1997 Castello di Fonterutoli har istället, något oväntat, visat sig vara en "Röttorp" (för längre lagring.) Nu, tio år efter skörden, tycks historien om Fågel Fenix äntligen ha nått ett överraskande och lyckligt slut. Vinet är helt moget. Doften är öppen, lite portvinslik, och ger generöst ifrån sig av plommon, russin, bränt socker, fikon och mjuka kryddor som nejlika, kanel och ingefära. Smaken är sammetslen, mjukt viskös med helt nersmälta garvsyror och en lång god eftersmak med samma drag som doften. Ingen överflödig alkohol märks av. Till en ostbricka under livligt samtal med deltidskräklingbon L blir vinet rena sybaritiska njutningen.
Nu måste vi ju bara få reda på hur stor skillnaden egentligen är mot årgång 1999 - som vi gav ett ljummet omdöme sist vi provade eftersom vi tyckte den hade alltför framträdande träsmak. Vi häller upp. Doften är klart mer knuten och sluten. En inslag av hästskit som vi inte fann i 97an dyker upp här, tillsammans med mer betoning på bittermandel, sötlakrits och lite vassa sura körsbär i doften. Smaken har fortfarande mer av åtstramande garvsyror och ekig strävhet. Vinet känns tuffare och kantigare på det hela taget, och påminner faktiskt om upplevelser från 97ans svårare faser. Slutsats: det är nog bara att ge sig till tåls. Vi gissar att det yngre vinet om ett par tre år kan nå fram till liknande harmoni som det äldre - om nu bara eken ger med sig...
1997 Castello di Fonterutoli (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)
1999 Castello di Fonterutoli (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar