"The La Mouline of McLaren Vale" - 93 Parker points. Jeez! Vi silar nog den informationen lite, och tänker att en hög profil alltid vill profilera sig lite till, med en oneliner man minns. Men det kreativa inslaget av 6% viognier i aussieshirazen leder förstås otvetydigt tankarna till côte-rôtie. D'Arenberg har dessutom en profil av egensinne, humor och hantverk som väcker extra sympati i dessa dagar av stordrift. En blandning av fransk och amerikansk ek har hjälpts åt att boosta smakerna. Vi spelar på bortaplan ikväll...
2006 The Laughing Magpie har en tydlig doftprofil som först ger mint och sylt. Men sylten är god, och innehåller svarta vinbär och björnbär. Eucalyptus, mörk choklad och lakrits kommer till. För den som sparar vinet, kommer säkert doftpaletten att breddas med tiden. Smaken är ändå helt drickfärdig redan nu, king size med bra stringens. Den vecklar ut sig som ett parasoll och blir stor och mintig i munnen. Jättegott! Underbart! Häftigt! (S diggar vinet och radar superlativer). Balansen är bra, ingen eldighet märks och vinet är omedelbart verkligen tilltalande, inte minst till medelhavsinspirerad mat som fetaspäckade köttfärsbiffar och grillade grönsaker. Frågan är bara om man tröttnar på den publika lättillgängligheten? Kanske, kanske inte, och vad lagring kan göra vet vi inte mycket om. Côte-rôtie är det i alla fall inte, inget vingårdsvin heller, men en publikvinnare borde det bli. Rekommenderas inte minst till restaurangägare som vill höra några "wow" från gästerna. Det är omöjligt att inte omedelbart charmas av detta välgjorda vin...
ps. I den nysläppta 15%-procentsligan är det nog ännu godare än nyligen testade 2004 Bandol La Bastide Blanche...
2006 The Laughing Magpie Shiraz Viognier (d'Arenberg Vineyards, McLaren Vale, Australien)
5 kommentarer:
Charm ska inte underskattas. Den snabba förälskelsen blir inte sämre av att man inte siktar på äktenskap.
Jag blev lite besviken på amerikanernas älsklingsvin Dead Arm Shiraz och avskrev d'Arenberg. Kanske dags för en ny chans.
Så sant, så sant! Tröttnar man på vinet så har man ju faktiskt inte förlorat något alls. Men man slås av hur karaktärsdragen är lite förstorade, som i en skrattspegel;-) Inte minst om man jämför med elegansen hos "the burgundy of the northern rhône". Vi har svårt att tänka oss att vi skulle tröttna på Delas' 2004 Seigneur de Maugiron. (92 FV poäng;-) Fast förr, eller mer troligt senare, skulle kanske även den förälskelsen till slut svalna?
Har aldrig testat Dead Arm men köpt några 04:or nu. Det är sant att vinet verkar uppskattas "oversea" men det är också ett ut av de få aussie vinerna som också uppskattas av fransoser...
Hade förmånen att få prova mig igenom hela d'Arenbergs sortiment på London International Wine & Spirits Fair i våras. Dead Arm Shiraz 2005 (i sample bottle ännu) var helt underbar. I övrigt kan rekommenderas Coppermine 2005 (Cab/Sauv), också sample, samt The Sticks & Stones för den priskänslige. Ironstone Pressings 2005 (Gre/Shi/Mour) som jag uppskattat tidigare årgångar imponerade inte i samma grad.
Jag var initialt aningen besviken när jag efter att vinet tillbringat drygt en timme i karaffen tog min första sipp - tyckte smaken var lite knuten, doften återhållen, att det smakade lite som utspädd svartvinbärssylt. En halvtimme senare, till de fetaspäckade lammfärsbiffarna, började vinet sjunga. Då kom tanninerna, eukalyptus, något nästan garrigue-liknande och svartvinbär utan sylt. Förvånansvärt väl integrerad alkohol...
Vad som händer med lagring vet jag inte, men nästa flaska öppnar jag två timmar före seglats istället för en.
Skicka en kommentar