Tasting chez Vinosapien

Att göra saker för första gången är en skön känsla. Vi har aldrig provat vin med panoramavy över en fjärd i den blekingska skärgården - eller för den delen anlänt med eldriven flakmoppe till provningen! Som den trebetygare han är kliver vår värd vant in i rollen som provningsledare. Vi ombes att dra fokus på följande saker: Gillar vi vinet eller inte? Varför? Är vinet framställt med betoning på frukt, terroir eller vinifikation? Slutligen gissar vi druva och ursprung. Att ta in havsutsikten samtidigt som vinets doft ger höjd åt hela upplevelsen. Vyn här ovanför fångade vi i Uttorps naturreservat på Sturkö.

Det första glaset bjuder på en gulvit färg och en karaktärsfull, druvdriven doft med inslag av nässlor, lavendel och vinbärs- eller krusbärsblad åt kattpisshållet. Smaken kommer som en total överraskning med uppseendeväckande låg syra, len vaxartad munskänsla och viss tyngd. Doften är klart bättre än smaken. Det finns likheter med sauvignon blanc eller muscat, men ingen tycks ändå passa särskilt bra. Vi gissar på sauvignon blanc i den fasta förvissningen om att det är fel. Var man eventuellt skulle göra sån här sb är nämligen en olöslig gåta...

Svaret är: i Tjeckoslovakien - och druvan heter Irsai Oliver. Doftar man en gång till kan man hitta ett parfymerat inslag av Muscat de Beaumes de Venise. Ja, muscat är nog den närmaste mer kända druvsläktingen. Intressant och lärorikt att smaka ett tjeckiskt vin för första gången! Priset 185 korunas gör ungefär 75 kronor.



2005 Kovacs Morava Irsai Oliver Kabinet (Vinařství Kovacs s.r.o, Novosedly, Česká republika)

Nästa vin har en fylligare gul färg, och känns dessutom omedelbart bekant. Det är en spännande doft med inslag av fatoxidation, florjäst, flyktighet och lösningsmedel som påminner en del om grappa. Det finns också svaga noter av rök, myrr och allmän komplexitet från en trevlig samvaro med jästresterna. Smaken är gul- eller rödäpplig, som cox pomona med jästa inslag. Frukt och syra är i perfekt balans. Det finns en fetma i munkänslan och en lite nötig sherryton. Det är ingen tvekan om att vinet härstammar från Jura - nej, det går nog inte att hitta en enda källare i området som inte är mer eller mindre befolkad av florjästsvampar. Vinifikationen gör hela stilen, som kan tyckas kontroversiell - en vintyp att hata eller älska. Smakfrågan splittrar även FV rakt av. Vi gissar på druvan savagnin...

... men det visar sig faktiskt vara en chardonnay med 13,5% alkohol. Ja, vi har till och med provat en tidigare årgång av detta vin, på plats i Arbois 2004. Vinmakaren är den duktige Stéphane Tissot, ännu en övertygande biodynamiker. Systervinet Les Graviers släpptes 1 augusti i tillfälliga sortimentet. Pris €15 i Jura, 222 kr på SB. Bör prövas av alla som gillar Jura-stilen.


2005 La Mailloche Arbois Chardonnay (Stéphane Tissot, Arbois, Jura)

Om det förra vinet var något av en vattendelare är alla överens om att glas tre är fantastiskt gott. Färgen är rikast av de tre och ger intryck av lite ålder. Doften är läcker och mycket komplex: honung, mandelmassa, inlagda päron, sur lie-karaktär, ljus choklad, nötter, och flintrök/mineraler. Ett terroirvin! Syrorna är riktigt bra, frukten är rik och intensiv i en helt torr smak. Vi plockar upp en not av emsersalt och bitterhet av grapeskal längs med vägen. Detta är munvattnande, detta är grymt bra. Ädla mognadstoner mynnar ut i en lång, nougatliknande eftersmak, typ Noblesse apelsin/nougat. Alla tror att vinet kommer från Alsace, men åsikterna fördelar sig mellan riesling och pinot gris...

Vi är helt fel ute. Detta är nämligen mogen chenin blanc från Vouvray. Inköpt på plats för €11 är det inget annat än ett hejdundrande fynd. Omöjligt att finna några som helst invändningar mot detta vin...


2000 Domaine de la Taille aux Loups Clos de Venise Vouvray Sec (Jacky Blot, Montlouis-sur-Loire)

Dags för ett rött vin. Närmare bestämt ett blårött. Färgen är tät som en vägg och doften bjuder också på en tät, rå, blå frukt.
Den känns primär, druvdriven och endimensionell någonstans i krysset mellan svarta vinbär och mörka körsbär. Den ungfruktiga karaktären förstärks av en gnutta malolaktisk smörkola. Vi anar också grönt stjälkiga drag. Senare, efterhand som vinet närmar sig rumstemperatur får vi svaga, lättflyktiga inslag av balsamvinäger och djungelolja. Innan dess har vi dock bestämt oss för vilken druva det är. Vi smakar på det svala vinet och får en ung, rättfram, ärlig, tät och ren frukt. Tanninerna fullständigt tapetserar hela munnen. Gaaah! De små rackarna är också lite gröna i karaktären. Det känns som ett helt ok rödtjut som just nu är fullständigt ämnat för mat. Cabernet Franc från Loire, absolut!

Nehej, inte alls, detta är faktiskt nebbiolo. Ja, inte ens cab franc är väl mäktig att åstadkomma såna här tanniner. Vi saknar de elegantare, mer komplexa aspekterna av nebbiolo och faller inte för det här. Förmodligen kan tiden åstadkomma ett och annat med detta ännu purunga vin. Superambitiösa Andrea Sottimano använder stockar i tonåren från Vigneto Basarin för att framställa denna nedklassade barbaresco. Importeras av danska Atomwine. Man beskriver vinet som skolboksnebbiolo. Ajdå , vi missade tydligen några lektioner...


2006 Sottimano Langhe Nebbiolo (Andrea Sottimano, Neive, Barbaresco, Piemonte)

Nästa glas bjuder på ett slags motsats. Den mörka färgen drar åt rödbrunt. Doften är mogen, utåtriktad och komplex. Här finns lädertonad fatmognad, balsamvinägerlika oxidationstoner, animaliska drag, stall och en lite funkig känsla av härsknande kött. Vi hittar ingen särskild druvtypisk fruktighet, förutom lite björnbär senare på kvällen. Farinsocker minglar i det tomma glaset. Som helhet finns det mycket att sniffa efter här, med god behållning. Smaken är likaså givande, rätt så spännande och mjukt tanninrik. Här finns en varm karaktär med viss känsla av kokt fruktsötma, sötlakrits, tobak och brända toner. Det är trevligt och behagligt att dricka, men det finns också en lite ofräsch unknad som man kan vara mer eller mindre känslig för.
Vi får ett intryck av att vinet passerat sitt bästföredatum, och det uppskattas inte av alla. Så här kan spanska viner dofta, så vi klämmer till med något moget av tempranillo från ribera del duero.

Näpp, det visar sig vara 50/50 syrah/cabernet sauvignon från biodynamiska Domaine Richaume som vi besökte nu i juni! 2005 Cuvée Columelle hade karaktär av nya ekfat och internationell fruktighet och borde inte utvecklas så snabbt på fyra år. Nollettan fick kanske en värmekyss längs med vägen...


2001 Domaine Richeaume Cuvée Columelle Côtes de Provence (Richeaume, Puyloubier, Montagne Sainte Victoire)

Det har blivit vår tur att sitta inne med fakta. Vinet är ljusgult i glaset. Doften ger jasminblommighet, vit druvig frukt av persika, sötmandel och en aning rökig/kryddig mineralitet. Smaken har bra intensitet med viss fetma och mineralisk beska. Syran framstår riktigt bra och föranleder gissningar om svalare klimat. Karaktären är en aning parfymerad och bara en gnutta oljig. Den svagt parfymiga känslan leder diskussionen vidare till viognier och muscat. Eftersom Gauby är specialist på carignan trodde vi själva att vinet innhåller carignan blanc, men mixen visar sig vid närmare efterforskningar vara 50% muscat, 20% macabeu och 30% chardonnay. Den dominerande druvan prickas snyggt av våra värdar. Ingen av oss faller helt för vinet, men vi ett par dagar senare kommer rapporten: "Den vita Gauby ska härmed få upprättelse. Sippade i oss resterande halvflaska på torsdagskvällen till en linssallad och grillade kycklingbröst. Stod upp riktigt bra: mer energi, lite kryddigt, bättre frukt och renare mineraler. Och Muscaten ligger och lurar hela tiden;-)"


2006 Domaine Gauby Les Calcinaires Vin de Pays de Côtes Catalanes (Gérard Gauby, La Muntada, Calce, Roussillon)

Om det fanns några tveksamheter kring föregående vin faller vi gemensamt pladask för nästa glas. Vinet är karafferat en timma i förväg och temperaturen säkrad med kylväska. Under karafferingen bjöds en tydlig bondgårdston (mourvèdre) som är helt borta när det är dags att prova. Doften ger fina mörka bär, tobak, sötlakrits och vår kära carignandruva i form av salmiak och knallpulver. Smaken har mycket välavvägd balans och harmoni, silkeslen textur och perfekt syra. Ingen fatkaraktär tynger smakens läskande lätthet och drickvänliga finess. Frukten fräser fint i munnen och upphör endast motvilligt, med salmiak i avslutningen. Vår värd prickar snyggt in vinets identitet, önskar sig omedelbart en hel låda och ja - vi kan bara hålla med! 50% syrah, 25% mourvèdre, 15% grenache, 10% carignan. Biodynamisk odling. Vinet är köpt hos Erik Sörensen Vin. Domaine Gauby representeras på den svenska marknaden av Saltå Kvarn. Varför inte prova vinet på F12, den som vill. Vi kollar upp den svenska tillgängligheten...


2006 Domaine Gauby Les Calcinaires Côtes du Roussillon Villages (Gérard Gauby, La Muntada, Calce, Roussillon)

De flesta provningar är ju tematiska, på horisontalen eller vertikalen. Vårt värdpar är av den uppfattningen att det är roligare när vinerna får chansen att stå för sig själva, utan de förutfattade meningar som ett tema kan ge. Ikväll är det istället motsatser som möts. Kanske framstår vinernas karaktär i extra relief på detta vis. Ja, det tycks så...
Efter ett par minnesvärda timmar har det blivit dags att rulla vidare. Elflakan gör tretti knyck på en tom cykelväg. Lagom för oss. Stort tack till två tredjedelar av Karlskronasektionens vinnande team...

Zind Z006

Sedan förra året är vi riktigt förtjusta i Olivier Zind-Humbrechts anarkistiska chardonnayvin från den ypperliga terroiren Clos Windsbuhl. Årtalet skrivet med Z och två tunnor samt klassificeringen "Vin de Table de France" är en härlig klackspark åt appellationsreglerna i alsace. Trots den självklara konkurrensen från chablis tycker vi att detta är det stilla vin som hittills påmint oss mest om champagne. Kallklimatschardonnay sur lie...

Zind Z006 har en ljust gul färg, som vi uppfattar som lite gulare än nollfyrans ljusa grönmetallic. Doften karakteriseras framförallt av en brödjästig karaktär som får oss att titta efter bubblorna. Vått ylle är druvtypiskt och ger tillsammans med stentoner en mineralisk känsla. Ungdomlig grönska kommer i form av nässlor. Oljiga skaltoner av citron, lime och valnöt skvallrar om fruktens mognad. Den relativt stora aromatiska komplexiteten ger en känsla av att vinet legat ett bra tag på sina jästrester.

Smaken är mycket behaglig, torr, balanserad och tillfredställande, med fin, rik, lite fet mittsmak av citrus. Vi uppfattar nollsexans syror som mildare och mer återhållsamma än de vi hittade i Z004. Vinet känns därför lite mer snabbmognande och ämnat att konsumeras nu och inom några år. Återigen är det ett strålande matvin och ett mycket bra köp - just nu finns Z006 via privatimport från Vinunic för 156 kr. De danska priserna på Zind-Humbrechts viner är betydligt högre än de svenska: denna flaska gick på 169 DKK.

Zind Z006 (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes

I mitten av juni släpptes ny årgång av detta toppenvin från Vacqueyras som vi hyllade senast i april. Nu är det är äntligen dags att smaka på nollfemman, men vi känner oss helt trygga i och med att Frankofilen redan har testat och befunnit vinet vara utmärkt. Vi grillar lammfärsbiffar med feta och oliver och grönsaker med herbes de provence.

2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes ser mycket tätt och samtidigt klart ut, med en fin mörkröd lyster. Doften är fortfarande relativt knuten, och inte blir den tydligare av att vi sitter utomhus. Likörkörsbär av italiensk typ i alla fall, mycket typiska för detta vin, grillkol har vi så det räcker på armlängds avstånd - och en gnutta stall tar sig trots allt igenom den tångsalta sydostbrisen från havet.

Smaken är däremot desto tydligare. Det är en mycket välstrukturerad historia med framträdande, mogna tanniner, där den täta, söta körsbärsfrukten och den nya eken svetsats ihop på ett föredömligt sätt. I smaken hittar vi också inslag av skogsbär. Aromernas sammansättning känns som drygt hälften grenache och resten lika delat mellan mourvèdre och syrah - vilket visar sig vara riktigt. Vinet har mycket bra kropp och solid mittsmak med fin kryddighet i den långa avslutningen. I eftersmaken finns fortfarande en tydlig, om än behaglig, känsla av ek, men vinet är ungt och det finns goda utsikter att det hela kommer att smälta samman perfekt. Såvitt vi kan se är denna årgång av samma höga klass som den förra.

Om Le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Doucinello var en tvättäkta sydfransk bonde i blåställ och tokmustascher - så är detta hans välskräddade kostymsläkting som jobbar i stan och kan föra sig i mer chica sammanhang. Kanske lite mindre av ursprungskänsla - istället en fläkt av internationell elegans. Skönt att vi inte är tvungna att välja...

2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes (Martine, Christian et Damien Vache, Vacqueyras)

2002 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken

Vi dubbelpanerar spätta från fiskhuset i Skanörs hamn efter en lång dag på stranden. För inte så länge sen var det öde och tomt nere vid havet, men nu ligger vi där som packade sillar. Kära högsommar, vi vill alla ha en bit av dig...

2002 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken är ljust gyllengult i färgen med antydan till koldioxid i glaset. Doften är, liksom när vi senast i februari provade vinet, generös, yppig och rent av vällustig. Det är en rik och komplex upplevelse av sent skördade, mycket mogna druvor som påminner om övermogna persikor, aprikoser, meloner - och om inlagd eller burkad fruktcocktail. Oljigt mineraliska övertoner av bergolja och ett subtilt inslag av cykelkällare kommer till.

Smaken blir en uppstramande och positiv överraskning efter den yppiga doften. Här finns en hög, supersnygg syra med känsla av citron och lime, som balanserar perfekt med den intensiva, mogna frukten som har en smula karaktär av fruktcocktail. Avslutningen är lång, mycket givande och en aning grapebitter.

Ikväll bjöd det här favoritvinet på lika delar av sina yppiga och strama sidor och visade sig ännu en gång vara det rätta sällskapet till dubbelpanerad spätta. Mums!

2002 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2000 Château de La Dauphine

Fronsac är appellationen som aldrig tycks komma loss ordentligt, trots nästan två decennier av förutsägelser om motsatsen. Alltmedan premier cru classé-vinernas priser rasar i höjden, hasar Fronsac och dess likar fram i skuggan, totalt förbisedda av amerikanska statusjägare och asiatiska lyxkonsumenter. Lågkonjunkturen i början av 2000-talet slog hårt mot Fronsac och priserna är nu bland de lägsta i Bordeaux. Ett antal egendomar har dock stor potential att framställa utmärkta viner. Situationen passar alltså den vanliga bordeauxälskaren perfekt - så vi håller ett getöga på vinerna härifrån.

I slutet av 2000 sålde Christian Moueix ett helt gäng egendomar i Fronsac till Jean Halley. De andra tre var Canon de Brem, La Croix Canon och Canon -Moueix. Den nya ägaren har satsat stort under de senaste åren för att utveckla Château de La Dauphine, med ny källare och Denis Dubourdieu som konsult, vilket fått Parker att uppgradera egendomen till "Excellent". Sedan 2005 ingår druvorna från Canon de Brem i blandningen. Dagens druvmix är enligt webplatsen 90% merlot och 10% cab franc, enligt Stephen Brook 85/15. Parker uppgav den i sin bordeauxbok till 60/40, så det tycks som att man är på väg mot ett mer merlotdominerat vin än tidigare. Ekfatslagringen sker under 12-18 månader, en tredjedel av faten är nya.

Vårt bästa minne av detta vin är en silkeslen och ädelmogen årgång 1985 som vi drack 1998 på Kaptensgården i Falsterbo. Det var rena njutningen! Av och till genom åren har vi köpt La Dauphine på SB, utan att den gjort några starkare intryck, och det var ett tag sedan vi såg den nu. Men i riktigt bra årgångar som 2000 (och 1985) bör fronsacviner utgöra säkra köp. Alltså dags för förnyad bekantskap!

2000 Château de La Dauphine är rödsvart med en liten brunton i kanten. Vi får en skönt öppen nos med gott om mognadstoner av multna löv. Det är en jordig doftkaraktär med kaffe och korinter, järn och lagerblad. Efter en liten stund framträder frukt av svartvinbärssaft som stått till sig ett längre tag i skafferiet. Resten av vinbärsbusken finns uppenbarligen runt knuten.

Smaken är slank och lite salt med fin, påtaglig syra och bra fruktintensitet av viol, cassis och salmiak, som utmynnar i en lång lakritssälta i eftersmaken. Munkänslan är mjuk och drickupplevelsen är verkligt behaglig, särskilt om man gillar lite högre syra. Lagom moget att konsumera nu, men bör hänga med runt fem år till. Två flaskor provade, med samma goda intryck. Tilbud på Illum i Köpenhamn: ta 2 för 300 DKK.

2000 Trimbach Riesling Cuvée Fréderic Emile

Kvällens vin drack vi med riktigt stor behållning redan hösten 2005 - då vi hittade en perfekt balans mellan rik frukt, hög syra och mineraler - en av de våra bästa torra rieslingupplevelser. Några flaskor fick plats i liggkupé med biljetter till en förmodat ännu skönare destination. Frågan är var vinet hamnat idag - hur har det utvecklats, är det bättre nu, är det rent av läge att börja dricka upp?

2000 Trimbach Cuvée Fréderic Emile har en citrongul uppenbarelse i glaset. Det första doftintrycket är honung, därefter citronolja, nässlor och mineraler som fått mognadstoner av cykelkällare. Särskilt S tycker att det är en fantastiskt god doft och hittar mer av just den eftersträvade mognadstonen än T, som efter honungspastillerna istället noterar en fetma och tvålig karaktär i i citrusdoften, som därefter leder tankarna vidare till barrväxter och såpa. Inte alldeles angenämt...

Smaken är helt torr samt rik och fyllig, mer så än i de nollnollor från Beyer och Blanck vi provade i förra veckan. Mer av mättad citruskaraktär. S noterar lägre syra, T avrundad syra. Vi tycker båda att den börjat tappa stinget till förmån för en bredare, mer avslipad stålighet. Det finns en fet gräddighet i munkänslan, en grapefruktbitter avslutning, men också en lite tvålig sensation som inte är helt skön - lite som att dricka ett mycket kalkhaltigt vatten (och det har vi tillräckligt gott om här i skåne).


Slutsatsen är att vinet gjorde ett starkare intryck på oss när syrorna var friskare och livligare. Trots att kroppen fyllnat ut, är det något som saknas i balansen idag. Dessutom är associationen till citrontvål inte superkul. När vi väl hittat den är svår att komma ifrån. Trots invändningarna är det förstås ändå ett stort och kraftfullt rieslingvin. Vi trodde bara inte att syrorna skulle mattas av så snart. Kanske är det en svag flaska, kanske en dålig fas. Men vi gissar ändå att vinet har en kortare framtid än vi först trodde.

ps. Varning utfärdas för hummerfond, som inte är till det här vinets fördel (betydligt mer lämpad till roséer från Pibarnon eller Pradeaux). En gräddsås på riesling eller citron skulle harmonierat mycket bättre. Vi drack faktiskt merparten av vinet senare under kvällen....

2000 Riesling Cuvée Fréderic Emile (F E Trimbach, Ribeauvillé)

ps. Liknande intryck rapporteras av Frankofilen och Konjären...

Schiavenza Barolo 2001: Prapò vs. Broglio Riserva

Hösten är här! Tunga moln och oroliga nordostvindar. Dags för att laga en typisk höstmiddag och prova barolo. Vi strimlar ryggbiff, steker lök med massor av champinjoner och gräddstuvar med vitvinsvinäger och senap. Därtill pasta, basta! Kvällen är bokad för vårt allra första smakprov på Schiavenzas baroloviner (några nollettor ligger redan i källaren). Spännande!

2001 Barolo Vigneto Prapò är varmt brunrött med plommontonade reflexer och tegelröd kant. Flaskan innehåller massor av grov och finare fällning. De finaste partiklarna anas i det klara vinet. Tårarna beror kanske inte minst på 14% alkohol.

Doften bjuder först på lösningsmedel och ankommen tranbärssylt som passerat bästföredatum. Stick av balsamico och en aning av unkna, dävna källartoner. Vi noterar basilika och järntonad rostbiff som växer fram mer och mer. Det är en rustik och karaktärsfull doft som till slut också ger torkad frukt, saltlakrits och rosor.

När vi smakar är vinet torrt och stramt med hög, lite kantig syra, uttorkande frukt och rustika, torra tanniner. Järn och rostbiff återkommer i smaken, som känns traditionell och lite gammeldags. Men luft kommer frukten loss en aning och vinet växer. Till maten kliver det rustika vinet fram och är faktiskt det mest lämpade och vinnande.

2001 Barolo Broglio Riserva är högblankt, varmt brunrött med högklassig lyster och och orange kant. Ingen fällning, visköst men inga tårar. 13,5%. Här finns en urläcker, dyr och komplex doft i relativt sett modernare fatlagrad stil där ganska många intryck passerar revy: söta körsbär, hallonsås, espresso, nya rostade ekfat, subtila tjärtoner, milda orientaliska kryddor, stekt banan, nypon och rosor. Här finns söta noter vi är bekanta med från exempelvis Paolo Scavino. Även om karaktären av nya fat är påtaglig är det en mycket ren, fräsch och elegant doft. Alla intrycken sitter ihop i en harmonisk helhet. Förnäm, lyxig och helt enkelt underbar att sniffa på! Efterhand tillkommer mer av järn, örter och terroir...

Smaken är jämförelsevis klart mer sammetslen och smeksam, uttalat elegant i stilen med höga syror, relativt återhållsam rödfrukt i en drygt medelfyllig kropp och sandiga tanniner i den långa avslutningen. Fräst tomatpuré är ett drag vi alltid brukar uppskatta. Eksträvheten från de nya faten märks fortfarande litegrann. Allteftersom kvällen framskrider känns vinet slankare, rödfruktigare och allt yngre. Ett riktigt läckert vin!

Efter några timmar har vinerna öppnat upp och fått fler likartade drag. Den mer traditionella, samtidigt mer utvecklade Prapò tänker vi dricka inom något år. Den modernare Broglio Riserva känns som sagt bara yngre ju mer kvällen framskrider, vinet tycks vara i början av något stort och borde klara att utvecklas i tio år till. Den nya etiketten på Broglio Riserva gäller för alla Schiavenzas viner från 2002 och framåt. De finns att köpa hos Carlo Merolli (lagersaldot i nätbutiken ligger efter).

2001 Barolo Vigneto Prapò (Azienda Agricola Schiavenza, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2001 Barolo Broglio Riserva (Azienda Agricola Schiavenza, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2005 Christian Barrot Terroir

Vi trodde att vi hade koll på ungefär vad som skulle gömma sig i denna flaska. När Julien Barrot bjöd på den 16,5-procentiga 2007 Terroir rakt ur betongtanken var det en öppen, tätt rödfruktig, busigt körsbärig och explosiv upplevelse av ung grenache. Dags för kvällens överraskning. Redan första sniffen på detta vin ger ett helt annat intryck...

2005 Christian Barrot Terroir har en doft som först är nästan obefintlig. Efter en stund lindar den motvilligt upp sig men avslöjar egentligen bara en enda nyans - klockrena fikon! Vi smakar och får samma supertydliga intryck - fikonelixir, fikonsirap. Först efter ytterligare en stund börjar doftnoterna bli fler: järn, torkad frukt, hallonsås, ljus choklad, bruna aromer. Den mörkt röda frukten trängs undan av ett lavahett, mörkbrunt centrum i smaken: katrinplommon, farinsocker, syltade körsbär och fikonmarmelad i en nästan portvinslik tagning - en djupt alkoholvarm, viskös och helt dekadent upplevelse i munnen. Syror, frukt och alkohol är dock i bra balans, så ekipaget tippar inte över. Vi tittar på flaskan som håller masken och vidhåller 14,5%. Jo tjenare ögontjänare, lägg till ett par procent så är vi nog mer rätt ute. Men som sagt, det funkar faktiskt! Drickupplevelsen är exotisk, tung och lustfylld. Vi kommenterar att detta hedonistiska elixir njuter man nog i små klunkar - men så vips ett par timmar senare är flaskan slut. Så gott är det.

Om vi förstod Julien Barrot rätt är vinet ett sätt att använda druvorna från unga stockar i parcellerna Piolons (provençalskt namn) och Cabrières, och därmed maximera kvaliteten i Domaine La Barroches övriga viner. För att vara "outtakes" är det sensationellt bra och oväntat ambitiöst, faktiskt mer imponerande än standardcuvéen idag. Pappa Christian lär inte behöva skämmas för att behöva stå med sitt namn för detta vin, som endast verkar säljas genom Erik Sörensen Vin i Köpenhamn (159 DKK). Även nollsexan finns att köpa nu (179 DKK).

2005 Christian Barrot Terroir (Christian et Julien Barrot, Domaine La Barroche, Châteauneuf-du-Pape)

2006 Luiano di Luiano & 2004 Luiano Riserva

Det är med färska intryck från i förrgår kväll vi fortsätter att utforska vinerna från Fattoria di Luiano. Carlo Merolli har redan berättat att de två unga vinerna är helt olika i stilen. Nu är det dags att möta den traditionellt bottilagrade chiantins motsats - den moderna, fruktdrivna chiantin...

2006 Luiano di Luiano Chianti Classico berättar en hel del redan i färgen. Vinet är klart och ljust blårött med reflexer av viol. Doften är mycket fruktig, tydligt godistonad (bör åtminstone delvis vara gjort med maceration carbonique) med inslag av marasco-körsbär, violer och rosor. Smaken överraskar positivt med att vara hyfsat stram, inte för sötfruktig, men framfusigt körsbärig. Syrorna är goda men tydligt malolaktiska, lite a-filsliknande. Avslutningen är småkärv och kort. Det är ett modernt vin som känns tillverkat, ganska likt en hygglig dolcetto. Fram med vildsvinskorven, det här vinet är som gjort för aptitretande tilltugg i väntan på stadigare mat. Cuvéen är ny och saknar ännu presentation på hemsidan. 13,5%.

2004 Luiano Chianti Classico Riserva har en fin, klart varmröd färg. Här finns bra komplexitet i doften: mineraler, balsamico, tomatpuré, stekt lök, ek med diskret inslag av terpentin. Det doftar matlagning, helt klart. Fler nyanser framträder i korta entréer: en liten skitton, mandelmassa och gräddkola. Vi får en harmonisk, balanserad, aptitretande smak med bra intensitet, lagom koncentration, mjuk munkänsla och påtaglig längd. Den ljusa frukten exploderar fint i munnen och vackra blomtoner kommer till. Det är uttalat elegant och finessrikt i stilen, och dessutom lagom moget att dricka redan nu. Alltså inte i första hand något ämne för längre lagring, tvärtom är vi glatt överraskade av en riktigt trevlig riserva utan större ambitioner än att vara tilltalande idag. Jättegott vin med utmärkt drickbarhet! Sangiovese, canaiolo och colorino. Franska ekfat. 13% alkohol.

Av de tre vinerna vi provat är den traditionella chiantin och riservan det som tilltalar oss mest. Här finns de typiska drag vi är ute efter, utan några överambitiösa försök att plocka poäng. Möjligen är vinerna Lui och Sangio mer lagda åt det hållet. Fattoria di Luiano är en verkligt trevlig ny bekantskap. Priserna är i högsta grad sansade (riservan kostar 100 DKK - 78 DKK vid köp av hel låda). Och det skadar ju inte att vinerna lämpar sig för omedelbar konsumtion...

2006 Luiano di Luiano Chianti Classico DOCG (Fattoria di Luiano, Mercatale Val d'Elsa, Firenze, Toscana)

2004 Luiano Riserva Chianti Classico Riserva DOCG (Fattoria di Luiano, Mercatale Val d'Elsa, Firenze, Toscana)

2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg Kabinett

Till en macka med skånsk leverpastej sitter det här vinet som en smäck. Med sina blygsamma 8,5% är vinet perfekt avpassat för en lat solig sommareftermiddag. Det är nästan otroligt att det finns att köpa även i år, och till samma rejält rabatterade pris - 89 DKK.

Redan år 966 tog klostret St. Maximin i Trier egendomen i besittning. Sedan 1882 har familjen von Schubert varit ägare till de tre vingårdarna Abtsberg, Bruderberg och Herrenberg. Vingårdarna är belägna i slutet av Mosels biflod Ruwer. Särskilt Herrenberg är känt för sina fina syror och dess viner är därmed lagringsbara i många år.


2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg Kabinett har tillägget Feinherb på etiketten. Det lär nog missleda en och annan köpare att tro att vinet är ganska sött, mittemellan halvtorrt och halvsött. Så är inte fallet - detta är klassisk kabinett med optimal balans mellan syra och fruktsötma. Färgen är mycket ljust gul med massor av fina kolsyrepartiklar i vinet. Doften är packad med mineraler som utvecklat en del mognadskaraktär. Aromer av nässlor, lime, grönt äpple, persika och lite unknad av mogen melon och ylle. Smaken är finessrik, mild och gräddig men bjuder på friska, mycket goda syror och en lätt, kvillrande känsla av koldioxid i munnen. Det känns som att vinet har åtskilliga års potentiell framtid. Exemplariskt!

ps. Efter flera druckna flaskor vill vi bara bekräfta vilket kanongott vin detta är. Har det inte framgått tydligt nog är smakintensiteten mycket hög och vinet förtjänar mycket mer än att bara drickas som aperitif. Det är inte minst gudagott att sippa på i en större kupa senare på kvällen....

2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg Riesling Kabinett - feinherb (C. von Schubert'sches Schlosskellerei, Grünhaus, Ruwer)

When the moon hits your eye...

...like a big pizza pie, that's amore! En bastchianti, svenska vinkritikers mobbingobjekt sedan minst ett decennium. Men, handen på hjärtat, vad väljer ni helst - en trist pappkartong eller en traditionell fiasco. För oss är valet lätt, särskilt när vi får en complimentary magnum bottle av Carlo Merolli.

2006 Majnoni Guiccardini Chianti har en medelmörkt klar färg och en rustik, lite brettig och generöst körsbärig doft med med ett rustikt inslag av grispiss. Vi får lust att baka våra pizzor med bar överkropp. Smaken är lite kärv, stram och tuffare körsbärig med massor av fränt proletär personlighet. Det är gott, det är genuint, man kommer osökt att tänka på någon enklare hamnkrog i Pisa eller Livorno. Druvorna är ekologiskt odlade. Sangiovese och colorino. 14 månader i betongtankar, en fjärdedel i traditionella botti.

Carlo Merolli sa: "ta en, dryga ut bensinpengarna och säg mig om det är vin eller vaskemiddel". Ok Carlo, vi säger: här finns det gott om karaktär och en härlig drickbarhet. Åtminstone klart bättre än Ricasolis vinröda men grönsmakande box Formulae, klart mer karaktärsfullt och därmed roligare att dricka. Fler har uppenbarligen tyckt samma sak, men det finns flaskor kvar ännu. Augustis rabatterade pris ligger på 99,95 DKK. Vi hittade otroligt nog ett pris på 299 NOK i grannlandet!

2006 Majnoni - Guiccardini Chianti (Viticoltore Pietro Majnoni, Vico d'Elsa, Firenze, Chianti)

2006 Luiano Chianti Classico

Carlo Merolli säljer just nu hyfsade kvantiteter av detta vin till priset 55 DKK per flaska (priset gäller vid köp av hel låda). Vi har ju en gammal kärleksaffär med chianti sedan vår första resa 1996, men på systembolaget tycker vi att svårt att hitta bra exempel på den opretentiösa standardvarianten i den stil vi helst vill ha den. Ja, alltså som den i bästa fall kunde smaka förr i tiden, innan amerikanerna invaderade toscana och krävde mouthfillers med högre extraktion, cabernet och nya ekfat. Vi vill för den delen inte heller ha gröna, opersonliga, svårdrickbara surputtar utan harmoni. Men nu verkar det som vi har hittat något. Druvorna är sangiovese, canaiolo och colorino. Vinet låg 14 månader på botti. 12,5-13% alkohol.

2006 Luiano Chianti Classico har en vacker, transparent, ljust vinröd färg med orange kant. Vinet ser verkligt aptitretande ut när det slinkar omkring i glaset - ingen blåröd, kompakt soppa här inte! Doften är inte det minsta uttalad till en början, men vi lyckas tvinga fram aromer av röda vinbär, ljusa surkörsbär, örter, rosendoft, uttalat järniga mineraler och diskreta balsamtoner. Det luktar syrligt - och det smakar syrligt. I munnen är vinet lätt, slankt och läskande med lagom stramhet, god viskositet och en viss efterklang tack vare de läckra syrorna. Riktigt gott.

Efter en timme eller så har doften öppnat upp med mer ros och järn. Det är faktiskt ett helt underbart vin i sin lätta viktklass, perfekt som "husets" till vardaglig pasta och pizza. Och det känns helt drickfärdigt nu. Till den färdigfyllda raviolin med parmigiano, svartpeppar, olivolja, rödlök och tomater trillar allting ner på sin perfekta plats. Så här ska det helt enkelt smaka när man dricker sin chianti till lunchen! Det ordinarie priset 85 DKK ställer möjligen upp lite väl höga förväntningar. Men till 55 DKK är saken klar - gillar man den här stilen är det absolut läge att köpa en låda. Beställ via nätet och hämta på lagret i Holte, mellan Köpenhamn och Helsingör.

ps. Carlo Merolli säljer in vinet med formuleringen "terroir, personlighed, harmoni og en forbasket drikbarhed". Ja, vi kan bara instämma.

2006 Luiano Chianti Classico (Fattoria di Luiano, Mercatale Val di Pesa, Firenze, Toscana)

Indiana Jones i Köpenhamn

Vi tar en gammeldags färja över sundet för att bunkra upp med lite trevliga viner. Strandvejen ska man ju helst åka en gång om året. Vinadresserna är säkra kort i centrala Köpenhamn, förutom vår färska italienska bekantskap Carlo Merolli. Hans nyinvigda hämtlager hittar vi efter otaliga felkörningar på adress Skovlytoften i Holte, halvvägs till Helsingör. Det skadar nog inte att ha gps i jeepen om man ska genomtränga norra storköpenhamns labyrintiska förortsdjungel. Den fördömda jakten på vinimportörens gömda skatter kan börja...

Erik Sörensen Vin säger sig ha fått ensamrätt att sälja hela upplagan av 2005 Terroir Christian Barrot Châteauneuf-du-Pape från Domaine La Barroche. Det verkar smått otroligt att man själva skulle klara att sälja tusentals flaskor av detta vin, men det kanske är sant. Hursomhelst har vi ju redan smakat den kommande årgång 2007 direkt ur Julien Barrots pipett, så det är ingen svårt beslut att köpa vinet. 100% grenache från unga stockar, ett vin att dricka ungt. Även 2005 Fiancée har vi nyligen njutit till tournedos med hemfriterade pommes à la Anthony Bourdain. Vinet är ren och skär buteljerad upphetsning. Trots det något överhettade danska priset måste vi bara ha en flaska innan det släpps på hemmaplan i september. En annan het châteauneuf är 2005 Vieux Donjon som enbart finns på halvflaska. Vinet bör ju lagras framåt 2012, men i halvflaska går det möjligen fortare. Från närbelägna Séguret kommer den fatlagrade 2005 Mourchon Grande Reserve som kammat hem höga parkerpoäng. Från kultförklarade carignanproducenten Domaine Gauby kommer 2005 Les Calcinaires som enligt utsago ska vara ännu bättre och elegantare än den skönt bonniga nollfyra som vi smakade förra året. Även den vita 2006 Les Calcinaires på carignan blanc är värd att kolla upp. 2004 Château Liversan är en trevlig cru bourgeois från Haut-Médoc som fått positiv uppmärksamhet från Decanter, och dessutom en guldmedalj i Paris. Vi drack och gillade förra årgången. Den nya är mer än ett år yngre men ren och bra i sin strama, medelfylliga stil (119 DKK). 2005 Château Morin är en enklare St-Estephe på tilbud för 99 DKK. Förra årets moselfynd, 2002 Maximin Grünhäuser Herrenberg, är ett jättegott sommarvin och går på tilbud för modesta 89 DKK. Bland mycket annat finns också ett imponerande utbud från Zind-Humbrecht. Vi faller för att smaka på ny årgång av chardonnayvinet Zind Z006.

Ett snabbt besök hos Otto Suenson på Dronningens Tvaergade berättar överraskande att vinerna från Domaine Albert Belle finns på hyllan. Nollfemmor av de båda röda crozes-hermitagerna och den vita, med utropstecken för 2005 Cuvée Louis Belle (149 DKK). Dessutom finns hermitagen! René Rostaings languedocvin 2003 Puech-Chaud har vi länge velat smaka, och nu är det dags. Slutligen faller vi för möjligheten att köpa Fontodis 2004 Flaccianello della Pieve, även om priset är rätt kännbart.

Illums mat- och vinavdelning i källarplanet brukar ofta ha tilbud på ett gäng olika bordeauxer, under devisen köp två för XXX DKK. Så även denna gång. Ett kärt minne av åttiofemman får oss att vilja dricka 2000 Château de La Dauphine Fronsac. (150 DKK/fl). Det syrliga, merlotdominerade vinet har goda, lite rustika mognadstoner. Mycket mer finns att välja på, men vi hastar vidare i värmen för att hinna med en kall öl i skuggan på Gråbrödretorv.

Slutligen skakar vi hand med den gemytlige Carlo Merolli och kliver in i hans bräddfulla hämtlager. Här finns så många italienska viner att vi måste hänvisa till hemsidan och de nyhetsbrev som finns där.
En bra sak att veta är att lagersaldot inte riktigt stämmer med verkligheten. De olika baroli 2001 från Cascina Cucco är tyvärr slut, kanske för att priserna var för bra. Vad vi istället satsar på är Schiavenzas 2001 Barolo Prapó och 2001 Barolo Broglio Riserva. Vinerna är inte listade på hemsidan ännu, de är inte heller de mest kända internationellt sett, men är enligt flera källor mycket fina från en stor årgång och dessutom rimligt prissatta (DKK 245). Carlo puffar sedan för ett par viner från Fattoria di Sorbaiano i Montescudaio. 2003 Montescudaio Rosso delle Miniere är gjort på 60% sangiovese, 30% cabernet franc och 10% malvasia nera. Vinet har vuxit i högt belägna vingårdar med influens av havsvindar och bör därmed ha klarat det varma året bra (DKK 135). En 2006 Sorbaiano Montescudaio DOC slinker också med (DKK 75). Slutligen köper vi provflaskor av de olika vinerna från Fattoria di Luiano i Chianti Classico. 2004 Luiano Riserva (DKK 100), 2006 Luiano di Luiano Chianti Classico (DKK 85) och 2006 Luiano Chianti Classico. Missa inte chansen att köpa en låda av den sistnämnda för 660 DKK.

Det kan tyckas vara lite märkligt att skriva om viner vi köpt snarare än viner vi druckit. Men vi gissar att det finns en och annan som planerar att åka iväg på sin alldeles egna danmarkssafari - och då kan ju dessa tips komma till nytta. Ha en god tur!

2004 Domaine Albert Belle Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle

Ett år fram i tiden dricker vi förra årets utropstecken från Domaine Albert Belle: 2004 Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle , en toppcuvée från gamla stockar runt byn Larnage i den högt belägna, norra delen av appellationen.

Pop'n'pour. Doften är stor, sensationellt bra för en crozes. Suveränt parfymerad, skinande syrahfrukt med både ljusare röda nyanser av röda vinbär och hallon, därtill mörkare drag av björnbär. Det finns också en krämighet av söt persika. Djupa, mättade aromer av grillat kött, animaliska dofter, järn, blod, rostbiff, tjärat rep och mineraler från någon dyig insjö.

Vi får en en extremt givande smak med fet saltlakrits, mjukt viskös rondör, ändå läskande och slankt, strålande bra syror, intensiv frisk frukt, järn, ren och skär terroir, burgundisk profil helt utan gröna toner men ändå lagom åtstramande, och till slut mineraler med en känsla av bikarbonat i eftersmaken. Perfekt drickbart nu. Endast en lätt antydan till vattnighet i mittsmaken avslöjar året och att det inte är hermitage i glaset.

"Soil To Glass Transfer" är ett träffande uttryck uppfunnet av John Livingstone-Learmonth. Det är som klippt och skuret för detta lustfyllda vin. Man kunde tänka sig att vi tog i i överkant förra året, men det höga betyget kvarstår i stort sett (ok, vi snor en pinne för den lite tunna mitten som vi inte tänkte på förra året). Sorteras därefter i samma poängfack som Leon Barrals extremt sköna Cuvée Jadis.

ps. Vi köpte den förra sommaren, hos Otto Suenson på Dronningens Tvaergade i Köpenhamn (DKK 149). För tillfället finns 2005 på hyllorna, vi återkommer om dem. Även Domaines Belles Hermitage finns att köpa.

2004 Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle (Domaine Albert Belle, Larnage, Rhône)

Georg Breuer 2004: Rottland vs. Roseneck

Regnet öser ner över Skåne i ryckiga skurar omväxlande med enstaka solglimtar. Alltså är det bra läge att laga mat och prova vin. Vi gravar lax och dillstuvar färskpotatis från Annadals Gård ute på slätten i Räng. Vi lyckas plocka en låda jordgubbar i ett regnuppehåll. Otroligt vad många aromer gubbarna kan bjuda på (allt från söta smultron till blueprint-jordgubbe, från grön stjälk till gammal sylt) inte minst när man smakar dem som bäst, direkt från plantan. Vilka fina bär vi hittar i den här planteringen!

Lika otroligt är det att rieslingdruvor som vuxit i närheten av varandra, under samma växtsäsong, och sedan vinifierats på samma sätt, kan ge så pass olika aromer som i kvällens två viner. År efter år är vingårdarnas skillnader ack så igenkännliga. Finaste tysk terroir...

2004 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling har tydliga doftdrag direkt ur glaset. T tycker persika och marsipan. S hittar nektariner och valnöt. Stenfrukt och nötter, alltså! Smaken bjuder på elegans och lätthet med hög laserskarp citronsyra. Mittsmaken är mineralvattensslank, först nästan på gränsen till vattnig, men fyller ut efterhand. Slutligen får vi en intensiv avslutning där de citronskalsaktiga syrorna och en grapefruktlik bitterhet etsar fram en lång eftersmak.

2004 Rüdesheimer Berg Roseneck Riesling har en diskretare, först knuten doft där vi hittar jordiga, lite unkna mineraler. De finessiga aromerna kommer mycket långsammare, med fina blommiga toner av jasmin och rosenblad, litchee och kryddor. Smaken känns vid avsmakningen djupare, mer komplex och kryddigare. Syrorna är mildare och rundare, bredare och jordigare. Den lilla sötfrukten märks därför något mer och eftersmaken är kortare.

Till maten blir scenskifte, nu är det Rottland som kör om i kraft av strålande fokus och vinnande finish. Efter maten är det givande att avnjuta de mildare, mycket finessiga blomtonerna i den mjukare Roseneck. Inget av vinerna är ännu i närheten av några mognadstoner. Ändå ger de massor att kontemplera över även i detta tidiga stadium. Nollfyrorna är inte alls så maffiga som nollfemmorna, men de besitter en eterisk lätthet, exemplariska syror och elegans. Rottland är allra mest i vår smak.

2004 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2004 Rüdesheimer Berg Roseneck Riesling (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2001 Vergelegen Red

Våra fåtaliga sydafrikanska flaskor lever farligt i grillens närhet. Dags för nästa kandidat att skickas fram till dekapitering.

2001 Vergelegen Red har en mycket djup, mörkt varmröd färg, nästan opakt i mitten. Doften är stor, med mörk sötfrukt av björnbär och cassis. Cederträ, röd paprika och rostade kryddor kommer till i en mättad helhet. Smaken är tät, maffig och märkbart eldig. Russin, fikon, farinsocker, frästa orientaliska kryddor. Har man smugit ner shiraz i blandningen? Hyfsade syror övermannas av kryddor och alkohol i avslutningen. Det blir lite i mäktigaste laget, tycker vi när vinet sällskapar med grillköttet. Senare på kvällen, med flera timmars luftning, har vinet lugnat sig lite och känns mer balanserat och njutbart. Ändå knappast troligt att vi köper mer framöver. 76% cabernet sauvignon, 18% merlot, 6 % cabernet franc. 15% alkohol. Lagra gärna ett tag till om ni har flaskor kvar.

2001 Vergelegen Red (Vergelegen Wine Estate, Somerset West, Stellenbosch)

2001 Condado de Haza Crianza

2001 Condado de Haza Crianza har legat till sig några år när vi nu äntligen korkar upp. Vinet visar sig vara i mjukaste laget för att möta upp grillat kött men kommer till sin rätt senare, till osten. Vinet är mörkt och varmrött i glaset och ger en hel del stalltoner när vi karafferar. Ett par timmar senare har de dragit sig tillbaka och lämnat plats för varma, balsamiska fattoner med rostat bröd och mogna körsbär. Smaken är behagligt sammetslen och avrundad med påtagligt fina syror. Tanninerna är helt nedsmälta (stor förändring på ett par år, det var betydligt bråkigare då) och frukten är hyggligt rik men "sekundär" med balsamiska drag och lädertoner från de amerikanska faten. Eftersmaken är till slut ändå väl träig och stum - lite som att femton månader på fat var ett par för många. Sedan dess har man ökat på till arton. "Tremendous potential" tyckte Parker för fyra år sedan, och det var kanske att ta i. Ändå ett trevligt vin, om man gillar karaktären av nya ekfat.

2001 Condado de Haza Crianza (Alejandro Fernandez, Burgos, Ribera del Duero)

1992 von Othegraven Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese

Det är helt fantastiskt att syrorna i detta sexton år gamla vin påminner om den friskaste limefrukt. Kombinerat de med härligt uttalade petroleumtoner och inslag av marsipan och bakade äpplen är vinet optimalt som en apéritif ute i trädgården. Låg alkohol men hög smakintensitet. En absolut favorit bland vårens många rieslingsläpp. Jämn kvalitet i hittills öppnade flaskor.

1992 Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese (von Othegraven, Kanzem, Saar)

Alsaceriesling 2000: Leon Beyer vs. Paul Blanck

Plattfisk från Öresund landar vanligtvis på vårt bord senast andra kvällen vi är på plats i Skåne. Så är det också i år, och dubbelpanererad rödspätta brukar tillfredsställa både stora och små. Till apéritifen tar vi kanapéer på varmrökt lax och romsås. Scenen är satt för ett par lagrade, knastertorra rieslingar som vi inhandlade i Alsace sommaren 2004. Leon Beyers etikett är närmast psykedelisk i sitt vågade möte mellan cyan och magenta, och flasktoppen är märkt med beteckningen "négociant" , medan Paul Blancks mer konservativa flaska är försedd med beteckningen "recoltant". Leon Beyer struntar i Grand Cru-systemet och har liksom Trimbach sitt eget trade-mark för toppcuvéen. Vinet kommer dock från Grand Cru Pfersigberg. Paul Blanck redovisar mer konventionellt växtplatsen som Grand Cru Schlossberg. Sommaren 2004 såldes vinet för €16, medan Beyer ville ha €22 för sitt. Båda vinerna hade en nästan härjande stram struktur vid inköpstillfället. Dags för en klassisk shoot-out...


2000 Riesling Grand Cru Schlossberg har en ganska rikt gul färg och ser relativt visköst ut. Den utåtriktade doften ger citronskalolja och bergolja. Citronerna visar sig vara bergamotte, och doften har snart en tydlig karaktär av te - earl grey! Honungstoner kommer till efterhand som vinet står i glaset. Vi får en stram, mycket torr smak med ädel karaktär och lite bitter, aningen metallisk avslutning. Här finns kryddighet och fokuserade, väl integrerade syror.


2000 Riesling Cuvée des Comtes d'Eguisheim har något ljusare färg och en supermineralisk doft med flintrök och mycket tydlig petroleum. Detta är ett lite hemligare uttryck med subtila toner av vit persika och vita blommor. Den fullständigt torra smaken har en avrundad, lite oljig känsla som paradoxalt nog uppvisar en aning vattnighet i början. Syrorna är infattade, en liten kryddighet kan anas och avslutningen är stringent med örtbitterhet som biter ifrån.

Vinerna är framställda i en nästan förvillande likartad stil. Leon Beyers vin är storstilat till maten, men både innan och efter vinner Paul Blanck på högre fruktkoncentration, klart bättre grepp och längre eftersmak. Som de syrafreaks vi är tycker vi att bägge vinerna nått fram till en bra drickbarhet, men det är inte otänkbart att fler överraskningar väntar längre fram i tiden...

2000 Riesling Grand Cru Schlossberg (Paul Blanck, Kientzheim, Alsace)

2000 Riesling Cuvée des Comtes d'Eguisheim (Leon Beyer, Eguisheim, Alsace)

Sydafrikansk cab: 2002 Boekenhoutskloof vs. 2001 Waterford

Utrensning i källaren! Alla sydafrikaner ska bort, i ett utfall som påminner om etnisk rensning i sin totala inskränkthet. Man kan inte vara intresserad av allt, så vi generaliserar, åberopar guilt by association, fäller hellre än friar och låter korkskruven ha sin gång. Kvällens viner hör ändå till de sydafrikanska viner vi gillat bäst...

2002 Boekenhoutskloof Cabernet Sauvignon har en fascinerande snyggt genomförd fatrostning. Kaffekaramell, smörkola och ceder visar vägen till en krämighet i cassisfrukten som för tankarna till söt persika. Trots de lite insmickrande dragen är det en förnäm, klassig doft med känslan av hög luft i ett förödande vackert landskap. Inga rökar i sikte, inte ens på långt håll. Smaken är påtagligt rik, ändå välbalanserad och fräsch, med lena tanniner och helt integrerade 14,5% i en lång, lustfylld eftersmak. Jämsides med 2000 Kanonkop Paul Sauer kan detta vara det godaste vi druckit från Sydafrika.

2001 Waterford Cabernet Sauvignon är sista flaskan av en ursprunglig låda som gett bra och mycket druvtypisk drickbarhet sedan vinet släpptes 2005. Vi tycker att vinet var tilltalande och klart användbart redan från början. Denna flaska är inte en av de bästa vi öppnat. Skolboksdrag av svarta vinbär, grön paprika och gräs får sällskap av en kall, råfuktig källardoft som gör att vi drar slutsatsen att vinet lider av smygkork. Smaken är mjuk och mognande med bra frukt och en del gröna drag och mörkchokladig bitterhet i tanninerna. Måttlig alkohol, 13,5%, ger en svalare känsla. Vi har aldrig märkt av den störande rökighet vi oftast hittar i sydafrikanska viner. Halvhyfsat - men inte jämförbart med kombattanten.

2002 Boekenhoutskloof Cabernet Sauvignon (Franschhoek)

2001 Waterford Cabernet Sauvignon (Stellenbosch)