca. Kraften är på plats, tufft örtig, med lagom sträva tanniner, inlindad värme och bra mineralkänsla. Fylligt och relativt potent. Tycks väl ämnat att möta höga smaker i maten.

Facit: 2006 Mas des Chimères Coteaux du Languedoc


Tvåan har en vidöppen, helt ljuvlig doft, här fläktar en frisk bris av solmogna söta bär. Vi associerar till uppvärmda svarta vinbär, rentav cassislikör eller halloncoulis (plus lite muscovado och en klick vaniljglass). Med pinfärska blomtoner och nyplockade salvia och oregano landar vi i en fint avstämd bondgårdskänsla lika vacker som ett vykort. Smaken är smeksam och krämig med overkligt sötmogna och silkeslena tanniner. Perfekt balanserad bekräftar munkänslan intrycken från doften och bjuder på en lustfylld avslutning med förunderligt mjuk harmoni. Vällustrysningar kittlar ryggraden, saken är klar, vi fylls av pur lycka över ett stort år och ännu ett perfekt exempel därpå. Bravo!

Facit: 2007 Mas des Chimères Coteaux du Languedoc


Slutsats: i södra frankrike tycks årgångarna snacka rakt igenom vinerna, oavsett producent. Lustigt nog samma intryck som vi hade med Julien Barrot, och även annorstädes. 2006 gav stadiga, givande, lite örtbittra viner med lakrits som signum och en märkbar alkohol (14,5% i detta fall). Till de grillade svarta oliverna blev mötet perfekt (89). 2007 är enastående, lättdrucket och absolut underbart med förföriskt sötmogen lenhet och suverän balans (14%), både till mat, ost och inte minst på egen hand. Nu har vi har fått ytterligare en sydfransk nollsjua att älska ihjäl. Pick' em young! (91)

Båda årgångarna kostar 160 kr och importeras av Vinik (nik@vinik.se). Nollsexan testade vi först här och sedan här.

Vinosapien revisited - söndag

Dags för ännu en drabbning med goda viner i dåligt väder. Dagens lunchattraktion här på ön var annars "Raggmunkens Dag". Hundratals tålmodiga pensionärer skulle utspisas av en enda kock. Inte precis anpassat till otåliga nollåttor. Vi styr upp lite bättre spis på egen hand. Inledningsvis två glas i en jämförande blindprovning....

Första glaset: mörkt vin, svartrött med hög densitet och blå reflexer. Direkt i nosen: grus, grus, grus. Sen öppnas dörren för den mörka, goda morellfrukten med assistans av en modern, proffsig fatrostning: tjära, asfalt, mörk choklad, aningar av mint, örter, bittermandel och snudd på lösningsmedel. Munnen fylls snart av enorma, strävt tuggbara, rivigt tungkrullande tanniner. Här finns gott om fast materia att suga på, mörka intensiva smaker med kärnbittert motstånd och rejäl längd. Balansen är utmärkt och vinet har just kommit in i en trevlig första drickfas. Stilen påminner en del om en stadig vino nobile di montepulciano och tycks yngre än sin ålder, skulle kunna ha varit en nollfyra. Modernt, med rejäl terroirkänsla och härlig framtidspotential. De tuffa, aningen torra tanninerna sällskapar perfekt med tryffelrisotto.

2001 Feudi di San Gregorio Piano di Montevergine

Mäktig aglianico från trakten runt Avellino i Campania. Enstaka flaskor finns kvar på SB, priset är 372 kr. Tack för tipset, Mats! (92-93)



Det andra glaset är ljusare rödbrunt med tegelkant. Doften är återhållen, lite knuten med unkna toner av dansk ostbutik, svettig löparsko och blomvatten. Mognadsutvecklingen har kommit en bra bit på väg, ändå tycks vi vara i en mellanfas. Ankomna jordgubbar, ljusare surkörsbär, katrinplommon, farinsocker och kinesisk sötsur sås. Stilen är supertraditionell, med tre år av luftkontakt i stora gamla botti. Vi smakar och möter strama tanniner och tuffa syror av samma slag som i en konservativ barolo eller gammelbrunello. Mittfrukten är slank på gränsen till tunn och blodfattig, men som kompensation får vi massor av eterisk finess och historisk tradition. Av kvällens mat är det de smörfrästa kantarellerna och prosciutton som bäst lyfter fram vinets kvaliteter. Bör vinna på ytterligare tio års lagring eller mer, under goda förhållanden.

1997 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Ännu en aglianico från samma trakter som föregående. Men raka motsatsen i fråga om framställningsmetoder. Jämförelsen är klart intressant och bekräftar vilken spännande druva man har att arbeta med. (91-92)



Ett litet divertissemang med fina blomtoner, svarta vinbär och en allmänt cabbish känsla. Viss utveckling med grispiss/ammoniak, salmiak, fänkål, tobak, bränd ört och friskt gräsiga toner. Smaken är frisk och syrlig, medelfyllig och läskande med god frukt i lättsammare stil. Om doften viskar Frankrike och Bordeaux, ropar smakens syror att vi befinner oss i Italien. Gissningsvis är det en enklare cabernet från Toscanas västkust.

2004 Castel San Michele Trentino Rosso

Inte alls Toscana, här är vi faktiskt i svalare Trentino! Druvmixen ger merlot, cabernet sauvignon och cabernet franc. 13% alkohol. Årgångens fräschör och kvalitet lyser igenom. 150 DKK/Cibi e Vini. (88)



Oj, vilken yvig doft! Rökt korv, nyrostade popcorn, rostade nötter och ek - både blåslampa på bränt ekträ och färsk nykluven ekplanka. Mineraltonerna har det tufft att komma upp till ytan. Yppig chardonnay i munnen, rik citrusfrukt med vanilj och krydda. Bred, smörig syra och len, aningen vattnig munkänsla. Kommer lite kallt och vinner på stigande temp. Ändå inte någon riktig höjdare i i den här stilen. Trots rätt tydliga markörer vinglar gissningarna iväg till både sydafrikaner och ekade italienare. Inte krångla till det...

2000 Michel Colin-Deléger Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Dents de Chien"

€25 på vinbutiken i Chassagne-Montrachet. Står inte riktigt upp till sin premier cru-status. Från det här området föredrar vi mer av terroir och mindre av rostade fat. Knivigt område, det där med vit bourgogne. (87)



Kvällens sista glas bjuder på en enormt stor doft. Här står spjällen på vid gavel, de sydfranska aromerna lockar redan på en meters avstånd. Särskilt läcker och mustigt koncentrerad är karaffmynningens veritabla orgie av mogna skogsbär och provençalska örtknippen med tydliga inslag av malört. Järn, tobak och lakrits kompletterar en redan väldigt häftig upplevelse. Ljusare doftslingor av hallon och jordgubbar letar sig fram efter hand. Smaken är lika stor som doften - sötmoget fruktig i början snörper den åt i slutet och mynnar ut i en förvånansvärt salt och mineraliskt torr känsla i en superlång eftersmak, där bittermandeln driver på. Trots uppenbart hög alkohol (15,5%) står inget tungt och klumpigt att finna, här bjuds fräschör hela vägen ut i en vild, skitig personlighet. Årgången ger sina typiskt bittra tanniner där malört och fernet-branca minglar kvar i eftersmaken.

2006 Domaine de la Janasse Tradition Châteauneuf-du-Pape

Janasse finns tyvärr inte att köpa i Sverige (än så länge), men flera tyska nätbutiker säljer vinet för under €30. (92-93)



Fler sköna noteringar från helgen finns att läsa här.

Vinosapien revisited - lördag

Vädergudarna har favoriserat oss i sommar, ingen tvekan om det. När vi önskar vara på stranden får vi fyra veckor av solsken. När vi vill ha vinprovningshelg med herr och fru Vinosapien på Sturkö, då vräker man på med vind, regn och mulet så att vi riktigt ska kunna grotta in oss i bordets fröjder. Och gudarna, ni ska veta att vi tog chansen...

Efter ankomst får vi snart ett första glas i handen, en ljus och ungt oskyldig uppenbarelse med gröna reflexer. Doften är ren och fin, med en neutral och aningen kryddig druvkaraktär som hintar svagt åt citrus och gult äpple. Smaken bjuder på fräschör och mjuk syra med en uppstramande jordig och örtkryddig struktur och energi i avslutningen. Fräscht, rent, enkelt och mycket väl lämpat som inledande uppfriskare. Gissningsvis är det en pinot planc från Alsace.

2007 Guy Wach Sylvaner Duttenberg

Sylvaner, ofta ett neutrum. Men ett gott sådant. Druvorna skördas från femtioåriga stockar utanför Andlau. Kostar €6,20 på egendomen. (83-85)



Glas två är något helt annat, långt mer uttrycksfullt och kompromisslöst till det extremas gräns. En kraftfull, kryddrökig och fullständigt mineraldriven doft, där ingen druvkaraktär egentligen står att finna. Otroligt intressant att sniffa på med sina salta associationer, som fortsätter i gommen med anis, tång och massor av krita. Syran är stadig som ett stenblock och strukturen nästan sträv av kritdamm. Vinet är fortfarande galet ungt och bör ha tio-tjugo års livstid att se fram emot. Det kan egentligen bara handla om två saker, antingen är det en riktigt stenig chablis eller en dito sancerre. Och handlar det om det senare alternativet heter nog avsändaren Pascal Cotat...

2005 François Cotat Les Monts Damnées Sancerre Chavignol

Aha, oj vad kul att få testa den här producenten som aldrig syns till i Sverige. Egendomen Cotat i Chavignol ägdes ursprungligen av två bröder men delades när nästa generation tog över. François gör viner från samma lägen som sin kusin och dessutom ser flaskorna nästan exakt likadana ut. För €12 måste detta vara ett av de bästa köp som överhuvudtaget går att göra på den europeiska kontinenten. (91-93)



2002 Rolly Gassmann Riesling Kappelweg de Rorschwihr presenteras öppet till en mild soppa på grillad paprika med smak av rostad vitlök och Muttis körsbärtomater. Ett flak lättgrillad prosciutto badar i soppan och sältan står för kontrapunkt till den fint integrerade restsötman i vinet (uppskattningsvis drygt 20 gram). Vinets färg är rikt gröngul och mmmmm, här bjuds en senskördad och fullmogen doft av honung, petroleum, aprikoser och galiamelon. Påminner i stilen om en yppig tysk spätlese. När vinet möter gommen är smaken fyllig och len som en smekning, med en hel påfågelsstjärt av intryck i början och en lite snöpligt kort avslutning. (88-89)



RÖD FLIGHT - 4 VINER

Kvällens första röda är närmast kolsvart! Plus en blålila nyans. Och wow, vilken doft det här glaset bjuder på! Smäckfull av drypande fet tjära och basturökta korvar, köttsafter, smörkola och barrskogiga örter. Frukten är mörkfärgad som av mogna björnbär och blåbär - en enormt mättad och häftig syrahkaraktär med stark känsla av terroir. Väl utvecklad, men fortfarande stadig och fullt frisk i dragen. Smaken bekräftar, ja faktiskt överglänser doften - detta är stor, strukturerad och perfekt balanserad syrah med fet saltlakrits, gott om extrakt och läckert rökta aromer. Mer uttrycksfullt än elegant. Ett strålande vin, gissningsvis en muskulös côte-rôtie, hermitage eller cornas. Av färgen att döma är vinet inte äldre än 1999, och den höga kvaliteten påminner om det året i norra rhône. Hmm visst är den också lite mintig, kan det möjigen vara en europeiskt inspirerad, mognade aussie? Den röda paraden börjar hur som helst extremt bra. (93-94)

1995 Christian Crittin Syrah AOC Valais (Cave La Pleine Lune, St-Pierre de Clages)

Kvällens vin, utan tvekan - norra rhônedalen får ursäkta. Vi måste snarast prova mer från Valais - tänkte vi redan efter GJE-rapporten för ett par år sedan - men vinerna är ju inte alldeles enkla att få tag på. Nå, Crittin har både bed & breakfast och egen restaurang där han säljer sitt vin. CHF30 eller ca 200 kr.



Glas två är blekrött som en lätt pinot eller ett rött juravin, utan nämnvärd lyster. Doften är oren och jordig med toner av kokta rotsaker och ankomna jordgubbar. Gammal persilja som har stått några veckor för länge i ett glas, tulpanvatten man borde hällt ut för länge sedan. Smaken är snipigt grön, ogin och vass, på samma gång kokt och lite fadd med otillfredställande syra. Endast bananflugor kan gilla att dricka detta. Kan det vara en misslyckad poulsard eller trosseau, eller en riktigt usel bourgogne i utförsbacke. Inga förmildrande drag finns, inga poäng kan delas ut.

2005 Turasan Kaleçik Karasi Kapadokya

En souvenirflaska! Gôrfräckt att slänga in den mitt bland kvalitetsvinerna. Turasan Winery startades 1943 och är en ledande producent i Centrala Anatolien och Kappadokien. Druvan heter Kaleçik Karasy. Turkarna har rätt långt kvar till EU, i alla fall om detta är ett av deras bättre försök. Vinet kostade €15 vilket får anses väldigt dyrt med tanke på vad som är i flaskan.



Glas tre är mörkt blårött, men mindre färgintensivt än ettan. Ahh, vad ljuvligt, här kommer ännu en god syrah. Doften är elegantare och mer finstämd än ettan, ändå med rökta aromer, violpastiller och tydlig ek. Blommiga övertoner bidrar med finess. För övrigt ger doften intryck av början till utveckling, uppskattningsvis vinet högst åtta år gammalt. Smaken är läskande frisk och medelfyllig med en god jordton, lakritsrot samt vänliga tanniner. En skön drickbarhet bekräftas av att alla avslutar detta vin förhållandevis snabbast. Men något fattas i mittsmaken för tillfället, kanske kan vinet fylla ut bättre om några år. Vi gissar på Saint-Joseph och året är nog 2001, ett hyfsat mellanår i norra rhône.

2001 Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude

Attans, La Guiraude! Inte ens det vinet blev till ett kraftpaket året 2001. Lever väl inte helt upp till sitt renommé för tillfället, men elegans och utvecklingsmöjligheter finns absolut. Ett väldigt trevligt vin att dricka. (90-91)



Fjärde glaset doftar välbekant, såpass att vi direkt börjar tänka i termer av producent. Söt mörk frukt, bokna röda äpplen, salmiak, vingummi och violblommiga övertoner. Allmänt bonnig, biodynamisk känsla. Piptobaken och kardemumman växer fram och vi är ganska beredda att skriva under på att upphovsmannen heter Didier Barral. Gommen skäms bort av rejält mogna, krämiga tanniner och en framträdande sötfrukt med sötlakrits. Fatunderstödet kommer i form av after-eight, eftersmaken är påtagligt lång och kryddig. Ett vilt, burdust, bonnigt, rockigt vin! Om det händelsevis inte skulle vara Barral så är det förmodligen Neil Young som har gjort det. Eller någon bonde från châteauneuf-du-pape, påpekar S. Den hyggligt tilltagna procenten boostas än mer av svartpepparen i våra rådjursbiffar med viltsås, så pass att vinet gör sig allra bäst efter mat, till ost.

2000 Domaine Sang des Cailloux Cuvée de Lopy Vacqueyras

Aha, vad kul! Serge Férigoule, vinbonden med de tre döttrarna, den blå overallen och de stora mustascherna. Toppcuvéen 2000 Cuvée Lopy känns ännu yngre än 2000 Cuvée Azalaïs som vi provade för ett år sedan. Och ännu sötare och rikare i frukten. Lär hålla och utvecklas i flera år till. €20 på plats. (92)



Senare på kvällen provar vi 2004 Les Boissières Coteaux du Languedoc, Alain Chabanons nästan druvrena och ståltankslagrade grenache. Doften är först lite reduktiv och insjö-unken, på bourgognevis. Mineralisk, rödfruktig och inledningsvis lite knuten. i munnen får vi ett samtidigt fräscht och ändå hedonistiskt vin. Ren, röd frukt som hallon och röda vinbär, med elegant bärsötma och stensöta. Silkiga tanniner, bra längd och elegant sydfransk helhetsbild. Utifrån våra förväntningar och tidigare erfarenheter är det ändå något av en besvikelse ikväll - fler dimensioner och större intensitet hade inte skadat - men timmen är sen och smaklökarna inte längre de piggaste. Vinet bör ha betydligt mer av komplexitet i bakfickan. Stilfulla grejer att lägga undan i några år. 270 kr/Vinik. (90)



Avslutningsvis kollar vi in 1989 Reichsrat von Buhl Forster Pechstein Riesling Auslese. Att pfalzare gärna ska drickas upp i tid bevisas av detta vin som är långt över kullen och glest i frukten. Rätt låg restsötma och förvånansvärt låg koncentration för en auslese. Ingen framtid, inget betyg. €11,50/37 cl.



Natti natti, nästa dag blir det en ny knippa kuliga viner!

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Ända sedan slutet av nittiotalet har vi haft ett gott öga till Domaine La Bastide Blanche. Gamla mourvèdrestockar, traditionell stil och odlingsmetoder som närmar sig de biodynamiska. Att deras röda tog sig in i bolagets ordinarie sortiment var ganska oväntat men väldigt glädjande, för här handlar det faktiskt om riktigt vin - sånt man gärna gör sig omaket att transportera hela vägen hem från Provence.
2004 var yppigt, småsyltigt och sötfruktigt, 2005 en klassiskt stram tanninbomb och 2006 visar sig bli ett slags kombination av båda - riktigt givande redan ikväll och härligt material för framtiden...

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge har en tät, svartröd färg med violetta reflexer, klart respektingivande. Doften öppnar stilfullt med grafit, grillkol, krossad sten och kopiösa mängder av torkade örter. Snart får vi mer: god piptobak och klockren frukt av cassis och andra mörka bär. Mycket lovande!

I munnen är vinet underbart tufft och stramt med en utmärkt balans mellan tanninerna, syrorna och den örtkryddiga frukten - torr och seriös som om druvorna hade krossats och vinifierats tillsammans med lika mängder av jordmånens stenar. Kärnbittra garvsyror tvinnas runt alkoholen och ger vinet en kraftfull mittsmak och en suverän, ihållande längd. Den mörka frukten växer med en timme i luften och blir mycket intensiv. Med feta tilltugg som entrecôte och bea är detta löjligt gott. Och till sitt modesta pris (129 kr) är det en no-brainer att lägga undan. Riktigt vin, på riktigt! (90)

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge (EARL Bronzo, Le Castellet, Provence)

Lite mat och några blinda glas

Vi gör ett uppehåll i utomhusätandet och tillbringar lite extra tid vid spisen för middag i matrummet. Vinintresserade M och Å kommer på besök, äntligen är det dags för lite blindprovning igen. Men först kickar vi igång smaklökarna med ett glas 2008 Château de Brégançon Réserve Rosé ute i trädgården...

Glas ett har en brunröd färg med fin lyster och tegel i kanten. Riktigt trevligt, här ser det ut som att vi ska få njuta av ett färdigutvecklat vin. Doften bjuder mycket riktigt på en veritabel bouquet av härligt komplexa mognadstoner. Vi samlar gemensamt ihop doftintryck som menthol, farinsocker, bakkryddor, julmust, balsamico, läder, rostade kaffebönor, te, kokta rotfrukter och rostigt järn. Fatkaraktären har blivit väldigt snygg med tiden och druvkaraktären är nedtonad men påminner om surkörsbär med mognad åt tomatpuré, blodapelsin och fikon. I munnen är det här ett drygt medelfylligt vin, elegant och harmoniskt utmognat med livlig syra, solid mittsmak, finmalda tanniner, medellång saftig och småsträv eftersmak. Bör bli en njutning till långkokta lammet med sin rödvinssås.

M: hmm, det påminner om bordeaux, men frukten är för fyllig och för god för att det ska vara en mogen mellanklassbordeaux. (ser man på, inte illa!) Å: här finns en frisk mentholkänsla som öppnar upp näsan som ett vicks, är det cabernet sauvignon, finns det inte aning av paprika? S: typiskt italienska aromer, elegans och schysst syra, lite kort slut, har nog redan peakat och planat ut, lite barolovibbar men är det inte ändå från toscana?

1999 Gualdo del Re Federico Primo Toscana IGT

En tioårig cab från Suvereto i Maremma, och 1999 var ju ett lyckosamt år i Toscana. Från och med 2004 är Federico Primo ett druvrent cabernetvin, men dessförinnan använde man också en skvätt merlot. Vinet har nått full mognad men bör hålla några år till i svalt läge. Finns hos Cibi e Vini, för 179 DKK får man utdelning för varenda krona. Schysst av butiken att sälja moget vin! (92)



Glas två är betydligt mörkare, en djup svartröd nyans med blåton, färgintensivt med extrakt ända ut i tårarna. Det här vinet målar med en helt annan palett än föregående: vi nosar oss fram till mogna röda äpplen, rabarber, mogna mörka körsbär, mörk choklad, lakrits, grillkol, mörkrostade fat, kokos och vanilj. Den mörka frukten kontasterar mot ljusare stråk av jordgubbar och fikon. I slutet av glaset minglar järnjordiga mineraltoner och en knippe torkade örtkryddor. I munnen får vi en stor, fyllig, rejält kraftfull smak. De rostade faten bidrar med lakritssälta och drag av svarta oliver, vi noterar också en lite störande ekbeska, god intensiv kryddighet och rejäl längd med småsöta sensationer. En så kallad "Blockbuster". Sparas till huvudrätten!

M: känns som ett nya världen-vin, mycket av allt, kanske lite i häftigaste laget (gillar ändå nya världen), var nog bättre för ett par år sedan, eller om ett par år. Å: doftar som cheesecake med rabarber och vanilj! S: väldigt italienska aromer, verkar vara en supertoskanare till...

2000 Tenuta di Capezzana Ghiaie della Furba Toscana IGT

60% cabernet sauvignon, 30% merlot och 10% syrah - från Carmigiano. Ett vin vi uppskattat stort under de senaste åren. Större anlagt och längre eftersmak än i glas ett, men ändå inte alls lika bra uppvisning som vid tidigare smakprov - vinet har tappat balansen och faten dominerar intrycken just nu. Kanske kommer det att hitta rätt igen, men mer troligt är att det var som allra bäst för ett par år sedan. (90-91)



Glas tre är mörkrött med blåtoner. Doften är vidöppen och väldigt fin, betydligt yngre än de två första. Mörkare skogsbär, mineralrika grusjordtoner, friska örter - och så plötsligt dundrar kemtekniska avdelningen in med RX-lim, nymålade fönsterramar, ammoniak och faktiskt, U22 myggmedel! Frukten bygger ut med röda, aningen syltiga toner som av vinbär och slånbär. Nejlika och kryddpeppar kommer till. Precis som doften står smaken ivrigt på tå för att visa upp sitt bästa. Ett fruktigt, kryddigt, omedelbart vin i en saftigt slank och stram kropp med lite lakritsrondör - relativt ungt och precis lagom utvecklat. Vinets struktur satsar mer på drickbarhet än på långlagring, vilket vi särskilt tackar för ikväll. Det här blir förstahandsvalet till förrätten, skånska isterband från Ängavallen med tryffelrisotto.

T: ingen tvekan om att vi är i Portugal, det för tankarna till Luis Pato och drickbarheten i hans viner, kan det vara från Bairrada/Beiras. S: ingen närmare aning om ursprunget men det är både sympatiskt och ruskigt gott.

2004 Manuel Pinto Hespanhol Calços do Tanha Reserva Douro DOC

Från Douro, får vi veta, om än inte lika extraherat och tufft som de mest ambitiösa vinerna därifrån. M och Å handlade vinet på egendomen för några år sedan och priset var cirka €10 (fanns också i BS för ett par år sedan till 189 kr). Otroligt mycket för pengarna inte minst när man tänker på att det är ett handplockat och fottrampat vin. Druvmixen är Touriga Franca, Tinta Roriz (Tempranillo), Tinta Barroca och Tinta Amarela. Vinet fick ett år på fransk och amerikansk ek, delvis nya fat. 14% alkohol. (89)

Till ostarna knäcker vi en 2007 Domaine La Barroche Cuvée Terroir Châteauneuf-du-Pape. Alla kommenterar de juvenila godistoner man också brukar kunna hitta i nytappad pinot noir, beaujolais, dolcetto och cab franc - men det är oväntat svårt att spika druva och ursprung. M och Å är överens om beskrivningen "Pinot Noir möter Late Bottled Vintage" och delar ut 88 subjektiva poäng. Som vanligt i detta busiga vin får vi en tydlig alkoholsötma materialiserad som söta röda körsbär, strepsils, peppar och drypande sötlakrits. Gott till ostarna, inte minst en perfekt fluffig, krämig och syrlig Azeitão.

Våra gäster cyklar hem och vi tar en sväng på stranden vid midnatt. Fjärran fartyg lyser som guldsmycken mot svart sammet...

2001 Casina di Cornia Riserva Vigna La Casina

En överraskning piggar alltid upp. Denna flaska fick vi häromdagen av Fabio på Cibi e Vini - a complimentary bottle. Schysst chianti riserva från 2001, underbart, då vet vi ungefär vad vi har att vänta. Trodde vi. När det är dags att korka upp noterar vi en siffra nere i etikettens högra hörn som vi aldrig förr har sett på en flaska chianti. 15 procent! Nu om inte förr inser vi att kvällen kommer att bjuda på nya och helt oväntade intryck...

Casina di Cornia ligger utanför Castellina in Chianti och drivs av paret Antoine Luginbühl and Francine Dufour. En småskalig verksamhet - sju hektar vingårdar - och ekologisk med lutning åt det biodynamiska. Jordmånen är den typiska för området, kalkrik galestro. Parets bästa, sydöstvända vingård heter Vigna La Casina. Man beskär rankorna hårt och tar ut runt 3500 liter per hektar.

2001 Casina di Cornia Riserva Vigna La Casina har en granatröd färg med alkoholviskösa tårar i glaset. Doften känns inte precis typisk för sitt ursprung. Söta röda körsbär (varav några inlagda), en tydlig jordton med grus, järnrika mineraler och en härlig sensation av sous-bois. Endast bittermandeln känns italiensk. Vi hamnar omedelbart i södra rhône och det doftar riktigt gott.

Om doften lovar runt, så uppfyller smaken med råge. En supermogen, rödbärig sötfrukt, klockren och overkligt skinande som dopade körsbärspastiller. Röda, aningen syltiga körsbär med nyanser av cassis och plommon. Utan tvekan drivs smaken av alkoholen, men här finns ändå inget eldigt eller klumpigt. Syrorna balanserar nämligen perfekt - fullmogna, friska och intensiva. Tanninerna är silkesmjuka, bara ett uns uttorkande. Vi bara gapar - vinet är fortfarande ungt och rödfruktigt som en châteauneuf. Smaken växer i glaset och blir bara bättre och bättre. Nu börjar vi famla efter nya beskrivningar - det är något med själva texturen, så burgundiskt silkig och len, den lockar fram en krämig, hedonistisk känsla som påminner oss om något vi provat relativt nyligen. Just det, där har vi det. Tro det eller ej - men fruktaromerna och den viskösa, lyxiga helheten liknar Domaine Perrot-Minots 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru La Combe d'Orveau!

Efter ett par timmar har doften djupnat med drag av mörk sirap, farin och svamp. Och till slut kommer ändå vi hem till toscana eftersom tanninerna på pricken liknar te, något som också minglar kvar i eftersmaken. Drickupplevelsen är väldigt sensuell men tanninerna har onekligen biffat till sig åt det piemontesiskt respektingivande hållet och utlovar goda möjligheter för framtiden. Är man det minsta sugen på att bli taken for a ride ska detta provas. Vill man ha en traditionell chianti riserva tar man något annat... (91)

ps. Drickes kanske allra bäst på egen hand. 155 DKK hos Cibi e Vini.

En nostalgitripp

Semesterns första regndag ägnar vi åt nostalgi. Broar och bredband i all ära, men färjor och italienska farbröder spelar bättre på sentimentala strängar. Långt borta i ett dimmigt åttiotal skumpade HH-Ferries oss över sundet till köpenhamnsspelningar, roskildefestivaler och europaresor. Än idag framkallar bildäckets mättade doft av tung dieselolja en ryggmärgskänsla av äventyr...

Vi sträcker på benen medan solen tittar fram i Helsingör, den puttenuttiga shoppingfällan för turande svenskar. "Billigast i byen" ropar en affär, vars priser är betydligt högre än både Netto, Irma och Brugsen. Snart sitter vi i bilen igen och tar till höger vid avfart nummer sju - Kokkedal. Inne hos Philipson Wine höjs inte ett ögonbryn när vi kliver på. Hit åker man inte av romantiska skäl.

Det går dock att fynda här, men idag är det en enda produkt som gör återbesöket nödvändigt. Parametrarna var de rätta, vi har gjort vårt val - årets provencerosé heter 2008 Château de Brégancon Réserve, Côtes de Provence Cru Classé. Detta är precis vad vi vill servera immande kallt till roséälskande vänner, resten av sommaren 2009. Nästa år finns det kanske något riktigt bra från Provence att köpa i Sverige? Inte en minut för tidigt i så fall.

Philipson kör ofta med erbjudanden av typen "ta två lådor och få den tredje gratis". Men även om vi fick alla tre lådorna som gåva skulle vi inte vilja ha 2005 Baron Thenard Givry Rouge 1er Cru Les Bois Chevaux. Tänk att man kan misslyckas så kapitalt med pinot noir i en gynnsam årgång! Vinet är en tunn och charmlös historia med gröna, bittra garvsyror. Vi skickar en medlidsam tanke till dem som har trettiosex flaskor att avverka...

En bit söderut tar vi av mot Gammel Holte och kör en kilometer till Øverød. Här har Carlo Merolli sitt hämtlager. Vi kliver in oanmälda bland mängden av pallar och lådor italienskt rödtjut. I en hylla fingrar vi på bastchiantin vi testade förra sommaren - ett vin med härlig ursprungskänsla, dessutom kul att gå mot strömmen när all världens vinjournalister enat sig om att bast är lika med fy skäms. Plötsligt dyker Carlo upp i dörren till lagret "hey, godt att ni anmelde den". Oj, minnet är det inget fel på, den saken är klar!

Nå, så värst många svenskar hittar inte hit, men det finns anledningar till ett besök. Den främsta är förstås att det är kul att handla italienskt vin av en äkta old school-italienare. Ja, till och med Carlos försäljningsmejl är spirituella. Dessutom är priserna ofta både hyfsade och förhandlingsbara. Idag har vi dock en särskild förevändning att köra hit, 2004 Cascina Cucco Barolo Ceratti (165 DKK). Det hade nyss kommit in tre pallar så vinet finns nog kvar ett tag.

Carlo vore inte Carlo om vi inte kom ut med några oplanerade buteljer. Vi blir nyfikna på Cascina Baricchi (halvvägs mellan Treiso och Neive) och hugger till på deras 2004 Langhe Nebbiolo. Till sin sextioårsdag har Carlo beställt ett parti om 1440 flaskor 2005 Barbaresco Rosé delle Casasse Vecchie Vigne Tradizione, en traditionell vingårdsbarbaresco gjord enbart av nebbioloklonen rosé. Han präntar "Sophie" på flaskan och hävdar bestämt att hon ska dricka den upp den själv på sin födelsedag. Ja se italienare!

Mer italienskt blir det hos Fabio Simoncini på Cibi e Vini. Här gäller det påfyllning av excellenta 2006 Barricadiero. Fabio berättar om en strid ström av svenskar med det vinets namn skrivet på en lapp sedan sist vi var här. Tack kära läsare för förtroendet, det värmer! I butiken hade man nyligen en blindprovning av toscansk merlot. Vinerna var 2004 Le Macchiole Messorio (1100 DKK/tilbud 550), 2004 Gualdo del Re I' Rennero (285 DKK) och 2004 Sangervasio I Renai (285 DKK). En enig provargrupp placerade I' Rennero först och Messorio sist, "lite blaskig känsla av Irma-vin" tyckte en provare. Fem timmar efter avslutad provning vaknade Messorio ur koma och var fantastiskt. Inget restaurangvin precis...

ps. Tack Carlo för att du inspirerade oss köpa ny vaxduk, en med rosor på. Fast inte från Laura Ashley utan från Holken i Falsterbo.

2007 Alain Chabanon Campredon

Alain Chabanon är en mästare - så var det sagt. Engelska provare har blindtestat hans merlot mot Petrus och hans grenache mot Rayas. Och vilka vann, tror ni? Att languedocvinerna är snabbare att komma i mål spelade förstås in, de prestigefyllda namnen kräver extremt tålamod och ett visst sinne för etikett. Men så har också Chabanon den modesta ambitionen att göra superba viner. Campredon lanserades 2004 och blandar 54% syrah, 18% mourvèdre, 16% grenache med 12% carignan. Metoderna innefattar ekologisk odling, lågt skördeuttag, noggrann sortering, lång maceration och tio månaders uppfostran i ståltank. Totalt gjordes 11 700 flaskor samt 200 magnum. Och 2007 var ju ett gyllene år i området...

2007 Alain Chabanon Campredon öppnar med en sagolikt mogen syrahfrukt omfamnad av lantlig mourvèdre. Förutom klockrena druvkaraktärer liknande skogsbär och viol får vi saften av grillat kött, lakrits, tobak, stall och mängder av garrigue.

Endast en klunk behövs för att vi alla runt bordet ska förstå att detta vin är enastående och lite till. Frukten fyller ut helt och hållet i munnen, tanninerna är perfekt mogna, tobaks- och lakritsrondören får oss att (felaktigt) tänka goda fat - och framförallt, balansen är rent av ypperligt genomförd - ja, man ska långt upp i bordeauxs grand cru-system för att hitta ett så välgjort vin. Men här finns ingen ek som ställer till det i ungdomen - vinet har allt som behövs ändå. Drickbarheten just nu är perfekt och flaskan tar slut fortare än kvickt. Var kan man köpa det här, undrar farfar. (91)

ps. Dracks till örtmarinerad fläskkarré. Just det, priset glömde vi. 160 pistoler, importeras av Vinik (nik@vinik.se)

2001 Domäne Wachau Singerriedel Riesling Smaragd

Vi brukar ha ett gott öga till kooperativet i Dürnstein och deras envetna utsläppande av halvgamla, högklassiga viner från Wachau. Just detta köpte vi för drygt två år sedan. Priset var bara 149 kr och det omedelbara intrycket när vi smakade var en lovande riesling som hängde på gärsgårn mellan ungt och moget. Ikväll möter vi ett vin som krånglat sig över staketet och hittat stilen...

2001 Domäne Wachau Singerriedel Riesling Smaragd gör en gyllengul entré och skvallrar redan i första sniffen om att vi kan förvänta oss något alldeles extra. Mmm, i ett enda ögonblick bekräftas matmatchningen med vår dubbelpanerade torskrygg. Doften ger en härligt komplex mognad där vi njuter av petroleumtoner, djup mineralitet och ett gnugg av silverputs. Honungsindränkta mogna aprikoser med sina kärnor. Klockrena drag av citronskal och en fint oxiderad sherryton som pockar: det är dags, hugg mig nu!

Efter alla dessa mogna drag är det fascinerande att smaken kan vara så knastrande torr! Aningen oljig, men också en smula fruktgles. Lite oxiderad är den allt också, men det har vi inte minsta problem med, eftersom syrorna är så friska. Avslutningen excellerar med enormt goda mineraltoner (plus en skvätt juravin) i en lång eftersmak. Wow, vad gott! Det blir klockrent matsällskap och ett spännande, klassiskt, smått gammeldags vin att dricka. Enda invändningen är att vi kunde fått lite mer av extrakt och intensitet i munnen. Vi skäms nästan att sätta (90) på en så fin upplevelse. När det kommer till moget vin känns betyg väldigt fattigt...

ps. I kooperativets omfattande källarlista hittar vi kvällens vin för €25. Mest förvånande är sex gram restsocker. De grammen märks inte, kan vi lova. 88p tyckte Wine Spectator. De borde prova vinet nu.

Barbera 2004: Fides, Gallina och Ca' di Pian

Vinden har vänt från en ovanligt varm nordost till en aningen mer svalkande sydväst. Riktigt varmt är det ju fortfarande och stranden numera fullknökad med folk. Ett par grillkvällar lockar till utvärdering av barberorna från lyckade årgången 2004 - ett par år efter lanseringen...

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba Fides är transparent varmrött med bruntingering. Ur flaskhalsen kommer en pust lösningsmedel och i glaset är doften först återhållsam, men snart rullas hela Pios patentregister upp. Den välkända kryddlådan med framträdande kanel och kryddnejlika. En söt frukt liknade hallon, slånbär, nypon, cola och tomatpuré. Fattoner av mjölkchoklad, smörkola och vanilj. Plötsligt får vi en fläkt av tandkräm och i slutet av glaset järniga, grusiga mineraltoner. Smaken är slank, lite sötfruktig, behagfullt syrlig och uttalat kryddig. Helt utmognad har den blivit ganska snäll, men också harmoniskt god! Vi slås av hur snubblande nära Pios nebbioloviner man hamnar efter bara ett par års lagring. Oavsett vilken druva som råkar hamna i flaskan doftar och smakar det alltid Pio Cesare på ett nästan skrattretande sätt. (88)



2004 La Spinetta Barbera d'Alba Vigneto Gallina bjuder på en helt dominerande fatrostning av lite mörkare slag, med inslag av kaffe, tjära, frisk mint och visst, där är den galna ansjovisen som vi hittade i Ca' di Pian när den var ung. Frukten ger en tydlig ton av rödbeta förutom mer förväntade mörka körsbär och ett stråk av jordgubbe. Även i munnen tänker vi mest fat, fat, fat. La Spinetta är en enklav av nya världenstil i piemonte, där man inte tvekar att fixa bra drag under skosulorna (14,5%). Smaken är alltså rätt eldig med rondör av lakrits, tobak och kaffe. När nu den dunderladdade busfrukten från ungdomen har lagt sig tillrätta är det faten och alkoholen som kommer i förgrunden, inte precis vad man hoppats. Vi grillar ju ikväll och visst är det ett schysst grillvin - ekjuice är också ett ord som ligger rätt nära till hands. I backspegeln går det inte att låta bli att tänka att denna Gallina var som allra bäst månaderna efter släppet. Då förtjänade det (92) ikväll snarare (89).



2004 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian har lustigt nog visat en motsatt utvecklingskurva. Från att vinet inledningsvis var burdust, bråkigt och ekigt har barberafrukten framträtt med en större renhet och harmoni. Visst finns det rostade fat men de skymmer inte alla fina bärtoner av mörka körsbär, tranbär och lingon. En aning av mjukt plommonuppkok märks i doften, med assistans av mörk choklad. Smaken bjuder på en friskt ringande fruktsyra och bra balans mellan ungdom och mognad. Ett fint möte mellan syrlighet, choklad och krydda, utan eld (13,5%). Drickbarheten på egen hand är onekligen skönare än i Gallina som dock har sitt självklara användningsområde till grillat kött. Eftersom vinet utvecklats till det bättre sedan det släpptes blir betyget även denna gång (90).

Ok, dags att summera. Fides och Ca' di Pian har vunnit på de två gångna åren, den mer uppumpade Gallina har tappat. Från de här producenterna kommer vi att koncentrera oss på nebbiolo i framtiden. 2006 Ca' di Pian har dock redan visat sig vara bättre och renare än storasyskonet från 2004, La Spinetta drar ner på eken och det är bara bra.

2002 von Hövel Oberemmeler Hütte Kabinett Feinherb

När utetermometern passerat 30-strecket är det inte så många viner som man kan klunka utan att trilla omkull. Inte sällan sitter en alkoholsvag och syrlig riesling allra bäst. Saardalen är svalare och syrorna blir därför lite högre än i Mosel - inte oss emot. Von Hövel är en mycket väletablerad producent i byn Oberemmel som ibland (kanske lite väl smickrande) nämns i samma andetag som giganten Egon Müller. Ägaren Eberhard von Kunow hällde sina nollsjuor på VDP Grosser Ring i maj. Det var välgjorda och klassiska viner, men kanske inte enormt spännande som unga - eller jämfört med andra storheter, och det ska sägas att konkurrensen var ganska hård. På klassiskt moselvis behövs nog en handfull år för att de här vinerna ska visa hela sin komplexitet. Oberemmeler Hütte är von Hövels monopolvingård, fem hektar i ett sydvästläge som kan beundras på den lånade bilden nedan. Erik Sörensen säljer nolltvåorna för 109 DKK och då är vi inte sena att hugga till...


2002 von Hövel Oberemmeler Hütte Kabinett Feinherb ger ett fortfarande ungt intryck av färsk citron och lime, friska nässlor, vita blommor och mineraler. En hint av skönt sunkig oljegrop komplicerar det annars rena intrycket. I munnen får vi en intensiv, syrlig smak som av citronsorbet med inslag av melon och nyskuren ananas. Renheten och balansen är utmärkt - den friska syran vinner definitivt över sötman som inte är det minsta påklistrad. Ett stiligt apéritifvin och en trevlig första anhalt på resan mot mognad, vi gissar att här finns potential för ytterligare minst tio år av problemfri utveckling. Nolltvåorna brukar tilltala oss, exempelvis Zilliken Saarburger Rausch Kabinett (ännu bättre) och C. von Schubert Maximin Grünhauser Herrenberg Kabinett (på ungefär samma nivå). (88)

ps. Winefinder tar 158 kr vid köp av låda om sex.

2004 Del Cerro Vino Nobile Riserva

Bland de mer kassaskåpssäkra toscanarna hittar vi riservan från Fattoria Del Cerro. Egendomen är en av de riktigt stora i Toscana, hela 600 hektar varav 170 hektar vinmark. Ägaren är försäkringsbolaget SAI, i vars agricola-imperium man även hittar Tenuta La Poderina i Montalcino och Fattoria Còlpetrone i Montefalco. Druvmaterialet utgörs här av 90% sangiovese, 5% colorino och 5% mammolo. Hälften av vinet mognade ett år i franska barriques, därefter ett halvår i slavonska botti. Andra hälften låg arton månader i slavonska botti. Därefter möttes de tu under ett skönt år i ståltankar och slutligen gosade vinet ett halvår i flaska innan släpp. Vi drack årgång 2001 för precis två år sedan - ett verkligt tillfredsställande vin...

2004 Fattoria Del Cerro Vino Nobile di Montepulciano Riserva har en läcker och stilfull doft där vi direkt slås av vilken snygg fatkaraktär man fått till. Elegant rostning med tobak, ceder, kaffe, kokos och bakkryddor, mest kardemumma. Frukten levererar rakt av typiska mörka surkörsbär, fast med inslag av cassis och blyerts som får oss att tänka cabernet sauvignon. Diskreta övertoner av violer och rostiga mineraler svävar omkring på toppen.

I munnen är vinet precis lagom tufft och tanninrikt, en intensiv smak nedstöpt i stramt klassisk struktur. Hög syra, mogna tanniner, avvägd krydda. Den goda cassis- och blyertstonen går igen och vi har faktiskt inte smygtittat ännu, hur mycket cabernet är det egentligen? Även järnet kommer igen i munnen. Det hela blir en lyckad kombination av modernitet och tradition, som sagt med vissa bordeauxvibbar. 2004 är en utmärkt version av det här vinet, jämbördig med nollettan, som funkar fint både att dricka nu och att lagra i några år. (90)

ps. Dracks till grillad entrecôte från Christer, vår livlina bakom köttdisken på ICA Torgboden. Vilket kött han har, grymt bra! Undras varifrån han köper det.

pps. Vinerna från SAI importeras till Sverige av Red & White. Erik Sörensen säljer i Danmark. Den goda nollettan finns fortfarande att beställa från Vivinum.

2008 Château de Brégançon Réserve Rosé

Ett par Swepties är på besök (plus en minisweptie i magen). Damkörens hårdaste kärna har nämligen bestämt sig för att hälsa på och kolla läget i Falsterbo. Och ska man bli våldgästad, så kan det här radarparet vara ett bra förstahandsval. Inom några minuter är vi i plurret, efter några vändor mellan strand och vatten har vi blivit mogna för lunch. Det är mest sånt vi funderar på här nere: vad ska vi äta till lunch, vad ska vi äta till middag, vilket vin passar bäst till. Små problem, stor njutning...


Till en grekisk sallad dricker vi 2008 Château de Brégançon Réserve Rosé, en Cru Classé de Provence från halvön söder om Bormes-les-Mimosas och öster om Hyères. Det är bara att kapitulera - vår kravspecifikation är uppfylld. Druvorna domineras av cinsault (60%). Resten är grenache, syrah och carignan. Stockarna är gamla - från trettio upp till åttio år, men genomsnittligen fyrtio. Färgnyansen liknar en blekt skär cocktailklänning från trettiotalet i svalaste siden. Doften ger färska jordgubbar, blodapelsin, rosenblad, friska örter och massor av svala mineraler. Smaken är elegant och välbalanserad (12,5%) med friskt vitvinslik syra, elegant bitterhet och läskande mineralitet. God intensitet i aromerna och utmärkt längd, där salta mineraler ger en eftersmak av anis och fänkål. Wow, här har vi en klockren rosé! Den nya årgången är om möjligt ännu fräschare än den förra. Hade man varit ekologiskt certifierade, liksom konkurrenten Domaine Saint-André de Figuière, hade det blivit guldstjärna istället för silverstjärna i kanten. (88)

Dagen fortskred med ännu mera bad, fiskhandel i Skanörs hamn och glass från Da Aldo. Middagen är redan föredömligt fotobloggad här. Det coola rödvinet var nyzeeländska 2007 Clos Henri Pinot Noir - gott om fruktig charm och viss elegans. Samarbetade väldigt snyggt med spätta meunière, men på egen hand imponerar den nya årgången inte på samma sätt som nollsexan gjorde. (88)

ps. Det är Miss Rotfrukt som syns till vänster i bild.