Pian dell'Orino grundades från scratch. Caroline flyttade till Montalcino 1996, då hon fick tillfälle att köpa en förfallen gård och några hektar vinmark. Snart slog hos sig ihop med Jan Hendrik Erbach, som hade utbildat sig till oenolog i Geisenheim och arbetat flera år i Bordeaux. Tillsammans påbörjade man ett upprustningsarbete som skulle ta flera år. Själva vineriet ser ytterst genomtänkt och prydligt ut, hela projektet utstrålar tysk ordning och reda.
Egendomen omfattar sex hektar uppdelat i fyra olika vingårdar i Montalcinos klassiska del sydöst om staden. Odlingsmetoderna är certifierat ekologiska och biodynamiska. All must jäser med vingårdens egna jäststammar, den som ska bli brunello får en maceration om hela fem veckor vid högre temperatur. Uppfostran går till på traditionellt vis - tre år i botti av slavonsk ek, och sparsamt med svavel vid buteljeringen.
2006 Pian dell'Orino Brunello di Montalcino ser ut att vara en tät rackare. Doften är klart återhållsam efter en halvtimme i karaff.
Vi nosar fram antydningar om målarpytsar och mandelmassa, eneträ och bastubänk. Frukten släpper inte till riktigt, men har betryggande sangiovese-typiska drag i en renfruktig, mörk version med med glimtar av körsbär, hallon och björnbär. Kompott av plommon, påpekar S. Choklad och nougat. Te, jord och salmiak.
Det är i munnen det händer. Pow!!! Vinet skopar in direktträff på första klunken. Vilken koncentration, vilket fokus, vilken balans, vilken längd! Den rejäla syran behagligt inbäddad, tanninstrukturen på samma gång respektingivande och exceptionellt finmaskig. Och så finns det massor av frukt - körsbär, hallon, blåbär, björnbär. Givetvis är smaken fortfarande ungdomligt knuten, och den behöver ett par timmar för att öppna upp helt och fullt. Men då är vinet också rejält gott att dricka på egen hand, redan nu. Som sagt: en underbar längd, som också skvallrar om framtidspotentialen. I slutet minglar noter av tobak, tjära, mint och salta mineraler.
Ska vi snacka stil, så är det ett intressant möte mellan modernt och klassiskt. Ett uppenbart proffsjobb där frukten är av absolut toppklass och renheten slående. Vi kommer snarast att tänka på topparna bland bordeaux 2009. Samtidigt fick vinet en uppfostran utan småfrallor, vilket gör att man slipper oroa sig för att det ska utvecklas till julmust, som en del barrique-toscanare. För det här vill man lagra - minst fem år till att börja med. 2006 är en exceptionell årgång, och Gallonis 97 poäng kan mycket väl visa sig vara befogade när tiden är inne.
Franska Kvalitetsviner via SB/PI, 468 kr, varuprov.
Endast 60 flaskor kom till Sverige, de är troligen slut redan.
Emilie Vin, 360 dkk. Jersild Vin, 350 dkk.Vinaturel.de, €53.
ps. "The Social Network" passade bra till, ett proffsjobb det också.
16 kommentarer:
I Jonathan Franzens överskattade (men inte lika överskattade som Freedom) mellanvästernepos The Corrections finns det en person, tror att det är systern Lambert, som utvecklar ett beroende av toskana-viner i 40-dollarsklassen. Gissade då att det var Franzens sätt att 2001 visa att han var nere även med vintrenderna. Men när man läser att ni klämde denna till The Social Network (vardagsaktivitet) så kan det faktiskt varit så att Franzen var något på spåret. Lägger de något annat än chokoladpulver i vinerna där nere som är vanebildande?
Lördagskvällsaktivitet, om vi får be. Fast vi kommer gladeligen dricka det här vinet vilken dag som helst när tiden är inne.
Vi glömde att nämna samspelet med lilla biffen som slank ner när brunellon varit i luften ynka trekvart. Men det var först till filmen som den kom loss ordentligt.
Annars är väl Montevertine sinnebilden för vinet som passar precis när som helst? Och det kostar inte ens 40 dollar. Att lite dyrare toscanare var skiten 2001 kan vi dock skriva under på.
Nick, finns det nåt som inte är överskattat? Besides sönderoxade Jura-viner och comté från Androuet, förstås?
Jag undrar då jag i går klämde en Ghiaie della Furba från 2004 som hade rätt gott om chokladpulver i sig, men god som fan var den ändå - det tyckte jag, min fru och vår gäst.
Dock, den kommer givetvis att bli ännu godare - tror faktiskt inte att den med automatik kommer att bli julmust, jag tror att cabben och syrahn käkar upp faten om ett par år. Frukt, syror och tanniner räcker till - tror jag. Kanske rentav tycker.
Sorry, inte meningen att posta ovanstående som, eeh, anonym. Det var Henrik som med njutning sörplade Furban - utan att skämmas ett dugg.
Det mesta som hyllas i tidningen Dagens nyheter (som t.ex. söderförorter, livsföringen "att leva och unna sig saker i en söderförort", popbandet Arcade Fire, författaren Jonathan Franzen och Barack Obama)mycket riktigt är överskattade saker. OBS: överskattade, inte nödvändigtvis dåliga. Men oxiderade Jura-viner, Androuets Comté-hjul, halvtorra Riesling-viner från Mosel, knastertorra Chenin Blanc-viner från Loiredalen, Segers Kötts egna korvkollektion, Stars on Mars debut och andra saker som rent objektivt får för lite utrymme i media är underskattade. Så ligger landet.
@Nick: Aha, vad tycker du om Sofo då? :-)
Från det ena till det andra - Pian dell'Orino låter asgod. Oavsett att jag nyss framhöll Furbans förtjänster - botti rules!
Detta missar vi inte!
Tack för en utmärkt blogg!
Ang lagringsbara viner som detta ovan:
Har ni tips på lagringsdugliga viner som passar en studentbudget? Jag, säkert flera med mig,vill starta ett lagringsprojekt i min klädkammare och söker viner med en prislapp på max 250kr. Då jag inte har tid att köpa från utlandet och dessutom sannolikt skulle förköpa mig omgående vill jag att vinerna skall vara tillgängliga via systembolaget. Mina preferenser är eleganta viner, gärna traditionella och gjorda på druvorna pinot noir och nebbiolo. För mycket fat undanbedes, men gärna lite brett.
Tacksam för svar öven utanför dessa parametrar dock!
Mvh Martin
Tack, Martin! Knepig fråga, men mitt i krysset av våra smakpreferenser. Vi ska försöka hålla oss till dina begränsningar. Spontant säger vi:
2007 Nino Negri Le Tense Sassella (32341, 129 kr)
Alltid gott. De kunde varit lite sparsammare med smörkola och fat, men det ordnar upp sig om man lagrar ett par år. Vi har själva lagt undan av nollsexan.
2008 Jean Grivot Bourgogne Rouge (92095, 199 kr)
Slankt och syrligt så det förslår, men underbar aromatik och klart utvecklingsbart. Och så den här nebban som numera flyttat till BS:
2004 Luigi Voghera Barbaresco (72107, 219 kr)
Din frestares röst invänder att studentbudgeten hade räckt längre hos Carlo:
2004 Schiavenza Barolo Prapó, propå à 240,
2007 Barolo Cerrati/Vigna Cucco, cirkus 160
2009 Pojer e Sandri Pinot Nero, 125 kalla
Tack!
Grivot och voghera beställer jag direkt. Le tense 07 tycker jag har nåt solmoget (tomatpuré) i spektrat som jag inte gillar, 06 var däremot grym. Funderar igen på den frestande rösten då.
Nick: med andra ord är alla populära företelser överskattade?
Martin: kan okså rekommendera 2005 Quercecchio Brunello di Montalcino hos den gode Carlo. Drack första flaskan i helgen och jag måste säga att det var bra länge sedan jag fick så mycket utdelning för 131 kronor. Utmärkt att lagra ett tag till också.
Tack tilll puteljen också.
Corregias roero?
Ad libitums langhe nebbiolo? (minns inte producenten)
Livio paveses barbaresco 2007?
Quercecchios brunello får väl sägas vara en smula kontroversiell med sina gröna stjälkar, dillkronor och malört i aromspelet. Den är dock ytterst behaglig att dricka, om än långtifrån någon storhet.
Har man förväntningarna på rätt nivå (=priset) bör man inte bli besviken, om man kan uppskatta deras gammeldags stil. Som vi skrev hos Billigt Vin, det är lättare att fördra ett autentiskt vin som inte är helt lyckat än en utslätad och anpassad historia.
Correggias roero, absolut.
Ad Libitums nebbiolo, är det Viberti? Monchiero Carbones var väl en roero? Vi föll inte för någon av dem på Ad Libitums sortimentsprovning.
Paveses barbaresco har vi inte testat. Borde vi?
Malört och dill hittade jag hos Quercecchio, men gröna stjälkar minns jag inga. Kanske jag undermedvetet sorterade bort "negativa" smakintryck eftersom jag gillade vinet. Gott var det i alla fall. Jag tror att jag kunde betalat nästan dubbla priset utan att ha blivit besviken. Jag vet i alla fall med mig att jag många gånger betalat betydligt mer med mindre utdelning.
Efter ett dygn i öppen flaska är 2005 Quercecchio BdM faktiskt bättre än nyöppnad. Det är lite traditionella rioja-gräddvanilj- vibbar över alltihop, vilket även gällde nollfyran. Smeksamt och gott dricka är det utan tvekan. Stjälkigheten gäller mest nosen, den blir inte störande i smaken. Håller med om att det levererar fint för pengarna, åtminstone om man gillar traddo-stil.
Skicka en kommentar