1999 Château de Pibarnon Bandol

Château de Pibarnon är ett fint exempel på druvsorten mourvèdre i sin renhet. Bara 5% av druvorna är grenache. Vingårdarna om 45 hektar ligger högt över havet, varav tolv hektar i en spektakulärt terrasserad amfiteater i sydvästläge. Man gör sedan starten 1978 endast en cuvée - inget fufflande med exklusiva avtappningar. Man använder huvudsakligen gamla foudres, men en mindre andel får spendera fyra månader i nya fat, för att sen återförenas med resten av vinet. Sedan 2005 finns ett andravin för de yngsta stockarna. The Wine Doctor har gjort en lite mer omfattande presentation, där även detta vin provats. Sigva importerar till Sverige.

Det glasklara, ljust rubinröda vinet har en ljuvligt mogen, frisk, elegant och god doft av intensivt röda bär, särskilt vinbär och körsbär. Därtill kommer ljusa plommon, paj med vaniljsås, stenig mineral, friska sydfranska örter, ljus piptobak och ett subtilt inslag av stall. Hela härligheten är rent av superläcker bara att inhalera, doften är komplex och vidöppen för vällustig njutning av nästan rysningsframkallande slag.

Frukten är frisk nog i smaken, den läskande syran likaså, och den kärniga/örtiga bitterheten mer märkbar är de hyfsat uppmjukade tanninerna. Intensiteten, kraften och strukturen är det skönaste i Bandol-väg vi smakat på länge, och alkoholen väl tyglad (13,5%). Summa summarum: allt är i harmonisk balans i munnen, och bär via den uppstramande bitterheten ut i en lång, aningen eldig eftersmak.

Man blir faktiskt rörd av det vackra resultatet. Det handlar om tvättäkta franskklassiskt vinmakeri, alltså av det lagringskrävande slaget. Upplevelsen är en helt annan än vi minns från inköpet drygt fem år tillbaka, en utveckling väl värd sin väntan. Detta är, som läsaren nog förstått vid det här laget, ett mycket, mycket gott vin som fått precis tillräckligt med tid i källaren för att hinna bli drickfärdigt.
Det lär dock hålla, och utvecklas, i åtskilliga år till, så vi ses igen om ett år  och håller under tiden utkik efter efter årgång 2004. Skönt att återupprätta bilden av röd bandol efter ett par stolpskott på senare tid.

1999 Château de Pibarnon Bandol (Comte Eric de Saint Victor, La Cadière d'Azur, Provence)

2001 Cuvée Frédéric Emile vs. 2002 Vorbourg

Vi öppnade en 2001 Cuvée Frédéric Emile för ett par veckor sedan, och tyckte då att doften var fin, men smaken rätt besvärlig. Så efter varsitt glas korkade vi igen vinet i en lagom stor flaska för senare omtest. För att ha en referens i kategorin knastertorr riesling öppnar vi vår sista flaska av 2002 Riesling Vorbourg, ett vin vi druckit flera flaskor av under det senaste året. Jämförelsevis var årgång 2000 Cuvée Frédéric Emile ytterst läcker och rätt tillgänglig redan under hösten 2005.

Doften i 2001 Cuvée Frédéric Emile har en gyllene citrusfrukt, elegant toppad med jasmin, petroleum och faktiskt: nu har det utvecklats den svagaste aning av väl begagnade sneakers längst nere i botten av glaset, som gör oss misstänksamma. Smaken är, liksom för ett par veckor sedan, bara ett embryo, ung och omogen med efterhängsen lime i slutet. Knastertorr med en syra som vi inte blir kloka på, den har liksom bredd med saknar spets, den är hård snarare än pigg, trubbig och en smula livlös. Misstanken övergår i en känsla som snart växer till en övertygelse om att vinet drabbats av en lurig korkdefekt. Vi får prova en ny flaska vid ett senare tillfälle.

2002 Riesling Vorbourg bjuder på mogen, nedtonad frukt av citrus och bokna äpplen. Petroleum-tonerna är väl utvecklade och drar som vanligt i detta vin mot fotogen och trasselsudd. De mer subtila inslagen går vidare mot linoljat trä, mandel och hasselnötsolja. Smaken är knastertorr, med rundare mognad i alla komponenter utom syran, som fortfarande är suveränt hög. Eftersmaken är mineralisk med återhållsamma citrustoner samt inslag av bitterhet från lime och grapefrukt. Vi säger hej då till en arbetshäst i matsammanhang, en givande och prisvärd enklare riesling grand cru. Ikväll slår den lätt ut det mer än dubbelt så dyra prestigevinet som tycks ha gått ner sig i smygkorkens lömska träsk.

Dracks till stekt torskrygg vända i mjöl, med gräddigt kräftskum, potatis, broccoli och några frästa kantareller.

2001 Riesling Cuvée Frédéric Emile (F E Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2002 Riesling Vorbourg Grand Cru (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Alsace)

1997 Paolo Scavino Barolo Carobric

En modernistisk baroloproducent. En varm superårgång. Tre utmärkta vingårdar: Cannubi, Rocche di Castiglione och Bricco Fiasco. Uppenbarelsen i glaset är rubinröd med en smal tegelkant. Aningen grumlig, inte fullständigt klar - och så en liten fällning.

1997 Carobric har kort sagt en urgod doft. Djupa, nästan godislikt syltiga aromer av jordgubbar och hallon kompletteras av tjära, läder, charktoner, tryffel, balsamico, nyponros, grusdamm och en aning bananskal. Smakar... wow, vilken turbojuice man fått till här! Vi känner igen karaktären från 1997 Bric dël Fiasc: harmonisk, superfruktig, skinande av jordgubbar och hallon, med en mittsmak så kraftfull och tätt packad att det tar sin tid att svälja en klunk.

Inte riktigt lika hårresande som systervinet, men någonstans i närheten, kanske snäppet stadigare. Avslutningen är superlång och fruktig med plommon, choklad och terroir. Slutligen en eldig efterklang i årgångens typiska stil. Faten är väl inarbetade i den stora smaken, de kännbara tanninerna chokladiga, sandiga och sammetslena. Chokladen tar över mer och mer (Anthon Berg-style) allteftersom vi dricker vinet. Tillgängligt efter kortare luftning och länge, länge framöver.

1997 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

ps. lämpligt soundtrack: Jens Lekman "Sipping on the Sweet Nectar"
Det göteborgska popgeniets nya album släpps 5/9.

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Vi firar höstens ankomst med ett omtest av denna stapelvara inför framtidens vardagar. Det är otroligt kul med den utvecklade, öppna doften som bjuder på en så mångfacetterad upplevelse direkt efter karafferingen! Ett vin att dricka med näsan...

Ikväll hittar vi i tur och ordning: mandelmassa, torkad frukt, salta lakritsfiskar, korv, grusdamm, pecorino, hallonkola, nypon, salvia, viol, smörkola, kanel, ingefära och slutligen nötter som för hela cirkeln tillbaka till sin början. Smaken är kryddig, stram, intensiv, lättsamt läskande - och syrorna bär eftersmaken en bra bit ut i avslutningen. Måndagsköttfärssåsens bästa vän.

2004 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1982 Château Gruaud Larose

Sceneriet är den årliga kräftskivan ute i trädgården hos M & A. Augustikvällen är ljum och sen, det sägs i tidningen att det kanske blir sommarens sista fina kväll. En bedrägligt lättdrucken mojito-bål höjer stämningen direkt. De långt över hundra signalkräftorna är fiskade i en flod vid sjön Lidan i Östergötland - och i sjön Trekanten i Gröndal, otroligt nog. Två olika recept på kräftlag - båda goda och lyckligtvis rätt milda, lämnar munnen frisk även efter rätt många kräftor.

Lysholms Linie, Aalborg Jubileum, OP Andersson och inte så lite tysk öl slinker ned därtill. Så framåt midnatt, efter en del vinpratande, går grannen P resolut och hämtar en flaska i källaren. Glaset räcks fram i köket utan presentation, ser riktigt mörkt och tätt ut, med en del tårar. Frågorna lyder som följer: Nya eller gamla världen? Hur gammalt är vinet? Vad bör det kosta?

Näsan i glaset: frukten är harmonisk och riktigt tät på nosen, god, relativt primär fortfarande, något kryddig med lite mint och eucalyptus. Nya, svarar vi lite för snabbt, lurade till Australien av den täta, varma frukten och mintigheten. Fel, gamla. Ok, nu blev det lite lättare. Bordeaux Cru Classé 1996 blir nästa gissning. På doften tycker vi att vinet borde kosta 3-400 kr oavsett område, fast det vet vi ju att man inte kommer långt på i Bordeaux.

Men hallå, känns inte doften alltför fruktig, med körsbärskärnor, en del merlotkryddor och sydländsk värme? Vi ändrar oss, kanske är det en bordeauxblandning från Bolgheri, kanske från 1998, 1999 eller så? Fel igen. Mintigheten finns ibland där också, men borde lett oss till Saint-Julien. Aha, Gruaud Larose, klämmer vi till med.

Äntligen någonting rätt. Hur gammalt var det då? Nu tappar vi hakan: 1982. Oj. Snacka om hållbarhet - vinet känns fortfarande huvudsakligen ungdomligt och har lätt tjugo år framför sig. I frågan om priset råder total förvirring, flaskan kostade runt tusenlappen vid inköp, vi skulle som sagt betala 400 blint, P själv tycker att smaken är värd 5000 (tur för honom;-)

Vi lämnar frågan obesvarad och nöjer oss med att det är en kraftfull upplevelse som skulle tjänat på mindre avtrubbade sinnen. Ikväll tycker vi ändå att doften är härlig med viss komplexitet av blyerts, jord och läder, men framförallt domineras den av tätt packad, mörk frukt. Möjligen lite endimensionell?

Smaken har gott om tuggbara, aningen sträva men ändå sammetslika tanniner, en ordentligt fyllig, aningen bläckig kropp, med lite kärnbitterhet och bra syra - medan eftersmaken är lite åt det korta hållet. Vi drack vinet utan dekantering med fällning och allt. Tack för överraskningen!

1982 Château Gruaud Larose, Saint-Julien 2ème Cru Classé (D. Cordier, Saint-Julien-Beychevelle, Haut-Médoc, Bordeaux)


ps. Den som vill dricka årgång 1988, som enligt experterna var lyckad, men inte lika bra som 1982, kan bege sig till vinkylen i Nordstans butik och hämta ut den sista flaskan för 1112 kr. Den hälften så dyra 1999 kan vara värd att smaka på, enstaka flaskor finns kvar. Läs den skakande beskrivningen på Drucket. Årgång 2004 går för relativt modesta 366 kr i mitten av oktober, bör vara värt sina slantar om man väntar några år.

2004 Homan Vitt

Här kommer del två av den osannolika kombinationen av aprilskämt och julafton. 2004 Homan Vitt (59 kr) är faktiskt ännu bättre än sin röda namne, där är vi och våra gäster på gårdsfesten överens. Det fylls på ganska friskt i glasen.

Färgen är ovanligt intensiv, inte minst för ett vin i den här prisklassen - djup citron till guldgul. Doften ger generöst ifrån sig, till särskild glädje för vänner av nötig, smörig, eklagrad chardonnay med angenäma toner av citronolja, honungsmelon och arrak. Smaken är rik, intensiv och småfet, med tropiska drag av mogna druvor i harmonisk balans med fin syra och måttlig alkohol. God, torr och lång eftersmak.

Vinet är inte aromatiskt, spretigt, klumpigt, opersonligt eller eldigt som så mången ekad chardonnay från varmare klimat. Vi blir otroligt förvånade när vi läser att det inte varit i närheten av fat - enligt uppgift är det helt och hållet lagrat på ståltank. Vi fattar inte riktigt hur det fick sin nötiga och smöriga karaktär. Är det aromjäster? Och hur kan dess röda namne dofta och smaka så mycket vanilj?

När det nu handlar om ett prisfynd kan det vara intressant att veta att vinet först lanserades med en prislapp på 85 kr. Skulle vi blint fått sätta dit en svensk prislapp hade vi klämt till med 130 kr. Vi hade nog gissat på att vinet kom från Italien. En chardonnay i den prisklassen med relativt likartad smakprofil, men mer alkohol, är Ricasolis Torricella. Vi tycker oss också hitta en del likheter med Inycons sicilianska turbo-chardonnay, även om kvällens vin är betydligt snyggare. Tack till Grappes Vinimport för prissänkningen!

ps. som gjort för Orrefors Difference Fruit. Till 70-talsklassikern fläskfilé med banan i currygräddsås landar vinet helt rätt. Nu är vinet mer utvecklat, efter ett par dygn i öppnad flaska. Än mer av tropiska drag, aning oxidation och en lång eftersmak med antydan till eldighet.

2004 Homan Vitt, Vin de Pays d'Oc (Schröder & Schyler, Quai de Chartrons, Bordeaux)

2005 Cidre Dupont Reserve

Bland småsläppen från 15 augusti gör vi ett udda spontanköp för att överraska oss själva. Domaine Dupont, beläget mellan Caen och Pont l'Eveque, producerar sedan 130 år calvados, pommeau och cider. Man har 6000 äppelträd planterade över tio hektar. Denna cider är gjord på 80% söta äpplen och 20% syrliga. Skörden skedde i oktober 2005, därefter jäste musten på ståltank, och slutligen lagrades cidern i sex månader på begagnade calvadosfat.

Våra erfarenheter av äppelprodukter är rätt begränsade, men de senaste och bästa referenspunkterna vi kan komma på är opastöriserad äppelmust från Rosenhill på Ekerö (med härligt livlig frukt och underbar syra) och calvados från Coeur de Lion av årgång 1991.

Denna fatlagrade turbocider har gulbrun färg, oljig konsistens och rik doft av lite boken äppelmust, med viss oxidation och starka drag av fin calvados. Den fylliga, jästiga, nästan oljiga smaken är i sötaste laget tycker vi innan maten (153 gram socker per liter ojäst must innebär att det är cirka 25 gram kvar) och vi saknar lite av Ekerömustens syra. Gott ändå och en speciell upplevelse.

Gården rekommenderar särskilt Pont l'Eveque och Camembert som sällskap. Nu har vi varken eller hemma, trots ett besök på Vasastans Ost tidigare idag med tankarna på annat håll. Vi provar istället med brie, och visst: sältan i osten dämpar sötman i cidern, det blir riktigt gott ihop. Trots den höga mustvikten är cidern ändå inte SÅ söt.

ps. kommentarerna har utvecklats till en fyndlåda för vinösa stalltips...

2005 Cidre Cuvée Reservée Calvados du Pays d'Auge (Domaine Dupont, Victot-Pontfol, Normandie),

2003 Château La Croix Canon

Château La Croix Canon är ett av de mest välrenommerade från den uppåtgående appellationen Canon-Fronsac. Enligt Clive Coates i "The Wines and Domaines of France" köptes egendomen 1995 av Ets. J-P Moueix, men numera innehas den, enligt flaskan och importören, av Domaines Jean Halley. Planteringarna om fjorton hektar ovanför floden Dordogne består av 75% merlot, 25% cabernet franc och 5% cabernet sauvignon. 70% av vinet lagrades på fat, resten i betong.

Doften påminner mer om södra rhône än om bordeaux, med lantliga lagårdstoner, örter, kaffe och lite alkoholmjukt bussiga/busiga hallon, körsbär och vanilj. Smaken känns sötsaftig och snudd på eldig från den varma årgången, men ändå utan att ha mer än 13,5% enligt etiketten. Tanninerna är mjuka och inte så framträdande. Det är verkligen inte särskilt merlottypiskt, vid blindprovning skulle vi nog dragit till med en grenache/syrah-blandning från Côtes-du-Rhône.

Gott och trevligt är det hur som helst, säkert bra till ost och diverse mat, men kanske inte riktigt vår grej i den här årgången. Nästa årgång 2004 är med största sannolikhet mer elegant och balanserad (se våra intryck av 2004 La Tour du Pin Figeac Moueix som har  samma druvsammansättning). Priset är inte att klaga på. Importeras till Sverige av Vinsummum, som också tar hit en del barolo som kan vara värda att kolla upp.

2003 Château La Croix Canon, Canon-Fronsac (Jean Halley, Fronsac, Bordeaux)

2004 Homan Rött

Årets aprilskämt? Ett gäng garvade, medelålders vinprovare från Munskänkarnas Lundasektion knäppar ur kollektivt och menar att ett 59 spänns negociantvin från Languedoc ger ädla pomeroler en tuff match. Sånt är klart underhållande och har ett högt "see for yourself"-värde. Vi är nu inga merlotfantaster, men sitter det rätt kan det ju smaka riktigt gott.

Här är det bordeauxfirman Schröder & Schyler (Château Kirwan och Fourcas-Hosten) som har gjort vinet på 100% merlotdruvor från Pays d'Oc, helt utan fat. Vad Homan har med saken att göra fattar vi inte, men det spelar ingen roll. Fyra buteljer kostar som flaskan vi drack i förrgår. På fredag tänkte vi oss att ha ett litet kalas på gården, och en beställning senare är de här...

Doften överraskar med en uttalad stallighet som direkt placerar den utanför massvinernas trista skara. Därtill kommer korinter, Old Holborns piptobak, mörktät merlotfrukt och så vanilj. Hur det går till utan fat har vi ingen aning om. Smaken är god, något sötfruktig, lite plump och kort först, men när den hittat luft och rätt temp blir det bättre. Mörkchokladiga tanniner och viss kärnbitterhet i eftersmaken gör att vinet vinner på brie som sällskap.

Det är gott, runt, fylligt, lättsamt, rentav riktigt bra till osten! Ovanstående typ av beskrivning är, som läsaren redan vet, ganska så ovanlig i prisklassen under 60 kr. Som läsaren också vet, är även den här prisklassen ganska ovanlig för oss. Men vi tycker att det här är klart tilltalande, mer så än exempelvis 2003 Christian Moueix Saint-Emilion (119 kr) som vi provade i somras. Hatten av till vinmakaren!

2004 Homan Rött, Vin de Pays d'Oc (Schröder & Schyler, Quai de Chartrons, Bordeaux)

ps. till gårdskalasets utegrillade lammfärsbiffar, tabouleh och ost föredrog vi och de flesta gästerna detta vin framför 2004 Roodeberg. Mjukare och mer harmoniskt, lite vaniljtonat, okomplicerat, om man nu inte har problem med stalldoften. Det luktar som när grisarna i stian har kissat på bajset, kläckte S lite senare under kvällen...

2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron

Till helstekt oxfilé med frästa kantareller, nyskördade vaxbönor och haricots verts dricker vi Delas' 2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron. Det är ett klart, snyggt vin i glaset, med fina tårar - redan utseendet lovar gott. Den eleganta doften har salt karaktär av tjära och lakrits, något örtig med tomatplanta och tomatpuré. Smaken är slank och stilig, ändå rund och viskös, uttalat "salt" med röd frukt: tjära, parfymerade röda vinbär och vitpeppar. Lång, god, sötfruktig, kärnig eftersmak.

Det är subtilt och elegant, utan alltför stor kropp eller tanniner. Koncentrationen och ljuvligheten är det dock inget fel på. Möjligen är det ett vin som kommer bort sig lite i en jämförande provning med tuffare grannar - men i kvällens sammanhang skiner den unga syrahfrukten redan idag, liksom när vi provade 2004 Hermitage Les Bessards från samma producent. Verkligen läckert, underbart vin med framtiden för sig, och som redan ikväll träffar mitt i prick på våra smaklökar! Inte minst vänner av ung bourgogne bör unna sig att prova...

2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron (Delas Frères, Saint-Jean-de-Muzols, Tournon, Rhône)

NV Jacques Selosse Initiale

Jacques Selosse är vår absoluta favoritproducent när det gäller champagne (även om S också har en faiblesse för rödäpplig pinot). Mannens småskaliga perfektionism slår nämligen all storhusdrift i distriktet. Vi plockar gärna fram de här originella vinerna när det vankas födelsedag och njutning bör garanteras till varje pris. Sa vi att vinet är biodynamiskt?

"Initiale: Något som är i början av något. 33 000 buteljer varje år. Ett vin, tre grand crus: Avize, Cremant och Oger. En druvsort, chardonnay. Tre på varandra följande årgångar. En etisk hålling: respekt till det levande, för att uppnå det mineraliska uttrycket. En stil: glädjestrålande och jovialisk. Buteljen degorgerades den 5 oktober 2006. Sex månaders återhämtning är nödvändig för att vinet ska hinna återfå sin fyllighet. "

Se där en både väldigt fransk och upplysande baksidestext i svensk översättning. Nu bör ju vinet ha hunnit återhämta sig tillräckligt, så vi korkar upp. Redan på utseendet kan man avgöra att det här är något alldeles extra: moussen är otroligt tät och gräddig, färgen någonstans mellan gul mässing och ljus koppar, och mängder av ovanligt mikroskopiska bubblor är på väg uppåt mot ytan i full fart. Var kommer alla dessa nya bubblor ifrån?

Vi får en gyllene doft, spännande och rik som bara Selosse: jästrestig som cider, gräddig, nötig med inslag av valnötsskal, sherry, citronolja med inslag av bergamott, moget gult äpple och burgundisk fatmognad. Smaken är nötig och rik, med mjuka fina syror som harmoniskt balanserar den härligt fylliga, fruktiga känslan i munnen. Moussen har en mjuk, lyxig kvalitet. L hjälper oss med den delikata uppgiften att tömma buteljen lite senare under kvällens surprise-firande, medan H med bulle i ugnen får stå över.

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs (Jacques Selosse, Avize, Champagne)

2005 Pierre Gaillard Clos de Cuminaille

Liksom Pierre Gaillards 2004 Côte Rôtie bjuder kvällens vin på en kryddig stil. Clos de Cuminaille är en hyfsat brant vingård i Chavanay, som gav Gaillards första Saint-Joseph redan 1985, då han var trettio år. Gaillard eftersträvar en drickvänlig fruktighet redan i det unga vinet, och vinifierar modernt med en hel del nya fat och mikrooxidation. För en grundlig presentation av Gaillards metoder och inställning rekommenderar vi vidare läsning i "The Wines of the Northern Rhône" (John Livingstone-Learmonth).

2005 Saint-Joseph Clos de Cuminaille har en tät, djupt blåröd färg. Alla vänner av cabernet sauvignon, testa detta vin, för här bjuds det verkligen på svarta vinbär! Förutom den mörka bärfrukten, gives den också i raffinerad form, som cassis. Lagerblad, ingefära och särskilt tydlig kardemumma kompletterar den riktigt stiliga doften. Smaken är stram, fyllig och svartvinbärsstinn. Här finns körsbärskärniga garvsyror som biter till bra i kinderna. En viss sydfransk fetma och en lång eftersmak av cassis. Vinet är stiligt, riktigt gott och förstås ungt idag. Men efter någon timme i luften ger det ändå generöst, och än mer så dagen efter. Rekommenderas!

2005 Saint-Joseph Clos de Cuminaille (Pierre Gaillard, Malleval, Rhône)

Barolo 1999: Ornato vs. Bric dël Fiasc

Som man kan avläsa på dessa sidor är vi mitt uppe i en nebbiolofas. Senaste matchningen av barolo årgång -97 var en rejäl kick - så vi är mer än sugna på att äntligen få ett ordentligt första smakprov av 99 års barolokanoner.

1999 Barolo Bric dël Fiasc är rödbrun, men ännu inte genomskinlig. Tårarna är inte alls lika märkbara som hos 97an. Doften är först delvis sluten, men öppnar upp och ger brända toner, något litet inslag av terpentin, förra årets jordgubbsylt, söta hallon, lakritsrot, diskret mineral, svamp och (liksom hos 97an) underbart ljusa övertoner av blommor (liljekonvalj), mandel och bananskal. Den rätt gamla jordgubbssylten och bananskalen växer fram mer med tid och luft, liksom en del järntoner. I munnen är tanninerna kännbart tuggiga och syrorna livliga. Smaken är ung, koncentrerad, balanserad, hyfsat lång, rik och rätt givande. Ingen extrem turbosmak som hos 97an, utan mer avvägd. Ett härligt, blommigt, charmigt, relativt ungt vin med bra framtid, som ändå går fint att dricka nu med tre-fyra timmars luftning.

1999 Barolo Ornato ser direkt mer mogen ut, likaledes rödbrun men helt transparent. Doften är klart större, mer intensiv och tyngre, och nästintill öppen. Här finns direkt mer av kryddor: ingefära, kanel, anis och fänkål. Dessutom mer animaliskt: svamp, järn, rök, skog och djur. Och kanske allra mest typiskt för Pio Cesare: en lång cykeltur på grusdammig väg, kantad av de mognaste hallon, medan man lyckligt suger på en smörkola. Smaken är i stort sett helt drickmogen - harmonisk, med avrundade tanniner och lite lägre syror än hos Bric dël Fiasc, med mycket bra fruktighet och riktigt lång, rätt kärnig, absolut läcker eftersmak, som lovar gott för framtiden. Här kan man också hitta bränt socker, läckra fikon och bra stuns i slutet.

Det finns ingenting svårt eller motsträvigt med något av dessa underbara viner. Man behöver ju inte direkt leta efter tillfredsställelsen... de ger båda en munfyllande, skön nebbiolokänsla. Båda är tydligt orienterade mot nya ekfat, men på lite olika sätt. De utvecklas också lite olika under några timmar. Ikväll är det Ornato som ger allra mest, framförallt tack vare den stora, utåtriktade, komplexa doften som går igen i den seriöst kraftfulla smaken - inte minst eftersom det just nu visar sig vara lite längre framskridet i sin mognad. Det är också Ornato som med sin kryddighet växer mest imponerande under kvällen. Hur gott och charmerande det än är, får Bric dël Fiasc se sig slaget ikväll, både i fråga om doft och lång eftersmak. Lite som att tvinga ut en ung skridskoåkare på isen innan tiden är färdig. Kanske blir det svårt att någonsin komma ikapp. Men båda vinerna befinner sig ännu bara i början av framtiden...

1999 Barolo Ornato (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1999 Barolo Bric dël Fiasc (Azienda Vitivinicola Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

2005 Schloss Vollrads Riesling Erstes Gewächs

Eftersom Frankofilen äntligen börjat med bilder (och vilka fina bourgognebilder!) firar vi och laddar upp en extra bild. Det motiveras också av det perfekta riesling-ögonblicket: sen eftermiddag, varm sol på balkongen och sonen som koncentrerat ritar av regnbågens färger som bryts genom glaset.

Den här nysläppta topprieslingen från Schloss Vollrads skördades under det benådade året 2005, från deras högst klassade vingårdar. Vinet ser ungt och vackert ut i glaset, med massor av tydliga små kolsyrebubblor. Doften är mycket elegant och sirlig, med jasmin, vit persika, aprikos, ananas, fruktsoda och riktigt stilfulla mineraler. Smaken är strålande snygg rheingau, med sprits, sötma, syra och frukt i suverän balans. Syrorna fräser fint med en del inslag av ananas och grape, men mjukare än hos Breuers nollfemmor. Vi hittar noll gröna toner, det är 100% mogen druvsaft, ändå stramt och avvägt med stor finess.

Oj så gott och lätt att njuta redan idag, det är rena ungdomselixiret. Kommer att utvecklas storslaget, men det blir svårt att hålla fingrarna i styr....

ps. glasproppen är en ypperlig uppfinning, försluter så lätt, håller tätt även när flaskan ligger ned - och bäst av allt, ingen risk för korkad mogen riesling!

2005 Riesling Rheingau Erstes Gewächs (Weingutsvervaltung Schloss Vollrads, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Nino Negri Le Tense Sassella

Ännu ett av våra absoluta favoritviner i ny extra bra årgång! Mer bourgognelik blir nog inte nebbiolo. Färgen är transparent och ljust granatröd. Vi får en örtig, kryddig doft med oerhört snygga fattoner som är infattade i helheten.

Nosen är fortfarande något knuten men ger särskilt av hallon, nypon, salvia och anis. Mandeltoner lite som av hudlotion svävar ovanpå. Den eleganta och slanka smaken är torr, stram, örtig och kärnig med anis och lingonsyrlig frukt med hallon, nypon och röda vinbär. Vitvinets fräschör förenas med rödvinets rondör i en både uppfriskande och intensiv helhet.

Druvsorten är nebbiolo, som lokalt i Valtellina kallas chiavennasca. Fatlagringen ägde rum dels i barriques i sexton månader, dels i stora ekfat under två år. Det här bör drickas svalt för maximal njutning, utvecklas bevisligen också bra i källaren. Skåpar ut samtliga i Sverige tillgängliga röda bourgogner upp till dubbla prisklassen. Ett absolut strålande vin till rena vrakpriset.

ps. dagen efter får vi mer av mogna röda vinbär och lite undervegetation i doften. I jämförelsen med i och för sig urgoda 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo håller vi 2004 Le Tense som det bättre och mer lagringsbara vinet.

2004 Le Tense Sassella Valtellina Superiore (Nino Negri, Chiuro, Valtellina, Lombardia)

2000 Château Montus

Till entrecôte med linser frästa i lök är det dags att smaka på årgång 2000 av Montus standardcuvée igen. Sist vi smakade för något år sedan slogs vi av de tuffa tanninerna som bara bad om mer tid i källaren. Nu har det hänt en hel del sen dess. 2000 Château Montus har en animalisk, mörkt bordeauxlik doft med järn, skomakarverkstad, ceder, svart oliv, lakrits, vanilj, avrundade plommon och mörka körsbär.

Smaken är god, tät, rejäl, örtig och intensivt fruktig med söta merlottoner (tannat smakar ju ofta så). Tanninerna är i sammanhanget nästan lagom uppmjukade, men frukten och syrorna är glädjande nog pigga och pur unga. I det eviga madiranracet mellan tanniner och frukt tycks lyckligtvis frukten denna gång avgå med segern. Allt är på rätt väg, redan nu smakar det mycket bra till biff, om ytterligare något år blir frukten ännu mer harmonisk. Ett bra år för Montus!

2000 Château Montus (Alain Brumont, Madiran)

2006 Capitelles des Mourgues Rosé

God, intressant och potent rosédoft med sandelträ, brända toner, gräddkola och intensiv frukt av röda hallon, ljus björnbärssylt och gelékrokodiler. Fruktig, aningen bränd, rejäl och kryddig smak med lång eftersmak där lite hetta gör sig märkbar i slutet. Nyckeln till det här vinets intressanta och rätt annorlunda rosékaraktär hittar man, förutom i syrahdruvorna, i en tre månader lång barriquelagring som bidrar med en hel del komplexitet och krydda. Den franska filmen "East-West" av Regis Wargnier hjälper också till med upplevelsen.

2006 Capitelles des Mourgues Rosé (François Collard, Château Mourgues du Gres, Beaucaire, Costières de Nîmes, Gard)

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Vårt absoluta favoritvin i ny årgång. Efter att ha druckit ett par vinösa stolpskott känns det som att komma hem - alla pusselbitar faller på plats. Det är så här det ska smaka. Se bara till att vinet har en viss källarsvalka och får öppna sig lite i karaffen, sen är det bara att njuta. Doften är härligt välbekant och typisk för både huset och vinet, möjligen något kryddigare och fruktigare i den nya tappningen: här bjuds det på mandelmassa, grusväg, hallon, torkade körsbär, torkad frukt och fatkryddor som kanel och nejlika.

Den balanserade smaken har bättre fruktintensitet än förra året. Kompletterad med en stram liten örtighet blir den läskande och fräsch, och klart kryddig i avslutningen. Här finns precis lagom mycket fatkaraktär för denna viktklass. Överhuvudtaget är vinet beundransvärt konsekvent med förra årets första tappning (2003 v 1.0), bara ännu bättre. Suveränt drickbart, faktiskt ganska storslaget serverat vid lägre temperatur. Nafsar 2003 Barbaresco i svansen, men är nog mer självklart idag. Ett supergott vin som alltid ska finnas hemma. Tack, Pio Cesare.

2004 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2003 Domaine des Baguiers Bandol

Brunröd färg. God, rejält stallig, lantlig, moget läderartad och plommontonad doft med drag av vildhallon bakom utedasset och gräddig hallonpaj. Mjuk, rustik smak med klart mer eldighet än syra (ändå bara 13,5%). Mörkt chokladiga tanniner i avslutningen. Doften är avgjort bättre än smaken - obalansen gör vinet mindre behagligt att dricka. Vi står över. Det hamnar i frysen för framtida matlagning.

2003 Bandol (Domaine des Baguiers, Le Plan de Castellet, Var, Provence)

2004 Château Pesquié Quintessence

Vi drack 2003 Quintessence vid ett par tillfällen och uppskattade vinet båda gångerna. Så det är klart vi ska ge 2004 ett försök. Det handlar ju faktiskt om det absolut mest ambitiösa vin som görs i den prestigelösa appellationen côtes de ventoux. Parker dundrade på sedvanligt sätt "one of the best buys in southern france" om nolltrean. Och visst, man betalar inte för extra för finheten. Man får däremot gott om procent för slantarna i den nya årgången, 15% alkohol, 80% syrah och 20% grenache.

2004 Château Pesquié Quintessence är tätt, mörkt blårött, ogenomskinligt i glaset. Doften har en intressant kryddsammansättning med drag av kardemummakrans med kanel och mandelmassa. Lite ingefära hittar vi också, samt lakrits och syltigt mörkfruktiga starkvinstoner där syrahdruvan trots sin dominans inte är lika typisk som i nyligen provade, urgoda 2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père. Smaken är rejält tät och fyllig, sötfruktig, kryddig och lite tung i gumpen. De 15 procenten märks mer på att vinet är lite satt, än direkt eldigt. Eftersmaken är chokladig med lite hetta. Roquefort eller magor kanske vore något att prova till? Vi misstänker att vinet är rätt huvudvärksframkallande och delar upp avsmakningen över två kvällar, både till mat och till ost. Men vi faller inte pladask för det här - och kommer inte att lagra vinet trots att systembolaget ovanligt nog anger att det BÖR lagras.



2004 Château Pesquié Quintessence, Côtes du Ventoux (Paul & Edith Chaudière, Mormoiron)

2004 Ogier Côte-Rôtie Cardinal de Saint-Ange

Negociantproducerad budget-côte-rôtie, kan det verkligen vara nåt? Våra förväntningar är nedskruvade när vi häller upp till prefab tryffeltortellini och en sydfransk sallad. Men det är ju riktigt gott, och inte minst ett typiskt franskt sätt - bra matvin. Doften är först lite knuten men bjuder på både tjära, läder, vitpeppar och kryddor, allt i en diskret stil. Det doftar helt enkelt rött syrahvin på ett lite reserverat och gott sätt. Viol, körsbär, björnbär - i en viktklass ovanför exempelvis Guigals Crozes-Hermitage. Lite ung, stram, koncentrerad smak, aningen årgångstypiskt grön och kärv men inte alls så att det stör, inte heller starkvinstonad (som omdebatterade 2004 Champelrose). Eftersmaken är påtagligt lång och lite kryddig. Efterhand utvecklas smaken mer åt det stora, sammetslena hållet. Balanserat (13%) och särskilt intressant om man gillar en medelfyllig stil. 85% syrah, 15% viognier. Kan nog utvecklas fint. Vi spar en skvätt för att se vad som händer imorgon, men är redan positivt inställda....

ps. Även dag två smakar vinet mycket bra, med förvånansvärt lång smak för den lite blyga doften. Vi gissar att den diskreta, medelfylliga stilen inte är vad folk helst betalar 250 kr för. Vi kan dock gärna tänka oss att dricka det här vinet igen.

pps. Vi drack en skvätt efter en 2004 Seigneur de Maugiron. Det bör man inte göra. Men till mat, utan övermäktig konkurrens är det helt ok. Förväntningarna inte ska vara för höga.

2004 Côte-Rôtie Cardinal de Saint-Ange (Ogier Cave de Papes, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2005 Barth Riesling Spätlese "S" Trocken

Nu är det dags att höra upp för alla som längtar efter en alldeles egen oljekälla. Vi kan nästan ställa ut garantier att det här vinet kommer att osa ordentligt i framtiden. Men redan idag bjuds ypperlig tysk njutning från fina 2005. Glaset visar en simmig, ljusgul färg med en hel del kolsyrepartiklar. Doften ger en årgångstypiskt rik, aningen oljig citrusfrukt med massor av mineraler, inslag av burkad ananas och några nässlor. Det doftar vår! Järn, mandelblom, jasmin och sockerdricka kompletterar doften, som därmed är rätt komplex för ett så pass ungt vin. Smaken har inte de allra tuffaste rasiga syrorna, som exempelvis Breuers 2005 Rottland, utan något mjukare men ändå riktigt fina, i perfekt balans med en nästintill fet citrussmak som också har lite sockerdricka. Vinet är urtypisk rheingau, så gott och värt varenda sekin. Vi hattade runt i Hattenheim efter Hans Langs rieslingar, tyvärr var det söndagsstängt den gången, men här finns ett bra substitut. Tappa upp er egen petroleumfyndighet om fem år.

2005 Hattenheimer Schützenhaus Riesling Spätlese "S" Trocken (Wein- und Sektgut Barth, Hattenheim, Rheingau)

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian

Till ost under sena kvällens balkongsittning dricker vi noshörningsvin igen: 2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian. Ett nästan historiskt vin - för att komma från La Spinetta, första årgången kom 1985. Liksom alla Rivettis viner är det nya ekfat som gäller. Vi testade ett par flaskor direkt efter släppet i februari, men det är lite extra intressant att komma till detta vin från den föregående 1999 Barbaresco Starderi. Vilken skillnad, vilken chock! Av med silkesvantarna, på med boxhandskarna. Doften är betydligt tuffare, skitigare och fränare. Sura körsbär och plommon får sällskap av gammalt furuvirke på vinden, terpentin, salmiak, en aning ammoniak (som övermogen camenbert eller hästurin), ansjovis och stall. Surkörsbären och plommonen går igen i smaken, som är god, tuff, lite bråkig, aningen frän, med kärnbitterhet och mörk choklad. Ett kaxigt och gott vin till ost, men till slut är även en bit mörk choklad ett gott möte, smaka på det. Några års lagring rekommenderas också...

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (Fratelli Rivetti, La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

1999 Barbaresco Vigneto Starderi

Noshörningsvin från barbaresco! Stor dramatik till en början eftersom korkskruven drog ett stort torrt hål ur korken. Hade den ätit sig fast i insidan av halsen? Efter ett kort rådslag lyckades vi till slut, med korkskruven nära kanten av halsen, dra resten av korken hel ur flaskan. Sen fick vinet tre-fyra timmar i karaffen...

1999 Barbaresco Vigneto Starderi har en rubinröd, tät färg i glaset. Den renfruktiga, läckra doften ger direkt av jordgubb, hallon och mörk choklad. Det finns en tydlig prägel av modernt designad behandling med nya ekfat, men här är den mer elegant avvägd än hos något annat spinattavin vi smakat, rent armanilikt välskräddad, med ett inslag av mint som ger en viss frisk "bris" upp ur glaset. Fruktigheten breddas efterhand med körsbär, svarta vinbär och kanel.

Vi smakar - och munkänslan är extremt harmonisk, tät, rund, sammetslen, strålande hel och balanserad med söta hallon och körsbär. Efter maten framträder både ordentlig syra och rejäla, sandiga tanniner. Avslutningen är kryddig och lång. Vinet är fortfarande helt ungdomligt, men gjort i en stil som gör att man kan dricka det nu, men förmodligen också om tjugo år, eller när som helst däremellan. 1999 är fjärde årgången av denna vingårdsbarbaresco, den lanserades alltså så sent som 1996. Årgång 1998 provade vi för något år sedan, den var minst lika bra. Båda fick Tre Bicchieri Rossi i Gambero Rosso. Ytterst välförtjänt förstås, deras skala har inga högre belöningar att dela ut...

Vinmakeriet är så urskickligt gjort att det utlöser en diskussion om typicitet och ursprung. La Spinettas historia är intressant, eftersom den inte handlar om att förvalta ett arv sedan generationer, utan om att bygga upp en ny och framgångsrik rörelse från grunden. På så sätt är det ett slags amerikainspirerad berättelse om målmedvetet entreprenörskap. Det är viljan som styr handlingen, inte historien. Man har helt enkelt köpt de vingårdar man ansett mest lämpade. Hur imponerande modernisterna i piemonte nu än är, kan vi ändå inte låta bli att längta lite efter mer urtypisk barolo & barbaresco, på samma sätt som ett gammalt hus kan vara mer spännande än ett nytt. Priset på detta vin har på senare tid stigit ett par hundringar till en nivå som gör det mindre lockande, men det är en upplevelse som på sitt sätt är värd sina slantar. Om ett år eller två tar vi nästa flaska.

1999 Barbaresco Vigneto Starderi (Fratelli Rivetti, La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

2005 Georg Breuer Riesling Berg Rottland

Sommarens läckraste apéritif! Ung toppriesling, en aptitretare i klass med finaste chablis eller champagne, redan helt underbar i den givande årgången. Supergod doft av mineral, stål, musselkalk, grönt äpple, citrus och ananas. Smaken har en otroligt snygg och ren fräschör med klockren mogen citrus, ananas och äppelsyror. Den är helt torr, först något försvinnade, elegant, stram, efterhand mer fruktig, med en lång, fin eftersmak. Att njuta fin riesling från rheingau alldeles ung ska inte underskattas...

2005 Riesling Berg Rottland (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

1996 Juillet-Lallement Special Club

Vi avslutar kvällen på balkongen, där det äntligen bjuds på en sval bris. Nu är det dags för den årliga ryggdunkningen och celebreringen av familjens monumentala prestation på SÖS BB för sju år sedan. 1996 Juillet-Lallement har den här gången rejält större bubblor än förra gången, märkligt stora för en champagne. Doften har nötigt oxidativa mognadstoner, särskilt valnötsskal, jäst, champinjoner och gulaktig, boken äppelfrukt. Precis som sist skickar den iväg några stickiga guldpilar, men alla de sötaste associatonerna fattas. Smaken är helt klart inte alls lika generös som då, utan känns torrare, snålare, tommare och inte alls rikfruktigt i mitten, och avslutningen är ganska kort. Röda äpplen finns, men lite kartiga och hårda i syran. Vi funderar lite över om flaskan är för ung eller för gammal, därom tycker vi faktiskt olika, men närmast till hands ligger att vi just sitter och skålar i ett måndagsexemplar. Det är dock drickbart och det är humörhöjande, men njutningsfaktorn är klart nedskruvad...

1996 Juillet-Lallement Special Club Grand Cru Verzy (Pierre Lallement-Fontaine, Verzy, Champagne)

2003 Barbaresco Pio Cesare

Vi bjuder 7-årsdagsgästerna på ragù ikväll. Därtill är inget vin på den här planeten så lämpat som nebbiolo, och trots sin ungdom är 2003 Barbaresco mycket drickvänligt till maten. Färgen är transparent, huvudsakligen brunröd, men med blåröda reflexer. Doften är som alltid hos Pio Cesare god, men denna gång inte direkt imponerande. Vi analyserar inte så noga ikväll, men tydligast är: bittermandel, torkad frukt, grus, brända toner, hallon, kakao, gräddkola. Något stickiga inslag finns. Smaken är hustypisk och god på ett sätt vi uppskattar, med lättare struktur och kolatoner, men utan sedvanlig koncentration, bara några snäpp stadigare och generösare än husets Nebbiolo Langhe. Liksom doften en aning stickig som av bikarbonat. Torra, sandiga tanniner. Idag är vinet inte särskilt långt i eftersmaken. Det är förstås gott, och kommer att utvecklas och bli bättre med tiden, men når aldrig nebbiolohimlen som de tidigare årgångarna vi hyllat, 1999 och 2000. Hade det kostat 200-250 kr, hade vi nog sett annorlunda på saken. Resultatet står nu helt enkelt inte upp till prislappen.

ps. Läs fler intryck av detta vin i Barolobrevet och Mina Viner.

2003 Barbaresco (Pio Cesare, Barbaresco, Piemonte)

2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père

Våra gäster berättade om sitt besök på restaurang Hälsingborg, och sina goda minnen av Château Villerambert Julien från Minervois. Aha, ni gillar kraftfull syrah från languedoc-roussillon, tänkte vi, och plockade fram detta vin. 2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père har en tät, strålande, exemplarisk doft där det mesta sitter på rätt plats om man gillar sydfransk syrah. Den är så typisk för druvan att det blir bingo: tjära, rök, svarta oliver, vulkverkstad, björnbär, garrigue, lager, svartpeppar, ingefära, fatvanilj och lakrits. Vi skulle vara glada att bara få sniffa. Men smaken gör oss inte heller ett dugg besvikna med sötfruktigt fokus, salta lakritstoner, god örtig stramhet, mörkt chokladiga ektanniner och bra syror. Urgott! Faktiskt inte mer än 45 % Syrah, resten är 35 % Mourvèdre och 20 % Grenache. Modern vinmakning med långsam och kall urlakning av druvskalen i sin must. Sedan följde 14 månader på ny ek. Enligt etiketten är det Henri Simons 44e och sista skörd. Associationerna till Marcel Pagnol skadar inte alls...
Till höstens grytor och vilt kommer det här vinet att vara strålande. Ett mycket bra vin är det till ost redan ikväll - och en sån fräck butelj, av en sort som vi bara minns från Minervois och Saint-Chinian, upp och nervänt konformad! Köp inte alla flaskor är ni snälla, vi måste nog ha ett par till...

2004 Saint Chinian Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père (Henri Simon, Clos Bagatelle, Saint-Chinian, Languedoc)

Ankconfit & bourgogne

Vi bjuder på confiterade anklår ikväll. Rödvinssåsen har nu blivit ännu rundare och mer mångfacetterad av tawny port, balsamico, kalvfond, vitpeppar och mest tydligt: stjärnanis. Tlllbehören blir de säkra korten blomkålspuré, le puy-linser och mungbönor, som fått extra smak av en aning dijonvinägrett. Vi har redan skrivit om hur excellenta 88orna från Domaine Rougeot visat sig vara att dricka till genomlagad anka. Inte minst den något kraftigare Pommarden glänser i sammanhanget, och ger en lång, mogen och härligt komplex upplevelse. Såsen och långkoket är helt enkelt underbara ihop med de mogna vinerna, som får extra längd av tillbehören. Även om förra smakprovet också var mycket lyckat är de bäst hittills ikväll.

Så när vi lite elakt dricker 1999 Morey-Saint-Denis efteråt framstår vinet faktiskt som helt ungt, med en bit kvar till mognad, liksom våra två tidigare smakprov av Drouhins 99or. Först ger doften mineraler, något knutna röda vinbär, tomatpuré och ett milt inslag av brasa på torra löv. Efter ett par timmar utvecklas generösare, fatigare aromer av jordgubbar och hallon med en del mognadstoner och lite försiktiga pinotkryddor. Den ganska lätta smaken har hög intensiv syra, något svag mittsmak och lite kort slut. Men när brieosten kommer fram händer det saker, och vinet framstår i fin, fortfarande läskande, dager. Så ge det här vinet ordentligt med tid i luften, och en ostbit därtill....

1988 Volnay-Santenots 1er Cru (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

1988 Pommard Cuvée Henri Rougeot (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

1999 Morey-Saint-Denis (Joseph Drouhin, Beaune, Bourgogne)

1997 Barolo Brunate vs. Barolo Bric dël Fiasc

Kvällens jämförelse blir spännande. Vi försöker komma ihåg om vi har druckit någon barolo överhuvudtaget från den solstekta årgången 1997. En hel del barbaresci från olika producenter har det helt klart blivit, men detta är nog första smakproverna på riktigt ambitiösa barolo-nittiosjuor som börjar närma sig något slags mognad. Vi har karafferat vinerna ett par timmar i förväg. Båda hade en hel del fällning.

1997 Bric dël Fiasc har fina tårar, och en brunröd färg som är klar, men inte absolut transparent. Här finns några klockrena och mycket roliga dofter med kvalitet av madeleinekaka: först gammal jordgubbssylt (farmors eller krakows), sedan... hmmm, vad är nu det där...jo faktiskt, nyskalad banan! Lufttorkad skinka, torkad frukt, vanilj, blommor, bittermandel, faktiskt rödbeta, och rejält alkoholiska toner som landar i en hel kollektion av anthon bergs likörpraliner (det finns en med jordgubb i champagne som känns bekant). Det är ljusa, lekfulla dofter, fast mycket förstärkta, och bananskalen förvandlas efter hand till en ugnsbakad banan. Trots något udda associationer doftar det underbart!

1997 Bricco Rocche Brunate har lika snygga ben i glaset, snarlik brunröd färg och ännu mer av transparens. Doften ger mer av dovare, mer traditionella drag: consommé eller köttextrakt, torkat viltkött, solstekt falurött uthus med tjärat rep, svamp, katrinplommon, russin, bittermandel. Det är en fantastisk, lite tuffare doft, som efterhand öppnar upp mot mer av hallonreduktion, kanel och kryddnejlika, espresso och torkad frukt. Mint och mörk choklad finns också med på ett hörn.

Vi smakar på Bric dël Fiasc. Först lent, sen strävt, därefter starkt - och till slut länge! Det tjongar till ordentligt (som ett par cymbaler i en tecknad disneyfilm) och ringer sen kvar i munnen i flera minuter. Det är som om man gått vilse och hamnat i Cape Canaverals avskjutningsramp, sen råkat trycka på turboknappen i rymdskeppet. När vinet passerar gommen och svalget, avges halvvägs en injektion rakt in i lustcentrum, som omedelbart resulterar i hårresande vällustrysningar och fniss... Det här vinet verkar vara dopat på något sätt (enligt etiketten dock endast 14,5%!). Vi vet inte om det bör klassas som vin eller illegala substanser... ett vin för kicksökare!

Bricco Rocche Brunate är en betydligt mer sansad upplevelse. Här finns snällare sötfruktigare tanniner än de påtagligt sandiga i Bric dël Fiasc. En svag känsla av bikarbonat sticker lite i kinderna. Smaken är ingen häftig berg- och dalbana, utan färdas mer på plan mark. Den är rik, fylligt viskös och verkligt god, men ändå något platt och satt, en aning märkt av det varma året (likaså 14,5%). Ingefära, kryddnejlika, mint och choklad mynnar ut i en lång eftersmak, som inte flyttar berg, men vinet är tillgängligt nu och mycket givande.

Vi väljer att dricka det mesta av Brunate till vår spaghetti bolognese med parmigiano, och sparar Bric dël Fiasc till efteråt. Nu har vi sedan länge passerat den hypersensitiva provarfasen, istället njuter vi mer av den tydliga och harmoniska karaktären av dessert på mogna jordgubbar, söta körsbär och tät mörk choklad som bjuds i detta stadium - och syrorna bibehåller fräschören i vinet. Slutsatsen blir att årgång 1997 rör sig om ganska extrema och inte helt typiska viner, en bra bit från de typiska torkade rosor, tryffel, tjära och violer som ibland står att finna i barolo. Bric dël Fiasc har nog många år kvar, Bricco Rocche Brunate bör drickas inom en närmare framtid. Men ett sånt drag här finns!

1997 Barolo Bricco Rocche Brunate (Ceretto, Azienda Bricco Rocche, Castiglione Falletto, Piemonte)

1997 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

2000 Georg Breuer Rüdesheim Berg Schlossberg

Efter en varm dag på stranden längtar vi efter en riktigt god sval riesling. Årgången 2000 beskrevs som varm och snabbmognande, men kanske inte den mest strukturerade, när vi besökte Breuers Vinothek i Rüdesheim 2004. Vi drack den ljuvliga 2000 Nonnenberg förra sommaren, generöst sötfruktig och förhållandevis avrundad i syrorna. Nu är det dags att prova 2000 Schlossberg. Färgen är gul med gröna reflexer. Doften är mycket mineralisk, något knuten och aningen stickig, med jäst, nässlor, och intensiv citrusfrukt. Efterhand kommer kryddor, persika, söt ananas, flintrök och musselkalk. Smaken har en pigg sprits, med en mycket koncentrerad, söt citrusfrukt och några gröna inslag. Eftersmaken är riktigt lång, kanske årets hittills längsta i ett vitt vin.
Vi kommer direkt att tänka på likheter med Zind Z004 och öppnar en för jämförelsens skull. Det finns en hel del gemensamt, inte minst nässlor, jäst och musselkalk, men Zind har fler gröna toner, mer ylle, mindre generös frukt och en högre, ståligare syra. Som matvin till lax i ugn med romsås tycker vi faktiskt att Zind är bättre, eftersom Schlossberg krymper lite i samspel med kvällens mat. Men på egen hand bjuds dock massor av högklassig njutning, nu och några år till. Ett mycket gott vin, men frågan är om inte 2000 Nonnenberg var ännu bättre.

2000 Berg Schlossberg (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

1999 Gaja Sito Moresco

Angelo Gajas mix av nebbiolo, cabernet och merlot är ett verkligt tilltalande, nästan publikfriande vin. Jämfört med det fantastiska 1999 San Martino är det ett par storlekar mindre, men ändå mycket givande att dricka. Doften ger stall, läder, faktiskt ett litet uns tryffel, bittermandel, körsbär, hallon, viol, ceder, sandelträ, mint och eucalyptus. Druvblandningen gör att doftintrycken drar lite åt olika håll. Den medelfylliga, men intensiva smaken bekräftar doften. Här finns påtagliga tanniner, sandiga, lite torra, men mycket behagliga, i en lite lättsammare harmonisk struktur. Eftersmaken är god, givande men inte påtagligt lång vid första smakprovet.
Efter ett dygn i tillsluten halvflaska ger vinet rundare, rikare drag i doften, med inslag av hallonkolor (karamellpojkarna, inslagna i papper) och coca-cola. Syrorna är härligt fräsiga, vinet har en len känsla i munnen och den goda eftersmaken klart längre än igår. Slutsatsen blir: ha bara tålamod ett tag till, med vidare lagring kommer vinet ge ännu mer tillbaka.

1999 Sito Moresco (Angelo Gaja, Barbaresco, Piemonte)

1999 Villa Cafaggio San Martino

Ni känner nog igen känslan. Man vänder och vrider på glaset, tårarna bildar gotiska portaler runt glaset, färgen är vackert rubinröd, så tät och snygg, sammetslikt böljar vätskan fram och tillbaka. Det ser dyrt ut, fortfarande ungt och man börjar inse att något extra är på gång. Så sticker man ner nosen, doften är lite sluten först, men mycket mineralisk och så plötsligt får man tag i den: tryffeldoften! En doft, som så fort man fått tag i den snart dominerar, fyller hela kupan och direkt placerar vinet däruppe bland årets toppfem-upplevelser. Resten av toscana när det är som allra bäst stöttar upp: mandel, läder, några charktoner (cacciatora), torkad körsbärsfrukt, blommor, lite stall, piptobak, balsamico, maraschino, after eight. Alltihop är så klassigt sammansatt att man blir rörd!

Ska smaken leva upp till detta? Ja, visst gör den det, till och med överraskande bra. Tryffelaromerna fortsätter i munnen, med en imponerande fyllig, koncentrerad och solitt helgjuten smak, fortfarande läskande, perfekt harmonisk med sammetslena, täta, mörkt chokladiga tanniner, och en lång, givande, mintig och aningen kärnig eftersmak. Det här är ett stort vin - mitt emellan ungdom och full mognad. Utan minsta tvekan platsar det bland de allra bästa i toscana. Vi håller det jämsides med minnen av Ornellaia, betydligt bättre än exempelvis Tignanello. Kanske är det en av de sista supertuscans där priset är mindre än kvaliteten. Vinet växer i vingården San Martino i Panzanos amfiteater, gyllene snäckan, la conca d'oro. Vi gillar verkligen Villa Cafaggio och deras balanserade stil, har troget följt San Martino under flera år, och det här är det bästa smakprovet hittills. Det är första gången som 1999 San Martino visar upp sig i full harmoni. Till mascarpone-gorgonzola. Underbart - och resterande flaskor kommer bara att bli bättre...

Golacioconda testar all årgångar av San Martino 1993-2001

1999 San Martino (Villa Cafaggio, Panzano in Chianti, Toscana)

2004 Crozes-Hermitage Graillot

Ok, ankconfiten står på bordet, med le puy-linser, blomkålspuré och rödvinssås. Vad häller vi upp, om inte Alain Graillots 2004 Crozes-Hermitage? Den har stått i karaffen en dryg timme och vi serverar den något sval. Färgen är som vanligt nästan ogenomträngligt tät och mörk. Doften är inte längre helt öppen. Den här gången slås vi av hur mycket gröna toner som finns där: grön paprika, gräs, lagerblad, örter och till och med tulpan! Grönt behöver ju inte nödvändigtvis vara negativt, det är den svalare årgångens stil i det här vinet (men 2004 Cuvée Louis Belle hade inget av detta). Svarta oliver och vulkverkstad kommer till i en typisk graillotskt blandning, därtill kryddor, inte minst ingefära.

Det örtiga går igen i den lite bastanta, strama smaken som har lakrits och drag av malört (gammeldansk). Den kryddiga ingefäran är likaledes markant, tillsammans med en stabil värme. Hur passar vinet maten då? Visst är det gott, men bäst hittills har detta vin matchats av grillad clubstek, och någonstans här kommer vi på oss med att tankarna vandrar iväg till syrligare och sirligare stilar. När vi lagar ankconfit ligger det nära till hands med bourgogne... men kanske en slank, men kraftfull Cornas Vieilles Fontaines från Alain Voge ändå hade varit det ultimata vinet?

Vi har nått halvtid, ett gäng flaskor ungt vin har gått åt. Nästa låda ligger redan i källaren för att vila sig i form under tre år. Vi har mer än en aning att det som kommer ut på andra sidan kommer att vara njutbart...

2004 Crozes-Hermitage (Alain Graillot, Les Chènes Verts, Pont de l'Isère, Rhône)

2002 Domaine Rolet Arbois Tradition

Till apéritif tar vi ett vin som egentligen borde ha alla möjligheter att bli en hyllvärmare, från ett distrikt vars belägenhet de flesta har dimmiga uppfattningar om, med en oxiderad smak som hör forntiden till. Men - det är faktiskt nästan slut på hyllorna, om än inte riktigt. Fino sherry är helt klart på gång, inte minst tack vare Kronstams envetna påhejande, fast Arbois är roligare i vår smak.

I glaset har vinet en ljust guldgul till halmfärgad och lite simmig uppenbarelse. Doften är rik och komplex, med fin oxidation och framträdande valnötter. Smaken är helt knastertorr, med något bitter mittsmak, jästig fatkaraktär och en lång eftersmak av torkade fikon som bränner till en smula. Årgång 2002 var fin i Bourgogne - såvitt vi kan se verkar det ha gått rätt bra i Jura också. Salta tilltugg som cashewnötter är användbara. Prova med lufttorkad skinka och oliver. Eller varför inte till julnötterna? Ett intressant och unikt vin.

ps. som avrundning på kvällen, med den mörka augustihimlen och några chips som sällskap, är det här precis lika läckert.

2002 Rolet Arbois Tradition (Domaine Rolet, Montigny, Arbois, Jura)

2005 Piodilei Langhe Chardonnay

Att helrenovera ett pojkrum inför skolstarten kräver bränsle. Det kommer i form av Pio Cesares Piodilei, en chardonnay mitt emellan meursault och nya världen, men med sina höga italienska syror härstammar vinet helt klart ur den gamla. Doften är nötig, smörig, med citronskal, päronsplitt och vanilj. Vi får en kraftfull smak, som sagt med bra syra, och en rejält lång eftersmak som får extra skjuts av en viss eldighet (14%). God och lagringsbar kraftchardonnay som fortfarande är möjlig att köpa.

2005 Piodilei Langhe Chardonnay (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Pellerin Côtes-du-Rhône

På spisen puttrar anklåren i sitt ankflott sedan ett par timmar tillbaks. Nu är det dags att reducera en bra rödvinssås, och vi vill veta: exakt vilket vin använder ni allra helst i rödvinssåsen?

Våra kandidater brukar vi hitta bland beaujolaiser och enklare côtes-du-rhôner. Lite fruktsötma och rotfruktskaraktär gör ingenting alls, bara tanninerna är snälla eller obefintliga. Det här vinet är inte så värst kul på egen hand, om man inte går loss på sötfruktiga, aningen eldiga rotfrukter... men som såsvin är det toppen, när rotsaker som karamelliserats i lite socker ändå är utgör basen (2005 Morgon blev likaså väldigt lyckad senast vi lagade rödvinssås, men det kunde faktiskt också duga bra med korkad 1997 Castello di Fonterutoli). När såsen är klar hugger vi in på confiterade anklår, buljongkokta le puylinser, blomkålspuré och rödvinssåsen...

2005 Côtes-du-Rhône (Joseph Pellerin, Rhône)

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose

Cornas goes Veneto! Blint hade vi aldrig prickat in ursprunget på detta vin. Här finns många typiska drag från ripasso och amarone light: mörk kryddig körsbärsfrukt med dragning åt starkvin och körsbär i likör. Visthusbodar, charkbutiker, tvärnitade bildäck och askar med tjärpastiller lyser dock helt med sin frånvaro. Doften har dessutom lagerblad (bra), men starkvinstonerna blir lite vassa i nosen. Smaken är god och rätt koncentrerad med samma karaktär som doften, dock inte eldig (13,5%) men med hygglig längd. Troligen kommer vinet att bli bättre om ett par år, men det här verkar ändå inte direkt vara något för oss, så vi slår upp "The Wines of the Northern Rhône" och lämnar över ordet till profeten John Livingstone-Learmonth: "I would describe the Champelrose as sometimes lacking in true Cornas soul and funkiness, more disposed to show off modern, "cleaned-up" winemaking". Ja, här kan vi bara instämma...

2004 Cornas Champelrose (Domaine Courbis, Châteaubourg, Cornas)

ps. 2003 Brolio (99 kr och ett par år på rygg) är förstås mycket bättre på att spela italienare, och sopar faktiskt banan med Champelrosen. Stall, svamp, mognad - och visst, lite starkvinstoner och körsbär i likör, fast på ett mer självklart sätt.

pps. Fler beskrivningar, inlägg och funderingar kring Champelrose kan man läsa hos Drucket.

2001 Château Ducluzeau

Som ett delsvar på våra böner om mer drickbar cru bourgeois på systemet kommer 2001 Château Ducluzeau. Tre trevliga saker: vinet är drickfärdigt med en gång, det finns flaskor att köpa och priset är bra. Den varma, fruktiga doften bjuder på viss mognadskomplexitet: plommon, svarta vinbär, lagerblad, cederträ, söt piptobak, vanilj gräddkola och ljus choklad. Smaken är medelfyllig, med bra saftig syra, en aning strävhet, en del fruktig merlotvärme och en fin, något grön, örtbitter kraft som utvecklas fint i munnen. Går fint till brie!

2001 Château Ducluzeau Listrac Cru Bourgeois (Mme Jean-Eugène Borie, Listrac-Médoc, Bordeaux)

1999 Künstler Hochheimer Stielweg

Till honungsgratinerad chèvre på mörkt rågbröd provar vi detta nysläppta vin från Hochheim. Hock, som de viktorianska engelsmännen kallade drycken (namnet smittade dessutom av sig på halva rhendalen). Franz Künstlers rieslingar från Stielweg brukar vara säkra kort, vi minns särskilt den torra auslesen. Men ikväll blir det spätlese. Färgen är varmt guldgul. I glaset har vinet en rik och lite simmig uppenbarelse. Doften ger honung, mandel och ananasspad, med underliggande diskret petroleum. Smaken är ljuvligt mogen med mjuk avrundad syra, viss restsötma och en lång härlig eftersmak. Inget direkt behov av vidare lagring även om det säkert går bra, här är det bara att korka upp. Ett charmfullt vin, som bäddar för en fin upplevelse av mogen riesling.

1999 Hochheimer Stielweg Riesling Spätlese Trocken (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

2001 Hermitage Marquise de la Tourette

Hemma hos oss var 2000 Marquise de la Tourette förra vinterns röda vin nummer ett (tolv flaskor gick åt). Det var runt, plumpt och mycket snabbmognat, fast lite vattnigt i mittsmaken - och hade inte minst en rätt sensationell syrahdoft. Nu är det andra året som detta vin är prissänkt till nästan hundrafemtio kronor mindre än det nyligen kostade i BS. Så det är ingen överraskning att hyllorna gapar tomma vid dagens slut... I vår smak är det ett av augustisläppets största fynd. Men den här gången vore det dumt att korka upp flaskorna i år. Den ädla syrahdoften är jättegod, men ännu något knuten: rökt sidfläsk, hallon/björnbärsfrukt med mindre syltighet än sist, örter, champinjoner och steniga mineraler. Smaken är stram, snygg, medelfyllig, köttig med bra garvsyror och mer koncentration och ryggrad i frukten än förra året. Den här årgången, 2001, är helt enkelt bättre. Den som har tålamod nog att vänta till 2009, och gärna längre, kommer inte ångra sig.

2001 Hermitage Marquise de la Tourette (Delas, Tournon, Rhône)

1988 Domaine Rougeot

De här mogna krabaterna fick en lite styvmoderlig behandling sist vi provade dem. En känsla fanns av att de ändå hade betydligt mer att ge. Som så ofta är det sammanhanget som avgör upplevelsen. Inspirerade av besöken på Krakas Krog och Branteviks Bykrog bestämmer vi oss för att ge de gamla bourgognerna vad de tål. Det blir franska ankbröst, sky på fräst anklevermousse, Taylors 10 years tawny, tomatpuré och kalvfond. Därtill mungbönor kokta al dente, frästa i ankflott och därefter gräddstuvade. Vitpeppar går igen i kryddningen.

Vi serverar vinerna vid källartemperatur för fräschörens skull. Dekanterar, för här finns en del fin fällning. 1988 Volnay-Santenots har en god mogen doft med mint, järn, coca-cola, apelsin, gammal jordgubbsylt, karamell, balsamico, torkad frukt, torkade rosor och nypon. Alla doftintryck är subtila. Smaken är god, silkeslen, mogen men läskande, minglar kvar lite, med vitala syror. Man kan hitta likheter med 2003 Arbois Poulsard som vi druckit någon flaska av i sommar.

1988 Pommard har en vackert glansig, lite dunklare brunröd färg med bärnsten och tegel. Här finns en mintig, örtig doft med järn, jord, animalisk ton av grillad viltfågel, anis, lakrits, tomatstjälk och tomat. Här finns mer stabilitet i smaken. Fräschör och syror är helt intakta, viss koncentration finns och eftersmaken är påtagligt kryddig och lång.

Såsens anklever och portvin hjälper de sköra gamlingarna att tuffa till sig ett par storlekar och vitpepparen lockar fram pinotkryddigheten. Vinerna är som gjorda för den här maten! Vi är mer än nöjda den här gången, och inte så lite glada att ha fyra halvor kvar av varje sort. Frågan är om de förra flaskorna var sämre eller om det nya tillfället var bättre...

ps. När vi tänker tillbaka, så var flaskan Pommard vi provade i juni tydligt defekt, medan Volnayvinet nog var förhållandevis ok, trots oxidation i första doften.

pps. Kvällen efter bestämmer vi oss för att forska vidare i ämnet och befästa intrycken. Ankbrösten och såsen är desamma, fast nu har de fått sällskap av risotto på karljohansvamp och kantarellfond. Vinerna är minst lika friska och bra denna kväll. Pommarden ringer kvar riktigt fint i den långa eftersmaken.

1988 Volnay-Santenots 1er Cru (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

1988 Pommard Cuvée Henri Rougeot (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)