Mixa bautasten och macho så har du Bauccio. Fanken vet vad ordet betyder, men det är onekligen ett rätt tungt namn på ett vin. Även flaskorna är stadiga pjäser som signalerar att vi har kralliga grejor i glaset. Snygga etiketter har de också.
Vi befinner oss alltså i Basilicata. Närmare bestämt i Venosa, öster om den utslocknade vulkanen Monte Vulture. Madonna delle Grazie har åtta hektar vinmarker på hög höjd (runt 500 meter) i östliga lägen och stockarna är ungefär i femtioårsåldern. Musten genomgår ett par dygns cold-soak innan jäsning i öppna kar med frekvent nedtryckning av skalhatten. Efter en utdragen maceration får vinet ett års uppfostran i nya 500-liters fat av fransk ek.
2006 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mörkt blårött till oxblodsfärgat. Glaset har en väl sammanhållen doft av jäsande mörka körsbär och bränd jord med lite blyerts och sadelläder. De sprillans medelstora faten snackar ceder och mörk choklad, men inte så uttalat som med barriquer. Dessutom hittar vi ungdomlig bittermandel och diskret volatila drag.
I munnen får vi en kaxig, rättfram mörkfrukt av jästa körsbär med lite kviller på tungan. Ungdomligt tät och hårt tvinnad, men inte alls överextraherad. Kraftfullt, tanninrikt och spänstigt vin med frisk syra och örtig eftersmak. Det här är en tuffing som ropar efter kött, och borde glänsa i det sammanhanget. Som tur är har vi bullat upp med entrecôte på grillen och hemvevad bea med Sturköhäxans egenodlade dragon. Kombinationen sitter som gjutet.
2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mer transparent, mörkröd sammet med ett par millimeter tegel i kanten. Nosen visar flera fina tecken på utveckling: svart matjord, undervegetation, svamp, tobak, farin och järn. Balsamiska drag och söta röda stråk i den mörka frukten. Massor av örter, med salvia och mynta på toppen och lakritsrot i fonden.
Smaken känns mer "färdig" och har nått en bra bit på väg till harmoni. Attacken är mjukare och tanninerna mer sammetslika, även om den intensiva avslutningen fortfarande är ganska så tuff och lite örtbitter. En sensation av menthol-kyla avslutar den långa bågen. Efter ett par timmars luftning är det högst trevligt att suga i sig även på egen hand.
Summa summarum: aglianico måste räknas in bland världens stora druvsorter och det här är två rejäla, muskulösa rödtjut att fyra av i köttsammanhang. Tack vare ungdom och nya tonneaux framstår nollsexan som en modernare tappning av traditionerna. Efter fyra timmar i luften har den blivit mer drickvänlig. Nollfyran har redan hittat hem och känns mer klassisk i stilen eftersom faten hunnit underordna sig och tredjehandsaromer kommit till. Väntar man ett par år kommer nollsexan säkert att gå samma väg. Årgångarna är väl ungefär lika bra när det kommer till kritan.
Vinik, 250 kr.
Under veckan som gick har vi också hunnit dricka 2008 Messer Oto och 2007 Lisconi från samma producent. För sina 175 spänn prickar respektabelt tanninrika Lisconi in en sweet-spot mellan pris och ambitioner.
Mer aglianico från en av de klassiska producenterna i Vulture har vi testat här och här.
5 kommentarer:
På pricken vår syn på dessa viner, när vi drack hos Niklas igår i trädgården, utan bea men med bröd ost och korv. 2004:an var påtagligt mognare med lite salubrin och frukt i bra behåll. Liscone är busigare och lite enklare, men ett vin som matchar mat verkligt bra. Liscone i veckan och Bauccio på helgen. Aglianico äger.
Hej Mats! Provade ni nåt mer kul igår? Särskilt nyfikna är vi på dina intryck av Alves de Sousa...
BAUCCIO: formodentlig men kun formodentligt fra tysk “behüte” som betyder beskytte, forsvare, med henvisning til borgen på etiketten. Området har været i mange år domineret af longobarderne.
Alves de Sousa är en bra och respekterad producent i Douro. De vita var båda bra, men väldigt olika. Standardvinet från 2010 hade mandel och jasmin, mineral. Njutbart nu, men lite låga syror för lagring. Reserva branco från 2004 hade toner av engelsk apelsinmarmelad, mognad, rejält gulnad. Fylligt och moget. Jag och Per L gillade, Å var tveksam.
På röda sidan var Vale de Raposa rätt ointressant, Quinta de Gaivosa 2005 en klassisk medelfyllig Douro med lite mognad, njutbar. Quinta de G, Touriga Nacional 2007 var mycket god med söt violdoft, typisk för TN med bra ryggrad. Vinha de Lordelo 2007 var snarlik, men med extra allt, troligen dominerad av Touriga. Jag var rätt svag för det, men vet inte vad jag skall ha det till. Prestigevinet Abandonado 2007 var massivt, packat med frukt och lite oförlöst. Jag gillade sådär, Per tyckte att det var "over the top". Påminner lite om Pintas från Sandra Tavares de Silva.
I sammanfattning en bra producent med en rätt yppig husstil, men lite i dyraste laget för vad de levererar.
sturköhäxan;)
vi tände faktiskt ett bål i morse...med det var jag som var närmast att offras till flammorna...tog ett bra tag i kalufsen, ögonbryn och fransar...luktade inte gott...
men det här (aglianico )låter ju gott. får nog bli en liten vinik-låda snarast.
Skicka en kommentar