Bergström Wines, Oregon

Det börjar av allt att döma bli hög tid för oss att kika närmare på Oregon och Willamette Valley, som hittills varit en vit fläck på vår karta. Området är svalt nog för att vi ska känna oss bekväma med pinot noir, som kan bli närmast nordeuropeiska i sina uttryck. I våras testade vi en helt förtjusande pinot från Vivier som nu finns att beställa, i nästkommande vecka dyker Beaux Frères upp på en provning för Munskänkarna, och häromdagen hade vi nöjet att luncha med John och Karen Bergström vid deras första möte med en svensk vinpublik.

John Bergström - som nu är runt de sjuttio och växlar obehindrat mellan engelska och svenska - flyttade till en faster i Portland vid arton års ålder och blev kvar. John berättar hur han som tonåring högg virke i Härjedalskogarna med sin pappa (som fortfarande är i livet och bor i Sveg). Efter den starten har inga uppgifter känts särskilt jobbiga, menar han. Det var 1997 som John och Karen lämnade Portland och köpte en gård om sex hektar med gamla nötodlingar. Tuffa arbetsinsatser var nödvändiga för att röja mark och plantera vinrankor från scratch.

Bergströms första årgång blev 1999: drygt 2 000 flaskor Willamette Valley Pinot Noir av inköpt frukt. 2001 hade man byggt klart ett eget vineri som klarade alla steg i källararbetet. Under tiden dessförinnan hade sonen Josh utbildat sig till oenolog i Beaune och pappa John tagit kurser vid UC Davis. Redan från början bestämde man sig för att odla hantverksmässigt utan vare sig gifter eller konstbevattning, och snart var man en av de första biodynamiska producenterna i Willamette Valley. Idag är det drygt tre år sedan Bergström fick en svensk importör.

Vi provar först två vita viner. 2009 Old Stones Chardonnay (249 kr, RS) är elegant och bourgognelikt med småfet citrus och respektfulla mandelmasse-fat, men har en liten fruktsötma i den kryddiga avslutningen som vi kunde levt utan. 2010 Sigrid Chardonnay (549 kr) är givetvis besläktat, men bjuder på fler dimensioner, samt har en solklar förmåga att fängsla och hålla kvar intresset. Ljusa blommor och expressiva mineraler skimrar för nosen, medan smaken är sval och gräddig med föredömligt torr finish. Sigrid är förresten Johns mamma, som dog för sex år sedan. En mosippa, Härjedalens landskapsblomma, avtecknar sig i etiketten. Så lite tilltugg. Tänka sig, de visste att vi älskar chardonnay med kantarelltoast...

Över till de röda, vi dumpar noterna för enkelhetens skull. 2010 verkar vara en riktigt lyckad årgång i Oregon som gett friska uttryck med finess och elegans. Blint hade vi nog placerat de flesta vinerna i Bourgogne. Inte bara stilistiskt utan även kvalitetsmässigt, och då pratar vi premier cru.

2008 Cumberland Reserve Pinot Noir (295 kr)

Doften är öppen med mörkare frukt, körsbär och tranbär, körsbärskärnor samt fatkryddor och lite örter. Intensiv attack, kryddig mitt, tydliga ektanniner, sötlakrits i svansen. Kraftfullt men också aningen varmt och klumpigt. En mix av vingårdarna De Lancelotti, Shea och Bergström.

2010 Cumberland Reserve Pinot Noir (329 kr, TS 1/10)

Först klockren mineralkänsla - våta stenar - därefter körsbär och tranbär, snart kopplas stora charmen med violer, rosenblad, söta jordgubbar och tydlig pinosity - en riktigt fin doft. Smaken är lättare och svalare än föregående, mer dansant, med ren och fin aromatik, ljusa bakkryddor, friska syror och lätta behagfulla tanniner. Svalka och elegans ska alltid premieras. Köpes!

2010 Shea Vineyard Pinot Noir, Yamhill-Carlton AVA (395 kr, RS)

Relativt knuten doft med tjärade toner, lätt örtighet samt lovande frukt åt det mörkare och varmare hållet. Intensiv smak, alla rattar pådragna, kraft och krydda, strama tanniner, högre syra och dito alkohol. Bra längd med sötlakrits i eftersmaken. Välbyggt och välmatat, men lite för mycket påställ för vår smak.

2007 Nysa Vineyard Pinot Noir, Dundee Hills AVA  (495 kr, RS)

Utvecklad doft med vegetala, grönt stjälkiga drag över en måttligt fräsch frukt, samt lätt svedda ektoner och vulkanisk jordighet. Utvecklad smak där eken överröstar frukten som är tunn, gles och kort. Dagens genomklappning, förmodligen var året alltför regnigt (tror minsann att vi smakat vinet en gång tidigare med samma negativa intryck).

2010 De Lancelotti Vineyard Pinot Noir,  Chehalem Mts AVA (495 kr, RS)

Helt förförisk doft, charmig och övertonsrik, floral med lätt grön kant. Rosor och jordgubbar, tranbär och röda körsbär med piff av nejlika. Svalt elegant smak, frisk och mjuk, inte alltför intensiv eller kraftfull, rätt diskret ek och ingen närvaro av alkohol. Alldeles utmärkt och stilen passar våra preferenser som handsken.

2008 Bergström Vineyard Pinot Noir,  Dundee Hills AVA (549 kr, RS)

Rejält doftdjup med bra sug. Mörk vulkanitet, komplex frukt med flera lager och lite côtes-de-nuits-snusk bland de snyggt köttiga fattonerna som har en liten kant av stearinljus. Smaken har välbyggd kropp, tätvävda tanniner, utmärkt frukt och rejäl längd. Kraft och elegans i lika mån. Kvaliteten här är helseriös och resultatet måste betecknas som strålande. Vi hittar stora likheter med cru-bourgogne åt det lite mörkare hållet från Nuits, Gevrey eller Corton. Dock billigare än vad motsvarande kvalitet hade kostat där. Förtjänar egentligen minst fem år i källaren, men som AK påpekade: klart frestande att slänga in i vår kommande provning av världsklass-pinot.

Vinunic bjöd in och Restaurang Skeppsholmen lagade god mat.

Sommarläsning: tre böcker om vin #3

Den mest inspirerande boken om vin är nog "Adventures on the Wine Route" av den legendariske amerikanske importören Kermit Lynch. Mest inspirerande eftersom mycket av det roliga med vin handlar om att vara på väg, att vara nyfiken, att vara på jakt efter den äkta varan. Och det är ju under resans gång man möter landskapet, karaktärerna, historierna, ögonblicken och dofterna.

New York-bloggaren Alice Feiring är bra på sånt där. I sin programförklaring berättar hon att hon söker viner med litterära kvaliteter. Boken "Naked wine - letting grapes do what comes naturally" handlar om hennes passion för den franska scenen av småskaliga viner framställda med minimala ingrepp från vinmakaren. Viner som Alice föreslår att vi ska kalla "naked wines". Dramaturgiskt sett bygger den på två parallella berättelser, där den ena är klart mer intressant än den andra. 

Den första storyn går ut på att en californisk vinmakare bjuder in henne att göra sitt eget vin på icke-interventionistiskt vis. Hon får vara med och fatta ett antal beslut som kan påverka resultatet. Sedan får hon kliva i och fottrampa druvorna för att sparka igång jäsningen. Därefter måste hon tyvärr åka hem till New York. Medan hon är borta beslutas det över hennes huvud att tillsätta lite vatten i jäskaret för att inte alkoholhalten ska bli alltför hög. Alice blir förtvivlad. Nu är ju inte vinet naturligt längre.

Visst kan man se det pedagogiska värdet i ett konkret experiment, men den här berättelsen är tyvärr alltför ytlig och kokett. Författaren vet mycket väl att riktiga viner görs under hela säsongen ute i vingården - och den besöker hon för första gången i samband med att druvorna plockas. Med ett team av mexikanska proffsplockare på plats känner hon sig lika nödvändig som en korkskruv i en skruvkapsyl - "like a goddamn dilettante". Den frustrationen är påtaglig hela vägen, och det är uppriktigheten som räddar henne här.

Betydligt mer spännande är det att följa det andra spåret - hur hon målmedvetet skruvar sig in mot själva ursprunget till den franska naturvinsscenen. Här är det välmatat och läsvärt i stort sett hela tiden. Alice Feiring skriver bitvis i klass med en bättre romanförfattare och vi får möta färgstarka personligheter som Marcel Lapierre, Eric Texier, Thierry Puzelat, Nicolas Joly, Andrea Calek, och till slut veteranen som blivit berömd i det tysta för en vinmakningsmetod han lärt ut till hundratals franska bönder - Jacques Néauport.

Det blir en underbart antiklimaktisk effekt när Néauport avslöjar de sanna bevekelsegrunderna för "de fyras gäng" i Beaujolais att göra vin utan svavel. Och Alice förnekar inte sitt kritiska sinnelag när hon funderar över problemet med nepotism i naturvinskretsar, eller tyst formulerar frågan om méthode Néauport kanske varit bättre på att framställa klunkbara vins de soif med ett bekant stuk än på att uttrycka druva och terroir. Hur det nu än ligger till med saken, så är det djupt tillfredsställande att komma fram till slutsatsen att det inte finns några enkla svar när det gäller vin. Och att det är resan som är målet.

Alice Feiring: "Naked Wine" (Da Capo Press 2011)

Becker & Jung på besök

En högintressant kväll med massor av samtal fick vi oss till livs när de två killarna på bilden - Alexander Jung i vitt och Fritz Becker i svart - presenterade sig på Ulla Winbladh igår. Riesling från Rheingau och pinot från Sydpfalz kör ju rakt upp på vår gata och parkerar med en skräll i farstun, så vi var inte sena att tacka ja till inbjudan.

Katastrofala 2012? 

Medan vi sippar på Alexanders ambitiösa rieslingsekt - tre år på jästfällningen - hinner vi höra med "junger Fritz" hur det artar sig med årets växtsäsong. Trots massor av regn i juli och en galen värmebölja tidigare i augusti verkar läget ändå vara under kontroll just nu, och hittills man har sluppit hagel. Gamla rankor har glesa klasar som inte besväras alltför mycket av regn, och den som inte rensat alltför hårt i lövverket har sluppit att se sina druvklasar bli grillade, och druvorna har hunnit utveckla tjockare skal som skydd mot solen. Man kan alltså förvänta sig en hel del tanniner i de röda tolvorna, men det är en öppen fråga hur det blir med fräschören i de vita. Vad som behövs nu är ett antal veckor med friska soliga dagar och svala syrabevarande nätter.

Weingut Jakob Jung 

Den här familjeegendomen huserar i Erbach sedan 1799. Alexander Johannes - som nu är 28 - fick ta över källarnycklarna för fem år sedan, men han berättar att pappa Louis fortfarande är kvar och assisterar ute i vingårdarna. Detta är en rieslingdomän ut i fingerspetsarna, även om det odlas lite spätburgunder också. Egendomen omfattar ungefär femton hektar och bortåt två tredjedelar av produktionen är riesling.

Jämfört med västra Rheingau (Rüdesheim) är jordmånen betydligt rikare med mer löss och lera. Högre upp i backarna får man en inblandning av kvarts och kisel som ger tydligare mineraltoner. Fem personer jobbar heltid, varav tre och en halv i vingårdarna. Det är ju där vinet görs, påpekar Alexander med understöd av Fritz. I källaren kan man bara undvika att förstöra.

Vad är "Classic"?

Det första vita 2011 Jakob Jung Riesling Classic får oss att komma in på det kära ämnet hur tyskarna försöker förenkla kommunikationen med kunderna, inte minst genom begrepp som Classic och Selection. Fanken vet om just dessa två beteckningar egentligen gör konsumenten så värst mycket klokare, men hur som helst är Jungs basrieslingar Classic och Trocken verkligt bra för sin (pris)nivå.

Classic översätts med "områdestypiskt" - vilket när det gäller Rheingau betyder en i stort sett torr riesling QbA där restsötman får vara dubbelt så hög som syran, i det här fallet 12 gram - det vill säga strax över gränsen för trocken. I Rheinhessen däremot, kan en Classic vara gjord av hela tolv olika druvsorter - inte lätt att begripa. Nästa år är det dags för en uppdatering av VDP-hierarkin. Den nya pyramiden som träder i kraft i och med årgång 2012 är modellerad efter burgundisk förebild - Grosse Lage, Erste Lage, Ortswein, Gutswein - och kommer att innebära en klar förbättring, anser Fritz.

Fantastiska 2010! 

Med alla elektriska tyska vita tior vi smakat hittills är ju förhållandet redan väl etablerat - ren kärlek, skulle man kunna säga - men det är roligt att få se hur pass mogen frukt året kunde ge i Rheingau om man bara kunde vänta länge nog, kammade igenom vingårdarna i flera omgångar och sorterade duktigt.

2010 Erbach Hohenrain Riesling Alte Reben är ett uppenbart senskördat vin (slutet av oktober) med en strimma botrytis över exotisk gulfrukt som persika, aprikos och passionsfrukt. Gamla stockar och mindre bär ger hög koncentration. Syran är frisk och vänlig, och vi slipper att tampas med bitterhet. Här blir det riktigt mycket utdelning för bara ett par tjugor extra utöver basvinet.

Allra bäst av Jungs viner är dock 2010 Erbach Siegelsberg Erstes Gewächs - liksom gjutet i ett enda stycke, ett närmast perfekt exempel på mineralitet och struktur utan bitterhet. Det här vill vi ha mer av! Det vi har i glaset är den sista årgången med naturkork, från och med nästa år blir det skruvförslutning på allt som Alexander gör. Han är less på flaskvariationer och menar att vinerna från sådär fyra års ålder och framåt är mycket friskare med skruvkapsyl. De jämförande försöken började med årgång 2004.

A table! Bättre bordssällskap kunde vi inte be om.

Spätburgunder 2010 då? 

Vi har ju knappt provat några alls till dags dato, men oroande nog har man kunnat läsa rapporter om mindre lyckade förhållanden bland annat i Assmannshausen. När vi så pratar med Fritz Becker om 2010 som rödvinsårgång är han ett enda stort leende - precis som de bourgogne-bönder vi träffat. Och med den aktuella versionen av Beckers baspinot i glaset är det väldigt lätt att instämma. Ännu en gång sätter Becker bollen mitt i krysset, och detta redan med sitt instegsvin. Nosen är öppen, fruktig och kryddig med en hustypisk blodapelsinton bland hallonen. Bark, örter, mineral och lakrits kompletterar doftbilden.

I munnen handlar det om fräschör, spänst och frukt med en kryddig, läskande torr finish. Syran är sex gram hög och alkoholen klockar in på tretton. Ett par timmars extra luftning skulle komma att lyfta vinet ännu ett snäpp.

Tyska €10-strecket

Hur pass viktigt är det att kunna erbjuda något under den magiska tian? Ganska så viktigt, menar både Fritz och Alexander. Förmodligen skulle det gå alldeles utmärkt för Becker att sälja sin fina baspinot för €11 istället för snudd på sanslösa €9 på gården, men de tyska vindrickarna har ett starkt fokus på prisnivåer, och basvinet är det visitkort som är avsett att ta egendomen ut till en bredare publik. Och vilket visitkort sen! I Sverige blir det tyvärr lite dyrare på grund av alkoholskatt, transporter, bolagets rörliga påslag och plockkostnader i BS, men i en svensk kontext är det givetvis fortfarande ett grymt bra köp.

"Stone-age wine-making"

Fritz Becker gjorde en del av sin praktik hos Jim Clendenen på Au Bon Climat, och det var där han plockade upp det färgstarka uttrycket. Stenålder är väl att ta i, men låt säga järnålder då ;) Hur som helst: vinmakningen chez Becker är utpräglat old-school och hands-off med jäsning i öppna ekståndare, utan vare sig temperaturkontroll, pumpning, de-acidifiering, omdragningar, klarning eller filtrering. Värmen i karen tillåts stiga ända upp till 35-36 grader utan att man ingriper, och bromsas då bara om det behövs med hjälp av handhållen kylutrustning. Vinet uppfostras i stora liggare av österrikisk ek om 2400, 1200 och 600 liter. Ett antal nya sådana fat har under de senaste åren inhandlats från tunnbindaren Franz Stockinger i Franken, där de får en lätt rostning innan de tas i bruk.

Chaptalisering!

Det kan förvåna att Fritz Becker tillsätter socker i samband med jäsningen även i sina toppviner. Det är ju ingen svårighet att uppnå 14% naturlig alkohol i Tyskland, och Beckers insatser i vingården strävar framförallt efter att den fysiologiska mognaden ska komma före sockermognaden. Hög alkohol är alltså precis vad man inte vill ha. Så vad är då poängen? Jo, framförallt handlar det om att Fritz inte vill ha sin pinot noir alltför långt gången vid skörd, och undvika att aromerna blir mörka, tunga och syltiga. För att behålla fräschören och finessen vill han därför gärna skörda vid en sockermognad motsvarande 12,5%. När jäsningen sedan börjar avta tillsätter han en liten dos socker motsvarande 0,3 till 0,5 grader. Syftet med detta är att förlänga jäsningen och därigenom utvinna större komplexitet. Till slut håller det färdiga vinet 13% - perfekt för pinot noir, som Fritz ser saken.

Ny ek

Weingut Becker beställer sina ekfat från François Frères, och en dryg tredjedel av virket kommer från Pfalz - ett projekt som initierades av "gamle Fritz" och hans kumpaner i Fünf Freunde. Efter att på det viset ha introducerats till den tyska eken har det berömda tunnbinderiet blivit mycket förtjusta i materialet, även om det fortfarande säljs under det franska namnet Vosges för att inte störa konservativa franska kunder. Till Beckers GG-viner är 50 till 80 procent av faten nya varje år. För att inte eksmaken ska ta över, är kvaliteten på virket och tiden det utsätts för väder och vind helt avgörande.

Bättre begagnat 

2006 fick kompisen Klaus-Peter Keller möjlighet att köpa loss ett gäng ettårsfat från den ledande stjärnan i Bourgogne, och de båda vinmakarna kunde snabbt konstatera att det fanns en extra nivå av superkvalitet som man hittills inte sett maken till hos François Frères och som verkade vara förbehållen Domaine de la Romanée-Conti. Sedan dess utgörs ungefär en femtedel av begagnade ettårsfat därifrån, vanligen runt 35 stycken. Andelen av dessa åtråvärda fat är betydligt högre hos Keller i och med att hans produktion av spätburgunder är mycket mindre.

Samarbete med Leitz

Häromåret dök det upp en bag-in-box på den svenska marknaden under namnet Leitz-Becker Spätburgunder. Druvmaterialet kom dels från Beckers egna vingårdar och dels från grannodlare i Pfalz. Innehållet fick ett bra gensvar från seriösa svenska skribenter som Ulf Jansson och Magnus Waern. Vi provade aldrig det här vinet, men initiativet väckte intresse även om förpackningsformatet i och för sig var avskräckande. Att försöka tävla på den svenska lågprismarknaden visade sig vara en dålig idé, som rentav gick back ekonomiskt. Tänk att sitta på ett hyfsat drickbart vin där förpackningen snart gör att innehållet är passé. Inte bra.

I den andra änden av kvalitetsskalan har Fritz Becker och Johannes Leitz ett annat projekt på gång, som handlar om prima druvmaterial från Geisenheimer Rothenberg, en vingård där Johannes Leitz tog över sju hektar 2007. Första årgången var 2009, och projektet har fortsatt till dags dato. Tanken är att Johannes Leitz - som egentligen vill fokusera på riesling - vinifierar druvorna och skickar över det unga vinet till Fritz Becker för barrique-uppfostran på hans sedvanliga vis. 

Vi har en flaska 09 på lut, och Fritz rådde oss att öppna den pronto eftersom det finns fler om man vill ha. Det kan bli anledning att återkomma i frågan.

"Sankt Paul" GG 2009 vs. 2010

Så har vi kommit fram till kvällens mest spännande möte. Egentligen handlar det om två fransoser förklädda till tyskar (80% av Beckers vingårdar ligger på den franska sidan). Sankt Paul är ett gammalt försvarstorn till Kloster Weissenburg från 1000-talet och det var såklart munkarna som först begrep att lägga rabarber på den bästa vinmarken, som egentligen är en del av Erste Lage Sonnenberg, ett jätteläge med 300 hektar vinmark. Det är i den översta delen av Sankt Paul man hämtar druvorna till toppselektionen Tafelwein. Lejonparten av stockarna i Sankt Paul - liksom i resten av Beckers vingårdar - planterades redan på 1960-talet av "gamle Fritz", pappa alltså.

2009 Spätburgunder "Sankt Paul" har - liksom vid tidigare tillfällen - en fantastiskt stor och komplex doft med luxuösa, lustfyllda locktoner. En hel provkarta av ljust rostade orientkryddor, fruktmognad i nivå med hallonreduktion, några droppar blodapelsin, samt friska örter och mineraler. En rikedom av aromer i munnen, väldigt lent i texturen, lätt visköst och silkigt med avmätt syra och ett fruktigt, kryddigt slut. Intrycket är helt i linje med basvinets profil, bara fem gånger bättre. 

I jämförelse är 2010 Spätburgunder "Sankt Paul" inledningsvis aningen knutet, men kommer loss inom en kort stund. Det yngre syskonet är definitivt ett friskare vin med ljusare övertoner, något slankare i kroppen och syrligare i balansen med lägre pH. Strukturen är tydligare och vi upplever mer fokus och ännu bättre längd med en mer mineralisk efterklang. Uppförandet känns väldigt chambollskt. För den som tänker sig längre lagring är nog detta ännu mer långlivat och med större potential, säger Fritz.

Slutligen - Becker och lagring

Beckers spätburgunder GG är ju oerhört showy som unga, och eftersom vi hittills inte provat något äldre än 2007 måste vi passa på att ta upp frågan. Det har antytts från flera håll att Beckers viner troligen är som allra bäst under de första fem-sju åren. På detta svarar unge Fritz med att citera gamle Fritz: "En flicka som är vacker vid sexton års ålder har goda utsikter att vara vacker även vid 36, 46 eller 66, men den som inte är det i ungdomen lär knappast bli det sen heller". Oavsett vad man tycker om analogier mellan viner och flickor, så är det en teori om vinets framtida möjligheter som känns bekant inte minst från Parker.

Rätt nyligen hade man en provning av gamla årgångar tillbaks till 1992, och med tanke på hur nytt det var med barriquer i Tyskland vid den tiden, och hur lite man faktiskt kunde, så var 90-talarna överraskande bra, även om Fritz gladeligen erkänner att 98:an var svårt överekad. När det gäller den egna konsumtionen så dricker han särskilt gärna 2004 just nu - och rekommenderar att spara Sankt Paul i åtminstone fyra år, och gärna mer. Men råder oss i nästa andetag att alltid öppna en flaska omedelbums för att lära känna. Och basvinet, det är ju avsett att drickas på frukten.

Fondberg bjöd in och Ulla Winbladh lagade tyskt. Visit på Weingut Becker här.

Vin & Natur på Volt

Det är sjätte gången vi provar sortiment med Ulf och Emil på Vin & Natur - fast inte mer än två år har gått sedan den första. Det stämmer till eftertanke, eftersom väldigt mycket har hänt på de här åren. Med oss som provar, med vinerna, med verksamheten, med restaurangscenen och inte minst med debatten om "naturliga viner".

Sedan åtminstone fem-sex år tillbaks har vi följt Wine-Terroirs, en fantastisk reportageblogg av fransmannen Bertrand Celce som framför allt berättar om besök i franska vingårdar. Det måste vara den enskilt viktigaste insatsen som någon överhuvudtaget gjort för att lyfta fram allt vad som händer hos småbönder och idealister, hantverkare och rebeller på den franska landsbygden - och i de parisiska vinbarerna.

Klart att man blir sugen på att dricka vinerna också. Köpenhamn låg länge flera år före Stockholm på den här fronten - den danska huvudstaden har ju alltid känts närmare Paris, inte bara geografiskt - men inte minst tack vare Emil och Ulf har vi numera tillgång till färska vax från stekheta indie-artister som Julie Balagny, Noëlla Morantin, Hirotake Ooka och Andrea Calek.

Precis i början representerade Ulf & Emil sex producenter. Redan vid första uppvisningen på Pontus By The Sea i augusti 2010 hade man ett par ess i rockärmen som för att kunna övertyga även mer konservativa smaklökar: Aurélien Laherte från Champagne och Fréderic Cossard från Saint-Romain, Bourgogne. Vi var dessutom svårt charmade av Domaine Montanet-Thodens fjäderlätta röda pinot noir Garance.

Den andra sortimentsprovningen ägde rum i växthuslängan hos Vinik i mars 2011, under devisen "Träffa Vinet". Nu fanns det fler vinbönder på plats. Förutom Raphael Berèche från Champagne fick vi möta ett par bindgalna vinmakare från Loire och ett gäng bitvis rätt kufiska viner . Tillställningen var toppen men intrycket av vinerna bitvis ganska far out med en del oxiderade, animaliska och volatila grejor. Viniks uppställning i rummet bredvid kändes snudd på mainstream i jämförelse.

Med detta i minne måste man säga att gårdagens massiva uppvisning på Volt övertygar starkt (liksom den på Matstudion gjorde i våras). Emil & Ulf har många fler producenter nu än i början - ett 40-tal har det blivit - och de nya namnen har breddat sortimentet i föredömliga riktningar. Den region som fått mest förstärkning under det senaste året är nog Jura, men det bubblar friskt i alla möjliga områden. Lätta förtjusande röda har utvecklats till en riktig paradgren. Rena mineraliska vita är en annan.

Är det vi eller vinerna som har kommit till mötes? Det här känns ju inte alls kufiskt längre. Vi funderade tillsammans med ett par sommelier-bekanta om vad det kan bero på. Dels är det ju flera nya producenter på borden idag. Dels rör det sig i flera fall om rätt nystartade operationer där utvecklingen går snabbt framåt.  Och flera av de senaste årgångarna har varit fördelaktiga, inte minst för dem som jobbar utan svavel. Men dels handlar det nog om ökad kunskap hos mottagaren. I mörkret är alla katter grå, och som med andra viner behövs erfarenhet för att lära känna olika stilar från den här scenen av hantverkare. Till sist - inte minst viktigt - buteljerna är ordnade på ett sätt som ger ett bra sammanhang. De mest kufiska utstickarna har fått en egen hörna.

2010 Domaine de l'Octavin "Dora Bella" Arbois Poulsard, 145 

2010 Domaine de l'Octavin "Zerlina" Arbois Trousseau/Pinot Noir, 170

2011 Domaine des Cavarodes "Poulsard des Gruyères" Arbois, 120

2011 Noëlla Morantin "Mon Cher" VdF Gamay Loire, 125

2009 Vinibrato "La Fille en Cage" VdF Gamay Morgon, 165

2010 Domaine Derain "Le Ban" Saint-Aubin Rouge, 200

2010 Jean-Pierre Robinot "Le Regard" Pineau d'Aunis, Jasnières, 200

2006 Olivier Horiot "En Barmont" Coteaux Champenois Rouge, 210

2010 Domaine Derain "La Plante Chassey" Mercurey Rouge, 220

2010 Domaine Montanet-Thoden "Garance" Bourgogne Rouge, 135

2010 Benoît Delorme, Bourgogne Rouge Côte Chalonnaise, 150

2007 Michel Guignier "Bistère" Beaujolais Vauxrenard, 155

2005 Michel Guignier "Moncailloux" VdT Vauxrenard, 190

2009 Domaine des Griottes "La Griotte" VdT cs/cf Loire, 160

2011 Le petit Domaine de Gimios "Rouge Fruit" Minervois, 175

2010 Benoît Courault "Les Rouliers" cf Loire, 270 (mg)

2010 Andrea Calek "Babiole" sy/gre Ardèche, 120

2010 Andrea Calek "Chatons de Garde" syrah Ardèche, 145

2008 La Grande Colline "G" grenache Rhône, 135

2010 La Grande Colline "Le Canon Rouge" syrah Rhône, 110

2011 Clos du Rouge Gorge "Jeune Vigne" Grenache, Roussillon, 175

2008 Clos du Rouge Gorge "Vieille Vigne" Carignan, Roussillon, 235

2011 Mas Coutelou "Le Vin des Amis" Languedoc, 110

2011 Mas Coutelou "7 Rue de la Pompe" Sy/Gre/Car, Languedoc, 90

2011 Le petit Domaine de Gimios  "Rouge de Causse" Minervois, 175

2011 Domaine de Chassorney "Lasyrah du Roquemont" Ventoux, 135

NV Laherte Blanc de Blancs Brut Nature, 230

2008 Laherte Les Vignes d'Autrefois, Pm Vv, 295

NV Berèche Extra Brut Réserve, 245

2008 Berèche et Fils "Les Beaux Regards" BdB, 250

2005 Berèche et Fils "Le Cran", 395

NV Berèche et Fils "Reflet d'Antan", 380

2010 Domaine de la Cadette "Châtelaine" Bourgogne chardonnay, 115

2011 Domaine de l'Octavin "Petit Poussot" Arbois chardonnay, 135

2010 Domaine des Cavarodes "Chardonnay de Messagelin" Arbois, 135

2010 Domaine des Cavarodes "Guille Bouton" Arbois chardonnay, 135

2011 Domaine de la Sénéchalière "Miss Terre" VdF Muscadet, 120

2011 Domaine de la Sénéchalière "La Bohème" VdF Muscadet, 105

2011 Hervé Villemade  Sauvignon Blanc, Loire, 90

2010 Hervé Villemade "La Bodice" Cheverny Sb/Chard, 130

2010 Hervé Villemade "Les Acacias" Cour-Cheverny, 145

2010 Alexandre Jouveaux "Le Mont" Macon-Uchizy chardonnay, 155

2011 Noëlla Morantin "Chez Charles" Loire sauvignon blanc, 140

2007 Les Larmes de Divona Bourgogne Tonnerre Blanc, 165

2008 Jean-Pierre Robinot "Charme de Loir" Loire chenin blanc, 215

2010 Benoît Courault "Gilbourg" Loire chenin blanc, 160

2008 Andrea Calek Blanc, Ardèche viognier, 210

Restaurangpriser utan moms. Privatimport via SB.

2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati

"Jag tycker det är väldigt trevligt att läsa nya inlägg även om viner som det tidigare skrivits mycket om". Signerat Lessrof i en aktuell kommentar till Billigt Vins första närkamp med Cascina Cuccos nollsjua.

Jo, visst är det så. Vin är hela tiden i rörelse, och mycket kan hända på drygt ett år, vilket är precis den tid som gått sedan sist vi korkade upp en 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati. De förändringar som skett i det här fallet är enbart av godo, och detta från ett rasande bra utgångsläge. Tredje gången gillt alltså...

Tegelnyanserna i kanten av glaset är nytillkomna, och så får vi faktiskt en början till mognadstoner i doften. Förutom den välbekanta frukten som påminner om maraschinokörsbär och hallonreduktion, med pigg assistans av lakritsfiskar och mjölkchoklad samt en droppe konjak, har vi nu också en tydlig känsla av rostigt järn och en nytillkommen air av vit tryffel som är själva kännemärket för ädel nebbiolo. Den slanka smaken tycks ha skaffat gymkort och byggt lite muskler sen sist, för det verkar finnas mer skjuts, tanniner och längd nu än vi minns, med en behaglig värme i efterklangen.

Det här är ju flytande godis för nebbiolovänner! Självklart vanskligt att jämföra ur minnet, och kanske är det bara återseendets glädje som talar, men oavsett vilket är detta ett fantastiskt vin och förmodligen det bästa baroloköp man överhuvudtaget kan göra här i norden, priset invägt i ekvationen. Otroligt nog finns det fortfarande nollsexor kvar.

Carlo Merolli, 174 muk.

ps. Tidigare bloggat här och här.

Sommarläsning: tre böcker om vin #2

Titeln säger en hel del. "The Juice" är ett uttryck laddat med betydelser, och med sin nyutkomna bok kan Jay McInerney inte låta bli att skämta om vad som driver hans verk. Och till skillnad från Joe Bastianich i förra posten så måste man säga att Jay har gåvan. Han kan skriva. Lättfotat, associativt, smart, fräckt och roligt. Ofta med blinkningar till film, musik, konst och litteratur. Frågan är bara hur pass väl han använder sin talang.

McInerney slog igenom stort 1984 med kokainpudrade "Bright Lights, Big City", men efter ett första decennium av framgång har hans romaner kommit ut allt mer sällan och sålt allt sämre. Nuförtiden tänker vi framförallt på honom som vinkolumnist, och som sådan är han mer flyhänt än de flesta eftersom han så att säga börjat i rätt ände. House & Garden var hem för hans krönikor från 1999 fram till magasinets nedläggning 2007, och sedan 2010 har han en kolumn i Wall Street Journal. "The Juice" är hans tredje essäsamling.

Om man tänker sig att den genomsnittlige läsaren av de här icke-specialiserade tidningarna är måttligt vinintresserad, så får man ändå säga att McInerney gör ett utmärkt jobb med att skapa entusiasm, berätta historier och fördjupa sig inom det begränsade formatet. Problemet är att han skriver för en viss målgrupp och vet alltför väl hur han ska bära sig åt för att kittla dess läsare. Resultatet blir ofta ett slags vinös mjukporr, där den gamle gamängen skickligt spelar på tangenter som skryt, sex, bilar, pengar, kändisar och annan name-dropping.

De mest effektiva kryddorna verkar vara fame & fortune, och även för egen del verkar författaren dras till det berömda likt getingen till honungsburken.

Nuförtiden är Jay en ofta sedd gäst runt bordet när det vankas värsting-provningar världen över. Med tiden har han kommit fram till att det är vinskribentens plikt att rapportera om det allra bästa och mest sällsynta, liksom det är resejournalistens uppgift att uppsöka fjärran och exotiska resmål. Som prenumerant på magasinet Car & Driver vill han inte bara läsa om förnuftiga bilar i vettigt prisläge - han vill veta hur det känns att ratta en Gallardo Superleggera över Alperna. Och någon måste ju axla uppgiften att berätta om motsvarande vad gäller vin. "So yes, there's some wine porn here".

För alla oss som inte besökt El Bullì är det i alla fall ett gott substitut att få ta del av berättelsen om Ferran Adrià och en 37-rätters på den berömda restaurangen. Fast bokens kronjuvel är nog ändå texten "His magnum is bigger than yours" (som också finns att läsa här). I denna sanslösa berättelse, med ett persongalleri som numera är vida mer berömt än det var 2008, finns just de triggers som får Jay att gå igång. Vi betraktar galenskaperna med en blick som är på samma gång inbjuden och utomstående.

Även ett mer genomsnittligt kapitel håller hög lägstanivå och erbjuder såväl substans som underhållning. Trots sin dragning till bling-bling är det ändå tydligt att McInerney gillar det här med vin på riktigt och vill dela med sig av sin förtjusning och föra seriösa resonemang. Hans entusiasm är påtaglig och den smittar av sig. Han bibehåller amatörens infallsvinkel och glömmer aldrig bort hur det kändes i början av vinintresset. Självklart kan han lika väl finna lyckan i en anspråkslös flaska hantverkarbeaujolais som i en Petrusvertikal.

Jay McInerney: "The Juice - Vinous Veritas" (Alfred A. Knopf 2012)

Sommarläsning: tre böcker om vin #1

Vi sträckläste en rejäl packe böcker under semestern. Här på bilden en trio som handlar om vin, om än från ganska så skiftande utgångs-punkter. Låt oss börja med den översta.

Joseph Bastianich är en osedvanligt framgångsrik amerikansk krögare som driver ett flertal restauranger i samarbete med Mario Batali. Dessutom grundade han Eataly New York och äger butiken Tarry Wine Merchants, samt är innehavare av fyra egna vingårdar i Italien. För den breda amerikanska publiken är han kanske mest känd i rollen som domare i TV-serien Master Chef.

Bastianich har producerat 89 tagningar på temat storhet i "Grandi Vini - an opinionated tour of Italy's 89 finest wines". Varje kapitel behandlar en producent och ett vin, av vilka de flesta vid det här laget har uppnått en väl cementerad ikonstatus. Redan i förordet hyllas Barolo Monfortino som det hack i dörrposten mot vilket alla andra måste mäta sig - inga invändningar mot det påståendet - även om större delen av boken fylls av representanter för den modernistiska barrique-tsunami som vällde in på 1980- och 90-talen men som idag ser ut att följas av andra, nygamla strömningar.

Det är ett imponerande välmatat genomdrag och Bastianich skriver hyggligt nog, även om en ett ganska allmänt tonfall och en ymnig användning av superlativ ofta leder tankarna till välarbetade PR-texter snarare än personliga resonemang från en "riktig" författare. Inte helt oväntat börjar kapitlens inneboende mönster efterhand att upprepa sig, och så är det dags för nästa berättelse om expansivt entreprenörskap under den senaste 30-årsperioden - en story som egentligen lika gärna kunde handlat om författaren själv.

Mest intressanta blir de avvikande vinerna som bryter mönstret och visar på Italiens enorma diversitet när det gäller vintyper och varieteter. Det är genuint kul att läsa om Marisa Cuomo Costa d'Amalfi Furore Fiorduva, ett vitt som görs i 5 000 flaskor årligen av obskyra druvsorter som fenile, ginestra och ripoli. Eller Walter de Batté Cinque Terre Sciacchetrà, en sällsynt söting av druvorna bosco och albarolo med en upplaga på tusen. Det är också glädjande att läsa om en purist som Alessandro Dettori, som helt avstår från ek, svavel och andra tillsatser. För ekallergiker finns annars ett användbart register i slutet av boken, med uppgifter bland annat om vinerna lagrats på små eller stora fat.

Allra roligast är nog storyn om den excentriske baron Edoardo Valentini i Abruzzerna. Med hjälp av panteistiska ideer från snubbar som Pythagoras, Parmenides och Herakleitos framställer familjen Valentini sitt ljusröda favoritvin cerasuolo och en trebbiano d'abruzzo som jämförs med chablis premier cru, chassagne-montrachet och corton-charlemagne. Baronen var inte alls förtjust i att åka iväg på marknadsföringsevenemang, så han brukade istället skicka sin psykiater för att ta hand om press och representation! På 70-talet fick de amerikanska myndigheterna genom en tipsare reda på att baronens familj var "anarkister". Importören beordrades att skriva till baronen för att få ett förnekande. Men något sådant kom icke - Valentini slutade helt sonika att sälja vin till USA. Basta!

Sammanfattningsvis berättar Joe Bastianich mer om fyrverkerier under de tre decennier som varit än om åt vilket håll Italien just nu är på väg. Fast den som läser mellan raderna vill ju gärna skönja en ljus framtid hos producenter som Montevertine, Poggio di Sotto, Salvioni, Mastroberardino, Giuseppe Rinaldi, de båda Mascarello, Aldo Conterno och Massolino - för att bara nämna några av dem som presenteras här.

Joseph Bastianich: "Grandi Vini - an opinionated tour of Italy's 89 finest wines" (Clarkson Potter 2010)

Svingott hos WineTrade

Ida och Niklas hade bjudit in till grisfest.

En domtagris tar minst fem timmar att helsteka.

Under tiden kunde man prova en massa viner.

Eller ägna sig åt etikettsdrickning.

Osvavlat är bäst för ung Lapierre. Gärna på jeroboam.

Alla vill ha påfyllt av Peter Veyder-Malbergs eleganta Wachau.

Men så ska han förklara varför också. Typiskt.

Osvavlad Côte-Rôtie från Domaine Stephan. Defekt? Knappast.

Arianna överträffar sin farbror, så ung hon är. Men COS är ändå gott.

Man måste gilla Uwe Schiefer och 10 är en bra årgång i Burgenland.

Hmmm, räcker två grisar?

Provat: 

2010 Puzelat-Bonhomme Cheverny Rouge, 108

2011 Marcel Lapierre Morgon Nature (jb), 156/306/620

2008 Jean Foillard Fleurie

2005 Château d'Arlay Rouge (pinot noir), 135

2010 Jean-Michel Stephan Côte-Rôtie, 398

2008 Jean-Michel Stephan Côte-Rôtie Coteaux de Bassenons, 444

2008 Domaine de Majas Côtes-du-Roussillon Rouge, 93

2003 Domaine du Trevallon Rouge, 375

2011 Uwe Schiefer Hacklerinnenwein, 97

2010 Uwe Schiefer Königsberg Blaufränkisch, 125

2007 Uwe Schiefer Reihburg Blaufränkisch

2011 COS Frappato, 155

2009 COS Cerasuolo di Vittoria, 177

2006 Trinchero Barbera d'Asti Superiore,  127

NV Trinchero Rosso del Noce (Barbera 97, 98, 99, 01), 275

2005 Teobaldo Rivella Barbaresco Montestefano, 344

2008 Giovanni Canonica Barolo Paiagallo, 349

2011 Veyder-Malberg Kreutles Grüner Veltliner, 145

2011 Veyder-Malberg Hochrain Grüner Veltliner, 259 

2011 Veyder-Malberg Weitenberg Grüner Veltliner, 364

2011 Veyder-Malberg Bruck Riesling, 259

2010 Veyder-Malberg Bruck Riesling

2009 Veyder-Malberg Bruck Riesling

2011 Veyder-Malberg Buschenberg Riesling, 432

2005 Pierre Morey Saint-Aubin 1er Cru Les Combes, 272

2006 Domaine Gauby Vieilles Vignes Blanc, 259

NV Sebastien Brunet Vouvray Petillant Naturel (2011), 129

Priser utan moms till restaurang. Privatimport via SB.

Gott & blandat med E & M

"Sesamfrön och dvärgbanan" hade nog Richard Juhlin noterat om vårt välkomstbubbel. Tummen upp för sesamfröna, men vi har ingen koll på hur dvärgbananer doftar. Istället får vi chardonnaydruvor lika mogna som Siciliens apelsiner, samt en elegant rostad fatkaraktär, ett pikant drag av sherry och en hel symfoni av jästiga toner som genom åren uppstått i flaskan. De generösa aromerna är väl utvecklade och inslaget av tavelkrita läskar gott. Syrorna har med tiden rundats av på ett behagligt vis, men den superharmoniska moussen är fortfarande pigg nog. "Det är inte Selosse då?" prövar E, och träffar såklart rätt direkt. Kvällens flaska degorgerades i oktober 2007 och är fullt mogen, utan vare sig ungdomens blommande hyacinter eller alltför dominanta sherryinslag. Den som har några kvar bör nog fundera på att dricka upp.

Nästa glas är precis lika uttrycksfullt i doften, men använder sig av helt andra färger. Här serveras en fruktkorg prydd med äppelblom och full av grapefrukt, kiwi och honungsmeloner. Aromerna speglas intill perfektion i den intensiva smaken, vars fruktsyra känns saftig snarare än stram. Mineraliskt så det spritter om det - petroleum hävdar S, medan T är mer inne på mineralvatten, vått grus och bikarbonat. "En tesked bakpulver i varje butelj?" föreslår M. "Riesling, kanske Keller?" funderar E. Visst! Liksom förra glaset bjuder detta på en väldigt generös och vänlig drickupplevelse - trots det lilla grapebittra Westhofen-bettet - där aromatiken nu står i full blom. Och därför ser vi egentligen ingen poäng med att spara längre. Det är rätt skönt med saker som man inte behöver vänta i evighet på. Fler viner borde lagras färdigt på tre-fyra år!

Efter tre timmar i karaffen möter vårt första röda upp med skamlösa förslag. Här slösas det friskt med mogna röda bär, inte minst jordgubbar, eller chamboller som de heter på franska. Ett lager ner avtäcks en markant kalkstenighet i både doft och smak, och nästa stund är det de diskreta fatkryddorna som tittar fram. I munnen: ack så fint! Fräschör, renhet, balans, frukt, mineralitet. "Jag kommer att tänka på Hudelot-Noellat", säger E. Så du har druckit deras chambolle? "Nä, inte än". Jo, det har du visst det, för det är den som är i glaset. Applåder, verkligen stiligt att känna igen stilen! Den här nollnian är ju alldeles underbar att dricka ung, otroligt god nu och ganska mitt i prick på våra preferenser. Här kommer vi knappast vänta ut resterande flaskor någon länge tid. Lika bra att dricka på frukten och lufta istället för att lagra.

Den långa karafferingen gjorde susen med förra vinet, men i nästa glas är det fara värt att vi luftat bort en hel del av den ljusa charmen. Ändå har vinerna en hel del likheter, tycker M - såpass att man skulle kunna få för sig att de hade samma ursprung. Kalkstenen finns även här, frukten är kanske något mörkare, faten mer generöst orientkryddiga och så finns det en pikant citruston och en sval örtighet som helt saknas i första glaset. Smaken är tätare i mitten än vi minns den från tidigare tillfällen, men ger ändå ett aningen stumt intryck som vi inte riktigt känner igen. Här skulle man nog ha satsat på en rak pop'n'pour istället. När vi avslöjar att denna pinne inte är fransk, landar E inom ett ögonblick i Tyskland. Som namnet berättar är vingården extremt stenig med hög andel kalk, precis som i Chambolle-Musigny.

Våra gäster sticker in ett blint glas rött som doftar skrattretande gott. Utan tvekan ett "naturvin" enligt alla upptänkliga definitioner, och skitsamma var det kommer ifrån egentligen, för här är det tillverknings-metoderna som dominerar framför både druvsort och ursprung.
Kall kolsyrejäsning med hela klasar, för övrigt passiv vinmakning, exakt noll procent rostade småfrallor och noll gram svavel också, som det verkar. Den ljust violetta rödfrukten flödar över alla bräddar, smäckfull av saftiga apelsintoner, aningen spritsig, kryddad med kanelstång, lakrisal och mängder av lantlig charm. Klunkabiliteten är skyhög, det är ett vin för lek och lust, ett gladlynt exempel på lyckat naturtjut enligt méthode Néauport. Men vad tusan är det då? Vi slår till med Jean-François Ganevat. Eller kanske Overnoy/Houillon? Bägge är duktiga hantverkare som jobbar nästan eller helt utan svavel. Inte Jura, får vi veta. Nähä, då säger vi Thierry Puzelat och Cheverny. Eller någon av de mindre kända kompisarna från Savoie? Som sagt, den här stilen känner inga gränser. Men tänka sig: detta är faktiskt en pinot noir från Mittelbergheim, Alsace! En som knappast kan förväxlas med de två föregående, och vårt första möte med den här stilen i Alsace (Fricks osvavlade är något annat). Mer om hur vinet är gjort kan man läsa här.

Kvällens avslutning är en riktig lurifax, åtminstone för den som får det blint. Stilen är genuint gammeldags med ganska så framstående svartavinbärstoner och god lantluft, men inte alls så tydlig brett som man ibland kan få sig till livs på denna adress. Generösa stopp med piptobak och en fin grönaktig stjälkighet som för tankarna till cabernet - det pratas om sauvignon eller franc, Bordeaux eller Loire. Men icke! Det här vinet är ju alldeles för stort, köttigt och fruktigt för att den matematiken skulle gå ihop i ett år som gett lite gröna toner. Möjligen då om det kommit från ett prima bergsläge kring Napa Valley? Men det gör det ju verkligen inte. Fast så pass bra är det faktiskt - ja, rentav strålande! Alkoholen tittar inte fram någonstans och det svala året tycks ha flyttat ursprungskaraktären norrut, inga kirschiga ursprungsmarkörer står att finna. Det här är rediga grejor - eller "bordeaux på steroider" som gubbarna brukar säga. Kanske därför det är så knepigt att gissa? Det blir en rejäl överraskningseffekt när vi avtäcker flaskan. Mmm, hundan så gott, det går åt i rasande fart till ostarna. Förresten, ni minns väl rabaldret i våras? Det här är ju vinet som inte borde fått säljas, enligt DN Lördags vinexpert. Själva önskar vi att vi hade köpt mer.