I mitten av juni släpptes ny årgång av detta toppenvin från Vacqueyras som vi hyllade senast i april. Nu är det är äntligen dags att smaka på nollfemman, men vi känner oss helt trygga i och med att Frankofilen redan har testat och befunnit vinet vara utmärkt. Vi grillar lammfärsbiffar med feta och oliver och grönsaker med herbes de provence.
2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes ser mycket tätt och samtidigt klart ut, med en fin mörkröd lyster. Doften är fortfarande relativt knuten, och inte blir den tydligare av att vi sitter utomhus. Likörkörsbär av italiensk typ i alla fall, mycket typiska för detta vin, grillkol har vi så det räcker på armlängds avstånd - och en gnutta stall tar sig trots allt igenom den tångsalta sydostbrisen från havet.
Smaken är däremot desto tydligare. Det är en mycket välstrukturerad historia med framträdande, mogna tanniner, där den täta, söta körsbärsfrukten och den nya eken svetsats ihop på ett föredömligt sätt. I smaken hittar vi också inslag av skogsbär. Aromernas sammansättning känns som drygt hälften grenache och resten lika delat mellan mourvèdre och syrah - vilket visar sig vara riktigt. Vinet har mycket bra kropp och solid mittsmak med fin kryddighet i den långa avslutningen. I eftersmaken finns fortfarande en tydlig, om än behaglig, känsla av ek, men vinet är ungt och det finns goda utsikter att det hela kommer att smälta samman perfekt. Såvitt vi kan se är denna årgång av samma höga klass som den förra.
Om Le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Doucinello var en tvättäkta sydfransk bonde i blåställ och tokmustascher - så är detta hans välskräddade kostymsläkting som jobbar i stan och kan föra sig i mer chica sammanhang. Kanske lite mindre av ursprungskänsla - istället en fläkt av internationell elegans. Skönt att vi inte är tvungna att välja...
2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes (Martine, Christian et Damien Vache, Vacqueyras)
1 kommentar:
Kul att läsa vad ni tyckte om det här vinet. Vi drack en flaska hemma hos mina föräldrar nyligen, tillsammans med 2005 Cuvée Doucinello. Visst förlorar man lite aromer utomhus till grillat, men båda vinerna kändes klart mer tillgängliga och drickfärdiga än när vi drack dem här hemma. Det är väl kanske tillfället som spelar in - bekymmerslös semestermiddag i kvällssolen. Och sida vid sida blev Monardièrens moderna komstym än tydligare. Italienassociationer, absolut, men också en del Rhône. Alla vid bordet föredrog Doucinellons tokmustascher - utom jag som tyckte Monardièrens citycharm fick någon extra poäng. Skönt att man inte behöver välja som sagt.
Skicka en kommentar