FV recenserar recensenterna #2

"Arkitekterne bor sjældent i lejlighederne i de almennyttige boligselskaber de har været med til at tegne..... hvem anmelder anmelderne ??..." Citatet från juni 2011 ringar in problemet med att vara vinskribent åt dagspressen. Idag handlar det inte om att smitta andra med din passion för vin och utveckla dina funderingar och insikter i ämnet. Det handlar om att så kortfattat som möjligt tala om för kreti och pleti vilka av de nysläppta volymprodukterna som kan tänkas passa. Det handlar om att kommunicera på lågstadienivå med enklast möjliga bilder, klicheer, siffror och symboler. Bakom denna sorgliga tendens ligger säkert högvis av ängsliga läsar- och marknadsundersökningar.

Stop! Arrête! Basta! Alla kan ju se att det är hög tid för vinskribent-skrået att förnyas. En ny generation måste våga gå utanför tipslådans enkla format - vässa sig och bli mer essäistiska för att vinna journalistisk integritet. Morgontidningarna måste ta sitt ansvar. Vinkulturen förtjänar att behandlas som annan kultur.
Den här gången presenterar vi:

Mikael Mölstad - Svenska Dagbladet och Millhouse Förlag

Om Bengt-Göran Kronstam hittills varit Sveriges mest inflytelserika vinskribent - ingen tvekan om den saken - så är Mikael Mölstad (MM) den store inspiratören i konsten att förvandla passion till varumärkesbyggande. Det får man ändå ha en viss förståelse för, eftersom MM har har fått till några odiskutabla hits genom åren, och det utgår inga STIM-pengar för gamla vinskriverier.

När den första upplagan av "En Värld av Vin" kom ut 1990, så var vi säkert många som imponerades av den encyklopediska ambitionsnivån och den massiva ansamlingen av information, tack vare medverkan av ett flertal specialister. Utblicken var långt vidare än Systembolagets horisont. Vi hade äntligen fått ett svenskproducerat standardverk som var värt att packa ner i väskan på vinsafarin i Europa.

Lika värd att packa, och kanske då särskilt i bilens handskfack, var "Vägarnas Bästa" som först gavs ut 1999. Åtskilliga gånger när vi varit på genomresa i en svensk småstad har vi haft nytta av boken i jakt på hyggligt ätande. Användarvänligheten gjorde boken till en win-win för alla inblandade (ja, vi lekte själva med tanken att samla ihop till något liknande, för tjugo år sen när våra band turnerade som mest). När Millhouse sedan slog sig ihop med Gourmet för att producera "White Guide", blev det förstås en given hit på alla kanaler.

Under den andra halvan av nollnolltalet har Mölstads entreprenörskap i mycket handlat om att flytta sina redan upparbetade tillgångar till internet. 2008 återföddes "En Värld av Vin" som betalsajt och mindre lyckat försök till interaktivt nätsamhälle. "Wow-News" kallar MM sin "oberoende nyhetssajt om vin", ett ganska så lustbefriat flöde av nyheter som nog ändå kan vara matnyttiga för folk som jobbar i den volymorienterade dryckessvängen. Under senaste året har MM ingått i redaktionen för Allt om Vin, tillsammans med de andra gossarna på bilden ovan. Det är för denna publikation MM emellanåt lägger manken till vid datorn.

Allt det här är ju gott och väl, men varför måste MM slöskriva i Svenska Dagbladet också? Avståndet mellan de en gång encyklopediska ambitionerna och dagens fumliga bloggsnuttar och vintips är närmast ofattbart. Problemet med MM är dels: att själva vinintresset tycks ha falnat längs med vägen, och dels: att han verkar sakna såväl skrivarglöden som den egentliga förmågan (om det inte gäller att promota White Guide, då vaknar lusten). Vilken nybakad journalist som helst skulle skämmas att signera Mölstads vinskriverier i Svenskan. Man får dra slutsatsen att MM är bättre skickad som förlagsredaktör än som skribent.

Del #1 i vår miniserie om vinskribenterna publicerades här.


ps. Kul att läsa när Red Scream agerar redaktör åt MM. Har de inga på SvD?

pps. Nu när de grå eminenserna bestämt sig för att såga hårt i aprilsläppet, kan det vara intressant att kolla in vad det är som orsakat all denna affekt. På måndag häller Stockholmsmunskänkarna femton nysläppta viner varav sju är behängda med epitetet "naturvin".

2007 San Fereolo Coste de Riavolo
2009 Paraschos NOT

2010 Domaine Pattes-Loup Chablis
2010 Cordier Bourgogne Blanc Vieilles Vignes

2010 Marcel Lapierre Morgon
2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py

2010 Domaine Habrard Crozes-Hermitage
2010 Domaine Gauby Les Calcinaires

2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigne Nuove
2009 Foradori Teroldego Rotaliano

2005 Tilenus Pagos de Posada
2009 Quinta do Vallado Sousão

2009 Delas Hermitage Domaine des Tourettes
2009 Brancaia Ilatraia
2009 Aalto PS

Näringslivets Hus kl. 17.30, 250/350 pix, inget krav att vara medlem.

2008 Domaine du Pegau Cuvée Réservée

Japp, här har vi vinet som inte borde få säljas, enligt vinskribenten på Sveriges största dagstidning: "...men det finns undantag. Allra mest gäller det 2008 Domaine du Pegau Cuvée Réservée (nr 94075, 399 kr). När det fjärde smakprovet var tydligt efterjäst och defekt med grova, ofina stalltoner gav jag upp. Enligt Systembolaget räcker det inte för att dra in partiet. Själv är jag av annan uppfattning. Varför ta risken, när det finns så många goda nyheter att njuta av?"

Men hur var det egentligen med de efterjästa flaskorna? Vi frågade Ulf Jansson, redaktör på Munskänken och en av landets allra mest rutinerade provare. Jo, EN flaska var mycket riktigt efterjäst och spritsig. De andra tre smakproverna var enligt Jansson helt korrekta, men ändå något av besvikelser sett till förväntningarna på Laurence Feraud och hennes ytterst originella viner.

Vi korkar upp en butelj och vänder den i karaffen. Nosen är vidöppen redan vid omhällningen, och formligen sprutar örter, violer och köttsaft från grillad rostbiff. Plus en liten pust av den där Pegau-typiska brett-karaktären - kalla det begagnade plåster, svettigt sadelläder eller vad ni vill.

I glaset känns det faktiskt inte alldeles olikt en Faugères från Didier Barral (vilket för oss enbart är förknippat med positiva konnotationer, fast vi är medvetna om att alla inte tycker likadant). Karaktärsfullt till max, med lagårdsbacken strax runtom hörnet. Komplext som få andra unga viner. Doftintrycken köar upp och buffas med varandra för att komma först: granatäpplekärnor, nymalen svartpeppar, röda äpplen, körsbärskärnor, jäsande körsbär, salmiaksalta fiskar, färska vinbär, muscovadosocker och en rejäl kärve herbes de provence. Mmm...

Lammkotletterna har redan nått bordet tillsammans med en ugnsform provençalska grönsaker, så vi ger vinet ett par snabba klunkar innan maten, mest för att kolla av att allt står rätt till. Och visst gör det det! Som så ofta i Pegau - och i en del andra sydfranska nollåttor - finns en underbart livlig syra och dessutom ett skönt fräs av salmiak och svartpeppar. Det är verkligen inget fel på frukten när det gäller generositet och aromer, särskilt inte från ett mellanår som 2008.
I efterminglet noterar vi en god liten pomeransbitterhet. Vad man egentligen saknar är en tanninstruktur som pallar för längre lagring.

Okej, det här var ju riktigt kul! Ett redigt gott och välpackat bonnatjut från Languedoc med lite skit under naglarna, hade man nog sagt blint. Men Pegau borde kunna leverera mer än så, både sett till historiken och vad det kostar. En languedoc-nollåtta från Vinik, typ Mas Foulaquier L'Orphée eller Lacroix-Vanel Fine Amor - eller nämnda Leon Barral Faugères - hade gett ungefär samma drickglädje för strax under halva priset.

Bonnatjut med skit under naglarna, ja. Det är väl någonstans där som åsikterna börjar gå isär. Åter till problemet i ingressen. För en skribent som vanligtvis rekommenderar industriprodukter från Penfolds, Gallo och Claude Val så är förstås steget väldigt långt till såväl Pegau som småskaliga "naturviner". Men att göra kampen mot "defekter" till sin mission innebär tyvärr också att man spolar ut barnet med badvattnet och försakar mycket av det som är roligt med vin. Var inte stalltoner något av det finaste man kunde hitta i en bordeaux för tjugofem år sedan?

Ferm Sélection, 298 kr.

ps. Årgång 2009 testkörde vi här.

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

När det "moderna vinitaly" känns ungefär lika hippt som Berlusconis hårimplantat, får man vara desto gladare åt de egendomar som försvarar traditionerna. Igår korkade vi upp en flaska som besatt den där åtråvärda förmågan att berätta på ett djupare plan - en historia om jorden, druvorna, människorna, naturen och kulturen. Inte bara en god dryck, utan något verkligt gediget och meningsbärande.
Nog för att den upplevelsen får hjälp på traven av lite förkunskaper, men på samma gång finns hela rasket liksom kondenserat i glaset - färdigt att upplevas med sinnena.

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva har redan en god komplexitet och utveckling på nosen. Här får vi en seriös uppvisning på temat "terroirkänsla, autenticitet och traditionell fathantering" - med bland annat örter, tobak, lakrits, te och bränd jord. Det är ett härligt djup i frukten, som förenar körsbärskärnor med surkörsbär, mörka plommon och några russin. Inom en timme öppnar doften upp på vid gavel - vi kunde inte önska oss ett bättre uppförande. Nu tillkommer också fina mognadstoner av svamp och undervegetation.

Trots att förväntningarna vid det här laget är på topp, vankas inte skymten av besvikelse i munnen. Det märks med en gång att den här versionen av Radici Riserva är ovanligt tidig i sin tillgänglighet. Attacken är tät och fruktig på ett helseriöst sätt, syrorna friska och spänstiga som bara italienare kan. Bland aromerna finner vi bergamotte, blodapelsin, mörka surkörsbär och mörka plommon. Tanninerna får oss att tänka på örter och jord, och det finns massor av tuggbart extrakt och lysande mineraler. Ja, den här smaken bjuder prima motstånd, och den belönar lika rikligt.

Och viktigast av allt: hela vägen till sista klunk håller den intresset på topp, och förmedlar en känsla av att vara med om något meningsfullt. Inte varje dag det händer, vi kan bara svara med tacksamhet.

Ännu en gång bevisar aglianico att den hör till världens stora druvsorter. Och Radici är ett av Italiens mest intressanta viner.
All heder åt Mastroberardino!

2010 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling trocken

"Lilla vårplätten" har en liten plätt reserverad i våra hjärtan enbart på grund av namnet. Förutom att vara urbota gulligt fungerar det som kortkurs i tyskt uttal samt som lackmuspapper för eventuella stavningssvårigheter. Germanska diminutivformer är för övrigt ett helt kapitel för sig - mycket rart.

Sist/först vi drack vinet - strax efter nyår - var vi helt igenmurade i bihålorna och fattade egentligen inte mycket förutom att vinet nog var "rätt" bra. VDP gillar inte alls när odlarna gör fler än ett vin från en GG-vingård, men vi kunder får ju tacka och ta emot när kvaliteten på andrasorteringen är i klass med de andras förstasortering.
Och för att tjata lite till - 2010 är kanske den ballaste rieslingårgången vi någonsin smakat, med sin kombination av elektrisk syra och stor fruktkoncentration. Högspänd nerv!

2010 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling trocken har en uppsyn som påminner om gröngul metallic, och doftar inledningsvis kiwi. En mix av gröna och gula kiwifrukter, med några droppar honung. Men inom något ögonblick framstår det med all önskvärd tydlighet att stora delar av doften härrör från mineralriket - det där svårbeskrivliga landskapet som är belamrat med metaller och krossade stenar, och där luften är full av flintrök och havssälta.

Sniffar man vidare, så finns det snart fler intryck runt hörnet. Lite lime, nyskuren ananas, lite gröna äpplen, några nässlor. Men inte en endaste kalljäst pärongodis/piggelin-ton i sikte, här finns enbart klassiga aromer. Redan på nosen gör Lilla Vårplätten mos av Dönnhoffs 2010 Hermannshöhle GG, som vi fick serverat blint i lördags.

Zzzzing! Vilka syror... vilken renhet, vilken spänst. De påminner om lime och grönt äpple, men är inte det minsta kartiga och kärva, som de vi tvangs tampas med i Hermannshöhle. Och vilken koncentration i frukten, den möter verkligen upp! Vilken längd på eftersmaken! Den ringer som en gonggong i hela systemet, och saken är biff. Ingen aptitretare i världen går upp mot ung riesling när den är riktigt bra.

För det här är ju svinbra, och dessutom sjukt mycket utdelning för pengarna. GG på etiketten och en prislapp på 350 spänn hade också varit fullt tänkbart. Just nu är det stenhård konkurrens med Seehofs 2010 Morstein Alte Reben om bästa bang for the buck i rieslingvärlden. Vi utmanar er att hitta en utmanare.

Belvini, €16,90.

Frankofilen gick igång här.

2010 Jean Foillard Morgon Cuvée Corcelette

Snälla, kan vi få slippa ordet "naturvinssläppet" nu? Det är lite som när recensenter för trettio år sen sa "ett tjejband... dom är ju riktigt bra för att vara tjejer". Folk - särskilt vinskribenter - som hittills varit magnifikt ointresserade av den här typen av viner ska plötsligt, yrvaket, debattera och marginalisera företeelsen i tryck och på nätet. Shut the f*** up och prova att klunka vinerna istället! Begriper ni inte, så lämna dem gärna åt oss.

Jean Foillard gör vin, helt enkelt. Han gör vin som det alltid borde göras, och det smakar och kostar som det idealiskt sett alltid borde smaka och kosta att dricka något riktigt gott. Att dra korken ur en av hans rödlackade flaskhalsar känns som att få en present av någon man tycker om. Häromdagen drack vi granitbrorsan Côte du Py, och nu är det dags för sandiga syrran Corcelette.

Corcelette är namnet på den pyttelilla grannbyn rakt väster om Villié-Morgon. Jordmånen där är sandigare, jämfört med graniten i Côte du Py. Annars är receptet bekant för Foillard: 80 år gamla stockar, inga gifter i vingården, sen skörd, noggrann sortering, jäsning med hela klasar under 3-4 veckor, inget tillsatt svavel under vinifieringen och minimalt vid buteljering. Uppfostran sker i 30 hektoliters foudres, till skillnad från Côte du Py som mognar i använda små bourgognefat, bland annat från DRC.

2010 Jean Foillard Morgon "Cuvée Corcelette" har en oerhört attraktiv näsa - betagande, full av fascinerande fasetter. Utan penna noterar vi svarta vinbär, vinbärsblad, söta jordgubbar, skogshallon, thaibasilika, nässlor, en ljus stenighet, köttsafter och lakrits. Sablar vilken aromatik, detta doftar ju helt fantastiskt - mitt i prick. Det här går man igång på!

Smaken är på många vis pinotlik - och i så fall snackar vi hög premier cru-nivå. Frukten är härligt rik och munkänslan lätt viskös. Vinet är sammetslent i texturen, och ändå med respektingivande stenig struktur. Vi njuter av aromernas absoluta renhet och riktigt bra häng i vinbärssyrorna. Finishen är bara aningen kryddig med en aptitretande liten salmiaksälta. Alkoholen klockar in på 13,5 helt naturliga och perfekt integrerade procent. Alltså: extrem klunkabilitet och skyhög lustfaktor.

Detta är minst lika bra som Foillards 2010 Côte du Py. Kanske inte lika granitgrusigt, men istället ännu mer förföriskt. Flytande lycka!

Trésors des Vignes, €18

ps. Läs Frankofilen om Côte du Py. Läs Vinosapien om Côte du Py.
Läs Italienska Viner om Corcelette.

1971 Giacomo Conterno Barolo Monfortino

Lördagskvällen bjöd på en sinnesvidgande upplevelse, i ett sammanhang som även i övrigt var praktfullt. Temat för den här programpunkten var: "Öppet: Vissa viner förtjänar att drickas med öppen etikett. Detta är ett sådant."

Det klassiskt ljusa, rödbruna vinet ser ut som en mogen bourgogne i de stora kuporna. Efter en timma i luften har 1971 Monfortino en vidunderlig doft. Här finns en definition och ett fokus vi sällan - eller snarare aldrig - varit med om. Allt man någonsin kunde önska sig i en barolo finns här: tjära, läder, torkade rosor och mängder av spearmint. Söt ungdomlig rödfrukt, apelsinskal och hallon, tjocka lager av rödbrun rost. Mineralerna sprutar likt ett fyrverkeri ur bourgognekupan. Därtill rörande vackra mognadstoner av fernissade gamla fönsterramar, fina gamla läderremmar och multnande skogsgolv.

Smaken tar oss till en annan nivå, till något vi tidigare aldrig upplevt. Kroppen svarar snabbare än hjärnan på alla stimuli - genom vällustrysningar, snurrande skalle och tårande ögon. Om vi helt sakligt ska försöka beskriva detta underverk, så handlar det om en enorm koncentration och strålande vital frukt. Det handlar om de mest tätvävda och eleganta tanniner man någonsin kan tänka sig, och om en sjungande apelsinsyra. Det handlar om ett bergfast, örtigt grepp och en oändlig eftersmak. Aromerna vecklar ut sig som en färggrann men distingerad solfjäder och ringer i munnen flera minuter efter varje klunk.

Tiden stannade just. Alla runt bordet är hypnotiserade av Monfortinos skönhet. Förstummade, liksom kippande efter ord, och i detta ögonblick inser vi nog allihop att vi aldrig någonsin kommer att få smaka ett godare vin. Det tar en stund att hantera ett tumult av glädje och sorg, för att kunna gå vidare i livet.

1971 Giacomo Conterno Barolo Monfortino Riserva Speciale

ps. Niklas J har också lyckats samla sig och skriva. Liksom Ulrik, utan vars omtanke detta inte hade hänt.

Vinunikt ur Claes källare

I måndags fyrade Stockholmsmunskänkarna av vårsäsongens kanske mest emotsedda provning. De trettio platserna hade gått åt i ett nafs, trots ansenlig prislapp. Vår enkla idé var att Vinunic-vd Claes Lindqvist skulle bege sig ner i källaren för att leta fram mogna årgångar av sina favoritviner. Claes tillförde själv elementet av tidsresa i snabbspolning. Voilà! Fyra världsklassviner i ung och mogen version.

Inte helt oväntat ville Claes presentera alla sina viner i avpassade Riedel-kupor. Ett element av dramatik tillstötte när budfirman levererat precis hälften så många glas som behövdes. Några telefonsamtal senare hade vi nästan så många glas som behövdes. Därför fick glas nummer sju bli ett av våra egna Spiegelau Expert Tasting. Det vin som utsattes för denna svåra prövning klarade - inte heller helt oväntat - pärsen med glans.

Domaine Zind-Humbrecht Riesling Rangen de Thann Clos Saint Urbain - 2007 vs. 1994

Väldigt vackra färger i de här glasen! 2007 mixar halmgula och ljust gyllene toner. Doften berättar på ett fängslande sätt om det ovanligt beskaffade vingårdsläget, ett av få i Alsace med vulkanisk basalt i rak söderexponering. Det doftar rökigt på ett sätt som är ganska unikt för Alsace. Det doftar sen skörd och hög fruktmognad med toner av gul persika, passionsfrukt och grapefruktskal. Men trots en skymt av honung doftar det egentligen inte sött. Och det smakar inte det minsta sött heller, vilket man kunde tänkt sig med kombinationen Zind-Humbrecht, söderläge och sen skörd (restsockret ligger runt 7 gram och alkoholen på 14). Vinet har en oerhört välbyggd struktur med spikrak syra inbäddad i tätt extrakt. Den lilla grapebitterheten är enbart elegant och längden alldeles enastående utan tendenser till hetta.

1994 ser ut som flytande guld. Doften har en mycket fin utveckling med drag av äppelpaj, honung, nötter, smör, mandelmassa och torkade aprikoser. Dessutom finns en typisk riesling-mognadston som vi vill likna vid kräftspad. Den återkommer i smaken, som har mycket mer framträdande sälta än ettan. Tillsammans med den lena, mogna texturen kan man associera till kräftsmör. Annars rätt mycket mogna honungstoner, men egentligen utan sötma här också (restsötman var bara 2 gram). Syran är fortfarande härligt spänstig och driver en fin längd, med liten randanmärkning på alkoholvärme i eftersmaken.

Nollsjuan är ju suverän! Vi ser egentligen ingen anledning att lagra, när vinet är så perfekt nu. Men så vill vi också ha vår riesling allt yngre och yngre nuförtiden...

Domaine de La Romanée-Conti Grand Cru Échézeaux - 2008 vs. 1990

Bourgogne från DRC bör vara bland det mest förtjusande man kan överhuvudtaget kan presentera för lilla nästippen. 2008 har en sagolikt vacker doft - så öppen, frisk och ren. Blå blommor fläktar med sina späda kronblad över daggfriska röda bär, medan lätta fatskyar av mandel, muskot och sandelträ strävar uppåt i den stora bourgogne-kupan. Ett pikant litet citrus-inslag bär på löften om mer, vilket ska visa sig i nästa glas. I munnen: ack så friskt, slankt och dansant. Fullständigt klockren ljusröd bärfrukt - tänk röda vinbär, lingon och smultron -  exponerad med perfekt fokus i kort skärpedjup. Skön intensitet, härligt grepp och dito längd. Superelegant, och lätt som en slöja, utan att vara det minsta tunt. Alla vid bordet himlar och suckar.

Den brunröda, tegelkantade 1990 är på god väg mot fullfjädrad mognad, men är ännu inte riktigt där. På nosen vankas en rejäl wow-känsla med intrikata doftkorsningar som kräver uppfinning av ett nytt ord: apelsinlakrits! Här spelas det i ett mörkare register: pomeransskal, salta remmar, tjära, läder och en sammansatt kärve örter (kanske stjälkarna spelar in?). Men så finns det också en solid fruktkärna i mitten av doften - tänk er en mörkröd spegel av halloncoulis. Efterhand som vinet får mer luft adderas toner av dadlar, knäck och bränt socker. Smaken fyller verkligen hela munnen, med högre medelålderns hela pondus och rondör, med mognadens utvecklade polyfoni och fina ålderssötma. Förvånansvärt tanninrikt bjuder vinet fortfarande på seriöst motstånd och kommer till sist ut för applådtack efter en grande finale med långa kostbara kryddtoner.

För att summera mötet: två fantastiska viner! Dessutom en match som visar upp de bästa egenskaper man kan hoppas på från ett svalt år, och de bästa från ett varmt.

Ridge Monte Bello Santa Cruz Mountains - 2007 vs. 1997

En match som tyvärr avgörs på walk-over, åtminstone i våra glas. 1997 - som bjöd på en sådan övertygande uppvisning för något halvår sedan - saboteras den här gången av en ovanligt lurig, sent avslöjad och liksom dammig variant av korkdefekt. Attans otur...

2007 dukar upp en mycket fin och mogen primärfrukt av cassis, blåbär och hallon. Topptonerna utgörs av mynta, eucalyptus och barrträd. Faten assisterar ganska diskret med bourbonvanilj, chokladkola och bastubänk. Än så länge bara ett läckert råmaterial - lite som när man provar bordeauxprimörer - men ändå en riktigt fin doft i liknande skola. Suveränt balanserat och harmoniskt i munnen, gott och mer än drickbart redan nu, men inte alls komplext i jämförelse med resten av dagens viner. Förtjänar minimum tio år på rygg innan korken dras.

E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline - 2007 vs. 1990

Här är vinet som bevisar att det går att köra med 100% nya ekfat i 40 månader utan att resultatet blir groteskt. Tvärtom, det blir underbart! Och det beror förstås på att det finns ett druvmaterial som klarar utmaningen - och i förlängningen handlar allt om terroir. De tvära branterna ovanför Ampuis är den perfekta mötesplatsen för att kärlek ska uppstå mellan syrahdruva och berggrund. Vingården La Mouline ligger i Côte Blonde, som har appellationens ljusaste jordmån, med mer gneiss och kalkrik lössjord än granit. Ett viognier-inslag på 11%, vinifiering med stjälkar och ytterst försiktig svaveldosering bidrar till La Moulines avväpnande personlighet. 

Vidöppen och barnsligt charmig -  sådan är nollsjuans nos. Faten inleder med att räcka fram en Cloetta kexchoklad - hyggligt, tack! Snart domineras doften av rena, primärfruktiga, florala aromer på temat viol, björnbär, hallon och cassis. Men även om vinet förstås ännu är helt outvecklat, finns också en härlig komplexitet med drag av tjära, fet lakrits och lagerblad. Dessutom en ovanligt stilig örtbukett där särskilt myntan bidrar till det riktiga lyftet. I munnen friskt och superharmoniskt med silkestanniner i lyxklass. Relativt ekigt i denna unga fas, men absolut inte så det stör. De ursprungstypiska örterna, särskilt myntan, kommer igenom fint, och i eftersmaken minglar tjärpastiller och saltlakrits. Förutom den juvenila charmen är det den perfekta balansen man slås av.

1990 har utvecklats till en vildare, mer väderbiten personlighet. Doften är uppenbart stjälkig - lite åt Pegau-hållet, minus en rejäl binge hästtäcken - men frågan är om man ändå inte hade en gnutta brett i källaren hos Guigal på den tiden? Vad som också är gemensamt med Pegau är den markerade örtigheten - så rena och visuella örter att man kan sluta ögonen och få hela panoramat framvevat för sig. Men så har vi förstås också frukt - klockren, tät, mörkröd syrahfrukt som varken är ung eller gammal, bara tidlös. Gulorangea citrusskal, nymalen svartpeppar och drypande baconfett bidrar till den urstarka doftuppvisningen. Och som det brukar vara, när det gäller riktigt stora viner, så blir det ännu bättre i munnen. Det här är en makalös uppvisning i grenarna kraft och elegans - på samma gång. Den kassaskåpstäta frukten är i perfekt skick, till synes vaccinerad mot åldrande och trötthet. Strukturen påminner om de deffade vaderna på en tävlingscyklist, med bestämda tanniner, citrussyror och örter. Och så kommer vi till slutet. Eller nej, det gör vi ju faktiskt inte. Efterklangen ringer ända in i evigheten.

Även om både vi och säkert alla andra charmades av den unga versionen, så är det ju helt uppenbart att detta förtjänar sina femton-tjugo års lagring. 1990 La Mouline går direkt upp på toppen av årsbästalistan 2012. Vin blir inte mycket bättre än så här.

Estetisk rensning

We saw it coming. Ju mer vin man provar, desto fortare tycks smakpreferenserna radikaliseras. Vad som för bara några år sedan såg ut som säkra och vettiga köp har förvånansvärt snart hamnat en bra bit utanför våra toleransgränser. Å andra sidan börjar vi alltmer komma underfund med vilka kvaliteter vi hoppas finna i ett riktigt bra vin - och var man eventuellt kan tänkas hitta dem. Tyvärr verkar det allmer sällan vara hos de producenter som valsar runt på systembolagets hyllor, och det måste inte nödvändigtvis kosta skjortan. Snarare kan risken att hamna fel öka i takt med priset.

Oftast handlar våra problem om ek. Ny ek, rostad ek, bränd ek, kryddig ek, chokladig ek. För ett tiotal år sedan läste vi vad Richard Juhlin skrev om sina rödvinspreferenser i hans bok om Champagne. Det hemskaste han överhuvudtaget kunde tänka sig var en riktigt överekad toscanare, och i stort sett det enda han kunde fördra var en slank pinot noir. Då log vi åt att han var så himla fin i kanten. Nu känner vi ända in i ryggmärgen vad han menade. Bland det värsta vi vet är blurriga överekade klumpedunsar där faten står för en uppenbar smaksättning av vinet, ungefär som i glögg eller choklad-te.

Visst finns det folk som behärskar konsten att göra vin i nya ekfat utan att det smakar som vasaskeppet och aladdinasken  - men det är inte dem vi snackar om nu, utan om alla de andra. Och kanske särskilt om dem som försökt "internationalisera stilen" i områden som redan var i besittning av en unik identitet, som Toscana och Piemonte. Vi säger inte att ni ska tycka som vi, bara att det är så här vi känner. Därför har vi bestämt oss för att ta ut skilsmässa från ett gäng gamla bekantingar som figurerat här på bloggen genom åren. Den som är nyfiken på att veta mer är varmt välkommen att droppa ett mejl.

3 x Alain Graillot Crozes-Hermitage

För tre och ett halvt år sedan gjorde vi ett genomdrag av fem årgångar Graillot tillsammans med barndomsvännerna A & M. När de bjuder in till lördagmiddag med älgfärsbiffar, känns det plötsligt givet med en återtitt på tre av vinerna som var med då. Vad har hänt, och hur står sig egentligen dessa (åtminstone tidigare) så omåttligt populära syrahviner med dagens smaklökar som måttstock?

2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage ser fortfarande helt ungt ut - blårött, purpurfärgat. Doften är återhållsam och betonar framför allt primärfrukten, med drag av blåbär, björnbär och viol. 

De varumärkesskyddade tjärpastillerna får hyfsat tydlig exponering, och flankeras av urtypiska lagerblad samt en gnutta charkdisk. Lite grillkol och espresso från faten, och så är bilden komplett.

I munnen träffas vi först av den friska syran. Tanninerna är småkärvt kantiga och lite uttorkande, lite som färska blåbär kan kännas. Därtill en måttligt tät frukt, eller något gles - hur man nu vill se saken. 

Det finns inte mycket till längd i smaken - det mesta händer i början och mitten. Vinet funkar förstås till maten, men drar inte ner några riktiga glädjeyttringar. Utan tvekan trions svagaste kort - detta borde av allt att döma inte drickas nu, men har knappast heller vad som krävs för att glänsa efter lagring. Efter någon timme knyter sig vinet för att sova tunnel. Vänta två år innan nästa försök. 2014-2020?

2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage är ungdomligt blårött/oxblodsfärgat - tätast  i trion. Doften är först knuten, men klart respektingivande, och bär på löften om att kunna öppna upp. Frukten glimtar nere i en mörk brunn - vi noterar svart lakrits, svarta vinbär, grillkol, tjärpastill, köttsafter och järn, med lätt assistans av fatrost.

Smaken är förhållandevis betydligt tätare och rikare, försedd med såväl saftig frukt som krämig munkänsla och välbyggd tanninstruktur. Syran är inte lägre, men på ett harmoniskt sätt mer infattad. Aromatiken domineras av svarta vinbär inlånade från Bordeaux, på ett sätt som helt skiljer sig från de andra två glasen. Längden är väl ganska måttlig, men hur som helst får vi en livfull och mineralisk avslutning som fortfarande spretar lite och behöver komma ihop något år till. Vinet vinner på luftning, men visar egentligen ingen utveckling än. 

Uppenbar potential, ser ut att bli bäst i trion. Prova igen om två år. 

2014-2025?

2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage är mörkt blårött med varmare brunröda toner. Doften är först lite knuten men öppnar upp snabbt och fint. Den domineras av förtjusande violtoner men har också gott om örter och lagerblad, dessutom en bra servering torkat kött och rökt korv, samt mognadstoner av knäck och läder. Snackar vi frukt och bär, så hamnar vi någonstans i krysset plommon, lingon och vinbär. 

I munnen: skön harmoni och en riktigt fin utveckling. Detta är den klart mest sammansatta och behagfulla smaken, tanninerna har smält ner på ett fint sätt och den fina syran avtäcks tillsammans med mörka runda plommontoner och ljusa vinbär och lingon. Längden är måttlig, men vinet utvecklas riktigt fint med luft och får en fetare, mer viskös munkänsla som påminner om flytande lakrits, tjärpastill, baconfett och prosciutto. Örtigheten är enbart god, inte det minsta kantigt grön, kärv eller snål. Godast till maten, godast på egen hand. Härlig drickbarhet nu och flera år framåt. 2012-2018?

För att summera våra uppdaterade intryck: Graillots viner är kanske inte fantastiska, men plockar man  lyckade årgångar vid rätt tidpunkt så kan de vara jäkligt goda, och de funkar klockrent i vissa matsammanhang, som fågel och vilt. Förmodligen dricks de flesta flaskor alldeles för tidigt, och lagrar man svalt finns det absolut inga skäl att ha bråttom. Utvecklingen går förvånansvärt långsamt...

Magnusson fyller fyra

Johan Magnussons etablissemang för vinlagring har nått halvvägs in i dagisåldern. Och så är det ju också något av ett daghem för dyrgripar, eller kanske vi skulle säga internatskola? Ett slags högre uppfostrings-anstalt där bråkiga tanniner ska filas ned, framfusiga fat jobbas in och en komplett personlighet mejslas fram av fader tid. Och eftersom Sverige behöver fler tillfällen till Bring Your Own Bottle har Johan under året fixat återkommande samarbeten med landets bästa restauranger, vilket gör MFW till stans mest okända "stjärnkrog".

Till apéritif bjuder Johan på ett pedagogiskt exempel: samma vin ur två olika buteljer som lagrats exakt likadant. Enda skillnaden är hur pass högt vinet stod i flaskhalsen - det skiljde femton millimeter. Som synes på bilden ovan är första glaset mycket ljusare. Doften är klart mogen, men inte oxiderad. Smaken slank och frisk, till synes oekad med en stram och stenig syra åt chenin-hållet. Andra glaset är guldgult med en stor oxidativ doft av bokna äpplen och honung. Smaken avrundad, jämförelsevis mycket mjukare och mer utvecklad med en snällare syra. Och tänk, båda glasen innehöll 1981 Château La Louvière Blanc!

Vi sätter oss till bords med sex glas rött:

1. Ungdomlig, elegant bordeauxdoft. Frisk, vinbärsfruktig, lätt kryddig, efterhand floral, drag av blyerts och cigarrlåda. Elegant smak med frisk syra och lätta fina tanniner i en medelstor kropp. Förtjusande drickbarhet trots att vinet är så pass ungdomligt. Vänstra stranden, kanske Pauillac, drygt tio år gammal - troligen inte 2000 så antingen 1999, 2001 eller möjligen 2002.

2. Rikare, tätare och mörkare bordeauxdoft med drag av blyerts, mörk choklad, lysande vinbärsaromer, blått bläck, blå viol. Kraftfull, kryddig smak med täta, bläckiga tanniner. Tuff finish med en del grus och sten. Tycks vara vänstra stranden, drygt tio år gammalt, inte så utvecklat och inte helt harmoniskt idag. Frågan är vad som händer på sikt, viss tvekan inför vinets robusta personlighet, och en väldig skillnad från den eleganta ettan.

3. Frisk vänstrastranden-doft, måttligt stor, med drag av blyerts, svarta vinbär, örter, vanilj och kryddlåda. En början till utveckling, det ser klart lovande ut, men att döma av doften är vinet fortfarande alltför ungt. Slank smak, frisk syra, god kryddighet och något torra tanniner. Klassisk och god men också något gles och stum idag. Behöver mer tid, men saknar lite stoppning.

4. Varm, utåtriktad bordeaux-doft av rostat kaffe och krämig karamell. Helt annorlunda än föregående viner. Väldigt dominanta fat, och en varmare plommonfrukt. Utvecklas till det bättre i glaset, blir klart floral (rosig) med friskare vinbärstoner. Rik och utvecklad smak med chokladiga tanniner, viss kaffebitterhet och mjuk syra. En generös drickupplevelse, med rondör och hög fruktmognad. Fatrostningen för tankarna till Mouton och Lynch-Bages. Verkar vara minst femton år gammalt, och från en riktigt varm årgång, vi gissar på 1990.

5. Stor, öppen doft med fin definition och precis lagom av utveckling: cigarrtobak, ceder, svarta vinbär, choklad, blyerts, järn, ljus kafferost och ädla stall. Sannerligen en mycket fin doft - Pauillac, som det verkar. Smaken stram med frisk syra och behagfulla tanniner. Perfekt balans mellan stramt och sensuellt. Perfekt transparens för den järnrika, blyertsaktiga mineralkänslan. Deffat och välstrukturerat vin, inget fläsk eller fjäsk. Bäst i flighten, sanslöst bra Pauillac.

6. Mogen, utvecklad doft med ålderssöta toner och en förtjusande bukett av rosor, hyacinter, pelargoner och andra blomster. Harmonisk, färdigutvecklad smak, måttligt strukturerad med behagfullt tillbaka-lutade tanniner och stilig syra. Bevisar varför man ska vänta ut sin bordeaux. Enormt drickbart och elegant vin, näst bäst i uppställningen. Vi gissar på 1988.

Facit:

1999 Château Latour

1998 Château Latour

1995 Château Latour

2003 Château Latour

1996 Château Latour

1990 Château Latour 

Man kan lugnt säga att sällskapet slås med häpnad allteftersom vinerna avtäcks. Det är fantastiskt att sitta med sex årgångar Latour framför sig - och se att årgångarna har gett så olika uttryck. Man måste känna respekt för att slottet inte försökt göra samma vin varje gång, utan respekterade vad året gav. Johan berättar att man gjorde genom-gripande produktionstekniska förändringar 1995, vilket kan förklara den relativt sett lite svagare prestationen det året. Men redan 1996 var man ju uppe i sadeln igen, som synes!

Vid Magnussons lunchbord kan man räkna de flesta vinskribenterna från Allt om Mat, Allt om Vin, samt yours truly. Till maten pratar vi förstås om en massa saker, förutom Château Latour. Det pratas om journalisternas höga etik och bloggarnas "tack för kaffet"-skriverier - vilket väl denna post kan ses som ett bra exempel på. Johan frågar oss försynt (och kanske lite försåtligt?) om vi tycker att vinbuteljer borde förses med innehållsdeklaration. Den här frågan är full av implikationer och skapar några ögonblicks clinch vid bordet.

Antingen ser man vin som något som helst bör vara autentiskt, och vill att det ska vara så lite manipulerat som möjligt. Om spelreglerna exempelvis tillåter att man adderar naturegna eller syntetiska aromer, färgämnen, syror och tanniner så är det inte längre fair play. Har vinmakaren fipplat till och bort, så borde kunden åtminstone ha rätt att få veta på vilket sätt. Transparens är nyckelordet, på flera plan (FV). Eller så bryr man sig enbart om hur det smakar, alla medel är tillåtna så länge resultatet blir gott och prisvärt. Det huvudsakliga giftet i vin är alkohol. En varudeklaration skulle dra publikens uppmärksamhet åt helt fel håll, och missgynna många bra viner ute på mass-marknaden samt gynna en uppsjö av dåliga "naturviner". Beviset finns i glaset (BGK).

Vi pratar vidare om restaurangernas rådande fokus på viner från små hantverkare som jobbar helt utan tillsatser. Man kan utan överdrift säga att dagspressens grå eminenser inte har en positiv syn på vilka viner som serveras ute på stan - eller på vinpaketen, för den delen - och hellre lagar god mat hemma för att få dricka sina gamla favoriter. 

Det tycks vara en generationsfråga, huruvida man är öppen för nya vindar eller inte. Det naturvinstematiska aprilsläppet ser alltså ut att kunna få en hel del ris av dessa herrar, vars vinösa karta sedan länge är färdigritad och inte har plats för sånt. Men italienarna var ändå bra, får vi veta.

För att byta ämne, så var vi på posten idag och hämtade ut ett gäng Brolio Riserva från 1955 - och nu är vi plötsligt tillbaka på säker mark igen! Vill man göra BGK på gott humör, då är nog Castello di Brolio och Francesco Ricasoli det säkraste ämne man kan ta upp. Den välkände vinskribenten berättar om sina magnum och dubbelmagnum från 1997, som fortfarande är i toppform. Ett stort vin, och det sa han från början!

Vi nämner vår sista nittiosjua ur standardbutelj, som stapplade fram på Sunset Boulevard häromåret. Knappast stort men väldigt gott, och utan tvekan en friskare geriatrikpatient än konkurrenten Castello di Fonterutoli...

Lunch à la Jürgen Grossman.

2009 Domaine Michel Lafarge L'Exception Bourgogne Passetoutgrain

Småpartier i lägre prisklasser är sällsynta fåglar. Det här är de riktiga doldisarna i systemets hantering, och det är också här man kan hitta pärlor. Vinskribenterna har inte fått möjlighet att prova, vilket i och för sig bara är bra eftersom kvantiteterna är så små. Exakt hur små är inte alldeles enkelt att få reda på, men det som syntes i saldona talar för att SB köpt in runt 200 flaskor av kvällens vin. Mer sånt!

För ett drygt år sedan, när de unga nollniorna från Bourgogne började att sippra ut på marknaden, framstod det ganska snart att årgången gynnat enklare appellationer och lägen som vanligtvis är i svalaste laget. Vi höll tummarna hårt för att svenska importörer skulle få möjligheten/ta tillfället i akt att köpa simpel bourgogne rouge från enastående producenter - och ikväll har vi återigen blivit bönhörda.

Nuförtiden är det ganska ovanligt att man stöter på Bourgogne Passetoutgrain, eftersom det i praktiken innebär att den röda bourgognen innehåller en andel gamay. Just i det här fallet handlar det om hälften, och gamaydruvorna kommer från mer än sjuttio år gamla stockar som ger ett mycket lågt uttag. Domaine Lafarge tillhör ju ledarkvartetten i Volnay, och är byns mest traditionella producent när det kommer till både stil och metoder. Sedan millennieskiftet sköts hela egendomen biodynamiskt, och man vinifierar ytterst varsamt med lagring i uteslutande gamla ekfat.

2009 Domaine Michel Lafarge 'L'Exception' Bourgogne Passetoutgrain är ljust blårött, genomskinligt i kuporna. En aning reduktiv i starten (rått kött), öppnar doften upp med pockande toner av bittermandel och kärsbärskärnor. Och bären känns syrliga - tänk först lingon och sedan röda körsbär, därtill några mörkare gamay-hallon samt en antydan till rotfrukter. I kompsektionen hittar vi mörkare stråk av bark, lakrits, läder och te. Här avstjälkar man inte, så vi kan addera en gnutta ljus tobak och grön tulpanstjälk. Som helhet: vilket fint, eteriskt sniff!

I munnen serveras en lätt, frisk och transparent smak. Lingonsyrlig, alldeles osöt. Tunn, kommer några att invända. Men då håller vi inte med, för här finns faktiskt gott om substans och aromer med viss närhet till bekant hantverkarbeaujolais. Munkänslan är stenig med lätta uppfordrande tanniner, en smula tulpanstjälkiga. Två flaskor öppnade, den ena något mjukare, den andra något syrligare.

Alltså: en fjäderviktare i fin balans, precis lagom stram och spänstig. Extremt läskande vin att dricka, och precis lika matvänligt. Något års lagring kommer enbart göra gott. Ni som gillar lätta sköna naturliga doningar - ni vet vilka ni är - missa inte detta!

Vinitor via SB/TSE 1 mars, 150 kr.

2010 Battenfeld-Spanier Frauenberg Riesling GG

Rheinhessen är inte bara Keller, Keller, Keller. Det finns fler goda skäl att noggrant reka av närområdet runt Flörsheim-Dalsheim och Westhofen. Med viss överraskning kunde vi konstatera att 29-årige Florian Fauth och hans Weingut Seehof redan spelar i den absoluta tysklandseliten - men fortfarande säljer sina viner till kompispris då han ännu inte är med i Verband Deutscher Prädikatsweingüter.
En stigande stjärna med etablerat medlemskap i VDP är den tio år äldre Hans-Oliver Spanier. Vi häller upp varsitt glas av hans 2010 Frauenberg Riesling Grosses Gewächs från Nieder-Flörsheim.

En enda klunk: wow, här är vi ju på en svindlande kvalitetsnivå! Vinets personlighet påminner en del om Huëts 2010 Vouvray Le Mont Sec - och då tänker vi närmast på den puristiska kombinationen av intensiva citronskal och mängder av kalksten. Men på nosen hittar man också en liten örtkvist, en vit tulo-pastill, några droppar honung och ett par små smultron.

Upplevelsen i munnen är klart mer muskulös och citruspräglad än Kellers tior, men fortfarande stannar procenten på tretton och märks inte alls. Det finns absolut ingenting fläskigt eller fruktigt med det här vinet - senorna och benen är helt frilagda. Vi imponeras av smakens fokus, koncentration och längd - egenskaper som drivs på av den kalkiga stenigheten och de klockrena citrussyrorna. Till slut levereras en kryddig, grapefruktbitter kick bak i gommen innan den långa, oerhört mineralstinna eftersmaken tar vid.

Ja, kära nån! Det är bara att lägga ännu ett namn till listan av favoriter från Rheinhessen...

Riesling & Co, €29,90. Belvini, €32,90, Atomwine, 299 dkk.

Munskänkarna provar marsnyheter

Det blev fullt hus och en trevlig kväll när bolagets nyheter i mars skulle stötas och blötas på Näringslivets Hus. Med hundrafemtio gäster och hundratio korkar att dra, så gällde det att prova snabbt och löpande, utan noteringsblock. Här följer våra intryck - vi hör gärna om era.

2010 Aravo Albariño Rias Baixas kopplar på stora charmen i både doft och smak. Lika delar superfruktigt och mineraliskt. Tummarna upp, det här dricker vi gärna till fiskspettet i sommar.

2010 Keller Riesling 'von der Fels' visar upp lite olika sidor beroende på tillfälle och humör. Första mötet var rena stenröset, andra gången mer av fruktkorg, och nu märker vi ju den lilla restsötman (typ 8-9 gram) som Keller lämnat kvar, förmodligen för att väga upp årgångens höga syra (som han också reducerade ett par gram för att få bättre tillgänglighet och harmoni). Det här vinet vill man ha i källaren, och det handlas smartast hos Atomwine för 129 dkk (239 på SB).

2008 William Fèvre Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre bjuder på rätt mycket ek i första sniffet, lite åt gummihållet, men här finns också lätta vitblommiga toner, och mineralkaraktären kommer fram väldigt tydligt efter hand. Vi uppfattar smaken som välbyggd och harmonisk, balanserat stram utan störande ekbitterhet, och det finns elegant frukt nog att matcha faten. En god chablis, om än inte fantastisk, vars inslag av ek behöver något års lagring. Märk väl att detta inte är Fèvres eget domänvin (Domaine William Fèvre), som David Schildknecht gav 93p - utan en enklare motsvarighet från inköpta druvor, och i den kontexten är kanske priset 259 kr onödigt högt.

2009 Domaine Henri Boillot Puligny-Montrachet tar för sig med besked. Doften är stor och slösande yppig med drag av supermogna päron och persikor. Vi kan notera en lätt malolaktisk smörighet, och välhanterade fat som bidrar med vanilj och orientkryddor. Smaken går i modernt öppen stil och är inget annat än storartad. Imponerande kroppshydda och rejäl struktur - nästan tanninsträv, kryddig och stenig. Vi märker inga problem med alkoholvärme, syran är frisk nog, och eftersmaken har den längd man kan önska sig. Det här är ett byvin från varm årgång som presterar på solklar premier cru-nivå - faktiskt ett redigt fynd till priset 399 kr. Kommer att bli ännu bättre av att lugna sig i ett eller ett par år.

2009 Ernie Els Cabernet Sauvignon är offensivt fruktig - svarta vinbär, sylt, korinter - med massor av rostade fat: vanilj, kryddor och kaffe. Den sydafrikanska grönpaprikan är förstås också på plats, och den urtypiska rökigheten slipper vi inte heller. Smaken är tät och extraherad med burdust insmickrande, kletig restsötma och spretigt, alkoholvarmt slut. Domarna som delat ut alla guldmedaljerna måste vara både väldigt lättflörtade och svårt sockerberoende. Tack, men nej tack. 

2008 Kendall-Jackson Grande Reserve Sonoma Cabernet Sauvignon har en betydligt trevligare doft än föregående, med smått utvecklade toner av ljusare vinbärs/plommonfrukt. Tyvärr hittar vi också rätt rejäla doseringar av bastubänk och nyhyvlat virke som vi lätt kunde ha klarat oss utan. Smaken har en klart snyggare balans än sydafrikanens: slankare i kroppen, mycket friskare i syran och mer återhållsamt sötfruktig. Det här är inte riktigt vår grej, men inte helt dumt ändå.

2001 Kanonkop Pinotage uppvisar precis den där smutsiga, otäcka bakelit-tonen som många har så svårt att komma överens med. Det doftar som om man dumpat en hink miljögifter i tanken. Kan man komma förbi det här draget så finns en del andra mognadstoner som är mer tilltalande, och en varm utvecklad plommonfrukt. I munnen uppenbarar sig själva sinnebilden av en bakelittelefon, lätt vidbränd i hörnen. Tanninerna liknar innehållet i en dammsugarpåse, som tömts mitt på tungan. Här finns också  tillräckligt med frukt i behåll samt en förvånansvärt spetsig och lingonkärv syra. Som den syrafrikanske vinmakaren André van Rensburg brukar säga: "Dont steal, rape or murder. And don't do pinotage!" :)

1996 Château Maucaillou Moulis-en-Médoc är ett skolboksexempel på mogen rustik vänstrastranden-bordeaux. Nosen är först småelak och spetsig med fräna cedertoner och grispiss, men  inom kort utvecklas den till ett riktigt komplex och trevlig oldschool-upplevelse med drag av stall, sadelläder, jord, ceder, blyerts, vinbär, örter och gräs. Smaken är först markerat stram - och besk - med mer av struktur än av kropp och frukt. Men se på fan! - inom en timmes tid fyller den ut, mjuknar och hittar fram till en riktigt trevlig drickbarhet. Ja, faktiskt även på egen hand. Det behövs verkligen fler mogna viner på bolaget, och här har vi ett hyggligt exemplar till anständigt pris. Grattis!

2009 Jaboulet Cornas Les Grandes Terrasses fångar uppmärksamheten direkt: en rejält rik doft av primär blå syrahfrukt med söta godis- och violtoner. Dessutom noterar vi grillkol, lakrits och örter. De mörkchokladiga faten gör sig bemärkta med luftning. I smaken kan vi glädjas åt en seriös stoppning av frukt - faktiskt snudd på imponerade - med ringande friska syror och stora, mogna, ungbläckiga tanniner. Den rika frukten minglar länge i eftersmaken tillsammans med örter, lakrits och fat. I den varma årgången lånar cornasen sötfrukt och karaktär av södra rhône, och visst smakar det lite väl ekigt nu, men det bör ordna sig i längden. Slutsatsen måste bli att det här är prima virke för långlagring, och ett klart fynd när man väger kvalitet mot pris. Prova en flaska nu och se fram emot en trevlig överraskning 2019-2029.

Ifall man inte orkar vänta till 2019 så kan man dricka 2006 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde redan nu. Den är ovanligt tidigt framskriden i utvecklingen och färdig att avnjuta. Doften är riktigt bra och helklassisk för sluttningarna runt Ampuis, med drag av grön och svart peppar, lagerblad, charkbutik, läder och tjära. Smaken är relativt slank och stram med frisk syra, örtig kärvhet och ganska måttlig frukt. Upplevelsen i munnen lever väl inte riktigt upp till doften, och vinet har knappast heller stoppningen för längre lagring, men det smakar ändå riktigt gott och är förmodligen en bra spelare i matsammanhang. Sedan förra årgången har priset halkat ner med 150 kr, tack för det.

2009 Fernand & Laurent Pillot Volnay har av den varma årgången fått precis den där lilla skjutsen som enklare lägen i Bourgogne behöver. Nollåttan av Pillots by-Volnay hade en fin och sval doft, men var också rätt snål som drickupplevelse betraktat. Nu är det dags för nollnian att fresta med sina öppna, charmerande rödfruktiga aromer - jordgubbar, smultron, hallon och nypon - och smaken klarar faktiskt att svara upp till doften. De röda fruktpastill-aromerna glänser i munnen, tillsammans med den friska syran och en aptitlig liten örtkärve. Ett schysst vin till sympatiskt pris, gott att dricka nu och att spara för framtida bruk.

2009 Brewer-Clifton Sta. Rita Hills Pinot Noir öppnar med en rejäl pust av frisk, sval kalksten. Vi drar oss till minnes andra viner från Greg Brewer och Sta Rita Hills, det fanns där också. För övrigt pratar vi fin småsöt rödfrukt i ganska ljus kulör - jordgubbar och hallon - riktigt trevligt, faktiskt. I munnen bidrar kalkstenen till en bra skärpa och attack i en för övrigt förvånansvärt slank och elegant smak utan störande ek eller alkoholgenomslag. Det här är gott och ger mersmak även i vårt eurocentriskt begränsade perspektiv.

2010 Felton Road Bannockburn Pinot Noir är öppet och fint på nosen med charmiga, glada fruktaromer: jordgubbar, skogshallon och röda godispastiller. Ändå finns lite smuts under ytan - tänk blålera och våt djurpäls. Smaken är tillgänglig, okomplicerat rödfruktig och vänligt balanserad utan den där riktiga spetsen. Smarrig vuxensaft! men frågetecken när det gäller kapacitet för lagring, förmodligen är det läge att dricka inom de närmaste åren.

2009 Fernand & Laurent Pillot Pommard 1er Cru Rugiens imponerar direkt ur flaskan. Inledningsvis kommer rätt mycket fatkryddor , men inom kort har vi vidöppna rödfruktiga aromer: jordgubbar, röda fruktpastiller, hallon och apelsiner. Smaken är rikt fruktig, tät och komplex med lager på lager av intryck. Frisk fruktsyra, rätt så sträva tanniner och en kryddig finish med liten örtkärve i den långa eftersmaken. Dock: efter två timmar i öppen flaska har de nya ekfaten klivit fram på ett närmast akut sätt. Snudd på avskräckande, och inte längre så gott att nosa på, även om smaken fortfarande är bra. Alltså: drick utan luftning, eller spara i minst sex-sju år. Det enklare Volnay-vinet har inte alls lika markant ekbehandling. 

Rödvinsrally med familjen Franko

Det är första gången vi provar något moget från Arianna Occhipinti - spännande! Såvitt vi kan förstå var 2005 Il Frappato den sicilianska vinmakerskans första årgång på egen hand. Vi lade vantarna på Carlo Merollis sista flaska, som vi trodde var en nollnia ända tills vi fick överraskningen i paketet. Vinet är lysande rödbrunt i glaset - en ljus kulör med tegel i kanten - och lätt disigt efter att vi dekanterat bort den ymniga fällningen.

Doften är duktigt utvecklad med söta drag av farinsocker och honung. Först reduktiv, likt något unk som bubblat upp från en lerig sjöbotten. Aromerna är ljusa: klockrena tranbärstoner med en liten klick rönnbärsgelé. Vi förtjusas av den härliga komplexiteten med toner av läder, mjölkchoklad och fin spillning. I munnen träffas vi av den strama syran som ledsagar en smal, fokuserad stråle av tranbärsfrukt. En ålderssyrlig smak med lätt syltiga drag, fast helt utan sötma. Klart spetsigt, men paradoxalt nog ändå rätt mjukt i mittsmaken med lätta, finpulvriga tanniner. Det slutar lite ruffigt, kantigt och kartigt - till skillnad från den fenomenalt eleganta nollnian. Hur som helst riktigt gott och definitivt en fascinerande upplevelse, men det är nog säkrast att ha druckit upp vid det här laget.

Nu på tredje dagen visar sig Jadots 2009 Beaune 1er Cru 150 Ans mest fördelaktigt hittills, men vi är ändå överens om att det inte är gott nog för inköp. Här finns fortfarande väldigt mycket fat. Gemensamt noterar vi romerska bågar, bastubänk, bränt trä, grillat kött, och mörk chokladsås med en droppe mint. I munnen erbjuds i alla fall rätt mycket smak, en seriös struktur och bra längd, men liksom i andra smakprov av Jadots Beaune-nollnior känns frukten blurrig och ofokuserad i sammanhanget - ett slags generisk mörk surkörsbärskaraktär. Vinet slutar ekbeskt och småkärvt, och hade varit betjänt av en mer definierad och charmfull personlighet. Fast etiketten är ju rätt snygg! Vi bollar lite siffror runt bordet och hjulet stannar på 88 pinnar.

Nästa vin kommer blint för oss. På nosen hittar vi bordeaux-ceder och norra rhône-örter med några blad eucalyptus. Mörk plommonfrukt och rätt gott om ekaromer, som mörk choklad, tjära, rostning, bastubänk och bittermandel. Karaktären är ganska fatad och "middle of the road", men nog finns en del grus ute på vägen också. Smaken är medelfyllig, balanserat stram och välproportionerad på franskt vis - alla komponenter sitter precis där de ska, men det vi saknar är den riktigt utmejslade personligheten. Åldern verkar vara ungefär tio år - varken ungt eller fullmoget - men det är knepigt att spika ursprunget. Franko guidar oss hem till Bordeaux, och då tänker vi först Saint-Émilion.

2001 Château Nenin Pomerol dricks till kvällens älgstek med karljohanssås och hasselbackisar. Och gör ett alldeles utmärkt jobb i det sammanhanget.

Nästa glas är sannerligen personligt och uttrycksfullt. Efter tre timmar i karaff serveras en uppsjö av vidöppna aromer. Vi noterar farin, bränd jord, mogen björnbärsfrukt, mörka plommon, röda äpplen, krossade stenar, salmiak, syren och garrigue. Mourvèdre, säger Franko, inte minst med tanke på uppenbart animaliska egenskaper som visar upp både insidan och utsidan av djuret. Biodynamiskt, påpekar S och listar knallpulver, grispiss och fermenterad asiatisk fisksås. I munnen golvas vi av den sagolika kombon frisk hög syra och superrikt, fullmoget extrakt. Trots att vinet är så tätt packat med fast materia och köttiga chokladtanniner, så framstår det ändå som slankt, spänstigt och deffat - likt en elefant som lyckas med konststycket att dansa balett. Eftersmaken är riktigt lång och fängslande. Detta är maffigt som tusan, men fortfarande i yngsta laget - det kan gott ligga ett par år till. Gissningarna går till södra Frankrike 2004, det talas om Languedoc och carignan-känsla, men även med ledtråden 80% mourvèdre och 20% syrah dröjer det ett tag innan pusselbitarna fallit på plats. Först krävs en liten sväng i Bandol innan vi slutligen landar hemma hos Didier Barral. Kvällens mesta vinupplevelse, hur som helst.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Valinière 

Kvällens sista vin har en mörk, rätt knuten doft med lovande övertoner - grusiga, blommiga, örtiga och lätt ekiga. Här finns en del bittermandel och mörkchoklad, men ändå ganska underspelat. En gnutta sadelläder och stall visar vägen fram mot kommande mognad. I munnen handlar det om klassiskt stram struktur med gott om högklassiga tanniner, en kärve örter och frisk syra i relativt slank kropp. Vinet är varken ungt eller moget och ger ett återhållsamt, ganska outvecklat intryck. Raka motsatsen till show-off - klassiskt och stilfullt men knappast så givande ikväll. Läser man smaknoteringen ovan så låter det ju precis som en sangiovese från Toscana, men våra gissningar irrar runt via Bordeaux, bergslägen i Napa, nordrhônska sluttningar för att slutligen räddas hem till Italien av S. Även om det förstås smakar långt mer än gott, går vi inte riktigt igång på detta för tillfället. Vi som har flaskor i källaren gör klokast i att ligga på dem i minst fem år till (några noteringar på CellarTracker beskriver liknande intryck).

2004 Fontodi Flaccianello della Pieve Toscana IGT