Gubbamiddag #9

Helgens gubbträff utlovades bli "lite annorlunda" när det gällde uppställningen av viner. Vad det skulle innebära mer specifikt var ju inte lätt att veta. Men med tanke på att kvällens värd rest en del både här och där, kunde man ju ana sig till att några "exotismer" fanns med på bordet.

Apéritifen ute på altanen går i en guläpplig och jordig stil med behagligt avrundad mousse. Smaken slutar torrt, kryddigt och lite jordbeskt. Ett par äppelskrottar tittar fram när temperaturen stiger. Ganska gott och välbalanserat bubbel, utan att vara märkvärdigt. Champagne är otänkbart - gissningsvis är det en cava med ett antal år på nacken.

2004 Quinta do Cabriz Dão Método Classico Bruto

Oj, det var debut med portugisbubbel för alla utom värden. Druvorna är bical och malvasia, alkoholhalten 12%. Flaskorna har legat högst ett och ett halvt år på jästfällningen eftersom den aktuella årgången är 2009. Nu får vi veta att alla kvällens viner kommer från olika länder. Inget av dem hör till "nya världen", och Portugal är redan avklarat.

Det första röda är tja, rött, och genomskinligt. Inledningsvis doftar det väldigt mycket vått grus och våt lera på ett sätt som skymmer resten. Efterhand blir doften mer gräsig utan det uppfriskande adjektivet nyklippt, och vinbärig med äppelkartiga drag. Ett lite glest och omoget intryck får man säga. I munnen handlar det om hög syra och låga tanniner i en rätt tunn kropp med kärvt, kartigt slut. Balans och koncentration är inte precis orden man letar efter - det är ett skäligen enkelt vin vi har i glaset. Knappt drickbart - det är inte särskilt behagligt på egen hand, och det bjuder inget som helst motstånd till den helstekta oxfilén på tallriken. Det känns på något sätt östeuropeiskt. Cabernet från tjotahejti, föreslår J och det stämmer ju ganska bra.

2006 Inkerman Kachinskoye Cabernet, Krim, Ukraina

Inkerman är inte bara en stad på halvön Krim, utan också en vinfabrik - den ledande i Ukraina. Man verkar sträva efter att skörda så många druvor per hektar som möjligt. Cabernet Kachinskoye sägs vara "the king of fine vintage red dry wines in Ucraine". För säkerhets skull uppges alkoholen till 10-13%. Det mesta blir kvar i karaffen.

Andra glaset har en svartröd, ganska tät färg med blåröd kant. Doften är faktiskt alldeles strålande. Ren och ungdomlig. Floral, med potpurri och violer. Läckra aromer av friska skogsbär, röda pastiller och en strimma lim. Apelsiner och lite muskotkrydda kommer till. Riktigt gott sniff, elegant som tusan. Smaken bekräftar de lovande doftintrycken. Den är frisk, renfruktig och slank med hög syra, bestämda tanniner och en ytterst aptitlig kärvhet i avslutningen. Ingen ek stör den allmänna glädjeyran. Sicket matvin detta måste vara, vi kan knappt vänta!
Kan det vara en syrah från norra rhône? Njaä, vi har nog en annan kandidat till Frankrike. Vår gissning blir en blaufränkisch från Burgenland, helt utan ek eller med enbart gamla/större fat.

2005 Tiflis Wine Cellar Kartuli Vazi Mukuzani, Georgien

Producenten heter Tiflis's Wine Cellar och produktlinjen Kartuli Vazi = "georgiska rankor". Druvsorten är saperavi, som vuxit i den aktade appellationen Mukuzani i Georgiens ledande vindistrikt Kakheti. Mukuzani-viner är vanligtvis fatlagrade, har vi läst oss till, och så även detta vin även om det inte märks alls. 12% alkohol. Oj, vad det funkade bra till maten, allra bäst i vår smak. Kostar ynka €7 i Tbilisi, men tyvärr ville firman ha €400 för att DHL-frakta en låda till Sverige, så det blir väl knappast aktuellt.

Tredje glaset är ljust varmrött, med gott om tegel i kanten. Doften är väldigt märklig, och ärligt talat ganska rälig. Mängder av omogen, unken grönhet överskuggar den ljusröda frukten. Plötsligt får vi en känsla av död och sten - gammal gravkammare av samma typ som vi hittat i några äldre Colaresviner. Om det är en mineralton, kan berget hellre hålla klaffen. Några våta fimpar ligger utslängda i en dypöl. Och sen lite söt knäck och gräddkola, i ett valhänt försök att muntra upp tillställningen. Smaken bekräftar de flesta av intrycken, med en hård omogen fruktsyra, rejäl grönhet samt utbränd tobak, knäckiga mognadstoner och ett syrligt slut. Det här kan vara kvällens sämsta vin. Ukrainaren var mer harmlös, medan det här är mer karaktärsfullt och samtidigt mer svårgillat eftersom en viss flaskmognad förtydligat de negativa dragen. Colares har en annan tannin/syra-struktur, så det spåret kan vi helt släppa. Det är lite åt pinothållet, men ändå finns absolut ingen pinotkaraktär. Kan det vara gjort i Ungern, kanske?

2000 Neoklas Frankovka, Sardice, Moravia, Tjeckien

Aha, där kom ju blaufränkisch. Eller frankovka, som de säger i Tjeckien. Nog för att druvan är känd för en viss grönhet åtminstone i svala år, men att det kunde gå så här illa... Hur som helst, med sina 175 hektar är Neoklas en rätt stor och ambitiös producent i byn Sardice, distriktet Slovácka, regionen Moravia strax norr om österrikarnas Weinviertel. Om det står "Exclusive" på etiketten så är det en av deras bästa buteljeringar, som kostar tre gånger så mycket som de vanliga - det vill säga 90 kr istället för 30. De tycks ha klassat ner sin frankovka till "de vanliga" buteljeringarna. Ett klokt drag, eftersom ingen verkar vilja dricka vinet ikväll.

Fjärde glaset doftar också lite märkligt men ändå gott på ett oxidativt, varmvuxet och rustikt sätt. Här finns röda äpplen, russin, katrinplommon och sylt. Mognadstoner av choklad, tjära, farin och julmust. En anstrykning av starkvin, som antyder att en fylligare alkoholkropp är att vänta. Är det så här georgiska viner luktar? (vi har ingen erfarenhet av sådana och känner ännu inte till att tvåan kom därifrån). Smaken är tät och varmfruktig med mogna, aningen uttorkande tanniner samt aromer av farinsocker och russin. Först känns det som om vinet behöver mat, men därtill är syran är alltför låg, åtminstone för kvällens matsammanhang. Ost och eftermaten-snack är vinets rätta element. Förutom syranivån ett ganska komplett vin, solbakat och lite rustikt men perfekt moget och gott! Och det kommer inte alls från Georgien...

1999 Château Kefraya Comte de M

... utan från Bekaa i Libanon. Kefrayas toppcuvée är gjord av syrah och cabernet sauvignon som mognat i nya småfrallor under ett år. 14,5% alkohol.

Femte glaset är opakt blårött med rödsvart kant. Doften är mättat, rostad, tät. Animalisk med köttiga, charkiga och läderartade drag. Mörk plommonfrukt, men här var det också gott om ek med choklad, kola, kaffe och godis. Även smaken är tät, först rätt burdus med utmärkt frukt och gott om tanniner. Avslutningen är rätt ekig och den citruslika syran spretar lite, men inte mer än vad som är klädsamt.
Ett uppenbart proffsjobb av folk som vet hur man tillfredsställer. Fram tonar bilden av en bodega på spanska höglandet med konsulter i dyra kostymer som klurar fram den rätta mixen av stimuli för att såväl kräsna kunder som feta amerikanska recensenter ska orka vältra sig över 90-gränsen. Parker-stil, alltså. Det är ett ganska modernt uttryck de har fått fram, och utan tvekan riktigt läckert. Gissningsvis är syrah en dominerande druvsort? Vad kan det då vara - en Finca Sandoval från typ 2004?

Vega Sicilia "Unico" Reserva Especial 2010 Release (91-94-95), Ribera del Duero

Oj, det var som tusan! Unico har varit ett mer konservativt vin vid tidigare tillfällen vi smakat, och inte helt tillfredsställande heller, med alltför brända toner. Det här var ju generöst. Och tänk att det hade så många år på nacken, men ändå verkade så ungt - inget som tydde på högre ålder. Jo, "fatsyran" säger U. Det händer en hel del positivt under de timmar vinet står i glasen, och till slut är det både elegant och klassiskt. Men en stadig blick på etiketten är ändå nödvändig för att få full valuta. Jay Miller är på 99 poäng, vi fattar nada. Tack T, som nyss fyllt jämnt och lät gubbsen få dricka upp presenten.

Sjätte glaset är ljus varm rubin med rejäl tegelkant. Doften är väl utvecklad och fint nyanserad med örtiga mynta-toner, båthus, ljusa penseldrag av tjära, finska tjärpastiller, ett gammalt tygplåster, hostmedicin och söt god frukt åt plommon/katrinplommonhållet. Så här doftar gammal syrah, vi är i norra rhône och det är 70- eller 80-tal. Smaken är stram och osöt, medelfyllig med hög syra och nedsmälta tanniner. Den åldrande frukten visar först klara tecken på uttorkning och balansen är inte hundra från start - "över kullen" plitas alltför tidigt - men allteftersom vinet står i glaset upplevs det betydligt tätare och mer oklanderligt balanserat. Mynta, örter, järn och tobak minglar i den långa eftersmaken. Det här blir bara bättre! Gissningsvis en god côte-rôtie från början-mitten av åttiotalet.

1983 Paul Jaboulet-Ainé Hermitage La Chapelle

Ser man på, den här har vi ju druckit förr. Det släpptes ett gäng av 83:an på Regeringspassagen något år efter den butiken öppnade, kan det ha varit 2003-2004 eller så? Kvällens bästa vin och ett kul återseende!

Sista glaset är gult och bjuder på en finstämd doft som trots tydlig botrytis (honung, saffran, mandelmassa) ändå har en tydlig och mycket vacker druvkaraktär, såpass att vi kan sätta ner foten och säga riesling. Smaken är dansant med sin lätta sprits, inte det minsta övervikt någonstans, spänstig syra och elegant frukt med aprikoser i eftersmaken. Alkoholhalt? frågar värden. 7,5 % svarar vi, och det var ju på decimalen rätt. Balansen är rena skolexemplet på god moselriesling, det enda som egentligen saknas är en framträdande skifferkaraktär. En Auslese med två stjärnor för botrytiserade druvor. Årgången då? Kanske 2004. Den är inte särskilt yppig, ändå...

2005 Reinholdt Haart Piesporter Goldtröpfchen Riesling Auslese Goldkapsel

Tänk att det här elixiret inte kostade mer än €25 på plats och ger så otroligt mycket tillbaks. Mosel är fantastiskt!