Sista rundan i Falsterbo

Herr och fru Vinosapien kommer på Näset-besök och får skånskt höstväder som tack för besväret. Inte helt olämpligt för vinprovning, om man ska se positivt på saken. Vi hade förväntningar på en spännande jämförelse av två pinot nero från Alto Adige/Südtirol, men saker och ting föll inte ut riktigt som vi hade tänkt oss. Kanske allra mest nyfikna var vi på Brunnenhofs 2006 Mazzon Pinot Nero Riserva. 

Någon mil söder om Bolzano, på Adiges östra sluttningar, finner man den lilla subzonen Mazzon som har specialiserat sig på pinot nero - så pass att området kallas "Blauburgunderhimmel". Av 68 hektar är hela 46 dedikerade till pinot noir. Bland producenterna märks namn som Hofstätter, Lageder, Gottardi, Franz Haas och Kurt Rottensteiner på Brunnenhof.

Tyvärr beter sig den aktuella riservan ungefär som en oxiderad châteauneuf-du-pape. Misstänkt gult i kanten med trötta toner av torkad frukt, snudd på madeiriserade. Smaken kan endast bekräfta - den här flaskan måste vara värmeskadad, vi får beställa en ny. Återstår att kolla in medtävlaren från Feldthurns i Eisacktal, mellan Bolzano och Bressanone. 

Om ni vet någon pinot nero som växer längre norrut i Italien vore det kul att höra vilken. 2008 Garlider Blauburgunder har en friskt bärig och druvmogen doft med drag av jordgubbar och mörkare skogsbär. Liksom etiketten snackar faten definitivt tyska, och inleder med en tydlig pust av vanilj. Smaken har prima oumpff - lite i stil med Friedrich Beckers Spätburgunder "B" - men syror och personlighet räcker inte hela vägen upp till ett enastående betyg. Hur som helst smakar det riktigt gott till våra smörstekta kantareller på smörstekt bröd.

Nu blir det blint för oss och det är roligare, förstås.  Glaset har en vackert rubinröd färg och doftar omedelbart cabernetdruva med härliga fattoner av ceder och blyerts. Vid nästa sniff är det andra aspekter som kommer till tals. En hel del av fruktaromerna är så där sammetsrött mogna att de bara kan associeras till merlotland, och druvmixen känns mer som 75 merlot/25 cab franc. Smaken är mycket riktigt plyschigt rödfruktig och lustfylld, med betoning på elegans snarare än på kraft. Gissningsvis en bra Saint-Émilion med lagom mognad - men troligen inte en nolltrea, eftersom vi inte noterar någon alkoholvärme eller tyngd. Å andra sidan hittar vi ingen grönhet heller. Ett helt underbart vin, både på egen hand och till lammkotletterna som langas in efter en stund.

2003 Domaine de La Butte (Jacky Blot) Bourgeuil "Mi-Pente"

Ännu en femetta i nästa blinda glas. En massivt tät uppenbarelse med grillkol, blåbär, lakrits och garrigue i doften. Rikt fruktig smak med stora, invävda, nästan silkiga tanniner. Massor av frukt, utan att vara direkt sötfruktigt. Ingen märkbar ek, på så sätt ganska traditionellt. Södra Rhône eller Languedoc, troligen 2007 men möjligen 2009. Fortfarande primärt med mängder av djup och potential. Galet gott och givande till lammisarna. 

2007 Château Jean-Pierre Gaussen Bandol Longue Garde

Nästa vin kommer från vår tillfälliga källare - inga gissningar alltså. Färgen är ljusare brunröd, och doften levererar lätt kryddiga nebbiolodrag med inslag av surkörsbär och lätt rostade toner. Smaken är relativt lätt på gränsen till tunn i mitten, men klart elegant och läskande med sina lätta tanniner och balanserade syror. Vinet kommer inte riktigt loss under kvällen, men visar heller inga uppenbara tecken på att vara laddat med orealiserad potential inför framtiden. Tonerna av små nya ekfat stör intrycken en smula, men som helhet är det ett snyggt vin, om än inte stort. I den måttligt långa eftersmaken minglar onekligen en gnutta besvikelse, inte minst med tanke på att vi har en vingårdsselektion i glaset. Vinosapien som har smakat Sellas "vanliga" nollfemmor från Lessona och Bramaterra (botti-lagrade) håller dem som mer intressanta.

2005 Tenute Sella "I Porfidi" Bramaterra DOC

Som avslutning på aftonen öppnar vi en underbar riesling-kabinett, en sån man vill sörpla i sig i stora klunkar för att läska sin själ och smörja munlädret. Limesyror, sten/stål-mineraler med lite sälta, och så en härlig fruktkorg av mogna gröna äpplen och persikor. Att vinet håller ynka 8% alkohol är lika obegripligt som skönt. Den här nolltvåan har varit ren kärlek varje gång - synd bara att kärleken måste ha ett slut. Sista flaskan gick ikväll, snyft.

2002 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett

ps. 2008 Garlider Blauburgunder finns hos Cibi e Vini, 156 DKK.

Pinot Nero: 2009 Pojer e Sandri vs. Fondazione Edmund Mach

Pinot noir är en underbar druva - bara växtplatsen är sval nog. Därför är det med viss spänning vi följer pinot nero-kursens vindlande motorväg upp mot alperna, där nätterna är kalla och dagarna soliga. Kvällens båda producenter hittar vi i Trentino, närmare bestämt i San Michele all'Adige där de huserar inte ens två kilometer från varandra.

En institution i den lilla staden är lantbrukshögskolan som gradvis försöker byta namn till Fondazione Edmund Mach, efter grundaren/enologen Edmund Mach som startade upp verksamheten redan 1874. Till skillnad från vissa av Tysklands Staatliche Weinbaudomäne tycks den här verksamheten vara pigg och dynamisk, med både fruktbärande forskning och dito resultat att sälja på flaska till hugade besökare. Druvrena viner är grejen här, förutom deras topp-spumante Riserva Fondatore Edmund Mach. Men ikväll handlar det förstås om pinot nero.

Pojer e Sandri startade 1975, då Mario Pojer examinerades från nämnda skola och slog sig ihop med Fiorentino Sandri, som ärvt lite vinmark i den närbelägna byn Faedo, upp i bergen strax öster om San Michele. Sedan dess har man skapat sig ett solitt rykte om att leverera hög kvalitet till rimliga priser. Mestadels handlar det om friska vita viner, men man gör också ett rött prestigevin vid namn Faye, som blandar cabernet sauvignon med franc, merlot och lagrein. Dessutom ett vingårdsvin av pinot nero - Rodel Pianezzi - och så kvällens flaska, egendomens standard-selektion av pinot nero.

2009 Pojer e Sandri Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti IGT har en glest varmröd färg med ungdomliga blåtoner. Doften är riktigt charmig - ren, ljus och sirligt nyanserad. Här bjuds en fin pinositet, med friskt bergsörtiga och florala drag. Frukten spelar vackert i det ljusa registret med associationer till röda vinbär, apelsiner och rönnbär. Den blir mer bärig med luftning, ett par jordgubbar ansluter efterhand.

Smaken smeker munnen lättsamt och friskt med hjälp av läckert sötmogen frukt, elegant syra och små lätta tanniner. Sirliga fruktslingor slingrar sig långsamt ut i en lustfylld avslutning. Här har vi en subtil fjäderviktare (12,5%) med all önskvärd fräschör och elegans. På sitt sätt enastående bra, men också i lättaste laget för de flesta matsammanhang. Smörstekta kantareller var helt underbart ikväll, men stekt fisk borde också passa bra. Den friska lilla grönheten blir mer uppenbar efter maten än den var innan, så vinet njuts bäst tidigt på kvällen.

2009 Istituto Agrario San Michele all'Adige (Fondazione Edmund Mach) Pinot Nero Trentino DOC är lite mer färgintensivt än ettan, varmrött mot ljus rubin. Doften är ganska rik med relativt sett mörkare nyanser. Här finns också en snygg pinotkrydda/fatkrydda, som framkallar ett sensuellt sug i maggropen. Fruktaromerna drar mer mot hallon, röda körsbär och röda vinbär. Lite Ahr-vibbar faktiskt, kanske är det faten. Ektonerna är alltså mer uppenbara - men absolut inte dominanta - med lakrits, orientkryddor, stekt lök och vanilj. Dessutom den härliga känslan av våt mossa, och en nästan omärkbar grönhet likt tomatplantans.

Upplevelsen i munnen är fruktmogen och aromrik med toner av hallon och röda körsbär plus en avvägd kryddighet. Syran balanserar strax under frukten och det finns hyggliga tanniner, varav en mindre del tycks härröra från ek - utan att det på något sätt stör. Vi noterar en trevlig lakritssälta och ett litet lingonsnörp i avslutningen. En god pinot, och tillräckligt stabil för att hantera lite stadigare mat (13,5%). Fyller ut med luft och blir "större" än medtävlaren.

Summa summarum: två ämabla viner helt utan invändningar, där vi föll lite extra hårt för Pojer & Sandris elegant på egen hand, och till vår smörstekta kantarelltoast. Till fettucine med ljus köttfärssås visade lantbruksskolan framfötterna - likt en ung fruktig langhe nebbiolo som tvingats lämna ifrån sig tanninerna vid gränskontrollen från Piemonte. Båda finns att beställa, och levererar alldeles utmärkt för pengarna.


Carlo Merolli, 125 DKK/SEK och 125 DKK/SEK

Pinot Nero: 2006 Podere Fortuna vs. Marchesi Pancrazi

Vår pinot nero-kurs bär norrut från Lazio och landar i Toscana, där kvällens bägge viner har sitt ursprung. Närmare bestämt i området norr om Florens, på ett avstånd av ungefär tjugofem kilometer i riktning nordväst och nordöst. Här är vi gott och väl utanför Colli Fiorentini-zonen och halvvägs upp i Appenninerna, så det finns flera anledningar att titta på druvor som lämpar sig i svalare klimat. Visserligen har vinodling minst fem seklers historia även i dessa kullar, men både Podere Fortuna och Marchesi Pancrazi har funnit för gott att satsa uteslutande på pinot nero sedan ett tiotal år tillbaks (även om Pancrazi planterade sina första stockar redan 1970 - på grund av ett misstag hos den lokala plantskolan). Det är fascinerande att se hur olika resultaten kan bli.

2006 Podere Fortuna Pinot Nero Vigneto Fortuni  har en ljust brunröd färg, med tegelnyans och vattenklar kant. Doften är omedelbart öppen och insmickrande, med fullt tillräcklig utveckling. Inte olikt en tysk pinot bjuds gräddiga, lättrostade sandelträ-toner över ljus frukt av ankomna jordgubbar och blodapelsiner. Dessutom hittar vi ljus lakritskola, salmiak, orientkryddor, menthol och barrträd. Om man vill, går det fortfarande att associera till ljusa beaune-viner. Men glaset avger också små puffar av amaro, fernet branca och konjak.

I munnen serveras en ljust kryddig historia med krämigt viskös munkänsla. Frukten spelar på ljusröda toner och tanninerna är lätta, snudd på obefintliga. Kryddigheten drar åt det eldiga hållet och avslutningen känns insmickrande mjuk - en smula vaniljsöt - med toner av anis, lakrits och en droppe konjak. Vi kan glömma Beaune som referens, men jämförelsen med Tyskland är fortfarande relevant. Tyvärr lovade doften mer än vad smaken kunde hålla, och vinet har inte den struktur som behövs i rollen som matsällskap. På egen hand, efter maten, är det rätt trevligt att sippa på - som ett slags fluffig efterrätt av jordgubbar, fudge, grädde och konjak. Lågtempat, så att inte mjukt blir jolmigt.

2006 Marchesi Pancrazi Pinot Nero Villa di Bagnolo är mer färgintensivt rubinrött, med tomatröd kant. Doften är betydligt tajtare och fruktigare, med drag av hallon, bigarråer, maraschino, röda cocktailbär och vinbärsnickel. Ekfaten har ett helt annat uttryck - mörkare, med toner av bittermandel, svart lakrits och tjära. Som helhet verkar det klart yngre än ettan, med större djup och fler lager som inte är tillgängliga än.

Vi tar varsin klunk. Jovisst, smaken är betydligt bättre utrustad med ungdomlig frukt. Här finns också en ordentlig tanninstruktur i klass med bättre by-bourgogne, och ett lingonsyrligt, körsbärskärvt snörp som hänger med hela vägen ut i den långa eftersmaken. Inte det minsta eldigt, ej heller ekbeskt. Helt uppenbart en annan nivå av kvalitet!
Fortfarande ungt och utvecklingsbart, och i stort sett matkrävande: alltså goda utsikter inför kvällens måltid av majskycklingfiléer med gräddsås. Detta bekräftas när tallrikarna står på bordet - medtävlaren har inte skymten av en chans till maten.

Slutsatser: Fortuni lovade väldigt gott på nosen, men smaken höll inte hela vägen ut.  Casal Pilozzos nolltvåa är bättre och mer läskande än Fortuni, när man önskar en mogen smeksam pinot nero att dricka på egen hand. Andra flaskan är dessutom klart piggare än den första - syrligare och mer blommig (tulpan och syren).
Villa di Bagnolo är en alldeles ypperlig pinot nero att lägga undan och njuta i passande matsammanhang. Vi haffade vinet i dess inledande fas - många år återstår, och utvecklingen har bara börjat.


Carlo Merolli, 285 och 210 DKK.

2010 Majnoni-Guicciardini Chianti

Några gånger om året drar Carlo Merolli till med ordet "SCOOP" (i versaler, såklart). Definitionen lyder som följer: "En scoopværdig vin skal udover at smage rigtig godt, også byde på en pris, der er tiltalende for jer, og der skal være flasker nok af den, så ingen går forgæves". Det här är tredje scoopet i år, och man måste imponeras av den tillit Carlos kundkrets känner för sin pusher. Av onsdagens 200 lådor återstod igår endast 66 - alltså över 1600 flaskor sålda på knappt fyra dagar.

Låt oss titta närmare på vad ståhejet handlar om. Det vi har i glaset är alltså en "vanlig" chianti av ekologiskt odlade druvor från området strax väster om chianti classico-zonen. Druvmixen består av 85% sangiovese, resten lika delar colorino, canaiolo och malvasia nera. Mest uppseendeväckande är Pietro Majnonis tilltag med "dubbel skörd", istället för grönskörd. Metoden går ut på att hälften av druvorna skördas när de precis nått mognad. Samtidigt klipps dåligt utvecklade klasar bort, liksom sådana som angripits av svamp eller röta. De resterande druvorna skördas efter ytterligare 15-20 dagars mognad på rankan. Det färdigjästa vinet uppfostras i emaljerade betongtankar under ett år.

2010 Majnoni-Guicciardini Chianti (Etichetta Bianca) har en rätt rustik doft som spretar åt två olika håll: dels det lätt omogna i form av en grön örtighet (likt salvia eller malört), dels det lätt övermogna, med brända toner och en dragning åt russinhållet. I mitten finns den klassiskt "sura" sangiovese-karaktären av mörka körsbär, och en lustig kardemumma-krydda. Smaken är livligt syrlig, rakt ur flaskan snudd på spritsig (jfr governo-metoden, där man tillsatte russin för att biffa upp chiantin med en andra jäsning). Aromerna i munnen handlar på rättframt vis om surkörsbär med inslag av svart te. Avslutningen nyper till med det lite bittra och "råa" bett som enklare ung sangiovese ofta kan ha. Inget märkvärdigt vin, måste vi säga, men funktionellt och rätt karaktärsfullt. Det besitter precis de egenskaper som gör sig bra till en pizza eller bucatini all'amatriciana.

Vi har tidigare druckit nollsexan vid några tillfällen. Såvitt vi förstår har "Etichetta Bianca" inte riktigt samma druvkomposition som de där magnum-bastflaskorna, men nu liksom då är det den opolerat proletära personligheten som är behållningen när glaset är tömt. Det finns onekligen något kontroversiellt med stilen, och ett till två års flasklagring lär inte skada. Ett dygn i kylen sätter ihop vinets komponenter till en rikare helhet och ger en fingervisning om att vi inte sett det bästa än.

Sånt här tjut ska inte kosta många pengar. Carlo Merolli tar 75 DKK/SEK.

Malmöligan slår tillbaks

Det låg på lut. We had it coming. Man kan inte ostraffat peka finger åt de stackars malmöiterna i all evighet. Men nog hade vi en poäng. Det är ju ett obestridligt faktum att vinkällaravdelningen på Hansa är den plats där bättre buteljer blir kvar allra längst, innan de slutligen skickas till Regeringsgatan för att gå åt ögonaböj. Hade vi inte också någonstans skrivit att rökskadade sydafrikaner säljer bättre här nere i södern än annorstädes? Så, det fanns uppenbarligen något att bevisa. Ett skåp behövde ställas. Nollåttor sättas på plats. Ja, det var dags för Malmöligan att slå tillbaks - med njutning som vapen.

Första glaset är en champagne, vackert mässingsgul i glaset. Ett rikt och moget uttryck för blanc de blancs, med gyllene citrus, äppelpaj och en fint avvägd oxidationston. I munnen är vinet inget annat än storslaget. Slankt och snyggt, ändå väldigt smakintensivt och välpackat runt en kritig struktur av citrussyror som skjuter iväg likt en pilbåge i eftersmaken. Det här är faktiskt bland det bättre vi träffat på i champagneväg. Vår första gissning går till 1990. Äldre! 1985, då? Jäpp. Plötsligt inser vi att vi druckit det här vinet förut - för länge sedan. Munnen öppnar sig automatiskt och uttalar utan att tveka orden Sugot-Feneuil, Special Club. Fan, du är ju vass, muttrar kvällens värd. Och tillägger med ett maliciöst leende: fast det kanske bara var nybörjartur? (95)

1985 Sugot-Feneuil Blanc de Blancs Brut Special Club

Ännu en champagne. Det första adjektiv doften framkallar är "lyxig". Rik och generös, med arrak, nougat, praliner, brioche, röda äpplen och tryffel. Smaken är lika rik och komplex, enormt givande i mittsmaken med fullmogna röda äpplen, men eftersmaken är förvånansvärt kort - åtminstone jämfört med den fenomenala längden i föregående vin. Det här är uppenbarligen en cuvée av minst två champagnedruvor, dominerad av pinot noir. Krämiga fattoner berättar att basvinet jäst och mognat i ek. Åldersmässigt verkar det vara ungefär en -88. Vi känner inte igen vinet från något vi tidigare smakat, men den luxuösa helheten pekar käpprätt i riktning Krug. (93)

1988 Krug Champagne Brut

Nästa glas - ljusare rödbrunt i färgen - har en enormt givande bouquet som uppvisar de flesta komponenter man kan önska sig i moget vin. Här finns såväl örtiga som florala och grusiga övertoner. Mognaden ger bränt socker, båthus och torkad frukt. Det ångar av balsamico och menthol. Smaken är stor och ganska så kraftfull med helt nedsmälta tanniner. Oerhört njutbar och imponerande full av liv, med en eftersmak som bara inte vill sluta. Balansen är underbar - vinet är lika bra i näsa och mun. Presenteras öppet, men blint hade vår gissning varit en barbaresco från de första åren av sjuttiotalet. (92)

1967 Maison Joseph Drouhin Fleurie

Tänk er en svårt övermogen ost upplöst i salt havsvatten med gammal tång och ruttet läder. Smaken är stendöd, det hela är riktigt otäckt. Synd, det hade varit spännande att få smaka ett intakt vin från fredsåret.(-)

1945 Gauthier-Petitjean Aloxe-Corton

Nästa vin är ljust rödbrunt till bärnstensfärgat i glaset. Doften är först nästan helt stängd, men öppnar upp till en ljuvlig om än lågmäld bouquet av torkad frukt, apelsiner, lakrits, läder, svart te och ljus tobak, med grusiga och florala övertoner. I munnen får vi ett feminint, nästan burgundiskt uttryck med apelsinsyror och finsandiga tanniner som fortfarande bjuder visst motstånd. Avslutningen är vinets svagaste bit, den är aningen tunn och tar aldrig riktigt fart. Känslan är att vinet passerat höjdpunkten och är på väg utför, om än med stilen i behåll. Det är en bourgogne eller en barbaresco från 70-talet. Elegant och gott, men fleurien var snäppet mer uttrycksfull. (91)

1970 Bruno Giacosa Barbaresco Montefico

Tre vita hälls upp i parallella glas. Det första har en vackert gul färg, och doften berättar om viss ålder samtidigt som den paradoxalt nog är enormt frisk och ungdomlig, helt utan oxidation. Aningen smöriga toner samt drag av bivax och modellim omringar en härlig fruktkorg av citron, persika, melon, ananas men några blommor på toppen. Här finns också en respektingivande mineralkaraktär av det "bruna" slaget. Uppförandet i munnen är enastående friskt och ungdomligt, med en naturligt avrundad syra. Allting sitter ihop på ett föredömligt sätt, utan tendenser till trötthet eller oxidation. Med sin generösa, avrundade och silkeslena munkänsla - och bara en liten bitterhet i avslutningen - bjuder vinet på lika delar drickbarhet och framtidspotential. Det tycks vara en vit rhônare - roussanne, marsanne eller blandat - men vi kan inte säga mer än så. Fantastiskt bra - betyget är förmodligen i underkant. (94)

1994 Domaine Jean-Louis Chave Hermitage Blanc

Nästa vita har en enorm mineralkaraktär - det doftar som flytande kalksten. Smaken är slank och tuff med stenig munkänsla och en spetsig, kompromisslös syra. Underbar struktur, fräschör och längd. Fortfarande så ungt! Lite kontroversiellt runt bordet på grund av den framträdande syran som kan upplevas obalanserad, men vi som går igång på detta gör det ordentligt. Gillar man stenigt vin så blir det inte mycket bättre än så här. Syran är visserligen rasande hög, men känns ändå inte stålhård på chablisvis. Så antingen är det en Corton-Charlemagne från Bonneau du Martray eller mer troligt, ett vin från premier cru-vingården som har det stenigaste namnet i hela Côte de Beaune - Les Perrières i Meursault. Mineralkaraktären känns bekant från Lucien Le Moines lite fylligare version. Perrières får bli vår gissning. Året då. 2002? (94)

1999 Domaine Roulot Meursault 1er Cru Les Perrières

Det sista vita har en rikare doft än föregående. Mer gyllengul i frukten - likt skaloljan från citron - med en lätt smörighet och lite rondör från fat. Ändå är mineralkänslan tydlig, med toner av flintrök och saltlakrits. Alla nämnda parametrar går igen i den fylliga smaken, som har en mer behagfullt avrundad syra än förra glaset. Munkänslan är slösande rik och smeksamt mjuk, ändå med en kalkstenig struktur. Några runt bordet föredrar detta vin, med argumentet att "rikedom är bättre än fattigdom, citron är surare än socker". Och visst, det här är utan tvekan det "större" vinet. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Roulots skarpa vita ljusstråle etsat ett intryck i smaklökarna som inte helt är till fördel för den fylligare kombattanten. Jäkligt gott är det hur som helst. Varför inte en fruktigare Meursault 1er Cru från ett varmt år? Fel. Ja, då säger vi Corton-Charlemagne från ett varmt år - och minst tio år gammalt. (94)

1995 Louis Jadot Corton-Charlemagne Grand Cru

Vi växlar över till ett ungt rött med transparent uppsyn. Nosen är rått köttig och elegant kryddig, med kittlande havssälta och en djup, härlig pinositet. Frukten har intensivt röda aromer åt det mörkare hållet - likt körsbär och hallon med en liten skvätt cassis. Råbiffen återkommer, liksom orientbasaren (ingefära/sandelträ) och en ursnygg ekbehandling med ljus rostning. Nosen kör vidare ner i undervegetationen, och hittar en smått krutig eller torvrökig mineralkänsla. Upp igen, med florala övertoner åt ros/viol-hållet. I munnen bjuder vinet på en veritabel uppvisning i ren frukt, medan syran är kalkstensfrisk och en smula åtstramande. Munkänslan däremot supersilkig, eftersmaken riktigt lång och avmätt kryddig, men inte för ekig. En raktigenom lustfylld pinot av lite modernare snitt, från en sval årgång som gav renhet i belöning till skickliga producenter som sorterade hårt. Malmöligan är inte obekant med våra preferenser och gissar såklart att vårt vin är från Ahr. Vi håller dem på halster ett ögonblick innan vi meddelar att det inte är tyskt. Chambolle, klipper någon till med inom fem röda. Bingo! (94)

2008 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny 1er Cru Les Fuées Vieilles Vignes

Vi lämnar det ljusröda för två opakt mörkröda glas. Doften i det första är tung av bordeauxfat med viss mognad åt stall/grispiss-hållet, och nästan fet i sin rika, solmogna plommonfrukt. Bränt socker, saltlakrits och - ja, faktiskt - rena skeppsvraket, för det här är galet ekat! Smaken är stor, mättad, mäktig och yes, ekig. Ändå lyckas den på något paradoxalt sätt vara elegant. Hög fenologisk mognad och massor av fat är inte riktigt vår påse nuförtiden, men det är ändå ett intressant vin att prova, snarare än att dricka. Om tio kan fatkaraktären ha integrerats, men vem vet? Napa, lär det ju vara. Det är helt okej om ni säger att vi inte begriper oss på den här typen av viner. (93)

1996 Harlan Estate Napa Valley Proprietary Red Wine

Medtävlaren i andra glaset har också rejält med bordeax-fat, men lite orena på ett sätt som får flera av oss att misstänka kork. Den frågan blir aldrig besvarad - men en smygare är inte otänkbar. För övrigt serveras varma frukttoner av cabernet-vinbär med lite paprika, samt tjära och bränt socker från mognadsutvecklingen. Runt, harmoniskt och kryddigt i munnen. Förutom frågetecknet kring faten måste man säga att vinet står upp rätt bra mot ikonen i glaset bredvid. (91)

1997 Bodegas Catena Zapata Nicolas Catena Zapata

Ajdå, här är det något som inte står rätt till. Cabernet är det uppenbarligen, men gott är det rakt inte. Fanken, det måste vara en riktig fuling från Bulgarien eller något annat udda ställe. Kina, får vi veta. Med Château Changyu Afip i (alltför) färskt minne tycks de kinesiska vinmakarna ha en bra bit kvar till ett vettigt resultat - vilket är synd för oss europeer eftersom kineserna måste köpa bordeaux istället. Omdöme: typ inte drickbart alls. (69)

2002 Grace Vineyard Tasya's Reserve Shanxi Cabernet Sauvignon

Efter en välbehövlig bensträckare är vi på spåret igen. Bourgognekupan uppvisar en förhållandevis ungdomlig brunröd färg. Lite tegel i kanten, inga tendenser till trötthet. Doften är helt underbar, sammansatt, enormt komplex. Så pass att det är svårt att dra trådar ur helheten, men det är ändå inte sånt man ska hålla på med så här dags på kvällen - nu är det ren och skär njutning som står på agendan. I munnen kan vi njuta av ett silkigt, visköst, harmoniskt vin med behagfullt balanserad syra, nedsmälta tanniner och skön längd. Fullträff, en av kvällens absoluta storheter. (96)

1978 Domaine Jean Gros Richebourg Grand Cru

Ännu ett par riktiga fullblodsviner i parallella glas. Det första uppvisar en opak oxblod/blå färg och en ung, tät doft av crème de cassis, mörk choklad och örter. Den osöta, cabbiga smaken förenar kraft och elegans. Vi noterar ungdomlig bitterhet - örtig och mörkchokladig - fullmogna tanniner, samt en frisk och stadig syrastruktur. Det känns som en napa cab, och drickfönstret verkar befinna sig minst fem år fram i tiden. Gott, men när vi får höra att vi har en hundrapoängare i glaset kan vi inte låta bli att tycka att det är lite överskattat. Men som sagt, vi är knappast några att hålla i handen när det gäller den här typen av vin. (94)

2007 Kapcsándy Family Winery Cabernet Sauvignon (Grand Vin) State Lane Vineyard

Andra glaset - även det opakt blåsvart - har en söt och läckert syltig doft, med plommon och fikon bland fruktmarkörerna. Dessutom fudge, chokladkola, bastubänk, lakritsrot och örter. Smaken är otroligt intensiv, och fullständigt dryper av garrigue. Ingen tvekan om ursprunget alltså - mer châteauneuf är svårt att tänka sig. En fullmatad prestigecuvée med sötman och eldigheten från 2007 - och man får passa på temperaturen. Vi har sett flaskan i förväg, så det är inte precis svårt att känna igen vinet när det kommer. Ändå är det en helt annan varelse än 2007 Vieilles Vignes, som vi hade tillfälle att prova för ett par år sedan och som toppade det årets bästalista. I kvällens massiva uppställning av viner känns det knappast som en god idé att bälga i sig av denna högoktaniga brygd, så hur gott det än smakar hamnar det mesta i spottkoppen. Synd på så rara ärtor! (95)

2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Cuvée XXL

Nu är sällskapet i högform, och vi är rätt glada att vi spottat när kvällens vin dyker upp. Det serveras öppet och presenteras som Parkers "desert island wine". Det hade inte behövts. Även om vi hade fått det blint hade det inte varit någon tvekan om kvaliteten, ursprunget och njutningsfaktorn. Det är nämligen så mycket norra rhône-syrah att hälften vore nog - en djurisk, köttig, rostig, örtig, lakritsrotig, svampskogig och ostbutiksosande härlighet med enormt komplexa kvaliteter. Det som gläder oss något så oerhört är hur elegant, silkigt och harmoniskt vinet är, vilken total drickglädje det besitter. Det finns jordiga, järniga mineraler att suga på i varje klunk, och här är det minsann inte en endaste droppe som går till spillo. Tvärtom - påfyllning tills flaskan är tömd. Och det tar inte någon längre stund. Det skulle förvåna oss stort om inte 1988 La Mouline blir årets vinupplevelse. (99)

1988 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline

Det är märkligt att tänka sig att en sådan här toppbestigning kan följas av ännu en, nästan lika hög. Men det går uppenbarligen. Bourgognekupan fylls av ett moget vin med mörka krydd- och mineraltoner över den läckra, mörka pinotfrukten. Anteckningsblocket används inte längre, inte heller lägger vi någon energi på att gissa. Bara njuter, och pratar. Vinet är silkeslent i munnen och väldigt rent i frukten, oerhört sensuellt och lustfyllt, fortfarande med en storslagen energi. Det verkar vara en grand cru, kanske från 1990. Djävulskt bra är det hur som helst. (96)

1991 Domaine Ponsot Clos de la Roche Cuvée Vieilles Vignes

Som avrundning serveras en läskande och färdigutvecklad bordeaux. Doften är lättsam, avslappnad och klart mer civiliserad än föregående storheterna. Smaken är silkeslen och verkligt vänlig i enbart positiv bemärkelse. Ett prima drickvin som inte kräver så mycket mer än gott sällskap och en hygglig törst. Även denna butelj går naturligtvis åt utan prut. (91)

1985 Château Lynch-Bages, Pauillac Cru Classé

Som epilog kom ytterligare ett fantastiskt vin. Man kan förstås ifrågasätta meningen med att servera pärlor för svin, men i just det här fallet var det inga större problem med att uppfatta storheten. Vinet hade en friskt kryddig näsa som vid det här laget förmedlade rent flummiga dimensioner av mystik. En köttig frukt åt björnbärshållet, med svart te, mynta och vackert florala drag. En smak smäckfylld av flytande lusta, med superlång, mintig avslutning. Naturligtvis helt omöjligt att spotta ut. Tack, kära galningar! (95)

2006 Domaine de la Romanée-Conti (Marey-Monge) Romanée-Saint-Vivant Grand Cru

Overkill? Alldeles säkert. Men också en kväll att minnas. Resultat: Malmö - Stockholm 16-1.

Pinot Nero: Casal Pilozzo Regina Vitae 2003 vs. 2002

I går kväll avverkade vi första avsnittet av vår pinot nero-kurs, samtidigt som vi plöjde de sista kapitlen i Robert Harris' bok om Pompeji. I den kontexten syntes det alldeles självklart att välja ett vin vars druvor vuxit på nordsluttningarna av en utslocknad vulkan (Frascati/Monte Porzio Catone) och vars etiketter använder sig av de gamla romarnas latin på både vinets namn och baksidestexten. "Livets drottning" - det låter något det.

Det vore lögn att påstå att våra förväntningar är särskilt höga. Är inte klimatet för varmt för pinot noir i Lazio? Heta 2003 måste ju ha stekt druvorna till russin! Och svala 2002, då regnade det väl mest hela tiden? Vulkanjord i all ära, men vi kan inte påminna oss att pinot noir skulle trivas särskilt bra i den. Producenten verkar dock seriös - en välhållen familjeegendom - och Regina Vitae är allt annat än billiga. Ändå kallar importör Merolli dessa viner för "de misslyckade". Detta eftersom de intog jumboplatsen i en pinot-smakning han anordnade förra sommaren på Restaurang Kanalen i Christianshavn.

2003 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero är ganska rikt brunrött med tegel i kanten. Nosen har en trevlig utveckling, med järniga mineraler, rosenblom och läder. Frukten är varm och god, kanske aningen kokt, med en karaktär som domineras av italienska surkörsbär. Doftens helhetsbild liknar egentligen mest en mognande brunello light av ganska traditionellt slag, från ett varmt år.

Direkt efter dekantering har vi en märkbar koldioxid-yra i glaset - en smula efterjäsning i flaskan - men en extra volta i karaffen tar hand om det problemet. I munnen är det ett ganska fylligt vin, rikt på varma aromer av hallon och körsbär. Faten håller sig mycket diskret i bakgrunden, vilket uppskattas. Avslutningen bjuder på mineraler och menthol, på ett ganska uppfriskande sätt. Den heta årgången gör sig framförallt bemärkt genom  tanninerna som är lite för uttorkande, lite för kantiga och rustika. Alkoholen anges till 14% men det är alls inget som stör. Vinet smakar riktigt gott, även om det lider viss brist på både elegans och druvkaraktär. En rätt typisk nolltrea alltså. Kul att ha provat, men en flaska räcker.

2002 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero har en mycket ljust brunröd färgnyans med en rejäl dragning åt tegel. Den vidöppna nosen bjuder på en massiv mognadsutveckling i klass med bourgogner från åttiotalet. Svamp, undervegetation, mogen ost, båthus, soja/buljong, järn, tegeldamm och ljusa röda bär. Smaken är en helt annan femma än föregående vin. Lättfotad och dansant, en bra bit under medelfyllig (13% enligt etiketten) men också extremt silkig - ja, osedvanligt harmonisk och smeksam i sin lent viskösa munkänsla. Smakens längd är alldeles tillräcklig, men helt utan onödig kraft. Det här är sensuellt och njutbart på samma självklara, avspända sätt som en fullmogen bourgogne. 

Vilken överraskning!  En ros till den "misslyckade", och lite upprättelse av skamfilat rykte. Det här vinet dricker vi gärna igen.

Mer bakgrundsfakta om Regina Vitae Pinot Nero kan man läsa här. Värt att notera är att ekfatslagringen är ovanligt kort, till förmån för flasklagring. Så fann vi heller inga störande fattoner.

Carlo Merolli, 185 DKK och 210 DKK.

ps. Kaiserstuhl (Baden) och Willamette Valley (Oregon) är två andra exempel på pinne i vulkanisk jordmån.

2005 Anzivino Gattinara

Vilken glädje det är att kunna plocka upp något hittills oprövat som inte kostar skjortan men ändå levererar all önskvärd njutning och lite till. Så är det med den här förtjusande nordpiemontesaren.

2005 Anzivino Gattinara DOCG har en ljus, vacker och och komplex doft med viss utveckling och ljuvliga övertoner. Vi nosar upp bittermandel, röda körsbär, läder, rosor, menthol och bakkryddor. En ljus rostning skulle man absolut kunna tänka sig, om det nu inte vore så att vinet helt och hållet är uppfostrat i stora botti. Det är nog mineralerna som ger buketten dess je ne sais quoi, och den vecklar ut sig på ett underbart sätt.

Som så ofta är det smaken som bekräftar vinets storhet - och storhet är faktiskt inget överord. I det här fallet är upplevelsen i munnen smått viskös och oerhört behagligt balanserad. En mogen, vitvinslik syra spelar jämnt med rika aromer, lagom läskpapperstorra tanniner och en lång, mentholfrisk och havssalt avslutning som för tankarna till färska skaldjur. Mognaden är lagom framskriden, och det hela kokar ner till ett riktigt elegant uttryck med klockren drickbarhet och skyhög njutningsfaktor. Som vi ser saken smakar denna medelfylliga nebba allra bäst nu och inom de närmaste åren.

Så kommer vi till priset. Winewise/Terroiristen säljer för 135 DKK, med direktleverans till svenska kunder om man så vill. Vi köper definitivt igen.

Tidigare förtjänstfullt och inspirerande bloggat här.

2009 Olivier Merlin Moulin-à-Vent

I februari 2010 fick vi tillfälle att träffa Olivier och Corinne Merlin på Moestues Vinfeber. Ytterst sympatiska människor, och trevliga viner - både de vita och de röda. Efter utbildning på Lycee Viticole i Beaune, och praktik i Jura och Napa, startade paret sin egendom i La Roche Vineuse 1987. Sakta men säkert har de utvidgat sina vingårdsarealer i Maconnais och sommaren 2006 adderade man 1,5 hektar i Moulin-à-Vent. Det är därifrån kvällens vin kommer.

2009 Olivier Merlin Moulin-à-Vent har en mörkt blåröd färg och en doft som först är sträng, stenig och kärnig. En lätt vresig karaktär av blyerts, kulspetsbläck, svarta vinbär och mörka körsbär. Det finns en pinotlik, smått reduktiv sumpighet som för tankarna till använda fat, men inga som helst godistoner. Respektingivande, och fritt från inställsamhet. Långsamt öppnas det upp sötare stråk av björnbär och jordgubbar.

I munnen har vi ett stadigt, välstrukturerat vin med bra stoppning i tajt åtdragen korsett. Aningen bläckigt likt en ung bordeaux och pepprigt som en syrah, och betydligt mer tanninrikt än beaujolais brukar vara, men inte ekbittert. Vinet bjuder strålande motstånd till vår pyttipanna, men efter maten mjuknar smaken en smula så att vi kan suga på god frukt och mineraler.

Det här är seriösa doningar snarare än charmtroll. Uppenbarligen ett vin för lagring, men också njutbart idag för den som uppskattar lite tuffare tag i sin beaujolais.

Otto Suenson, 160 DKK/182 SEK

Vinsafari i Köpenhamn med omnejd

Leta upp en spotify-lista med stroboskoptechno och stirra på den här bilden en bra stund. Du bör snart ha en krypande känsla av att du är på väg till Köpenhamn, och att du har sju billioner hektoliter vatten över huvet. Fundera inte för mycket på det, utan gläds istället åt att du närmar dig den fria världen. Goodbye, systembolaget. Hello, vinsafari!

Otto Suenson är en av Köpenhamns mest anrika vinhandlare. De har huserat i källarplanet på Dronningens Tværgade sedan 1880, så atmosfären är riktigt genuin och ingången. Det doftar till och med vinkällare på ett mycket angenämt sätt. Hit åker man kanske framför allt för att handla bourgogne, men det finns förstås en hel del annat smått och gott. Suenson har två andra butiker, så om det saknas något man spetsat in sig på fixar de hit grejorna inom några timmar (men en reservation i förväg är förstås allra säkrast). Svenska kunder kan numera beställa från webbutiken direkt hem till sin svenska dörr. Om dörren sitter på en firma-adress så räcker det med 260 kr för frakten, men det man missar är förstås själva safari-känslan. Redan 09.30 är det fritt fram att börja spana efter små- och storvilt. Bara en sådan sak!

Vi lämnar Dronningens by och sätter kurs mot Virum. Här någonstans mitt ute i den lummiga förortsidyllen bor det en danifierad romare i mogen ålder, som på sitt egenhändigt modellerade vis handlar med genuina italienska viner sedan tre decennier. Med viss assistans av iPhone-gps lyckas vi komma till rätt adress och plockar upp il signore Merolli för vidarebefordran till hans hämtlager i Holte. 

Vi hinner prata lite på vägen. Förutom för nebbiolo har Carlo en svaghet för pinot noir, så han har följt våra rapporter om Ahr med visst intresse. Den här gången har vi tagit med oss några tyska pinnar till den nyfikne vinhandlaren, och i gengäld blivit lovade en crash course i ämnet italiensk pinot nero. Carlo har följt bloggdiskussionen om varuprover, och tycker att den är väldigt "svensk" - han menar att trovärdigheten i det man läser har med helt andra saker att göra. 

Hur som helst får vi köpa vårt kursmaterial till starkt reducerat pris, och det är ju utmärkt eftersom kursen därmed blir mer omfattande och även innefattar vad Carlo kallar "misslyckade" viner. Och när den durkdrivne månglaren slutligen får höra att vi är på väg till nästa vinhandel med friska cash på fickan, lyckas han förstås (med sina sista  2007 Montevertine på magnum som lockbete) plocka av oss ytterligare några nystrukna sedlar innan vi tar adjö.

Med lättad plånbok beger vi oss söderut igen på den behagligt tomma Helsingørmotorvejen som snart övergår i Jagtvej, en lång räkel till gata i nordvästra innerstaden. "Ute på Nørrebro måste ni täcka bagaget när ni parkerar bilen", förmanade Carlo. Den närmsta jämförelsen i Stockholm måste bli SoFo eller Knivsöder, men liksom där (våra hemtrakter) har vi svårt att se Nørrebro som något annat än pittoreskt nuförtiden, om än med en dynamisk känsla (annat var det i mitten av 80-talet när vi spelade på Ungdomshuset/Jagtvej, som revs härom året). Här på Jægersborggade huserar ett flertal kläddesigners och konsthantverkare omväxlande med hippa restauranger (Relae) små piffiga brunchbarer (Lyst) och sedan tre år tillbaka "Terroiristen" - en vinbar och butik som drivs av italien-specialisten Stefan Jensen.

Bara balla prylar i skylten.

Det är första gången vi träffas, men vi har mejlat och bokat tid i förväg. Med varsin varm panino i näven kliver vi ett trappsteg ned i den sommarstängda vinbaren. Stefan låter oss äta i lugn och ro, medan vi ställer nyfikna frågor om verksamheten. Här handlar det om traditionellt utgjorda terroir-viner, gärna från randområden som norra Piemonte, Friulien/Slovenien, och framöver även Valtellina. Han säljer bara genuina saker som han själv gillar, och vinerna är ofta eko/bio/natur utan att det på något sätt är huvudsaken. Det mesta säljs till restauranger, exempelvis Relae som ligger i samma kvarter. Dessutom håller han en del föredrag och arrangerar vinresor till sina favoritområden för grupper av sommelierer och specialintresserade privatkunder. Sedan ett halvår levererar han vin med paket till svenska vinvänner.

Vi får smaka på en mousserande nebbiolo-rosé (sic!) och ett skal-macererat "orangevin" från Piemonte (Trinchero Palmè 7 - utan konkurrens den mest tanninstinna chardonnay vi testat). Båda är varuprover som Stefan funderar på att ta in fler av, och prislapparna skulle i så fall hamna strax över 200 dkk. Klart rimligt, eftersom det "vita" är i klass med Josko Gravners mer än dubbelt så dyra motsvarigheter. Den här stilen av vinmakning är väl inte riktigt vår kopp te, men det går inte att låta bli att imponeras av den mättade doften och vinets speciella struktur. Nebbi-rosén har vi svårt att tro att någon kan låta bli att tycka om. Sedan är det dags att plocka ihop vår låda, med producenter som Sella, Le Piane, Trinchero och Bressan. Efter en dryg timmes trevlig samvaro lämnar vi Terroiristen. Stripped of cash, men med en complimentary bottle Sutor Pinot Noir som plåster på såren.

Från popmusiksvängen minns vi det målande uttrycket "pilkastningsturné". Precis så är det med dagens safari: likt en orutinerad turnébokare vi har helt enkelt planerat schemat klantigt, men det gör ingenting eftersom det är så himla kul att åka bil och snacka vin. Alltså kör vi norrut på Helsingørmotorvejen för andra gången i dag. Vid avfart Kokkedal pekar vi lång näsa åt de anonyma krämarna på Philipson Wine (nej, det blir ingen budgetbarbaresco för 59,95 dkk idag) och styr istället västerut på Fredensborg Kongevej. Nu är vi verkligen ute på landet. Första avtaget vänster hand heter Avderødvej, och där hittar vi Bergman Vin i en orange gård med flyglar och uthus. En filur sticker ut huvet genom fönstret på den högra flygelns övervåning och ber oss vänta ett ögonblick. Snart får vi kliva in på lagret.

Ole Bergman är en rutinerad importör i sextioårsåldern, som förenar jovialisk uppsyn med en pojkaktig entusiasm för det område han sedan länge valt att specialisera sig på: Californien. Svenska kunder - som av importören Divine fått lära sig att cali-viner i stort sett alltid är förknippade med rätt så osköna prislappar - har här chansen att handla till betydligt mer hyfsat pris än hemma (vilket Ole försynt påpekar). Vad sägs om Shafer One Point Five för 340 dkk, Ric Formans andravin för 188 dkk, Philip Tognis andravin för 275 dkk och Ridge Geyserville för 198 dkk. Inte illa! Även Wachau och Châteauneuf-du-Pape är ytterst väl representerade med Prager, Pegau och Bois de Boursan. Franko, som är ute på sin allra första safari, blir väldigt förtjust i den här adressen.

Vi gör ett snabbt mellanstopp i flotta Charlottenlund där man har två SuperBest-butiker med trehundra meters mellanrum, bägge på Jægersborg Allé. Det här är vanliga matvarubutiker, men med ett sortiment som slår ett systembolag i T6-svängen. Den ena butiken har ett större sortiment med fokus på fler dyrare viner medan den andra har har lite färre olika artiklar och fler flaskor av samma vin i skyltningen. Det är kul att titta i största allmänhet, och Pelisseros 2007 Barbaresco Nubiola är faktiskt ett bra köp oavsett tilbud eller inte.

Amerika-yran fortsätter hos KKWine i Charlottenlund. Kenneth Korsbaek Olsen är en glad kille på 43 år med förflutet i den danska militären och ett civilt jobb som privatchaufför åt A.P. Møller/Maersk. Hur prestigefyllda och dyra många av vinerna i hans portfölj än är, så går det inte att leva på importverksamheten. Vi har stämt möte för att hämta Frankos beställda flaskor, och går ner i källarplanet till ett vanligt trevånings bostadshus där Kenneth har sitt showroom.

Listan av producenter som importeras av KKWine är inget annat än imponerande - totalt nästan femtio. Runt flaggskeppet Screaming Eagle guppar mindre båtar som Kapcsandy, Randy Dunn, John Alban, O'Shaughnessy, Ovid, Melville, Greg Brewer med flera. Frankos låda kånkas upp ur vinhelgedomen medan vi funderar på om bloggen "Le Francophile" i framtiden kommer att byta namn till "God Bless America".

Bara 34 500 dkk för tre årgångar Screaming Eagle.

Kenneth klippte ett fat JP Harbison på auktion i Napa.

Sista stoppet innan bron gör vi hos Cibi e Vini på Torvegade i Christianshavn. Fabio är på resa i Italien medan butiken hålls öppen 12-18 av en sommarjobbande kille. Just nu har man en tilbudskampanj under devisen Donne e Vini för att promovera stövellandets kvinnliga vinmakare: Elisabetta Foradori, Arianna Occhipinti med flera. Här hugger vi några Donne-smakprover samt en Etna Rosso som verkar klart intressant. Vid 18-tiden bär det av hemåt med ganska låg markfrigång på bakvagnen. Vi längtar efter att skölja ned ett par grillade köttbitar med Ric Formans nyss inköpta cab.

Här följer ett urval viner som vi tittat närmare på eller valt att köpa.

Otto Suenson:

2006 Il Poggione Brunello di Montalcino, 276 dkk

2007 Selvapiana Chianti Rùfina Vigneto Bucerchiale, 189 dkk

2009 Raymond Bouland Morgon Vieilles Vignes, 120 dkk

2009 Olivier Merlin Moulin-à-Vent, 162 dkk

2009 Benjamin Leroux Bourgogne Rouge, 160 dkk

2009 Benjamin Leroux Savigny-lès-Beaune 1er cru, 270 dkk

2009 Benjamin Leroux Gevrey-Chambertin, 325 dkk

2006 Comte Armand Auxey-Duresses 1er Cru, 261 dkk

2007 Jacques Cacheux Vosne-Romanée 1er cru Les Suchots, 468 dkk

2005 Domaine Lafarge Volnay Vendanges Selectionnées, 405 dkk

Carlo Merolli:

2007 Cascina Cucco Barolo Cerrati/Vigna Cucco, 714 dkk per 6-pack

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status, 155 dkk v/ 6 fl

2009 San Michele all'Adige Pinot Nero Trentino, 125 dkk/sek

2006 Brunnenhof Mazzon Pinot Nero Alto Adige Riserva, 195 dkk

2004 Villa Fiorita Nero di Villa Pinot Nero Monferrato, 185 dkk

2001 Baricchi Brigante Pinot Nero Langhe, 165 dkk

2006 Podere Fortuna Fortuni Pinot Nero Toscana, 280 dkk

2006 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana, 289 dkk

2006 Marchesi Pancrazi Villa di Bagnolo Pinot Nero Toscana, 185 dkk

2004 Boccadigabbia Il Girone Pinot Nero Marche, 270 dkk

2002 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 210 dkk

2003 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 185 dkk

2006 Casal Pilozzo Regina Vitae Pinot Nero Lazio, 145 dkk

Winewise/Terroiristen:

2007 Trinchero Grignolino d'Asti, 120 dkk

2004 Trinchero Runchet Freisa d'Asti, 165 dkk

2005 Sella Lessona, 185 dkk

2005 Sella Lessona Omaggio a Quintino Sella, 275 dkk

2005 Sella Bramaterra, 165 dkk

2005 Sella Bramaterra I Porfidi, 225 dkk

2009 Le Piane La Maggiorina, 115 dkk 

2007 Le Piane Croatina, 215 dkk

2005 Le Piane Boca, 325 dkk

2005 Anzivino Gattinara, 135 dkk

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva, 350 dkk

2004 Bressan Schiopettino, 195 dkk

2003 Bressan Pinot Nero, 195 dkk

1999 Bressan Pignol, 335 dkk

Bergman Vin:

2008 Château La Grande Roche Napa Valley Cabernet Sauvignon
(Ric Forman) 188 dkk
2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon, 625 dkk
2007 Togni Tanbark Hill Napa Valley Cabernet Sauvignon, 275 dkk
2009 Ridge Geyserville, 198 dkk
2008 Shafer One Point Five, 340 dkk

2007 Bois de Boursan Cuvee des Felix, 335 dkk

2008 Pegau Cuvée Reservée, 310 dkk

2009 Feraud-Brunel Côtes-du-Rhône Villages 75 dkk
2009 Prager Riesling Smaragd Achleiten, 229 dkk
2008 Prager Riesling Smaragd Wachstum Bodenstein, 254 dkk

KK Wine:

2005 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 500 dkk
2006 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 520 dkk
2006 O'Shaughnessy Howell Mountain Cabernet Sauvignon, 500 dkk
2008 Larkmead Napa Valley Cabernet Sauvignon, 390 dkk
2007 Copain James Berry Paso Robles Syrah, 350 dkk
2006 Mount Eden Santa Cruz Mountains Chardonnay, 316 dkk

SuperBest:

2007 Pelissero Barbaresco Nubiola, 150 dkk
2008 Sarget de Gruaud Larose, 300 dkk/2 fl (tilbud)
2004 Domaine Singla Castell Vell, 100 dkk (tilbud)

Cibi e Vini:

2008 Foradori Teroldego Rotaliano DOC, 116 dkk
2009 Arianna Occhipinti "SP68" Frappato e Nero d’Avola, 94 dkk
2009 Arianna Occhipinti "Il Frappato" Sicilia IGT, 170 dkk
2007 Fattoria Romeo del Castello Vigo Etna Rosso DOC, 170 dkk
2008 Aurora Barricadiero Marche IGT, 300 dkk/2 fl.
Aurora 6-pack: Rosso Piceno, Rosso Piceno Superiore, Barricadiero, 590 dkk