Det vi längtar allra mest efter i vinväg just nu - det är att blåsa nytt liv i vårt gamla heta kärleksförhållande med chianti classico. Vincirkusen på Grand gav nytt hopp. Dessförinnan genomled vi en djup svacka av missmod, när vi tyckte att många toscanaviner mest smakade eketrä eller julkryddor. Ett antal relativa besvikelser har kantat vår väg. Lagringen har i vissa fall inte lett riktigt dit vi trodde. Exempelvis visade sig 97orna av detta vin inte alls vara så hållbara som många trodde vid lanseringen, och inte blev de heller så fantastiska som förutspåddes. Allra bäst var de nog i början! Idag, med nästan två lådor avverkade, har vi en flaska kvar av ett åldrat vin. Nyligen bjöds en doft av gammalt portvin, julmust och glöggte samt en helt uppmjukad smak i tydlig utförsbacke. 99orna är vresiga och har inte ens kommit ur träfracken än, frågan är om de någonsin gör det...
Men det vi föll för i början, på plats i chianti under andra halvan av nittiotalet, det var ju faktiskt den silkesbehandskade tanninsmocka man i bästa fall kan få av en toscansk yngling - om det inte smakar ekplanka om vinet. Så, precis när vi behöver den, kommer nu den finfina toscanska årgången 2004. Det har blivit hög tid att återknyta romansen. Marchesi Mazzei har denna gång fått in en klockren träff - det är kärlek vid första ögonkastet igen! Såvitt vi kan påminna oss är detta den godaste och mest användbara årgången av Castello di Fonterutoli hittills. Det är ett vin som är underbart att dricka ungt, eller lagra några år om man så vill. Inget snack om att "det kan nog bli bra". Ursnyggt vinmakeri, minst lika gott som Mazzeis dubbelt så dyra vingårdsvin 2004 Siepi! Tanninerna är både vildsinta och samtidigt civiliserade. Vinet har en perfekt balanserad, muskulös kraft i munnen som får oss att flina lyckligt, dansa lite, hojta på italienska, knyta nävarna och göra obscena gester. Det är bara att springa och handla - den som vill lagra länge köper magnum, medan halvflaskan för 147 kr särskilt är att rekommendera om man vill ha full utdelning genast. Vi delade tre på en sådan efter middagen hos A & M, med tilltugg av Friday, I'm in Love (den långa versionen på repeat) och en helt grym privatimporterad parmesan från Rom. Så mycket upplevelse bjuds att ett enda glas räcker långt...
2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei, Castellina in Chianti, Toscana)
17 kommentarer:
Låter härligt, vi har köpt för provning ganska snart. Angående lagrinspotential så tyckte Michel Jamais att man helst borde dricka upp vinerna från Fonterutoli inom fem år om jag minns rätt. Han kanske inte var helt ute och cyklade? Ung lagom sträv fruktstinn Chianti i Armaniskräddad ekkostym är ju så gott att man inte behöver lagra annars.
Oj, oj, oj, den här har jag glömt bort.
Måste ila på måndag - om jag kan övertyga frun om att släppa på en in en ut-principen av nödtvång...
Var i Toscana just sommaren 2004 och hade tre på alla sätt fantastiska veckor.
Plockade bl a upp en 97:a Villa Cerna Chianti Classico för 16 euro som gick den vintern till en rådjursstek. Vår middagsgäst hade tagit med sig en Allesverloren Shiraz som vi gick på efteråt och han var djupt besviken på Allesverloren. Men, så besviken behövde man inte vara, Villa Cernas högerkrok hade knockat Tyson den kvällen. Allesverloren lirade i sammanhanget i myggvikt. Har ett par 2001 Fonterutoli, ska försöka besegra korkskruvsångesten på dem snart.
Vem vill inte få sig en omgång av tanniner iförda boxningshandskar av italienskt silke?
Allesverloren Shiraz var ju en oväntat trevlig bekantskap. Men den ska nog akta sig för att sällskapa med toscanska tuffingar....
Jo, det ligger mycket i vad Jamais säger, men då skulle man bara ha ynka två år på sig från släppdatum - och lustigt nog var det var just under de två åren 97orna var som bäst. Som tur var tog vi rätt många då. Sen blev de mest konstiga - i motsats till Frankofilens utmärkta synpunkt om ett ben i vardera ungdom och mognad. Vid tio års ålder är vinet både ädelt och intressant. Men det är lite som att ställa en darrig käppfarbror bredvid en ung atlet;-) Förutsättningen för tidig konsumtion är ju att vinet är öppet och balanserat redan som ungt, och att eklagringen integrerats i smaken. Och på den fronten är denna 2004 bäst hittills. Vi funderar på att köpa ett gäng halvpannor för omedelbar njutning. Och ett block parmesan...
Henrik,
det här är väl ett typiskt force majeur-undantag när man får tulla på alla regler? Pengarna är ju i praktiken redan spenderade om man bara inte hade glömt bort det? ;-)
Som stöd i vår allas korkskruvsångest så kan jag meddela att jag också planerar en nolletta snart. Den är säkert på topp just nu, speciellt med tanke på F&Vs erfarenheter av lagring. Våga korkskruva!
Friday, I'm in love är det sannerligen inget fel på, men jag är mer svag för Just Like Heaven.
Ungefär som ett block parmesan och en Fonteurotli.
Har man något kvar i glaset kan man freaka loss på She's Lost Control.
Apropå det, var Control mycket sevärd, eller bara sevärd?
Att odla och underhålla samma frisyr i tre decennier är ungefär lika imponerande som att gneta med ett toppläge i côte-rôtie. Vilken otrolig sturighet!
Ja och nu vill vi också veta, hur bra var filmen? Vi har inte sett den...
Det är drygt ett halvår sedan jag blev förälskad i denna vinblogg (och besöker den i stort sett varje dag) men har inte postat några kommentarer eftersom sällan något behöver tilläggas era fantastiska poster. Ända tills ikväll då det också gått upp för mig att ni faktiskt även har oklanderlig musiksmak. Har inte sett "Control" ännu, men deluxeutgivningarna av "Unknown Pleasures" och "Closer" har fått mig i brygga hela hösten. Makalösa skivor som är otroligt tidlösa och som nu låter bättre än någonsin.
"This is the way step inside..."
Om tidlöst är nyckelordet vill vi sätta en extra slant på Televisions "Marquee Moon". Musiken är ett konstverk,
samspelet är på riktigt, produktionen varken lägger till eller drar ifrån något. Ett för evigt närvarande nu - infångat i plast...
Marquee Moon och Castello di Fonterutoli i samma post, kan det bli bättre? Testade en halva av detta vin nyss, otroligt bra verkligen! Borde korka upp en till snart och sätta på 17-minutersversionen av nämnda låt live från Portland 1978...
Holger, vill du vara en ängel och skicka över den där 17-minutersversionen? S har varit på turné med Sweptaways i Helsingfors och bör väl vara framme vid dörren strax innan halv sex.... tänkte vika kvällen åt Castello di Ama. 01an vs. 04an... :-)
Frankofilen, tack för ditt stöd - och jag behövde inte ens gå till den månatliga terapistunden på Regeringsgatan. Jag hänvisar till dig när diskussionen tas upp hemmavid. Ens fru kan inte gärna gå emot terapeutens skriftliga råd...
Se där ytterligare en fördel gentemot att bege sig till Regeringsgatan som jag dessutom har en känsla av bjuder på storkaos i Mackmyras regi nu på lördag.
Marquee Moon, för övrigt - hell yeah! Och där behöver man inte heller bekynmra sig om en in en ut.
Stort tack Holger, den är ju helt fantastisk med sitt tillbakalutade tempo. Vi var förstås tvungna att handla versionen från Old Waldorf i San Fransisco samma år. Den är lite snabbare spelad och bättre inspelad, men din version är ju grymmare...
Hej,
Kul att se en diskussion om min favorit-chianti CdF.... Har följt detta vin över ett ganska stort antal årgångar, och i min bok är håller jag helt klart 01:an som ett större vin än 04:an. 01:an har jag njutit över en 2,5 årsperiod nu, säkert korkat upp 15-20 flaskor med jämna mellarum (8 flaskor kvar som tur är!), och jag kan bara säga att vinet är helt fantastiskt just nu. I sin ungdom var det betydligt mer slutet, men att potentialen fanns där var det ingen tvekan om. Det jag slås av när det gäller Chianti Classico-viner är hur fort de utvecklas jämfört med t.ex. sina kusiner från Bordeaux. Den makalösa frukten som man hittar i en ung CC tycker jag ofta tynar bort rätt fort, och även om man vid lagring får fram sekundäraromer och en viss elegans, så föredrar jag att inte vänta för länge med att öppna dessa viner. Som Frankofilen så passande uttryckte det: "Ung lagom sträv fruktstinn Chianti i Armaniskräddad ekkostym....". Lägg till den underbara syran, så är det precis vad det handlar om. Vad gäller 04:an så håller jag med om att det är ett snyggt vin, men i mitt tycke saknar den lite av den makalösa fruktintensiteten som 01:an hade vid tillsvarande tidpunkt. Men jag kommer utan tvekan ladda källaren med denna årgång också. Så - enligt min mening finns det ingen grund att ha korkskruvsångest när det gäller 01:orna - öppna och njut!
/Laffen
PS Korkade upp min sista flaska CdF av årgång 2000 för några veckor sen, och den var helt klart "over the top". Men så hade ju denna årgång aldrig samma syra- och tannin-struktur som 2001/2004.
Försökte med ett inlägg tidigare men det föll visst bort... Inte bara bra vinsmak utan även musiksmak har ni alltså! "Closer" verkar vara en film att se, och för den som vill lyssna till "Fat Bob" och co kommer de till Hovet i februari. En spelning med dem i Prag, augusti -90, var ett stort ögonblick...
laffen, vill bara påpeka att man bör ära den som äras bör: "Armaniskräddad ekkostym" har jag snott rakt av från någon post av våra värdar F&V. Det var så snyggt uttryckt att jag inte kunde låta bli att återanvända det.
Tack för övrigt för din input kring chianti och lagring, jag anar ett mönster bland alla era erfarenheter.
Hellre en Armaniskräddad ekkostym i glaset än en ekfrack i...
Ja, jo, jag vet, något sen och allt det där, men vad gör man?
Jag kom inte iväg för att se Control förrän häromdan.
Alltså, jo, Control är riktigt bra.
Steve Riley (som spelar Ian Curtis) är utmärkt, om än kanske spädare än vad jag tänkt mig, både fysiskt och som uppenbarelse, men ändå väldigt bra.
Älskar man Joy Division bör man se den, men som jag sa till min fru, även de som inte älskar Joy Division kan ha utbyte av den som film.
Om ingenting annat kan man få någon inblick varifrån den desperata, men ändå nedtonade kraften i alla superba låtar kom i från.
Corbijns bilder är också av den ullen att man får en viss längtan till England, till och med till ganska slitna estate housings - hur nu det är möjligt utan att vara en huligan-wannabe.
Till sist är han som spelar managern Rob Gretton (Toby Kerell) ett äss - se där en karaktär värd en egen film lika som nånsin Tony Wilson.
Alltså, gå och se, och gärna nånstans där man har lite bättre ljud än på Filmstaden Söder.
Skicka en kommentar