5 x Frank Cornelissen

Vinbranschen i stort handlar om framställning av acceptabla produkter för konsumtion av en bred allmänhet. Producenterna gör vad man anser vara befogat och använder de tillsatser och metoder som finns tillgängliga. En realpolitik baserad på analyser av vad marknaden därute kan tänkas vilja ha och vad det ska kosta. Och så måste det kanske vara, om man producerar med volymer i åtanke.

Motsatsen är odlaren som ställer sig den filosofiska frågan vad vin egentligen är. Hen försöker lämna ett så klart och tydligt svar som möjligt genom att undvika varje tänkbar kompromiss. Om det inte fanns idealister som var tillräckligt besatta och drog saken till sin spets - då skulle vi andra aldrig få veta. En sådan person är belgaren Frank Cornelissen som odlar vin på Etnas nordsida.

I Cornelissens höglänta marker växer gamla stockar på egen rot. Nya rankor planteras oympade. Under växtsäsongen används inga medel överhuvudtaget, inte ens koppar och svavel, ej heller biodynamiska preparat. Inspirationen kommer från Masanobu Fukuoka. Det har kallats "do-nothing farming" - men i realiteten verkar det vara en ytterst arbetsintensiv metod, där ett viktigt inslag är att undvika monokultur.

Buskarna vinterbeskärs hårt, och medan druvorna utvecklas nyps enstaka bär bort för att klasarna ska få rätt form och luftighet och druvorna mogna jämnt. Skörden påbörjas inte förrän mot slutet av oktober och görs i flera genomdrag, ungefär som auslese och sauternes. Skillnaden är att druvorna plockas utan vare sig övermognad eller botrytis. Avkastningen per vinranka är inte mer än tre hekto druvor.

När skörden bärgats vidtar mer handarbete, och fotarbete. Klasarna som avstjälkats för hand fottrampas i träkar, innan hela klabbet flyttas till amforor av den typ som användes redan för sextusen år sedan i de kaukasiska bergstrakterna och senare i främre orienten och medelhavsområdet. Amfororna är nedgrävda i den vulkaniska marken och får på så sätt en naturlig temperaturkontroll.

Jäsningen startar givetvis med vingårdens egna jäststammar, men ibland gör Frank en förjäsning. Samvaron med skalen är uppseendeväckande lång, upp till sju månader. När den malolaktiska jäsningen är avklarad dras vinet om till en annan amfora och druvresterna pressas med gammeldags korgpress. Sedan följer flera månaders vidare uppfostran.

Poängen med amfororna är att de ger en varsam syresättning på ett liknande sätt som i ekfat men utan att tillföra några smakämnen till vinet. Syrets effekt i en 400 liters amfora motsvarar ungefär en 2500 liters ekliggare, medan en 100 liters amfora jobbar som en 225 liters småfranska. Andra som fallit för lockropen från dessa antika kärl är Elisabetta Foradori och Josko Gravner.

Till slut gäller det att varsamt flytta vinet till flaskor. I vissa fall buteljerar Cornelissen med lite fin jästfällning som skydd, men i övrigt har inga av vinerna fått några som helst tillsatser någon gång under hela tiden från blomma till butelj. Eftersom inget annat element utifrån (läs ek) påverkat smakprocessen, är resultatet ett hundra procent rent uttryck för druva och terroir.

Filosofiskt sett är det ju klockrent, men så kommer den givna frågan: smakar det gott? Det ryktas att dessa viner kan variera ordentligt och ibland dofta av en hel del annat än frukt och mark. Men vi har också hört väldigt positiva saker, inte minst från Stefan Jensen på Terroiristen, som importerar till Danmark. Äntligen dags att testa själv.

2011 Rosso del Contadino 9 Vino da Tavola

70% nerello mascalese, 25% blandat (alicante, minella nera, uva francese, nerello cappuccio) och 5% inzolia bianco. Medelåldern är 55 år. 8000 flaskor och 400 magnum. 15% alkohol.

Färgen är ljust röd, klar med hög briljans. Doften är ren, utan tendenser till volatitet eller brett. Lätt parfymerad, jordig och ljust kryddig med komplexa aromer som liknar rönnbär, röda vinbär och hallon. Smaken är slank och charmigt sötfruktig, med intensivt röda aromer och en mycket frisk och fokuserad syra. De små greppiga tanninerna liknar närmast ett fint pulver och avslutningen är lång med uppfriskande mineral och lite sötlakrits i svansen. Alkoholen märks för övrigt inte, drickbarheten är skyhög. Detta gillas skarpt.

2011 Munjebel Rosso 8 MC Vino da Tavola

100% nerello mascalese. En ny buteljering från vingården Monte Colla, som Cornelissen hyrt men tar över i år. Brant läge och på rhône-vis exponerat för solen. Alberello-stockar planterade 1946 i sandig lerjord. 15% alkohol. 900 flaskor och 50 magnum.

Färgen är lite mörkare, men fortfarande klarröd och transparent. Doften är ren, varmare än föregående med ett fascinerande doftdjup av röda och mörka körsbär, inlagda bär, cocktailbär, maraschino och hallon. Bark, jord, lakrits, kryddor, alkohol. Wow vilka parfymer här finns, vilken näsa! Smaken bjuder på högre koncentration och densitet, samt rejält med greppiga finpulvriga tanniner och mineraltoner. I det här varmare, rikare och fylligare vinet är alkoholen också klart mer märkbar.

2011 Munjebel Rosso 8 VA Vino da Tavola

100% nerello mascalese. VA står för Vigne Alte, höjden på de här vingårdarna är mellan 800 och 1000 meter. Stockarnas medelålder är 80 år och 90% av dem är oympade. 15% alkohol. 900 flaskor och 50 magnum.

Färgen är mörkare klarröd och transparent. Doften är ren, med fascinerande aromer av tranbär och röda körsbär, bär inlagda i alkohol, samt te, örter, bark och definierade mineraltoner. Smaken är svalare, stramare och syrligare än föregående, med härligt greppiga tanniner och mineraler som är lite uttorkande på ett sätt som för tankarna till nebbiolo. Alkoholen märks inte alls lika tydligt här. Provningens bästa vin.

2010/11 Munjebel Rosso 8 Vino da Tavola

100% nerello mascalese. Den klassiska Munjebel Rosso är alltid en mix av två årgångar. Namnet på Etna är en arabisk variant av det italienska "mongibello" och sicilianska "muncibeddu". Vingårdarna heter Contrada Porcaria, Marchesa Soprana, Charanchello och Monte Colla. 15% alkohol. 4000 flaskor och 250 magnum.

Den klara uppsynen visar på en liten utveckling som också märks i doften. Doften är ren, med rik mogen frukt som liknar MC plus en del utvecklade toner av läder och rönnbär. Smaken har stadiga tanniner, större kropp är de andra två och mer oumpf i baken, vilket också gör detta till det i vår smak minst fängslande av de tre röda Munjebel. Dock med all säkerhet spännande nog om man fått det serverat utan konkurrens av de andra.

2011 Munjebel Bianco 8 Vino da Tavola

70% grecanico dorato, 15% cataratto, 10% carricante, 5% coda di volpe. Snitttålder minst 40 år. 15% alkohol. 2200 flaskor och 100 magnum.

Utseendet är oklart och ljust brungult i färgen. Doften är säregen för att komma från ett vin, men känns välbekant från både veteöl och andra skalmacererade vita. Lätt parfymerad med hudkräm, ljunghonung, salmiak, aprikos, apelsinskal och mältat korn. Smaken har lägre upplevd syra och känns för tillfället fadd och oxiderad med associationer till avslaget öl, utspädd aprikospuré, sötlakrits och mineralsälta. Här är det tillverkningsmetoden som snackar, men den övertygar inte på oss.

Vinerna provades i sällskap med Ulf och Emil från Vin & Natur.
Priser till restaurang: 145, 260, 260, 235, 195 (minimala kvantiteter)

ps. Cornelissens fru är japanska och den viktigaste exportmarknaden är Japan. Och påminner inte etiketternas utformning mer om soja än om vin? (se bilden högst upp, de nedanför är svenskspråkiga baksidesetiketter)

Källarrensning hos F

F bjöd in till helaftonsföreställning i sin nya bostad på temat "En resumé över mina första tio år av vinnörderi". I den sympatiska inbjudan förtäljdes vidare att det nu var tio år sedan värden gick med i Munskänkarna och hans vinintresse tog fart på allvar: "Det har varit en enormt stimulerande tid, för allt jag lärt mig och för alla sköna människor jag träffat. Jag är rätt upp och ner tacksam för vad vinintresset har fört med sig."

"Det blir en uppgörelse med mina första tio år av intensivt vinintresse och med de viner som jag samlat på mig. Rimligen finns där ett och annat att skämmas över, inte minst rätt många "etikettköp" som helt utan förbarmande kommer att släpas fram i ljuset men mest hoppas jag att det blir en riktigt kul övning. Provningen hålls i ett något modifierat trebetygsprovsformat."

När vi väl klivit in i det vackra funkishuset, hängt av oss och hälsat, finner vi strax två serveringsbrickor preparerade med glas av två olika viner. Det ena av dem är ungdomligt ljust och doftar nästan på pricken som en riktigt bra chablis - men så noterar vi plötsligt bubblorna. Inte gör väl bönderna bubbel i Chablis? Nej det gör de ju inte (lite synd för dem ändå, de skulle nog tjäna mer pengar på det).

Nåväl. Detta doftar chardonnay marinerad i kritstenar och ostronskal och smakar ungefär likadant. Ungt som synden fortfarande, alldeles rent i uttrycket, med en hög fin syra och ett grapefruktstramt slut. 

2002, hörs det mumlas. Det är egentligen bara den harmoniskt utvecklade moussen  som berättar att vinet kommit längre på väg. Måste vara en 96:a från Côte des Blancs. Salon är på förslag, verkar rimligt men är inte rätt. Med diverse ledtrådar från värden landar gissningarna till sist på:

1996 Taittinger Comtes de Champagne

Raka motsatsen i andra glaset. En rejält utvecklad doft av bruna äpplen, nötter, kola och honung. Stadig rödäpplig syra och generöst utvecklad smak, som nog ändå sett bättre dagar. Hur djupt i källaren har värden grävt? Vi vill ner till 1988 eller 1990, och visst är det pinotdominerat. När det gäller hus står vi som fågelholkar, det pratas om Bollinger men ändå inte. Vår vänlige värd guidar oss varsamt till rätt år och till denna återkommande bolagsbekanting - som har haft oroande mycket flaskvariation, eller hur?

1996 Henriot Brut Millésimé

Dags för bordssittning och första kvartetten. En medelintensiv rubin i glas nummer ett, med lite ostbutik i det inledande sniffet. Snart snackar vinet friskt, det handlar bland annat om örter, vinbär, plommon, lagerblad, chark, vitpeppar och lite gummi. I munnen medelfylligt med bra täthet i tanninerna och syra av balanserad medelhöjd. Minst en salt lakritsfisk är med i mixen, en del örter och lite mineralklang. En lite lantlig profil som vi vill ha i côte-rôtie hos någon mindre producent. Ålder cirkus tio år?

2002 Comte Armand Pommard Clos des Epeneaux

Utpräglad doft, lätt volatil. Röda maraschinokörsbär, stensöta och klockren hemkörd äppelcider! Uppenbart mineraliskt, med väldigt personliga och aningen brettiga "naturvinsvibbar". Även i munnen en lite säregen smakprofil, som känns hantverksmässig på ett sätt som avviker klart från mittfåran. Slank kropp men tät smak kan man väl säga, med druvmogna syror och rejält greppiga tanniner som ger oss en hel del att suga på. Tanninerna säger ju nebbiolo, och den unika stilen måste vara Roagnas. Lite utveckling - kanske 2004, frågan är bara vilket av vinerna? Montefico?

2004 Roagna Barbaresco Asili

Tät mörk syrahdoft, supertypisk med alla dragen på plats. Viol, björnbär, chark, slaktbänk, köttsaft, svartpeppar, lakrits, tjärpastill, vulkverkstad, gröna oliver, örter och tulpanstjälkar. Doften lovar ett stort vin, kanske hermitage? I munnen snarare midsize än kingsize, stramt hållet och aningen bläckigt med medelstora tanniner och en frukt som inte fyller ut helt och fullt. En liten grönhet är vi också alla överens om. Gott, läskande och lovande inför måltiden. Appellationen måste nedgraderas till crozes-hermitage, och när det vankas norra rhône-syrah intill karikatyrens gräns så bör det vara Graillot i glaset. 2004? Nollfyran hade ju grönheten, men var den verkligen så här stram?

2001 Alain Graillot Crozes-Hermitage

Djup klar rubin. Gräddiga kolatoner på nosen, mörkröd mogen pinotfrukt som skogshallon, röda körsbär och söta jordgubbar. Rätt framträdande fat, men inte så det stör, och en känsla av våta stenar och försiktig örtighet. Nya världen-pinot i fin tolkning, Nya Zeeland som det verkar och troligen lite varmare Martinborough. Det är inte så långt till Kai Schuberts viner som vi provade häromdagen, men det ligger ännu närmare till hands att gissa på Craggy Range och Te Muna Road. Lite utveckling, kan det vara en nollsjua? I så fall är den mer lyckad än Schuberts. En favorit till den boeuf bourgignon som inom kort ska landa på bordet. Riktigt gott.

2006 Escarpment Te Rehua Martinborough Pinot Noir

Den andra kvartetten bjuder på fyra tätare, varmare och mer fullmatade viner. Först ut en cabernetdominerad nos med komplement av merlot. Kryddig och grusjordig med generösa doser kaffe, mjölkchoklad och mintkola. I munnen ett tätt och ytterst välbalanserat vin med fullmogen frukt, mjuk syra och god mineralkänsla. Kaffe- och kolatonerna blir alltmer markanta med luft, och jolmigheten ligger strax runtom hörnet. Mest troligt en högklassig bordeaux från ett varmt år, där den inställsamma vinmakningen och den höga druvmognaden bidrar med transatlantiska vibbar. 2000? Cos d'Estournel? Smith-Haut-Lafitte?

2003 Château Mouton-Rothschild Pauillac Cru Classé

Luftad sedan elvatiden mjuknar den väl mycket i glaset till slut, men tar inledningsvis hem flest röster i andrafyran. Ett tacksamt ämne för debatt om fixade bordeauxstilar.

Varm rubin med brunton och tegelkant. Doften är rejält utvecklad med nötter, bränt socker, läder, soja, stensöta, tjära, vinbär och plommon. I munnen betydligt bättre än på nosen, med frisk och bra syra, stor kropp, utvecklad frukt med bibehållen lyster, rejäla men nedslipade tanniner och bra längd. Lite rustikt men ändå väldigt gott, och det vinner faktiskt på luft. Svårt att säga mycket om druvsort och ursprung utifrån den långt gångna doften (70-tal?) men strukturen är bestämd och det finns såväl värme som druvmognad. Syra och oxidation känns italienska och vi vill ordna in vinet någonstans i axeln bandol-barolo-aglianico.

1998 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis

Ung purpurfärg. Sötbärig, syltig nos med blåbär och björnbär, jordgubbar, eucalyptus, vanilj, tjära och gummi. Doftintrycket är ganska banalt och faktiskt lite artificiellt, utan någon särskild mineralkänsla att tala om. Shiraz? I munnen ett fylligt, mycket fruktigt vin med torra täta chokladtanniner, rätt stramt med nästan vass syra i slutet. Det här ser ut att vara en GSM-blandning från Australien av lite enklare kvalitet. Ingen provare urskiljer någon storhet eller berömd terroir....

2009 M. Chapoutier Ermitage Les Greffieux

Sista vinet i andrafyran är tätt, nästan opakt. Doften är söt, lätt volatil, varm och aningen syltig med lakrits, örter, mintchoklad, cassis och persika. I munnen en fläskig historia med massor av kraft, täta chokladtanniner, frisk syra, goda cassisaromer och högre alkohol. Ganska imponerande på sitt sätt, men också ganska too much i sin nuvarande skepnad. För det är ett ungt vin som behöver åtskilliga år till för att gå i mål. Spontant känns det som en modern garagiste-fransos från högra stranden, men det kan ju också tänkas vara en Napa-cab? Ingetdera, får vi veta. Hmm, Coonawarra då? Nej, inte det heller. Men Napa har en liten enklav i Italien och den heter Bolgheri...

2006 Ornellaia Toscana IGT

Efter en helt underbar burgundisk köttgryta ger vi oss på den tredje kvartetten. Nu blir det vitt! Första vinet doftar persika och aprikos, mineral och blommor, honung och bivax, samt mer oväntat punsch, romrussin och grand marnier. Smaken är avrundad med mjuk syra och vaxartad munkänsla, fetma och beska i slutet. Ett konstigt vin där vi vill ha druvan till viognier och ursprunget till Condrieu.

2009 Dr. Bürklin-Wolf Riesling Hohenmorgen G.C.

Ingen är väl ens inne på riesling och förvirringen är närmast total. Frågan är väl om någon prankster smusslat in fel vin i buteljeringslinjen i Wachenheim eller om vi råkat ut för den märkligaste defekten någonsin? 

Strålande rieslingdoft med prominenta mineraltoner, honung, örter, vitblommig jasmin, vit persika, vita päron och gula äpplen. I munnen ett elegant vin med rik frukt och liten fruktsötma, oerhört intensiv mineralkänsla, och en livlig men stadig syra. Det känns inledningsvis tyskt, men fruktsötman borde ju ha lett oss till Alsace. Ganska typiskt för producenten egentligen. Verkligen bra, bäst i första kvartetten vita.

2009 Domaine Zind-Humbrecht Riesling Clos Windsbuhl

Blommig doft med ungdomliga och ganska neutrala fruktaromer - lite päron, mandel, grapefrukt, anis och gröna ärter. Smaken är torr men fruktig, med mineralisk bikarbonatkänsla, bra extrakt, bestämd syra, lite fetma i slutet och en pepprig finish med närvarande alkohol. Österrikisk grüner eller silvaner från Franken? Riktigt bra hur som helst.

2001 Château Tahbilk Marsanne

Får ett gott mottagande av sällskapet och drar faktiskt ner lika många röster som föregående vin.

Gyllenbrun färg. Utvecklad doft med honung, aprikoser, torkad frukt, halm, hjortron och lite botrytis. Attacken är mjuk och len med lägre upplevd syra, och utan sötma. Frukten är inte vidare frisk, men kroppen har rondör, med ganska fet och nötig munkänsla, utan att alkoholen märks något särskilt. I slutet skjuter limesyran igenom och eftersmaken blir väldigt oväntat syrlig. Det här är ett knepigt vin att gissa, och nog börjar det tröttna. En mogen rhônare på marsanne/roussanne? Mogen Hunter Valley semillon? Fanken vet...

2003 Pavillon Blanc du Château Margaux

Sista omgången vita börjar tydligt och bra - en juvenil fatlagrad chardonnay. Vanilj, orientkryddor, vit persika, vit citrus, en aning av nashipäron och melon. Flintrök och havssalta mineraler. Så här doftar högklassig ung vit bourgogne. Smaken är slank men intensiv, med fokus på syra och mineral (lite sälta), fortfarande ekigaste laget. Här finns struktur, längd och massor av potential (>10 år). På många sätt mer av ett råmaterial än ett färdigt vin, men riktigt fint. När det gäller ursprung tänker vi Puligny-Montrachet på 1er cru-nivå, och gissar på Les Perrières. Inte helt rätt, säger F, lite längre norrut. Ja men då måste det ju vara Corton-Charlemagne!

2009 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne

Has i källaren och för det är vi glada.

En ren och fin rieslingdoft med bra druvmognad och aromer av grapefrukt, gul persika, honung, våt sten och blommighet. Koncentrerad och tät smak med lite fruktsötma, rejäl mineralkänsla och ihållande längd. Toppklass-riesling från Tyskland, varmare år, kanske Pfalz?

2009 Dr. Bürklin-Wolf Hohenmorgen G.C.

Hahaha, vilken överraskning! Inte en likhet med knasflaskan i förra flighten. Det är så här det ska smaka. Minst lika bra som Bürklin-Wolfs Pechstein från samma år.

Gyllengul färg. Blommig doft med lätt gummiton, ekfat, mandel, gula äpplen, citrusskal, antydan till tvål, krutrök/svavel. Torr fyllig smak med avrundad syra, stor fruktkropp och långa guläppliga aromer. Märkbar alkohol, viss beska, rejäl kraft och oumpf med lite störande efterbränna. Helt renons på gissningar vid det här laget.

2009 Istvan Szepsy Tokaj Furmint

Ah, vad kul! Fast nollsjuan var bättre - 2009 verkar ha varit lite för varmt i Tokaj.

Citrongult med lätt grönskimmer. Gulfruktig chardonnaydoft med solmogen frukt och smörighet från faten. Avrundad smak med rätt stor kropp, markant syra (möjligen lite justerad?) Riktigt gott och bra, lagom nyavärlden-fläskigt men ändå stramt nog. Californien eller Australien? Ingendera, säger F, det här är Nya Zeeland. Jaha, Nelson då kanske?

2006 Neudorf Moutere Chardonnay

Det drar ihop sig till efterrätt. Två sötingar, den första djupt gyllengul med reflexer i koppar. Doften är superrik med aromer av honung, bokna äpplen, torkade aprikoser och persikor, mandelmassa och lätt volatila toner. Den rika smaken speglar aromerna i doften, det är tätt, visköst och intensivt, med frisk syra och sötma uppåt 150 gram eller så. Ingen tvekan om att det är en tokajer, de bokna äpplena är så himla typiska, och här finns inget av de saffran, hjortron, blommor och kalkputs som vi gärna hittar i sauternes.

2000 Oremus Tokaji Aszu 5 Puttonyos

Djupt bärnstensbrun. Utvecklad doft av linolja, bonvax och oljefärger. Bokna bruna äppeltoner, bränt socker, russin och torkad frukt. Den friska, täta smaken bjuder på mycket intensiva och rika aromer av bland annat torkade aprikoser, apelsinskal och annat vi fann i doften. Detta är såklart ännu en tokajer, fast med kanske 30 års ålder. 

1972 Oremus Tokaji Aszu 5 Puttonyos

Båda tokajervinerna känns väl lite tunga och mastiga på egen hand, men till äppelpajen som strax kommer in så blir balansen perfekt. Underbart gott.

Kvällen avslutas med en rätt våghalsig övning där AK med glödgad portvinstång nyper halsen av en gammal flaska port. Det blir tydligen aldrig för sent att vara med om saker första gången. Vinet? Russin, katrinplommonkompott, inlagda körsbär i sprit, fikon, jordgubbsylt, julkryddor. Smaken eldig och julkryddig med russinaromer, åt det torrare hållet, kanske något kort på frukt och lite obalanserat spretig i slutet. Det här med port får vi nog överlämna åt proffsen. 

1991 Dow's Vintage. 

Slutsatsen av provningen och samtalen är väl att dyrare inte behöver innebära bättre. Den mognande vinnörden med tio år under bältet är trygg nog att lämna de kända märkena åt etikettsdrickarna och spåra själv med hjälp av den egna smaken. Ska vi plocka ut ett enda vin från kvällens digra uppställning som ger maximalt med personlighet i retur för insatta slantar så får det bli Luca Roagnas 2004 Barbaresco Asili.

Vad som nog inte framkommer i dessa smaknoter är hur fantastiskt kul ett tiotal vinbitna och pratsugna nördar kan ha med varandra och vinerna en helkväll som den här. Och hur fantastiskt gott det är att dricka vinerna till god mat efter att man har provat dem. Vad som dock med all säkerhet framgår är den frikostighet som vår värd F lät oss känna av. Tusen tack för det!

10 x Schubert med Kai

Vinuniversitetet i Geisenheim verkar vara plejset där man ska ha pluggat. Bland skolans alumni hittar vi namn som Klaus-Peter Keller, Bettina Bürklin, Alexander Stodden, Frank Schönleber och 2500 andra välutbildade och superambitiösa tyskar som tillsammans borgar för att landet kommer att ha en strålande framtid med vin.

Man kan också hitta kärleken på skolan, om man har tur. Kai Schubert hittade sin Marion (Deimling) och tillsammans hittade de sitt livs passion - pinot noir. Efter praktiska erfarenheter på så olika platser som Oregon och Californen, Australien, Chile och Tyskland bestämde sig paret 1998 för att starta upp Schubert Wines i Martinborough på Nya Zeelands nordö.

Häromdagen besökte Kai Sverige för första gången och presenterade två särdeles intressanta vertikaler. Gården, som omfattar 13 hektar vinodlingar, är till uppåt 90% specialiserad på pinot noir. Det vi ska prova är fyra årgångar av syskonvinerna Marion's Vineyard och Block B. Det sistnämnda har blivit berömt genom Decanter's utmärkelse "World's Best Pinot" 2010 (en titel som Meyer-Näkel vann ett par år tidigare).

2011 Sauvignon Blanc 

En elegant och finstilt druvkaraktär, utan några avstickare åt vare sig det vegetala eller tropiska hållet. Mest bara rena citrus- och grapefruktaromer med lätt sauvignon-signatur. Friskt och aningen co2-piggt med god intensitet, lite sur lie-krämighet och bra längd. Dricks med glädje igen.

2007 Marion's Vineyard

Mörkt i färgen, med en ekig doft under utveckling. Marina associationer med rök och tjära, malört och lakrits, över mörkare aromer av plommon och hallon. Snart poppar det upp väldigt tydliga senaps- och dillfrön som vi gärna hade varit utan. Smaken är mörkfruktig, tanninrik och kraftfull med fatsälta och ekbeska. Elegant är inte ordet, och det behövs mer tid, men vad ska det bli?

2008 Marion's Vineyard

En klarare doft med långt mer eleganta toner - orientkryddor, hallon, jordgubbar, våt sten, vanilj, bastubänk och lakrits. Den rödfruktiga smaken är relativt fyllig och intensiv, men ändå lättfotad och slank. Elegant, harmonisk, mineralisk. Enda störningsmomentet är en liten beska som inte hittas i syskonvinet 2008 Block B. Fin pinot från lyckat år, att dricka eller spara.

2009 Marion's Vineyard

Ljusast i färgen. Sötbärig och mandeltonad nos med jordgubbar och cocktailbär, våt sten, orientkryddor och bittermandel. Lätt, drickvänlig och slank smak med måttlig intensitet, struktur och längd. Alkoholen slår igenom lite i det kryddiga slutet. Svår och regnig årgång, redan tillräckligt utvecklat, ett hyfsat vin att dricka nu.

2010 Marion's Vineyard

Mörkare färg och doft med rena aromer av ny ek, bittermandel och kola, hallon och lakrits. Mörkare aromer än 08 och 09. Våt sten, modellera, kryddlåda. Smaken är koncentrerad och intensiv med bra struktur och täta tanniner. Ungdomlig aggressivitet i attacken och strama röda bär i slutet. Högklassigt och lovande för lagring.

2007 Block B

Fortfarande ungdomlig, fatig doft. Kombinationen av mörk frukt och lätt grönhet för nästan tankarna till Sydafrika. Sälta, ek, tobak, bastubänk, choklad, lakrits. Dominanta, rentav störiga senaps- och dillfrön, inte så gott. Smaken är fortfarande ganska outvecklad, fyllig och tanninrik med viss surhet och beska, ett uttryck av kraft före elegans. Block Buster!

2008 Block B

Floral doft med fin höjd. Viol, lavendel, röda körsbär, hallon, kryddlåda, skog, bark, våt sten. Smaken är rikt fruktig och helt harmonisk med mogna silkiga tanniner, god kryddighet och fin balans. Provningens bästa vin som det går och står, ett par storlekar större än Marion av samma årgång. Vi väntar ett par tre år till innan vi plockar den första flaskan från källaren.

2009 Block B

Ljus färg och parfymerad doft med söta flörtiga aromer. Våt sten, bastubänk, kryddiga övertoner, bra höjd. Slank smak, relativt lättare än de andra tre till kropp och struktur, och upplevs sötare med sweet spice och full tillgänglighet nu. Gott drickevin.

2010 Block B

Mörkare färg och doft med unga, rena aromer av hallon och körsbär, bittermandel, bastubänk och lakrits. En mineralisk känsla av våt sten och skymten av ett par senapsfrön. Smaken bjuder på stor frukt, frisk syra, stadig struktur och bestämda tanniner. En liten ekbeska väntar på att jobbas in. Alltför ungt fortfarande, men allt finns på plats. Riktigt lovande.

2006 Syrah

Doften är mörk och utvecklad med druvtypiska toner av lagerblad, örter, chark, lakrits och vitpeppar. Smaken kanske något obalanserad med markerad tranbärssyra, spenslig kropp, små saftiga tanniner och en liten fruktsötma i slutet. Ganska norra rhône-likt i stilen, men når inte till höjderna kvalitetsmässigt. Kan lagras vidare - men ha inte alltför höga förväntningar.

Som synes är det oväntat stor skillnad på årgångarna, och de uttrycker sig konsekvent i de båda vinerna. Marion's Vineyard är lite lättare och utvecklas fortare, medan Block B är mer kraftfullt och behöver längre tid. Klumpiga 2007 blev som synes ingen favorit alls, och klena 2009 var nog så bra den den kunde bli under förutsättningarna. 2008 och 2010 är däremot två riktigt lyckade årgångar som lyckas hitta balans på alla parametrar.

Om man ska våga sig på en generell beskrivning av Schuberts pinotviner är det väl inget långsökt påstående att det finns en tysk vinmakarsignatur, men att klimatet i Wairarapa/Martinborough är varmare, vilket ger rikare och fruktigare viner med en alkohol som ofta ligger runt 14,5%. Liksom för så många andra odlare av pinot noir världen runt ligger de stora utmaningarna i att uppnå fysiologisk druvmognad före sockermognad, och att ta det varligt med eken. 

Kai Schubert säger själv att han vill göra viner som lämpar sig att dricka unga men också går att lagra.

2009 Block B, Wicked Wine via BS, 392 kr.

2008 Marion's 180 fl. finns tillgängliga för privatimport.

Sydväst 2002: Le Théron vs. Bouscassé

Spara viner tillräckligt länge - och du undrar till slut vem det är som har köpt dem. Smaklökarna är på ständig avdrift, och det du en gång gömde undan ser väl knappast längre ut som helt självklara projekt.
Men ändå, likt med flaskpost som oväntat driver iland på stranden, så är det rätt spännande att dra korken och se vad som hänt med de där budskapen som sändes iväg för, tja... snart tio år sedan.

2002 Domaine du Théron "Le Théron" Cahors

Färgen är medelintensivt blåröd, och i glaset ser det fortfarande oväntat ungt ut. Nosen öppnar med en bestämd känsla av ny ek och aromer av mörka körsbär, kärsbärskärnor, kulspetsbläck, bittermandel, vanilj, kaffe, mörk choklad och klockren igloo-cola. Det mesta tycks handla om nya och rostade fat, frukten känns klart endimensionell.

I munnen ett friskt och chokladigt vin med lättare kropp och måttlig koncentration av merlotlik frukt. Tanninerna är ganska polerade men efterlämnar en aning torr träkänsla och en smula ekbeska. Inledningsvis är det här inte särskilt övertygande, det känns alltför välmejkat och saknar komplexitet. Vi laddar upp upp för en rejäl diss.

Men när maten - en gratäng på lammfärs, aubergine, zucchini, örter, tomat, mozzarella och parmesan - kommer på bordet så blir det genast bättre. Den klara frukten skiner igenom och möter upp, och smaken känns med ens len och harmonisk. Med mer luft tillkommer en liten inställsam vaniljsötma, bättre fyllighet i fruktkroppen och rödare jordgubbslika aromer. Egentligen är det alltför ekat för vår nuvarande smak, men till slut ändå mer än drickbart, och nog ser det ut att ha minst tre år till framför sig.

2002 Château Bouscassé Madiran

Utseeendet är lite mörkare och tätare, men ungefär lika blårött. Doften är mest ungdomlig med mörka körsbär, mörka skogsbär, örter, grusjord, kött, tobak och kokkaffe. Jämfört med föregående ett hyfsat komplext sniff med visst djup att utforska. Efterhand tillkommer mer av björnbär, tjära och lite bränt socker.

Smaken är frisk och stadigt byggd med god fruktkoncentration och rediga köttiga tanniner som känns harmoniska men fortfarande spänstigt juvenila. En liten fruktmogen sötma i mittsmaken följs av gott grepp i den ganska mineralstinna avslutningen. Visst finns det en del ek här, men den är väl integrerad. Efterklangen är både kraftfull och lång.

Bäst smakar madiranvinet till hårdost efter maten, tack vare sin rejäla frukt och sin lite högre alkohol (14%), och den mognadssötma som tittar fram efter några timmars luftning. Fortfarande karsk och lite busig är nolltvåan från Bouscassé bara i början av sin utveckling och har av allt att döma åtskilliga goda år att se fram emot. Riktigt bra kvalitet här - outstanding är nog inte för mycket sagt.

Summa summarum: två billiga sydvästare (109 och 119 kr) där vi trots galopperande preferensförändringar inte kan ångra inköp och lagring. Återbesök om typ två år?


ps. Först bloggade här och här i positiva ordalag.

pps. Alain Brumont och hans Bouscassé gav dessutom upphov till begreppet Cuvée Suédoise.

RA: Riesling, Syrah, Grenache m.fl

121025 Riesling, Grüner Veltliner & Co (Michel Jamais)

2009 Comtes d'Isenbourg Riesling GC Schoenenbourg, Alsace (Primewine, 149 kr)

2009 Georg Breuer Riesling Berg Roseneck, Rheingau  (Vingruppen, 325 kr)

2010 Dr. Loosen Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese, Mosel (Vingruppen, 199 kr)

2009 Prager Riesling Smaragd Wachstum Bodenstein, Wachau (A Wendler, 419 kr)

2010 Yalumba Riesling Pewsey Vale, Eden Valley (Vingruppen, 119 kr)

2010 Leth Grüner Veltliner Klassik Brunnthal, Wagram (A Wendler, 119 kr)

2007 FX Pichler Grüner Veltliner Loibner Klostersatz, Wachau (A Wendler, 269 kr)

2010 Lagar de Fornelus Lagar de Cervera Albariño, Rias Baixas (Winepartners, 129 kr)

2010 Viognier de Campuget, VdP du Gard (Vingruppen, 119 kr)

Lunchviner:

2010 Château Ste. Michelle Riesling, Washington (Vingruppen, 119 kr)

2011 Dr. Loosen "L" Riesling, Mosel (Vingruppen, 79 kr)

121025 Syrah, Grenache, Mourvèdre, Tannat (Michel Jamais) 

2008 E. Guigal Saint-Josèph (Vingruppen, 199 kr)

2006 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde (Vingruppen, 439 kr)

2009 Fox Creek Short Row Shiraz, McLaren Vale (Vingruppen, 175 kr)

2008 Bodegas Artazu Artazuri Garnacha, Navarra (Primewine, 99 kr)

2009 E.Guigal Côtes-du-Rhône (Vingruppen, 99 kr)

2009 Domaine Giraud Châteauneuf-du-Pape Tradition (Divine, 299 kr)

2009 Ferrer Bobet Priorat (Viña Española, 325 kr)

2009 La Bastide Blanche Bandol Rouge (Vinia, 139 kr)

2009 Château Bouscassé Vieilles Vignes, Madiran (Vingruppen, 249 kr)

Bourgogne 2010 med Sverker

Fransk Vindag på Grand