2008 Mas Foulaquier L'Orphée vs. 2009 Lacroix-Vanel Fine Amor

Tolv dagars sträckjobbande kräver belöning. Vi kör på säkra kort - vitlöksgnuggade lammkotletter, ugnsstekta provensalska grönsaker och ett par sydfransoser som hör till de bästa vi vet. Fighten är rätt jämn i och med att båda vinerna har ungefär samma druvblandning (lika delar grenache/syrah) och den blir extra spännande i och med att Jean-Pierre Vanels nollnia alldeles nyss kommit hem till norden.

2008 Mas Foulaquier L'Orphée AOC Pic-Saint Loup är reduktivt i karaffen (ylle, köttsafter, syrahfunk). Glaset uppvisar vackra, transparent blåröda nyanser. Även här finns behagfullt animaliska lagårdstoner med en anstrykning av röda bio-äpplen. Snart är det frukten som tar överhanden - underbart frisk och precist definierad med mosade skogsbär i alla nyanser från mörkaste blåbär och björnbär till röda hallon och jordgubbar. Saftig garrigue-vegetation med stråk av violer och grusdamm gör inte det hela sämre.

I munnen ett perfekt balanserat vin. Smaken fyller ut hela vägen med frisk, sval, rik sötmogen frukt och läskande syra. Bra spänst och drickvänliga tanniner. Aromerna skiner som pastiller alltmedan mineraler och örter stramar upp i avslutningen, som nästan blir kryddig utan att man ens vågar tänka på ekfat. Alkoholstyrka finns heller inte med på kartan (13,5%). Elegant vin, underbart till maten och minst lika bra som vid tidigare smakprov. Nej, här har vi inga invändningar alls.

2009 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor AOC Coteaux du Languedoc-Pézenas har en sötare doft med fler brända toner. Knäck, kola, fikonsirap, vanilj, choklad och sötlakrits berättar om ett hetare år. Frukten är jämförelsevis mer syltig (hallon/jordgubbar). Efterhand kommer garrigue-örterna till tals även här. Doften är lite mer volatil, som det gärna blir säsongen är varm. En aning av rödbeta hamnar heller inte på pluskontot. Det är onekligen komplext och föränderligt - men blir ingen favorit när vi först provar, eller till maten. Klart mer sympatiskt några timmar senare på egen hand.

Smaken är klart bättre än doften. Bra balans med generöst sötmogen frukt, inbäddad syra och aningens läskpapperstorra tanniner. Mjukare och fylligare (14%), men också något tunnare i mitten. Massor av röda grenache-hallon ringer kvar. Här finns inte samma spänst som ettan, men istället en skön rondör som gör sig riktigt fint på egen hand efter maten. Vi har alltid enormt höga förväntningar på Fine Amor - ett av våra absoluta favoritviner - så därför är den snabbt utvecklade nollnian en liten besvikelse ikväll och behöver fler smakprov innan vi riktigt vet var vi har den. Tills vidare är den friskt syrliga och lagringsbara nollåttan ett säkrare val.

Vinik via SB/PI, 180 och 160 kr.

ps. Intressant läsning: David Schildknechts Languedoc-rapport i augustiuppdateringen av eBob, där han kallar Mas Foulaquier "one of the six or eight most exciting and consistently excellent sources in the Languedoc", men tycker att L'Orphée var ännu bättre i 2007. Fine Amor finner han vara klart bättre i 2008 än i 2009, vilket stämmer bra med vårt intryck. Jean-Pierre Vanel själv tycker att 2010 är "potentially 'magical'"...

2004 Luigi Voghera Barbaresco

Häromveckan rekommenderade vi inköp av Luigi Vogheras nollfyra från Barbaresco. Mer specifikt gällde frågan pinot noir och nebbiolo på SB/BS under 250 pix. Vi gick enbart på gamla meriter - utan att ha smakat den nya årgången. Så ska man väl inte göra, eller hur? Nej, det var bara att ta skeden i vacker hand och beställa själv. Ikväll dricker vi vinet till en spaghetti bolognese.

2004 Luigi Voghera Barbaresco ser ut som en mellanmörk rubin och luktar rejält med läderbutik vid karafferingen - väl mycket i vår smak. I glaset har de dragen lugnat ner sig efter en timmes väntetid. Nu får vi istället en lite inställsam vaniljsöt frukt med toner av hallon, likörkörsbär, tranbär och rönnbär. Inledningsvis känns intrycket på nosen oroväckande modernt, men inom kort noterar vi svettiga botti-toner som påminner om brynt lök, därtill helt rimliga mängder lim och målarpytsar. Grus ska också finnas i en bra nebba, och visst dammar det rätt bra här. Ju mer luft, desto mer klassiskt ter sig det hela.

Smaken överraskar med sin traditionellt strama personlighet. Den är befriande osöt, med läskpapperstorra tanniner och bra mineralkänsla. Frukten är knappast kassaskåpstät, snarare en smula gles, ja snudd på vattnig - men det som finns är gott. Det är ingen vidare persistens i aromerna ikväll, men avslutningen läskar bra i samspel med maten. Visst kan man invända att doft och smak inte balanserar, men i det här fallet är det smaken som vinner vårt förtroende med sin helklassiska stil. Ingen stor upplevelse kanske, men profilen är klart sympatisk, och Vogheras barbaresco är ett alldeles utmärkt matsällskap. Dessutom anar vi att den kommer att öppna upp och fylla ut bättre om ett par år.

Köper vi igen? Njae, när vinet lanserades (96:an, som vi minns det) var det svenska utbudet av nebbiolo betydligt magrare. Nu går det att få hem roligare nebba för mindre pengar. Vi kommer direkt att tänka på 2005 Anzivino Gattinara (135 dkk/Winewise). Eller Viettis 2008 Perbacco Langhe Nebbiolo (199 kr/BS). Fyll gärna på med fler!

PrimeWine via BS, 219 kr.

2008 Château Larrivet-Haut-Brion

Halsfluss är inget kul. Följaktligen är det också inkompatibelt med vin - eller snarare med allt som är syrligt. Igår kväll korkade S upp en 2006 Comte Armand Auxey Duresses 1er cru. En enda klunk - och syran gick medeltida tortyrmästare på T:s halsmandlars såriga slemhinnor. Det var bara att glömma bourgognen.

Men säg den halsflussbakterie som inte Kåvepenin biter på. Ikväll lagar vi älgköttbullar med gräddsås och potatismos som fått sig en skvätt tryffelolja. Och plötsligt är T:s hals om än inte frisk så åtminstone i stånd att testa ett glas proffsjobbat sidendricka.

2008 Château Larrivet-Haut-Brion har en väldigt aptitretande doft som inte bara kör sitt förväntade säljsnack med massor av rostade fat, utan bjuder på mer komplexitet. Här hittar vi en härlig känsla av frisk höstskog där jorden och undervegetationen är mättad av fukt efter regnet som nyss föll. Sånt gillar vi! De positiva intrycken fortsätter med en ren och fint definierad frukt i krysset svarta vinbär, plommon och korint. Sedan är det dags för de skräddarsydda faten att komma till tals, och då pratar vi noter av grillkol, lakrits, kaffe, mint, choklad, karamell och tjinuski-sås.

I munnen gör vinet en uppseendeväckande smooth entré med lent viskös munkänsla, tanniner av kina-silke, tät mogen frukt och skenbart låg syra. Någonstans i mitten stramar det upp sig. Tanninerna greppar tag på ett föredömligt sätt medan lingonsyrorna friskar på och kommer till undsättning, diskret men bestämt. Det gör att smaken varar ett bra tag och visst finns där både kryddor, mörk choklad och granulära jordpartiklar att suga på. Ytterst välbalanserat, precis lagom fjäskigt och gott som tusan!

Ja, den här versionen av Larrivet har helt klart vad som krävs för att hitta hem i väldigt många munnar. Medhårs-bordeaux med hygglig prislapp och full drickbarhet redan ikväll är verkligen inte att förakta. Farbror Bob hade nog lagt undan sin Losec-burk och förnöjt muttrat: "Mmm, really nice low-acid wine". T är mest lycklig över att vänster halsmandel inte protesterar det allra minsta :)


Magnum Wine via SB, 297 kr.

Nuits-Saint-Georges 80-tal (Domaine Remoriquet)

Noteringar under uppsegling... stay tuned.

Giro d'Italia med Munskänkarna

I måndags rullade vi hela stöveln runt på två och en halv timme. 140 italien-fans hade hörsammat kallelsen att prova 12 viner från 12 olika regioner - det blev 108 korkar att dra, lika många flaskor att kolla av och 1680 glas att skänka upp. Det enda raka i det läget, det är att bjuda in en vän att gästblogga. Alltså välkommen, Henrik! Startfältet och deletapperna lyder som följer:

TRENTINO
2006 Riserva del Fondatore Edmund Mach Trento DOC (Istituto Agrario San Michele all’Adige) 250 kr

LOMBARDIA
2003 Franciacorta Brut Millesimato DOCG (Azienda Agricola Castelveder) 215 kr

TOSCANA
2006 Montevertine Toscana IGT (Azienda Agricola Montevertine) 395 kr/magnum

CALABRIA
2005 Ronco dei Quattroventi Ciró Riserva DOCG (Fattoria San Francesco) 135 kr

SICILIA
2001 Calabretta Etna Rosso DOC (Azienda Vinicola Calabretta) 135 kr

PIEMONTE
2004 Vigneto Prapò Barolo Riserva DOCG (Azienda Agricola Schiavenza) 315 kr

BASILICATA
2004 Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva DOC (Casa Vinicola d'Angelo) 109 kr

MARCHE
2008 Barricadiero Marche IGT (Vini Aurora) 179 kr

PUGLIA
2007 Morella Old Vines Primitivo Puglia IGT (Azienda Agricola Morella) 250 kr

VENETO
2004 Marta Galli Amarone della Valpolicella Classico DOC (Azienda Agricola Le Ragose) 350 kr

SARDEGNA
1987 Vernaccia di Oristano Riserva DOCG (Attilio Contini)
135 kr/50 cl

EMILIA-ROMAGNA
2007 Arrocco Albana di Romagna Passito DOCG (Fattoria Zerbina) 175 kr/50 cl

Cyklist Henrik har ordet:

"Trots en djup kärlek till Italien har jag bara prövat ett eget Tour de France i miniformat – en gång i Provence och en gång i Bretagne. Så, hur ska man kunna motstå chansen till ett Giro d’Italia, ett Giro som inträffar en vanlig måndag när man inte ens behöver sätta rumpan på en cykelsadel? Allora, låt oss gå till Näringslivets hus där Munskänkarna ställde upp ett dussin italienska viner från lika många regioner.

Det börjar bubbligt, med två glas. Det första är ljust och ger ett allmänt ungt intryck. Men det är rätt växel ilagd på nosen med citrus åt citronhållet och en rejäl dos mineraler som i alla fall varit i närheten av något slags hav, det finns också något svavelliknande och en aning blomstjälk. Moussen är gräddig med liten touch av goda äpplen, syrorna svischar till och det är riktigt elegant – överraskande bra, klottrar jag ner. Med lite luft kommer ganska ljuvliga blommor som lirar fint med citrusen, äpplena och mineralen. Det här skulle utan tvivel kunna ta mig på en cykeltur till Champagne om någon serverade mig helblint. 2006 Riserva del Fondatore Mach slår ganska enkelt 2003 Castelveder Franciacorta i spurten. Franciacortan är mörkare, gulare i färgen - mogen - och har trevliga nötter och nougat på nosen, tillsammans med lite sherrytonad oxidation. Men i munnen är det inte särskilt harmoniskt, och det ringer en lakrisal gummi-ton och bitterhet mot slutet. Är felet helt enkelt bara årgång 2003?

Första röda duellen blir jämnare. Nu är färgen är tämligen mörkt röd i glaset. Doften är aningen reduktiv, väldigt blommig, frukten är cassis/viol ripplad med röda bär och örter. Även en gnutta stall ger sig tillkänna. Smaken är slank men mäktig och följer spåret med cassis som brottas framgångsrikt med röda bär som krossats med sten. Örterna är alldeles ljuvliga, syrorna vittnar om en tur jag tagit förut, en tur uppför Toscanas backar ända upp till svalvuxen högklassig sangiovese. Tanninstrukturen är där, örterna går mot lakrits och med lite luft kommer alldeles underbara blommor på nosen. Montevertine har massor att komma med även i vintage 2006. Den här gången kommer det från magnumflaska och jag skulle lagra ett par år till. 2006 Montevertine glider i mål utan händer på styret före 2005 Ronco dei Quattroventi från Kalabrien. Ändå, denna Ciró gör mycket för mig som suttit på torget i staden Tropea och utforskat vad druvan gaglioppo är (samma här, det var visst 97:an, reds anm ;-) Cirón har trots allt en hel del gemensamt med Montevertine och liknar i brist på bättre liknelser en rustik och gammaldags – men bra! – chianti classico. Den har tanniner, fat, viol/cassis, fina mineraler och en coolt skitig känsla. Gott!"

"Glas fem vrålar: You can’t fake the funk! Här är det mörk frukt making peace and love med ädla blommor, här finns en viss volatilitet och lite maraschino-toner. Riktigt snyggt skitig doft med rejäla körsbär som motsägelsefullt ändå ger lite burgundisk känsla. I munnen är det slankt, men absolut inte kraftlöst. Här finns en rejäl orientbasar med kryddor plus lite dynga och de fint mogna körsbären förstärks av en grymt fin mineralitet. Och så får syrorna det hela att ringa länge, ungefär som om Carlos Santana håller en och samma ton i en evighet. Jag har ingen aning om hur ett hippie-vin kan vara elegant, men det här glaset klarar balansgången efter lång träning på vulkanens rand.
2001 Calabretta Etna Rosso vinner grenen "dricka i dag" med lätthet, men 2004 Barolo Prapó Riserva kräver revansch om fem-tio år. Prapó är mycket mörkare och luktar ädel men knuten nebbiolo lång väg. Markörerna är på plats (rönnbär, en diskret brettighet, läder, viol, en dammig grusväg, en gnutta lakrisal-tjära, lite peppar och en bestämd tanninstruktur). Här behövs bara tid att vila sig i form så lär den klättra uppför Etna som Pantani på Epo för ett revanschmöte."

"Glas sju är mörkt med ljusnande kanter i glasen. Rätt blygt på nosen, men lite snurr på glaset lockar det fram läder, jord, tobak, mörk frukt och örter/lakrits. Men det är i munnen kedjan hoppar till och lägger i tians växel. Ett rejält ryck av mörk frukt typ plombär/övermogen cassis, aningen russin/torkad frukt, apelsinsyror, basarkryddor och en känsla av undervegetation. Kvällens överraskning av det positiva slaget – för 109 pix! 2004 Vigna Caselle Riserva knockar 2008 Barricadiero ganska obekymrat. Då är Barricadieron ändå alldeles utmärkt - bara lite väl ung. Annars har den stallet, äppelsyrorna, cassisen, lädret och inte minst tanninstrukturen för att vilja kräva revansch om några år."

"Nästa duell är något för gottegrisarna, trots att vi inte nått fram till de två vita sötingarna än. Kardemumma inlagd i sprit är mitt första intryck av det ena glaset. I det andra handlar det om ingefära. Båda vinerna är rätt duktigt volatila, men 2004 Marta Galli Amarone - den med kardemumman - bjuder också på en mängd torkad frukt, läder, malört och ett löfte om munfyllnad. Jorå, smaken bekräftar att här är spisen öppen, varm och inbjudande. Smaken är som doften fast nu tillkommer lite fin, mörk choklad. Det här behöver också sin ost – och några år till på rygg. Inte riktigt mitt glas, men den vinner ändå enkelt över 2007 Morella Old Vines Primitivo som har ingefäran vid styrstången. Morella bjuder också på klockren björnbärssylt, stekta äpplen i kanel och en ton av mint. Jag blir inte sugen på mer."

"Till sist, låt oss tala om blommor och bin. Jo, 2007 Arrocco Passito får mig att tänka på sådant, för här stiger det honung ur glaset, vackra blommor och en riktigt häftig citrusbensin. Här finns också persikor, aprikoser, citrusskal i en stil som påminner om en sauternes, men också friska syror som stagar upp. Det tävlar väl knappast i samma division som tungviktarna i Sauternes, men det här gillar jag stenhårt. Sannolikt ett skitkul fälleben i en blindprovning. Zerbinas Arrocco vinner ganska obesvärat i min mun över Attilio Contini, men hans mogna och nästan torra Vernaccia Riserva är också riktigt fin. Här dominerar nötter (valnöt, hasselnöt), men det finns en fatoxiderad och knäckig ton, citrusskal, mineral och gott om torkad frukt. Det som gör att den inte når upp till Arrocon är att syrorna är aningen låga.

Nog krävs det lite sittfläsk och viss spänst i gommen för att klara ett Giro, men jag hänger lätt på när det är dags igen."


Rubb som stubb kommer från Carlo Merolli, romare och cyklist.

Franz Künstler: Erstes Gewächs 2009

Tyska nollnior gör inte ont någonstans, och eftersom vi tackade ja till att få Nigabs sortimentsprovning hembudad har vi haft möjlighet att följa Künstlers Erste Gewächse under en utdragen period om tolv dagar - i motsats till ett par minuter på stående fot. Det var väldigt intressant och lärorikt, eftersom vinerna först inte alls visade upp sina bästa sidor. Då det osade rätt mycket svavel i början, får man anta att Gunter Künstler pytsat i rejäla doser konserveringsmedel, och det har faktiskt visat sig vara komplett omöjligt att ha ihjäl de här vinerna med luft! Tvärtom - de var som bäst efter den långa kontakten med syre.

Som föråkare kör vi Künstlers klassiker Stielweg Alte Reben trocken som i exportversion heter Stielweg Old Vines dry. En lite fånig anpassning tycker vi - tyska viner ska helst prata tyska.

2009 Hochheimer Stielweg Riesling Old Vines öppnar med kemilåda och stickande svavel som bara måste få vädras bort. Efter tillräckligt lång luftning har vinet en rakt av stenig näsa med kalkgrusdamm och antydan till krutrök. Fruktaromerna är återhållsamma, lätt parfymerade, mest ananas. Smaken är stram, stenig och fokuserad med bra bredd och kraft från mitten ut i slutet. Ett imponerande vin i deffad och slank kropp, minst fruktigt och minst fylligt i sällskapet. Lagras tre-tio år. (89)

2009 Kostheim Weiss Erd EG har liksom förra vinet inledningsvis lite stickande svavel som försvinner med lång luftning. Det är en betydligt fruktigare doft med melon, passion och mogna persikor. Dessutom en aning av honung och mandelmassa. Smaken är klart sötare än föregående med gott om charm. Balansen är vänlig, med infattad syra, låg bitterhet och korgvis med frukt som först är knuten men öppnar upp helt efter några dygn. Ett generöst vin med behagfull restsötma som faktiskt tycks ligga en bit över gränsen för EG (9 gram). God längd = uppenbar potential. (90)

2009 Hochheim Kirchenstück EG har återhållsammare och mer mineralisk doft med en hel del grusdamm och en dutt lera. Det finns kemilåda och svavel även här, som förvinner efter längre luftning. Aromerna bjuder efter lång luftning på en diskret tropisk fruktkorg av mango, passion, persika och ananas. Underordnade noter av kryddor och persilja. Smaken är torrare och friskare än Weiss Erd, med tydligare struktur och rejäl persistens. Mer återhållsamt och mineralbetonat än Hölle. Ett elegant vin som behöver lång tid. (91)

2009 Hochheim Hölle EG är inledningsvis knuten, allra mest outvecklad av nollniorna. Rikare och mer mättad än Kirchenstuck, samtidigt elegantare med betoning på vit persika och exotiska blommor (hyacint?) samt en aning av mandelmassa och nötter. Smaken är rik, fyllig och extremt harmonisk efter den långa luftningen. Syran är frisk och perfekt infattad i frukten som är snudd på fet med uppenbart hög mognadsgrad. Munkänslan är tät och raffinerat silkig. Rejäl längd på eftersmaken med komplexa tropiska toner i slutet. Absolut inte tungt. Största vinet och störst potential. (92)

Generellt var det inga som helst problem med hög alkohol, klumpighet eller bitterhet. Det var verkligen överraskande att vinerna vann så mycket på den långa syresättningen - ett par-tre poäng om vi ska använda den typen av måttstock, men framförallt i fråga om njutbarhet. Kul att stämma av med David Schildknecht efteråt - vi har inte alls gjort samma inbördes ranking av vinerna. Vår slutsats är att pris och kvalitet följs åt med Hölle som det största, mest lustfyllda och fascinerande vinet.

2009 Hochheimer Stielweg Old Vines, 169 kr, SB 1/8
2009 Kostheim Weiss Erd Erstes Gewächs, 259 kr, PI
2009 Hochheimer Kirchenstück Erstes Gewächs, 339 kr, PI
2009 Hochheimer Hölle Erstes Gewächs, 339 kr, PI

Varuprover från Nigab.

2008 Château Bousquette L'Absolu Saint-Chinian

Lördagskväll med goda vänner och lägenheten full av barn. Maten lagar sig själv i ugnen medan vi vuxna roar oss med att jämföra Künstlers Erste Gewächse från 2009. Så är det dags att lufta en skön sydfransos medan köttet vilar ut efter grillningen.

Plommonspäckat fläsk är en superkombo med goda Languedoc-viner. Ikväll är det grisens kotlettrad som vi tryckt full av katrinplommon, rosmarin och timjan. Fläskkött gillar ju viner med lite fruktsötma, och plommonen hittar vi både i glas och på tallrik. Kopplingen med garrigue-örterna är precis lika självklar.

2008 Château Bousquette L'Absolu Saint-Chinian var ett givet köp efter Viniks outlet-provning häromsistens. I glaset en mörk historia som öppnar med lite southern funk och nystädad bordeaux-svinstia. Ingen tvekan om att vinet åtminstone delvis är lagrat i barriques, men på klassiskt vis är faten snyggt integrerade. Diskreta noter av kryddnejlika, lagerblad och ceder minglar med druvtypiska valnötter (carignan) och ursprungstypisk garrigue. Fruktkorgen domineras av mogna mörka plommon (mourvèdre) med assist av friska mörka skogsbär (carignan) och en näve mörka surkörsbär (grenache).

Smaken både bekräftar och överträffar doften. Här finns en rätt fyllig kropp och en försiktig fruktsötma. Tanninerna är fullmogna men syran är pigg och frisk, med en liten eftersläng av grispiss. Det skapar spänning och spänst, samtidigt som komponenterna är väl sammanhållna. Vad som höjer vinet över mängden är den ypperliga balansen och den smått lyxiga munkänslan som man kan hitta i betydligt dyrare viner. Det är alls inget konstigt eller udda med det här, bara gott och alldeles okomplicerat att dricka.

L'Absolu får beskrivas som publikt, men utan att kännas tillrättalagt. Att det är en hit runt bordet och till maten säger sig självt. Här blir det påfyllning.


Vinik, 100 kr. 180 hade också varit helt okej.

Pinot Nero: Brunnenhof Mazzon 2007 vs. 2008

Snyft. Ikväll har vi har kommit till sista hållplatsen av pinot nero-kursen - med vissa förhoppningar om att resan ska sluta i paradiset. Eller åtminstone i Blauburgunder-Himmel (Paradise of Pinot Noir),
för det är nämligen vad cru-området Mazzon kallas lokalt. I fotspåren av pionjärerna Hofstätter finns en handfull ambitiösa odlare som har specialiserat sig helt på pinot nero, och denna mini-revolution har skett under loppet av drygt två decennier.

Alessandro Masnaghetti håller på med ett beundransvärt kartläggningsprojekt av italienska cru-områden (det senaste är digitala iPad-versioner som kan köpas via iTunes Store). Hittills har han hunnit avverka Barolo och Barbaresco med delkommuner, Chianti Classico med delkommuner, Bolgheri, och så den riktiga doldisen - Mazzon (kolla 360-panoramorna här).

I den tryckta kartupplagan kan man läsa sig till att området omfattar 68 hektar varav 46 med pinot nero, att franska kloner ersätter tyska, att planttätheten har höjts och uppbindningsmetoderna ändrats från Pergola till Guyot. Den centrala delen (där Brunnenhof-Mazzons vingårdar är markerade med orange) har en lerig jordmån på alv av istidsmorän. Den nordvästliga exponeringen ger svalare lägen än på västra sidan av floden Adige. Kurt Rottensteiner odlar giftfritt sånär som på koppar och svavel. Musten jäser i slutna ståltankar och genomgår sin malolaktiska jäsning i 25 hektoliters botti. Uppfostran sker först under ett år i 500-liters ekfat, sedan i ståltank och till sist i tioliters glasflaskor, totalt ungefär två år.

2008 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är ett ljust varmrött vin med blå och bruna nyanser. Vid karafferingen får vi ett reduktivt intryck med drag av ostbutik, vått ylle, mineral och våta örter. Doften i glaset är konstigt nog inte det minsta pinotfruktig, snarare lätt volatil på piemontesiskt vis med lim och målarpytsar. Faten kommer igenom rätt tydligt med bittermandel, eneträ och salt svett. Det här verkar vara ett strängt vin, som behöver luftas längre. Efter hand växer toner av tranbär och malört fram. Allt är på allvar, inte mycket charm att nosa fram här.

Entrén i munnen är osöt och klart intensiv, men fruktkroppen ger ett lätt och slankt intryck. Mittsmaken är stram, körsbärskärnig och alkoholdriven (14,5%). Vi får ett senskördat intryck, som av hög mustvikt kombinerat med relativt sett lägre syra, och visst finns det gott om alkoholpower/bränna i slutet. Vinet fyller ut efterhand, men då handlar det framförallt om massor av malörtiga likörtoner från mitten till eftersmaken. Ambitiöst och respektingivande, men egentligen inte särskilt attraktivt. Tycks behöva lagring, men vad ska det bli?

2007 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är också ljust varmrött med blå och bruna nyanser, men mer färgintensivt än nollåttan, med en liten kant av tegel. Ur karaffen doftar det salt lakritsfudge och mörkt balsamiska fat. I glaset kommer med lock och pock några inlagda vinbär och rönnbär, men inom kort öppnar doften upp mot en rikare och mer supermogen frukt än nollåttans. Den liknar mest mörkröda likörkörsbär, lite som i Valpolicella. Assist ges av bittermandel, lakritsremmar och eneträ, malört och svart te. En rätt plump och givande nos till slut, även om den saknar pinositet.

I munnen serveras en osöt, harmonisk attack med mörk körsbärsfrukt och fylligare kropp än nollåttan. Här finns tydlig malörtbeska/ alkoholbitterhet och ett stadigt, alkoholdrivet slut med drag av torr, stram örtlikör (14,5%). Amarone, minsann! Eller en smalspårsversion av örtig/alkoholstinn sydrhônare som Janasse Les Garrigues? Nej, så här ska inte en pinot noir uppföra sig. Ett klart svårdrucket vin på egen hand, som trots allt vinner matmatchen till kvällens lammkotletter med potatisgratäng och rödvinssky.

Hur rart det än var av Kurt Rottensteiner att skicka på oss de här smakproven (efter att vi avfärdat hans nollsexa som kokt och passé) måste vi säga att det är seriösa doningar som helt missar målet hemma hos oss. Synd, vi hade höga förväntningar. Nollåttan är på sitt sätt snyggare, den har ett lite elegantare spel i munnen och mindre av bitterhet. Nollsjuan fyller ut och möter mat bättre, men är också plumpare, mer örtbitter och amarone-lik. Inget av vinerna besitter de egenskaper vi önskar oss i en pinot noir - charm, finess, drickbarhet - och vi blir inte intresserade av att förnya bekantskapen. Fast vi lovar att återkomma till Brunnenhofs underbara 2010 Lagrein närhelst tillfälle bjuds!


Carlo Merolli, 155 dkk/sek (ännu inte importerade)

Introprovning med Munskänkarna

Vinlista här.

Camille Giroud hos Tryffelsvinet

Maison Camille Giroud har verkligen genomgått a total make-over sedan unge regissören David Croix tog över ansvaret för vinerna. Restaurang-sommelierer måste jubla över dessa publika, moderna bourgogner som dessutom är vettigt prissatta. Och pinotpimplare som vanligtvis föredrar Nya Zeeland eller Kalifornien har i och med årgång 2009 fått ett gyllene tillfälle att docka med moderskeppet igen.

Girouds nollnior är alltså generellt sett väldigt goda och omedelbara viner, även om de - och kanske just därför - saknar lite av den mystik som ger röd bourgogne en sådan magisk attraktionskraft. När man har Domaine Trapets 2008 Chambertin (1/9, 1295 kr) eller Robert Groffiers 2008 Chambolle-Musigny 1er Cru Les Sentiers bredvid, så fattas helt enkelt en dimension i Girouds byviner. Inte så konstigt... och självklart är de inte heller i nivå med Taupenot-Mermes grands crus i förra posten, varför de - lite orättvist - fick se sig snodda på en hel del av vår uppmärksamhet.

Nyckelordet för 2009 är förstås frukt. Ordet glest finns inte med på kartan, här pratar vi välmatad bynivå med massor av primärfruktig charm, lite sötma av hög druvmognad och en aning högre alkohol än vanligt. I vår smak kan man hoppa över 2009 Côte-de-Beaune Villages som är lite väl kartig och enkel (236 kr, PI) men redan i 2009 Santenay (213 kr, PI) börjar det hända riktigt trevliga grejer. Här finns en snygg röd aromatik med lätt fatkrydda, och i munnen är vinet harmoniskt och högst drickbart.

2009 Volnay (259 kr, SB 1/9) har en ljus, elegant doft med nyp i rödfrukten (nypon, vinbär, tranbär) och lätta fatkryddor som inte alls dominerar bilden. I munnen är vinet överraskande tätt och intensivt, relativt slankt men också krämigt. Kryddigt, snudd på varmt i slutet, lite som tyska pinnar kan vara ibland (ta det som hot eller löfte). Vi gillar det här vinet och priset är bra.

2009 Vosne-Romanée (425 kr, SB 1/9) bjuder på mörkare frukt i doften, en touch av skogsgolv samt tydligare rostning med drag av tjära och sandelträ. Smaken är tät och uppenbart sötfruktig, lite för kompakt för sitt eget bästa, med gott om tanniner och rika aromer. Inte vår favorit i uppställningen, lär tilltala nyavärlden-vännerna.

2009 Gevrey-Chambertin Les Crais (339 kr, SB 1/9) har en tilltalande doft: ceder och blyerts, öppen mörk körsbärsfrukt, mörk jord. I munnen ganska fylligt och tätt, aromrikt, välstrukturerat och långt. Massor av körsbärsaromer och rejält med tanniner i finishen, rätt komplext med fat och jord förutom frukten. Generöst och typiskt för appellationen, att dricka nu eller lagra. Det här ska testas på hemmaplan.

Summa summarum: inget av vinerna är riktigt så bra att man vill ställa sig upp och ropa "enastående", men alla är habila, generösa, goda och användbara (typ 89-ish alltså). En gnutta för mycket fatrost om man ska vara kritisk. Vi får lov att återkomma i frågan...

ps. Någon gång ibland hamnar mejlkonversation på oväntade avvägar. En ung manlig vinentusiast skrev följande till kvinnlig pluggkompis:

"Finare vinare blog. Lite konstiga och lite väl pretentiösa som gillar plomkålspure och troligen därför sitter och luktar på aromerna från sina egna fisar. Dyra viner ofta men dyker upp något kap ibland. Frankofilen, samma som ovanstående och glömmer man bort hans namn kan man tänka på pedofilen (och ja, jag tror han tycker om att ha en vinflaska där bak)." Sammanfattar väl läget rätt bra, eller?

Domaine Taupenot-Merme hos Tryffelsvinet

Idag dukade Tryffelsvinen upp till sortimentsprovning i Gotlands nybyggda källardel - Gute Lounge & Grill. Det bjöds en hel del viner från SB:s höstsläpp och från restaurangsortimentet. Vi gick särskilt in för bourgognerna, och det var väldigt skönt att kunna landa i låga sittmöbler och prova vinerna i lugn och ro. Det öppna kökets nyinvigda grillar osade rätt friskt, så eventuella noteringar om rök och bränt kan tas med en nypa salt.

Det har gått ett par år sedan Haut les Vins besökte Stockholm. Romain Taupenot hällde då en uppställning nollsjuor som var såpass imponerande att vi haft den här egendomen i tankarna sedan dess, men ingen importör har synts till trots att det var stort intresse då. Äntligen har vi blivit bönhörda! Dagens utropstecken var definitivt Domaine Taupenot-Merme i Morey-Saint-Denis.

Stilen då? Kort sagt: terroir-typiska viner som är ytterst snyggt balanserade, självklara och framförallt - intresseväckande. Trots att 2009 är en varm och tätfruktig årgång finns en enastående syrafräschör, transparens och elegans. Tanninerna är toppklass, alkoholen blir aldrig störande och faten håller sig i bakgrunden. Nollniorna är oklanderliga. Det är så här riktigt bra röd bourgogne ska smaka.

2009 Domaine Taupenot-Merme Auxey-Duresses har en relativt yppig doft av vilda örter, nypon, mörkröda bär och lakrits. Smaken är slank i kroppen men tät i aromerna, med stenig struktur och riktigt bra sjung i syrorna. (90) RS/PI, 250 kr.

2009 Domaine Taupenot-Merme Corton-Rognet har en stor, komplex doft där vi kan njuta av vilda örter, söta rökar och en fenomenal uppsättning röda nyanser som nypon, tranbär, vinbär och röda körsbär. Vilket härligt nyp i nosen! Och smaken besitter det där svårgripbara - och rätt sällsynta - som man kan kalla "nerv". Den är enormt frisk, klangfull och strukturerad med eleganta tanniner, lysande aromer, sjungande syror och en lång finsandig, mineralrökig och sandelträ-kryddig avslutning. Det här är ett rakt av fascinerande vin som vi ser fram emot att dricka snart, sedan och många år framöver. (94) Släpps 16/10, 788 kr.

2009 Domaine Taupenot-Merme Mazoyères-Chambertin är en helt annan varelse - precis som det ska vara när ursprunget talar. Frukten är dovare, djupare, mörkare, nästan cassis-tonad med stråk av björnbär och likörkörsbär. Jordtonerna är mörka, och eken bygger på med subtila drag av tjära, kola och en lite mer märkbar rostning. I munnen en bredaxlad körsbärsfrukt, fortfarande knuten med en sagolikt frisk, ja rent sjungande syra, och en uppsjö av goda tanniner att suga på. Här finns rejält med längd som berättar om potentialen. Alldeles för ungt att dricka nu, men oerhört lovande. (95+) Släpps 16/10, 1050 kr.

2009 Domaine Taupenot-Merme Charmes-Chambertin är också mycket komplext och lovande med mer rödfrukt, parfym, kalksten och örter i nyanserna, jämfört med Mazoyères. Smaken är tät och viskös, behagfullt balanserad och härligt silkig, men lite kantig i slutet om man ska vara kritisk. Ganska tillgängligt för konsumtion redan nu, och med massor av potential. Detta verkar - trots att det är ett underbart vin - vara det relativt sett svagaste kortet i grand-cru-trion. (92-93) RS/PI, 981 kr.

2007 Domaine Taupenot-Merme Gevrey-Chambertin uppvisar en sympatisk början till utveckling med lite skogsgolv och stalltoner. Här finner vi frisk örtflora över en rödfrukt som börjar få lätt ankomna drag, och så en söt rökighet som enbart är charmig. Smaken är god, slank, rödfruktig och uppenbart stenig med en bara aningen skarp/vass kombo av syror och alkohol i slutet. Solklart överpresterande byvin, borde vara pur glädje att dricka nu till anka, gås och dess like. Ännu hellre, lagra några år. (89-90) RS/PI, 363 kr.

2007 Domaine Taupenot-Merme Charmes-Chambertin är komplext och torvrökigt med jodsalta toner, te, eneträ och en fin pinosity av lätt kokta/ankomna jordgubbar. I munnen ett harmoniskt, friskt och slankt vin med angenäm mittsmak och samma slags avslutning som föregående. I nuläget ser vi egentligen ingen anledning att satsa på det dyrare vinet, men med tiden lär det nog dra ifrån. I mellanfas, måste lagras för att försvara sitt pris. (90-91+) RS/PI, 919 kr.

2005 Domaine Taupenot-Merme Saint-Romain har varmårs-präglad doft med plumpare toner av körsbär och plommon - katrinplommon och korinter om man ska vara elak. Syrorna känns trötta i jämförelse med kavalkaden vi nyss testat, medan tanninerna tar för sig ordentligt och blir både rustika och kantiga. Det enda vin i showen där man kunde tänka sig ordet osnyggt. (86-87) RS/PI, 250 kr.

Javisst, härliga viner på det stora hela - och nu vet vi vad vi ska gå efter.

ps. Vi snappade upp ett insider-rykte om att SB överväger att lägga ner sina vinkällarbutiker. Under alla förhållanden håller man på att se över hur man ska hantera det "exklusiva sortimentet" i framtiden. Kan man över huvud taget upprätthålla ett monopol utan spetsbutiker?
Är det rentav bättre och mer rättvist att släppa de här vinerna enbart via internetbeställning? Och när man ändå håller på och tänker nytt, varför inte lite diskret upphäva monopolet och låta importörerna sälja direkt till de kunder som är intresserade av den här typen av viner? Vad tycker ni?

pps. Att sippa på medan dessa rader plitas ihop? 2009 Pojer e Sandri Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti IGT gör inte bort sig, inte ens med god bourgogne i minnet. Dansant och elegant med klockren ljus pinot-aromatik. Fyller ut och blir mer visköst efter en timma i luften.

2009 Domaine Jean Foillard Morgon "Côte du Py"

I våras körde Vinosapien en blindprovningskväll med Munskänkarnas stockholmssektion som var så djävulskt uträknad att tre av de vita vinerna kom från Prager och tre av de röda var nollnior från Beaujolais. Det var kul att höra hur gissningarna for till alla möjliga platser, och det var nog flera som gick därifrån med en ny syn på Bourgognes "kusin från landet". En vanligtvis gamay-skeptisk provare utbrast att Foillards Morgon Côte du Py var hans första goda beaujolais någonsin. Själva tyckte vi att det var rätt jämnt skägg mellan Yvon Métras' Moulin-à-Vent, och Jean Foillards och Marcel Lapierres Morgon-viner. Fast det var nog ändå Lapierre som tog hem kvällen, och då mest på grund av att vi hade nöjet att avsluta resten av en magnumbutelj Cuvée MMIX tillsammans med provningsledaren.

2009 Domaine Jean Foillard Morgon "Côte du Py" är en aning reduktivt när det vänder i karaffen, och fem minuter senare doftar det ren granit. I glaset snackar vi däremot ren förförelse! Vi kan nästan se framför oss de våta stenarna, det råa köttet, de sötaste hallonen, de rödaste körsbären och vinbären. Med muskotkrydda, bark, apelsinskal och ett par violer på toppen så har vi bilden hyfsat klar av en av det här årets allra bästa unga dofter.

Än bättre blir det i munnen... mmm, de koncentrerat sötmogna fruktslingorna får omedelbart håret att resa sig på huvudet, samtidigt som munkänslan är krämig, silkig och sexig på ett sätt man annars i stort sett bara träffar på i bourgogne grand cru (okej, vissa châteauneuf har också den egenskapen). Men nu är det alltså beaujolais vi talar om här. Och det är bara så gott! Årgång 2009, Morgons guldsluttning och Lapierre-lärjungen Foillard flyttar om perspektiven fullständigt. Och tänk hur det kan bli med fem års lagring. Hörni, det här vill ni helst inte missa...

WineTrade via PI, 239 kr. Pétillant/Skål, 200 dkk. Trésors des Vignes, €18/€42 (mg).

ps. Kvalificerad läsning om Beaujolais nollnior finner man hos den briljante skribenten Keith Levenberg. Vinosapiens besök hos Jean Foillard kan man läsa om här. Mer om nollniorna i den här tråden hos WineBerserkers.

pps. Förresten, kolla in Restaurang Gotlands vinlista där Foillards kusin från landet umgås i fint sällskap.

4 x Speri Amarone Monte Sant'Urbano

I slutet av förra året spådde Billigt Vin-Ingvar en rehabilitering av amaronens status i bloggosfären under 2011. Det kändes som en pricksäker iakttagelse, men hittills får man nog säga att det gått ganska trögt, förutom för JC:s Vintankar som har amarone bland sina absoluta favoritviner. Själva skrev vi en post om Thomas Ilkjaers ypperliga amaronebok på årets första dag, men någon större förändring av vår konsumtion kan vi inte rapportera. Ett par småtrevliga Le Ragose i januari och maj, det är allt.

Här ser man hur mycket vinbloggarnas och den breda allmänhetens smak skiljer sig åt. Amarone är så starkt rotat i folkdjupet att det räcker med att ordet förekommer i en annons ("från amaroneproducenten", "mini-amarone" etc...) för att försäljningen ska tredubblas, jämfört med om A-ordet inte funnits med. Av all amarone som dricks ute i stugorna finns lejonparten bland de tre-fyra billigaste, vilket är väldigt synd eftersom bra amarone kommer från förstklassig, högt belägen vinmark och görs på hantverksmässigt vis - som hos Fratelli Speri.

Speri hör hemma bland de traditionella, rentav konservativa egendomarna. Deras 50 hektar vingårdar är på gammeldags vis uppbundna som pergola med det underbara argumentet "hos oss är vi pergolisti". Juvelen i kronan är den högt belägna vingården Monte Sant'Urbano i Fumane. Den omfattar 19 hektar med kalkrika lerjordar av vulkaniskt ursprung. Druvorna är till 70% corvina, plus 25% rondinella och resten corvinone. Man har ett eget torkhus vid vingården där druvorna får torka i 100-120 dagar, och amaronen uppfostras under två år i franska tonneaux om 500 liter och ett år i medelstora botti av slavonsk ek - här finner man inga kafferostade barriques.

2007 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant Urbano har en extremt tätvävd och rik doft av mörka surkörsbär, körsbärskärnor, bittermandel, ceder, lakrits, plommon och alkohol. Smaken är en enda stor, mjuk, mullig björnkram som omfattar allt - balanserade syror åt det lägre hållet, chokladiga tanniner och 15% alkohol - med sin storskaliga sammetsfrukt, som dock fortfarande är något "rå" i aromerna. Årgången kommer - liksom i andra distrikt på samma breddgrader - utrustad med tidig drickbarhet, lent viskös munkänsla och medhårstanniner av klass. En fruktbomb, harmonisk redan nu, med fem år kvar till toppen. (90-91)

2006 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano har en smalare doft, återhållsamt fruktig, med rosenblommiga övertoner samt drag av bittermandel, eneträ, salt bastu, ljus kola, och lakrits. I munnen är vinet riktigt intensivt och tätt, men också rätt stramt i strukturen och upplevs därför som relativt slankt, inte minst i jämförelse med nollsjuan. Syran är högre, tanninerna fastare i greppet, sötman nästan obefintlig och det finns en örtbitterhet som spjärnar emot. Eftersmaken är lång, rikt örtig och perfekt balanserad (15,5%). Stor årgång fast på ett helt annat sätt än föregående - här tänker man omedelbart på långlagring och matsällskap, med bra potential för båda. (92+)

2000 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano är uppenbart resultatet av ett varmt och lyckat år med sina insmickrande söta toner av sylt och saft, sött lim, bittermandel, sötlakrits och örtlikör. Smaken är mjuk, viskös och ovanligt sötfruktig för att vara Speri, med låga syror och lena tanniner. Gott, harmoniskt och njutbart några år till - lite som en mogen upplaga av nollsjuan i smakbalansen. (91)

1995 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano kommer från en av våra favoritårgångar i Valpolicella och uttrycker Speris klassiska stil på ett fint sätt. Doften har en riktigt trevlig utveckling mot kryddlåda, läder, soja och nori-ark, med frukt åt katrinplommonhållet och kvartettens finaste örtflora. Sånt kommer först med åren! S fångar upp en funkig not av salt svett och utbrister i sann Gary-anda "there's some sweaty jock-strap action going on here". Smaken har också kvartettens skönaste drickbarhet - ja, det här är faktiskt både elegant och behagfullt balanserat tack vare tidens gång - samtidigt som den bevarar en viss kärnig struktur. I slutet finns salta mineraltoner, örter och finkorniga tanniner att suga på. Riktigt gott. (93)

Som synes gillar vi framförallt att dricka amarone när den är mogen (Speris 95:a och 97:a har vi själva lagrat med gott resultat) och procenten är inget man tänker på när tiden väl fått ha sin gång.
Speri är en av de där egendomarna som har en verkligt personlig stil och vinerna är sällan varken restsöta, russintonade eller överdrivet alkoholstarka. Som pinotpimplare par préference måste vi ändå tillstå att det går rätt trögt att dricka amarone, och vintypen kommer - liksom under de gångna decennierna - även fortsättningsvis att höra till undantagen hemma hos oss.

Sortimentsprovning hos Magnusson FineWine häromdagen. Vi var tvungna att lämna återbud pga vabbande. Importören erbjöd sig att buda hem sortimentsprovningen till oss. Stiligt gjort - vi tackade ja.

Nigab via BS, 386 kr.

ps. Årgångstabeller för amarone finner man här, här, och här. Det tycks råda en viss oenighet om hur pass bra 2007 är. Vad säger ni som provat fler nollsjuor?

pps. Efter omprovning och tid till eftertanke är det klasskillnad mellan 2007 och 2006. Den sistnämnda kommer av allt att döma bli strålande, lika bra som 95:an i sinom tid. Strukturen, syrorna, örtigheten och längden talar för det. Nollsjuan har inte samma framtidspotential.

Bodega Colomé - högst i världen

Vi fick en inbjudan att luncha på KB med Thibaut Delmotte (killen på bilden). Den sympatiske unge fransosen är regissör till världens högsta viner. "Högsta?" Ja, faktiskt. Vi snackar om Bodega Colomé i Salta-provinsen, långt upp i de argentinska Anderna. Trappan av vingårdar börjar med San Isidro på respektabla 1800 meters höjd, tar ett par rejäla kliv uppåt med Colomé (2200 möh) och El Arenal (2500 möh) för att till slut dunka dit världsrekordet med Altura Máxima på hela 3110 meter över havet!

Bodegan har gjort omfattande investeringar och nyplanteringar under 2000-talet. Sistnämnda vingård planterades så sent som 2007, så där befinner man sig fortfarande på experimentstadiet. När det gäller de andra tre ska vi få prova vingårdsspecifika buteljeringar som görs i en upplaga om tusentalet flaskor vardera. Tyvärr är de omöjliga att få tag på, utom för besökarna till egendomen och gästerna på den lilla restaurangen som finns där. För att komma dit måste man åka till Buenos Aires, ta inrikesflyget till Salta och sedan skumpa fem timmar grusväg över ett pass på 3500 meter. Alternativt hyra/köpa helikopter, om man är multimiljonär. Eller så måste flaskorna masa sig hit, vilket de i princip aldrig gör. Ja, det här ska sannerligen bli intressant.

Colomé handlar inte bara om nyplantering utan är också ett stycke argentinsk vinhistoria. Egendomen startades redan 1831 av den spanske kungens guvernör, och planterades med franska sticklingar av malbec. Den ursprungliga delen av egendomen omfattar åtta hektar vingårdar, där större delen av stockarna är mellan 60 och 150 år gamla och växer på egen rotstock. 2001 köptes Colomé av den schweiziske magnaten och konstsamlaren Donald Hess. Thibaut berättar om hur Hess på en semester i området halvt av en slump fick smaka ett vin från gården vid ett restaurangbesök. Krögaren ville inte ta betalt, eftersom han tyckte att vinet var närmast defekt, efterjäst och dant. Hess såg potentialen vad gäller frukt och tanninstruktur och gav sig fan på att köpa hela rasket, vilket skedde några år senare. Först en vingård i grannskapet, sedan hela egendomen. En annan anekdot berättar om hur Hess letade upp El Arenal - som var rena öknen när han kom dit första gången. Med en enkel pendel i en kedja runt halsen vankade han runt ett tag tills pendeln indikerade att det fanns vatten under marken. Hess: "jag köper". Markägaren sålde glatt sin ökenplätt för en billig peng, och skrockade åt den korkade gringon.

Det intressanta är hur pass olika malbecdruvan uttrycker sig på olika höjder. När man kommer riktigt högt upp i bergen är den ultravioletta strålningen så stark att druvorna utvecklar extra tjocka skal för att skydda sig. Alltså - ju högre upp, desto mer färg och tanniner. Solljuset är starkt, men temperaturen svalare, vilket innebär att druvorna skapar mer socker men tar längre tid på sig till fenolisk mognad. Alltså - högre alkohol på högre höjd, men också mer komplex aromatik och större struktur.

2009 Bodega Colomé Lote Especial Malbec "San Isidro" har en rysligt ren och fin nos med crème de cassis, söta mosade körsbär, hög fruktmognad och en "spansk" vaniljton som utlöser frågan om eken är av arten quercus alba. Det är den inte, för faten är franska - men vibbarna är spanska. I munnen ett harmoniskt, vänligt, välbalanserat vin (14%) utan störande sötma, och med lite mineralsälta i slutet. Riktigt gott, publikt, charmigt och inbjudande.

2009 Bodega Colomé Lote Especial Malbec "Colomé" är mer färgintensivt. Doften är inte alls lika fruktig, istället långt mer komplex med terroir-känsla av sten, köttsafter, örter och bark. Smaken är mer strukturerad vad gäller intensitet och tanniner, men syran hänger inte riktigt med och alkoholen (15,5%) tar över i smakbilden. Doften är bättre än smaken, i det här fallet.

2009 Bodega Colomé Lote Especial Malbec "El Arenal" är opakt blålila. Nosen är fantastisk: mörk frukt med fint definierade toner åt björnbärs/viol-hållet, samt stor komplexitet med drag av grillkol, tjära, rök, eneträ, lagerblad, köttsafter och peppar. Côte-Rôtie från ett varmare år, säger VM, och det är inte svårt att hålla med. Smaken är kassaskåpstät med friska syror, stora tanniner och osöt frukt som klär in alkoholen (15,5%) helt och hållet ända till slutet där man får en liten kick av alkohol-power. Den småsalta mineralkänslan är underbar, och sötman nästan obefintlig på klassiskt europeiskt vis. Det här är en stor upplevelse, och vi hade gärna suttit mycket längre med glaset. 2600 meter rockar!

Vi kunde inte låta bli att fråga Thibaut Delmotte var han utbildat sig. "In Burgundy" löd det betryggande svaret, varefter han berättade att han jobbat i Fronsac och Macau (Margaux) innan det bar av till Anderna 2005. En ytterst sympatisk kille som hade precis de åsikter man vill höra som eurocentriskt lagd vinälskare: biodynamiska odlingsmetoder, låång jäsning och maceration, inte för mycket ny eller hårdrostad ek, syrafräschören är avgörande, alkoholen ska balansera helheten, sötman ska hållas till ett minimum, elegans och drickbarhet är viktigare än kraft.

Vill man få ett hum om vad ståhejet handlar om, så kan man beställa 2008 Colomé Estate Malbec (149 kr, BS). Vi föredrog nollnian som inte är lika mörk, kryddig och opulent, istället mer rödfruktig, örtig och syradriven - fortfarande lite knuten. Prestigevinet 2008 Colomé Reserve Malbec från urgamla stockar håller hela 16%, väldigt maffigt och imponerande, men knepigt att matcha med mat, choklad är nog bäst (329 kr, BS). Thibaut föredrar själv den vanliga Estate-versionen. Slutligen vill vi dra en lans för egendomens enklaste röda 2009 Amalaya de Colomé. Det vinet hade en fruktig, saftig, gräsig doft. Smaken var frisk, saftig och omedelbar med låg sötma och nästan omärkbar ek (20% fat, nya till tioåriga, resten tank). Gott och lätt som en plätt att dricka. (95 kr, BS).

Cheers, Thibaut!

ps. Mer att läsa här, här, här, här och här.

Munskänkarna provar septembernyheter

Ikväll drog höstsäsongen igång med tretton nysläppta viner varav två vita och tre sjuttontaggare från Bordeaux. Sköna parbildningar som vanligt. Berätta gärna vad ni tyckte, ni som var med!

2010 Marco Porello Roero Arneis

1993 R. López de Heredia Viña Tondonia Reserva Blanco

Två motsatser: purungt vs. moget vitt. Porellos version av arneis är föredömlig på ett enkelt sätt. Aromspelet opretentiöst och naturligt med päron, blommor och kryddor. Smaken ung, lätt aromatisk och fint balanserad med bestämda skaltoner i slutet. I andra glaset har vi själva antitesen - ett bärnstensgult vin med fenomenalt komplex och intresseväckande doft. Nötter, mandel, nougat, choklad, ananasspad, gula äpplen, sherry och oljiga mognadstoner. Smaken är inte fullt lika givande som doften, men inte långt ifrån. Det som saknas i vår mun är en lite piggare syra. Det känns som att vinet inte riktigt kommer loss trots att vi gett det en kort karaffering innan serveringen. Hur som helst ett högintressant meditationssällskap att avnjuta över flera dagar för maximal utdelning.

2009 Craggy Range Gimblett Gravels Te Kahu

2004 Springfield Estate Work of Time

Bordeauxblandningar från Nya Zeeland och Sydafrika är inte vår påse, men vi ger dem en chans. Merlotdominerade Te Kahu är renfruktig och tilltalande med friska plommontoner och inarbetad ek. Ett gott vin helt klart, men samtidigt alltför välkammat och strömlinjeformat för att hålla kvar intresset i längden. Work of Time bär sitt ursprung som en skylt runt halsen. Här vankas en mognande doft av rök, grön paprika, gräs, korinter och katrinplommon - just den där kombinationen av varmt och grönt som är så oskön i sydafrikanska viner. Smaken är bättre än doften, väl sammansatt av Fader Tid som nog ändå fått jobba över ett par år för länge eftersom det saknas stuns och fräschör.

2009 Château La Reyne L’Excellence Cahors

2008 Altos Las Hormigas Reserve Mendoza Malbec

Cahorsen är tät som en blålila vägg - till och med tårarna är lila. Mmm, här har vi en riktigt läcker näsa med massor av mosade blåbär och björnbär över diskreta fattoner av tobak, lakrits och vanilj. I munnen är det en vänlig jätte som kliver in med sagolikt mogen och frisk frukt, infattade syror och harmoniska tanniner med lite snörp i slutet. Vinet har, sin täthet till trots, en svalkande balans och drickbarhet (13,5%). Gott som tusan redan nu, och med uppenbar potential för ett tioårigt källaräventyr. Argentinaren är inte alls lika tilltalande eftersom frukten inte tillåts uttrycka sig fritt. Ek-censuren slår till hårt och skoningslöst med grillkol, hårdrost, choklad och annat blurr man gärna kan vara utan. Nej tack, bättre kan de i Mendoza.

2006 Ciacci Piccolomini d’Aragona Brunello di Montalcino

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Ciaccis standardbrunello kommer med en friskt grön doft som egentligen är rätt märklig och drar ner jämförelser med nyplockade maskrosor. Det florala är ju trevligt, om än av lite oväntat slag, medan grönheten snarare berättar om under-optimal fruktmognad än om macchian som växer kring vingårdarna. Smaken är vänlig och behaglig men lite väl menlös när det kommer till struktur och tanniner. Inget som håller för lagring, men ett hyggligt restaurangvin kanske man kan säga att det är. Motsatsen gäller när vi kommer till nästa glas. Som krögare gör man klokt i att undvika Radici Riserva av flera skäl. Dels är det uppenbar variation mellan kvällens flaskor (och förra året hade vi tre korkdefekter på åtta flaskor 04). Dels är aromerna av det traditionellt tjuriga slaget med mycket jord, svamp, sten, örter, gamla botti och annat mög som skrämmer vanliga restauranggäster (okej då, snygga bär, kryddlåda och pomeranser hittade vi också). Dels är syra/tanninstrukturen av ett slag som kräver tillvänjning och/eller pockar på längre lagring. Summa summarum: precis ett sånt vin som vi gillar! Nollfemman kräver inte lika lång tid på rygg som nollfyran, utan funkar faktiskt bra att dricka nu i rätt sammanhang.

2009 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape

2009 Domaine du Grand Tinel Alexis Establet Châteauneuf-du-Pape

En högintressant jämförelse som visar varför Le Vieux Donjon är något alldeles särskilt. Doften är helt primär. Ungbärig med alla tecken på toppklassfrukt - rentav gräddig med niveakräm på toppen - samt en terroirkänsla av våta stenar och örter som kommer när man ger vinet tid i glaset. I munnen är spel mot öppet mål för den ljuvligt friska frukten i oupplösligt radarpar med den förstklassiga tanninstrukturen. Slutet är sagolikt rent, utan markerad kryddighet och helt utan eldighet. Som vi skrivit tidigare: det här vinet vill man ha i källaren. Kvällens överraskning var hur pass spelbart det faktiskt är redan nu.
I jämförelse har Alexis Establet en betydligt varmare och mer utvecklad karaktär av plommon, hallonsylt, kryddlåda och pinje. Smaken är riktigt god, men tippar tyvärr över åt det kryddiga och eldiga hållet. Vieux Donjon klassar ut konkurrenten i grenarna potential (betydligt längre framtid), balans (drygt 14 vs. 15,5% alkohol), och absolut kvalitet (skiljer minst tre usa-poäng idag och mer på sikt).

2008 Château Beychevelle Saint-Julien

2008 Château La Gaffelière Saint-Emilion Grand Cru Classé

2008 Le Clarence de Haut-Brion Pessac-Léognan

Att avsluta kvällen med en trio ung bordeaux gör inte ont någonstans. Skulle vara i tandköttet då, för här saknas inte tanniner, och i två fall av tre är de inte av det silkigare slaget. Beychevelle har en stor doft med gott fjäsk av kafferost, kola och choklad. De svarta vinbären toppas med en kula vaniljglass. Ett väldigt rättframt och publikt sniff med semester-biljett till Sydafrika. I munnen är det ingen tvekan om att den svarta vinbärsfrukten står pall för kosmetikan och att det finns rejält med kärniga tanniner som behöver fem år i källaren för att lära sig att uppföra sig ordentligt. Gott och lovande!

Gaffelière är nästan helt knuten på nosen och ger mest ifrån sig ny ek utan mer märkbar rostning - lite blommig och vaniljtonad, ni vet. I munnen handlar det om mörk mogen merlotfrukt åt blåbärs/björnbärs-hållet med bläckiga och syltiga drag. Tanninerna är rätt kärniga och bråkiga, alkoholen lite väl markerad. Svårbedömt idag och minst kul i trion.

Riktigt skoj blir det först i det sista glaset. Rostningen är mycket mer subtilt genomförd än i ettan, med olika nyanser av ceder, blyerts, ljust kaffe, sandelträ och andra ädla kryddor. Balanserat och diskret, inget som hoppar upp och anfaller snoken. I munnen är Clarence inget annat än underbart, med en ljuvligt sammansatt bordeauxfrukt och sandelkryddiga silkestanniner direkt från det dyraste hörnet i herrekiperingen. Mmm, det här går rakt till lustcentrum och framkallar lösaktiga impulser att shoppa och poppa snarast möjligt.

2006 Selvapiana Chianti Rúfina Vigneto Bucerchiale Riserva

Tänk er att ni hittat ett kantarellställe precis bredvid en stig där det passerar folk mest hela tiden. En vecka senare kommer ni tillbaks, och det finns fortfarande kantareller kvar. Obegripligt, eller hur? Varför är det ingen som plockar? Precis så är det med det här vinet. Låt oss ägna en stund åt att hylla en av Toscanas äkta pärlor.

Det har gått arton månader sedan vi drack och presenterade Vigneto Bucerchiale. Det träffade mitt i prick på våra preferenser men var fortfarande lite ungdomligt knutet då, som vi minns det. Den här gången dubbeldekanterar vi några timmar i förväg, och avslutar med en halvtimme i karaffen. Det ska bli spännande att se vad som har hänt sen sist.

2006 Selvapiana Chianti Rúfina Vigneto Bucerchiale Riserva är vackert brunrött och transparent. Vid omhållningen fick vi mest örter, te och jord i karaffen, men i glaset är det andra bullar. Jäklar, vilken snygg doft: fabulöst läckra toner av balsamico och sötmogen klarröd frukt i krysset mellan röda körsbär och hallon. Bland toppskotten hittar vi den ärke-italienska bittermandeln och i fonden lurar de mörkare terroir-stråken av jord, svart te, salvia och lakritsrot.

Smaken gör sammetsmjuk entré, och attacken kommer med en sekunds fördröjning. Mittsmaken är tajt och fokuserad med ett perfekt grepp tack vare förstklassiga syror, söta fruktaromer och komplexa tanniner. I den långa efterklangen byggs smakintrycken på med kryddor, örter, te och lättsaltade mineraler. Inledningsvis noterar vi en antydan till alkoholvärme (14,5% enligt etiketten) men det är absolut inget som stör i längden.

Det är spännande att se hur det här vinet lever och utvecklas med luft. De arton månaderna på rygg har gett vinet en större kropp och en mer påtaglig fruktsötma, och efter ytterligare några timmar har frukten blivit så stor och mjuk att den helt klär in såväl syror som tanniner och alkohol. Nu är vinet bara silkigt, behagfullt och oerhört drickbart på egen hand. Bucerchiale är ett uttryck för sangiovesedruvan när den är som allra vackrast, en definition av elegant och traditionell chianti i klass med Montevertine.


Moestue via BS, 240 kr. Ja, märkligt nog finns nollsexan kvar.
Otto Suenson, 189 dkk/199 sek. Här är det nollsjuan man säljer.

Tokrea hos Vinik

På sedvanligt rekordkort varsel bjöd Vinik in till provning i det fria i eftermiddags. Förutom att ha skoj och träffa folk handlade det om att sätta sprätt på några pallar franskt ekovin som han lagt vantarna på efter konkurrenten Vin Biologics konkurs ganska nyligen. Nik hade plockat russinen ur kakan och satt lägsta möjliga prislappar på hela klabbet. Inga stora viner förstås, men personliga, högst drickbara och intressanta på olika sätt. Länkarna går till våra noteringar i CellarTracker.

2007 Céline et Laurent Tripoz Mâcon-Vinzelles Les Morandes (70 kr)

2008 Domaine de Veilloux Cheverny Blanc (80 kr)

2007 Château Ferran Entre-Deux-Mers Blanc (90 kr)

2004 Domaine de Veilloux Argilo Cheverny Blanc (100 kr)

2008 Bernard Vallette Beaujolais Lachassagne (60 kr)

2008 Domaine de Veilloux Cheverny Rouge (80 kr)

2004 Clos Chante l'Alouette Saint-Émilion (50 kr)



2006 Chemins de Bassac Camille Léonie VdP Côtes-de-Thongue (70 kr)

2004 Domaine Joliette Cuvée Montpins Côtes-du-Roussillon (70 kr)

2007 Domaine Costeplane Pioch de l'Oule VdP d'Oc (80 kr)

(2008) Domaine Costeplane Sélection Grenache VdT (90 kr)

2008 Château Bousquette L'Absolu Saint-Chinian (100 kr)

2005 Domaine de Barbazan Madiran Vieilles Vignes (100 kr)

Priserna är inklusive moms via privatimport. Antalet tillgängliga flaskor skiftar mellan 40 och 200. S var med och smakade, vi högg faktiskt på det mesta. Happy shopping!