lördag, september 03, 2011
2003 Drogone d'Altavilla Riserva
Cantine Madonna delle Grazie tog oss med storm under månaden som gick. Ju mer aglianico vi dricker, desto tydligare framstår det att druvsorten måste räknas in bland världens absoluta storheter. Såväl tanninstruktur som aromatik har faktiskt en del gemensamt med robustare bordeaux, och madonnans 2007 Liscone klarade att ta ett jämbördigt nappatag med 2008 Château de Fieuzal. Åtminstone på vårt bord, och den kvällen.
Drogone d'Altavilla är en selektion ur vingården Liscone, en särskild parcell som planterades 1964 (ett alldeles utmärkt år för plantering rent generellt sett ;-) Musten jäste i öppna tankar av rostfritt, och skalhatten bearbetades med energisk nedpressning varje dag. Vinet fick sin uppfostran under två år i medelstora fat av fransk ek.
2003 Cantine Madonna delle Grazie "Drogone d'Altavilla" Aglianico del Vulture Riserva har ett varmt rödbrunt utseende, på samma gång tätt och transparent. Doften är fint utvecklad med de lätt volatila drag som är så typiska för årgången över hela Europa. Lite lim, lite lösningsmedel, lite salubrin. Frukten drar åt det tillredda hållet snarare än det färska, på ett väldigt vackert sätt som associerar till salig farmors kok av saft och sylt, med lite grädde i skålen till barnen. Fräschören hittar vi istället i örtbuketten, som är fenomenalt rik och frodig med framträdande mynta, eucalyptus, pinje och tall. Mognads-toner av nougat gör inte det hela sämre, och efter en stund har de inledande, lättflyktiga dragen vädrats ut.
I munnen möts vi av ett rejält kraftpaket som tack vare utvecklingen på något märkvärdigt vis också lyckas vara både slankt, transparent och elegant. Alla parametrar är på plats och de jobbar som de ska. Friska syror - check. Fenomenala tanniner - check. Stunsig struktur - check. Spänst och kraft i finishen - check. Rejäl längd på eftersmaken - check.
Men det som gör Drogone till något alldeles exceptionellt skulle vi säga är örtfloran - ett helt litet berg av oregano förutom de redan nämnda - som kommer igen i munnen och ger vinet en enastående fräschör, intensitet och persistens. Tillsammans med druvtypisk piptobak, lite choklad från faten och en uppenbart jordig mineralitet får vi en terroirkänsla som verkligen griper tag i smaklökarna och ruskar om ordentligt. Det här blir bara bättre med luft och det sista glaset är förstås det allra bästa. Missa på egen risk!
Satt som en smäck till rostbiff med potatisgratäng. Senare på kvällen lika bra till "Io Sono Amore" (mera mat i den) och en bit comté.
Vinik, 325 kr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hej,
Lite intressant att du hyllar salubrin som en positiv karaktär! Det är ju ett tydligt tecken på defekt. Hur tänkte du egentligen??
Micke
Lätt volatila drag finns i många goda viner. Om salubrin finns med som en liten nyans i en för övrigt fin bukett kan man väl knappast anklaga vinet för att vara defekt? Vi pratade förstås om de här dragen när vi provade och ingen av oss hade några problem med dem. Dessutom försvann ju det volatila i doften inom kort, och smaken bekräftade att allt stod rätt till med vinet.
Det är intressant med 2003 att man kan följa de här mer eller mindre volatila dragen från Portugal via Spanien, Languedoc, Rhône, Châteauneuf-du-Pape, Bandol och vidare österut genom Italien. En årgångstypisk karaktär, helt enkelt.
I just det här fallet måste man säga att druvorna klarat värmen alldeles utmärkt.
Jag är ledsen, men det finns inte en enda riktigt kunnig vinperson på denna jord som försvarar salubrin (=etylacetat) som korrekt doft. Det är per alla defintioner en defekt.
Jag det inte vem som har lyckats lura er att går på att det är en karaktär att godkänna, INGEN som KAN vin skulle godkänna detta. Och jag hoppas vig GUD att ingen på era betygskurser på Munskänkarna har lyckats lura på er denna fullkomliga villfarelse.
Att ens hävda att salurbin är en godkänd karaktär tyder på ganska låg kunskap om vinets kemi och verkliga egenskaper.
John, Munskänk och kemist
Hej John, var inte ledsen, det är så tråkigt. Det stämmer att vi har en ganska låg kunskap om vinets kemi, men kan istället glädjas åt en massiv empirisk kunskap om vinets verkliga egenskaper ;-)
Vi påstod inte att salubrin/etylacetat är en korrekt doft. Vi påstod att inslaget var så subtilt och underordnat att det inte störde upplevelsen av ett i övrigt stort vin. Det är möjligt, ja rent av troligt, att du kommit till en annan slutsats från din utsiktspunkt.
Förresten, hur kommer det sig att Skift-tangenten används så flitigt efter 02:40?
Hej där,
I grund och botten håller jag nog med om att salubrin inte bör finnas i ett vin, men det är väl med det som med finkel, en liten viskning av den kan emellanåt ge en viss krydda åt vinet.
Jag finner emellanåt denna ton i viner från varma regioner (en del fylliga, fruktmättade viner från Kalifornien, exempelvis zinfandelvinerna från Turley och vinerna från Saxum), eller i varmare årgångar.
Det handlar då alltid om viner gjorda av ordentligt mogna druvor, där skalen har börjat utsättas för lätt torkning och viss oxidation, i vilka alkoholhalten är hög.
Hur var alkoholen i det här vinet?
Närmare 15 procent?
Michel
En korrigering, finkel i sprit alltså.
Mycket intressant debatt (för visst måste väl någon segra?) ni har här. Skulle ni inte kunna maila vinmakaren eller makerskan och höra vad dom tycker i ämnet salubrin etc.
Etylacetat finns i alla viner. I de flesta av dem känns detta inte på doften. I andra viner kan en lätt ton anas tidigt vid doftandet. Denna ton försvinner ofta, sannolikt för att etylacetat är ganska flyktigt. Att som munskänken ovan kategoriskt hävda att detta _alltid_ är en defekt är i mitt tycke en missuppfattning.
I ett fåtal viner finns en kvardröjande, kraftfull ton av etylacetat, t ex i Chateau Musar. Detta vin är i mitt tycke defekt, men fortsätter ju trots det att säljas för absurda 269 kr på systemet. Så uppenbarligen finns det personer som inte ens tycker att denna orgie i etylacetat utgör en defekt (med viss reservation för att jag undvikit Musar det senaste decenniet).
Åke
Michel - alkohol utgjorde enligt etiketten 14,5 procent av innehållet i flaskan, men vi upplevde ingen eldighet. Jo, kanske var det salubrinet som satte själva pricken över i ;-) (och förresten, som en parentes, har man ju smakat långt mer volatila viner från bordeaux 2003 och än mer: châteauneuf 2003).
Erik - vi kan ju mejla till Serge Hochar och höra vad han tycker ;-) Nej men allvarligt, hinner vi så ska vi mejla och höra med Madonnan.
Ja, visst är det intressant med defekter - brett, för att ta ett annat exempel - och du lär nog inte få se någon vinnare i de diskussionerna. Åsikter går isär och man får olika svar beroende på vem man pratar med. Hur en kemist kan ser på saken har vi ju fått ett exempel på. Frågar man vinbönderna så gjorde de nog sitt bästa under svåra omständigheter och årgången har gett vinerna en viss karaktär. Vilken som sagt är ett större problem i de flesta andra nolltreor vi testat.
Skicka en kommentar