Jullovsviner

Kalla oss frankofila vinsnobbar om ni vill, men i år motar vi både olle och det svenska julbordet i grind. Julöl, snapsar, glögg, sillinläggningar, lutfisk, sylta, jansson, köttbullar, prinskorvar - vi säger stopp, inget av detta kommer över vår tröskel. Nej, här ska det bli champagne, bourgogne, ankleverterrine, halstrad gåslever, helstekt gås och annat gott. Såsen blir ovanligt bra med äppelcider, äppelcidervinäger och calvados. Julhelgen framskrider i legobyggandets tecken, emellanåt med gäster, ackompanjerat av allt från christmas carols till Soundtrack of Our Lives. Vi njuter av mognande viner och byter emellanåt för maximal underhållningseffekt.


1992 von Othegraven Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese levererar en perfekt mix av dieseldojja, mineraler, limejuice och den svårbeskrivliga mognadslycka som tyskarna kallar edelfirne. Det är ett strålande, alkoholsvagt vin med höga, helt vitala syror som får salivkörtlarna att bete sig som brandsprutor. Personligheten lutar mer åt det eleganta kabinetthållet än åt dekadent spätlese, och kombinationen av mognad och fräschör är enormt uppfriskande. Vi är galet förtjusta i det här vinet som visar sig från sin bästa sida varenda gång vi ses. Onekligen var detta ett av årets allra bästa köp.


1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut har en rik mousse och pyttesmå uppåtsträvande bubblor, minimala som i ett naturligt frizzante mineralvatten. Färgen är vacker, nektarlikt mässingsgul. Sniff sniff, mmm, det här gillar vi skarpt - doften är helt fantastisk: rikt gräddig, valnötig, med gyllene citruslik chardonnayfrukt (70% CH) och en diskret genomförd sherryton. Om nu smaken hade lyckats infria samtliga doftens löften hade vinet varit helt exceptionellt, men vi får ändå fullt tillräcklig utdelning - en gräddig, valnötsdrypande och citrusintensiv smak med härlig mineralitet, början till mognadstoner och samtidigt ungfriska, eleganta slutsyror utan jordbeska. Här finns också en skönt svampig tryffelton som gifter sig perfekt med Lulles tryfferade ankleverterrine. Outstanding årgångsskumpa till relativt vrakpris, ett kap från förra året. Grattis till er som fyllde på nu i december.


Hemma hos Domaine Tollot-Beaut är det alltid varmt och ombonat med gott om rostade fat. 2002 Beaune Clos du Roi Premier Cru är ljust varmrött i med blå reflexer och tegel i kanten. Doften bjuder på hela kryddlådan där nejlika och kanel märks mest. Gränsen mellan fatkrydda och pinotkrydda är omärklig, det är fint gjort. Här finns ett läckert, finessigt aptitretande sug med karaktär av gammal saft eller sylt på röda vinbär, hallon och en gnutta björnbär. Smaken är kryddig och elegant torr, med fina, saftiga bärfruktaromer och goda te-tanniner. Syrorna är kanske en aning märkta av den intima samvaron med ek, men vinet är ändå mycket läskande med en lång och intensiv avslutning där kryddorna minglar kvar i eftersmaken. Vårt intryck är att vinet har vunnit en hel del i elegans sedan förra året, ekfaten har gått in i helheten nu. Ett suveränt gott, givande och lyckliggörande vin, som lämpar sig väl att njuta på sina egna premisser. Kanske helgens godaste pinot?


2002 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton har en något mörkare färg än föregående vin. Vi får också mörkare aromer i doften med ett mer animaliskt intryck som påminner en del om norra rhône: bränt socker, blodapelsin, vildhallon, tomatpuré, lakrits, kött, svamp och multnande undervegetation. Smaken är stadig snarare än elegant, med dovare toner av tomat och kött - det saknar föregående vins mer utsökta personlighet, men det har istället viss kraft och smaken har bra längd. Syrorna är påtagliga, men lite grövre och flackare till sn karaktär. Det är alltså inte fullt lika njutbart på egen hand, utan behöver sin mat (den kära gåsen) eller ost (fårost från pyreneerna). I det sammanhanget funkar det utmärkt.



2006 Joseph Drouhin Vosne-Romanée kom så sent som i decembersläppet och det är förstås mot bättre vetande vi korkar upp, men vi ville helt enkelt få reda på hur framtidsutsikterna ser ut. Färgen är kristallklar, mycket ljust röd. Här tittar det fram en liten, blyg, mycket ungbärig doft av röda vinbär, hallon och jordgubbe. Det är något i bärigheten som påminner en smula om ung, lätt cru beaujolais! Här finns dock ytterligare några subtila drag om man letar: lite rått kött, en näve grus, krydda som av kanel och sandelträ. Smaken är fjäderlätt, slank och elegant med alldeles rena, fint syrliga, röda bäraromer. Vi får en hygglig intensitet tack vare de höga, goda syrorna, men också ett lite vattnigt stråk, och smaken slutar med en diskret kryddighet. Det som ges är alltså mycket snyggt, aptitligt och lovande för framtiden, men ska vinet drickas nu bör det nog göras med stadig blick på etiketten, medan man upprepar de magiska orden "Vosne... Romanée... Vosne... Romanée...". För att få bättre utdelning bör man snarare vänta till framåt 2014 - eller lufta i något dygn och dricka till feta gåsen. Rackarns vad vinet växte och oj vad gott det smakade i det sällskapet!


1997 Ceretto Barolo Bricco Rocche Brunate är brunrött med massor av finkornig fällning som inte går att dekantera bort trots att flaskan stått upp i flera dagar. Dofterna börjar med fin stallighet och är härligt komplexa vid dekanteringen, det verkar finnas massor att hämta här! Först ut i glaset är toner av lösningsmedel och bittermandel, sen följer mättade drag av hallonreduktion, fikonmarmelad, katrinplommon, farin och bränt socker men så plötsligt är den där - Coca-Colan! Och gott om den! Aromerna från doften går igen i munnen där vinet är rikt på extrakt som håller på att fällas ut, med mycket måttliga apelsinsyror, te-sträva tanniner, cola/must-aromer och lite ostiga mognadstoner. Det hela känns tyvärr rätt jolmigt, med sina låga syror har vinet klara problem att skära igenom mat (baconlindad oxfilé). Efter maten klarar det sig bättre, men vinet är ändå en klar besvikelse utifrån våra förväntningar. Vem har hällt julmust i barolon?


2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes har all den fräschör som föregående vin saknade. Vinet är transparent med fin varmröd lyster. Doften ger stall, kanelkrydda, nypon, mogna hallon, röda vinbär, smultron och örter. Smaken är slank och intensiv, läskande med framträdande örtighet, harmonisk och lagom drickmogen nu. Aromerna i doften speglar sig bra i smaken. Kroppen är lätt för en grand cru Corton, men så är det ju ett negociantvin. Syrorna lyser i alla fall som stjärnan över Betlehem.


2001 Vincent Girardin Corton Clos du Roi har betydligt fler hästkrafter under huven. Doften börjar med lagårdstoner, knallpulver och stenkross. Vi får en skön Barral-feeling med den framfusiga kraftfrukten som påminner om Emils körsbär och pressrester av äppelmust som ligger där och jäser på komposten. Bondgård och reduktion - vi tänker på vad Didier Barral brukar säga: "Det är inte så att jag eftersträvar de reduktiva dragen. De beror på att jag inte gör några omdragningar. Allt man behöver göra är att lufta vinet i god tid." Så eftersom också smaken är knuten ger vi Girardins vin ett par timmar i luften, och vips: nu har lagården och komposten försvunnit ur sikte. Istället är det grafit, örter, kryddor, hallon, lakrits och en gnutta must vi tänker på i doften. Smaken är kraftfull, kärnfull, fortfarande aningen knuten även om den öppnat upp bra. Här finns gott om livlig personlighet, sköna syror, elegant grafit och krämig munkänsla. Aromerna är rätt mörka, i området kring körsbär och skogshallon, med en ihållande kryddig eftersmak bak i gommen. Riktigt bra, och här finns dessutom gott om framtidspotential.


1983 Graham's Vintage Port dekanteras från en smärre kökkenmödding och serveras därefter med stilton från Thomas Hoe på pepparkakor. I glaset har vinet en djup, varmt brunröd färg med tegelkant. Doften inleder med en tydlig pust av grusdamm. Vad som därefter vecklar ut sig är en enorm solfjäder av mognadsaromer som låter oss plocka ut enskildheterna i lugn och ro. Här finns mandelmassa, bittermandel och lösningmedel. Frukten börjar i gammal slånbärssaft, fortsätter via torkad frukt och katrinplommon ut i russintoner. Örter som timjan och oregano kommer in och friskar upp. Mognadstoner av apelsinkrokant, mörk choklad, irish coffee, knäck och färsk tobak finns också att hämta om man vill. Smaken är fortfarande förvånansvärt ungdomlig och relativt fruktig med gott om fräschör. Den lindar sig på ett enormt behagfullt sätt runt tungan, betonar elegans före kraft - men precis i avslutningen trycker vinet till och drar iväg med aromer av sötlakrits, kryddor och bränt socker i den långa eftersmaken som är precis lagom brännvinsreligiös för sammanhanget. Mmm!