Vi har bestämt oss: i helgen är det dags att bekanta oss med årgång 2000 av Paolo Scavinos Bric dël Fiasc. Uppskruvade förväntningar är dock inte alltid positivt - ofta är det allra bästa att bli helt överraskad av ett vin man inte känner sedan tidigare. Varför inte blint? Vi karafferar och det doftar inte mycket förutom lösningsmedel. Ok, vinet får fyra timmar i luften. Under tiden avleder vi uppmärksamheten genom att laga en svampbakelse med kantarell, karljohan och stolt fjällskivling. Den och vildsvinsfilén går klart i ugnen medan vi jämför österrikisk riesling.
2000 Barolo Bric dël Fiasc är rödbrunt, relativt mörkt i mitten med tegel i kanten. Vi doftar - och det är som att sticka ner näsan i en vulkan. En fantastiskt mättad, fet och mullrande doft med urgammal, parfymerad jordgubbssylt, ugnsstekt banan och täta tjärdofter som komna från Lagavulins torvrökar. Nosen friskar upp med en hel Vicks Menthol-inhalator - för att sedan dyka med huvet före ner i djupt bruna toner av katrinplommon och russin. Kryddlådan bjuder på sandelträ, läder, kanel och förstås - torkade rosor. Senare på kvällen hittar vi likheter med kaffekarameller, sirap och nötter. S påpekar också en viss fatoxidation och julmust. Sammantaget är det sagolikt att dofta på - en gång öppnas ner i underjorden och du hör en dov röst där nerifrån: "drick det här glaset och du kommer att förflyttas till en annan tid."
Smaken: stor är en underdrift! Den fyller hela systemet. Den märkbara alkoholhettan impregnerar varje por i gommen, och smaksensationerna framkallar små rys. Tanninerna är stora, ekiga, kaffesandiga och långa - syrorna skönt avrundade. Mentholen fortsätter sin framfart i munnen, där vi också känner en ganska mäktig glycerolfetma. Längden är inte riktigt lika märkbar som i 97:an. Som måltidsdryck passar vinet otroligt bra till just svamp och vilt. Det är också då, efter ungefär fyra-fem timmar som det visar sig som bäst. Efter bortåt 8 timmar sluter sig vinet: känns mer ekigt, tanniskt, julmustigt och mindre komplext.
Nej, vi förflyttades inte till en mytisk tidsålder, vi är fortfarande kvar och funderar över hur vinet står sig mot 96, 97 och 99 som vi provade förra året. Vi föredrar fortfarande 96 och 97 som vi tycker har mer av elegans, särskilt 96:an. Jämför vi de två varma åren 97 och 00, så verkar det senare har framkallat fler bruna toner - som katrinplommon och russin. Ektanninerna är inte helt infattade än, så vinet dras med en liten klumpighet. Doften är också fortfarande bättre än smaken. Rouletten stannar en pinne under de bästa numren vi smakat, men passerar lätt 99:an. Vi är förstås rätt tidigt ute, och det finns potential för utveckling. James Suckling delade ut hela 98p medan Galloni var mer sansad och gav 95p. Vi tycker att doften är värd 95p och smaken 93: summa summarum 94p.
ps. Barroche Pure vore superkul att testa tillsammans med Bric dël Fiasc.
2000 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)
8 kommentarer:
Huvva! Vinpornografi när den är som allra bäst, tack för en fantastisk beskrivning!
Suckling är ju rent generellt väldigt förtjust i 2000 i Piemonte men jag håller med er, både 96 och framförallt 97 är bättre.
Ni skriver att "stor" är en underdrift när det gäller smaken. Jag känner detsamma kring ert PS om att det vore kul att testa Bric del Fiasc tillsammans med Pure :)
"En annan tid".
Ännu en note for the ages.
Jag bugar mig för denna upplevelse by proxy - sinnesvidgande.
Fantastiskt! Om man bortser från russin och katrinplommon som jag har lie svårt för låter det fantastiskt. Men tusan om inte den där svampbakelsen låter ännu godare.
Den där bruna karaktären drar ner intrycket lite, även om man får associationer till vulkaner och tunnlar rakt ner i underjorden! Vinet får nog sägas vara en aning märkt av det varma året, mer så än 1997. Fräschören kunde vara bättre, men i utbyte får man power galore! Svampbakelsen var gjord på smördeg - ganska bekvämt och väldigt smarrigt...
Jag gjorde exakt den provningen för en månad sedan. Först Pure 2004, och sedan Bric del Fiasc, 98.
Problemet för oss var att efter att ha uppskattat Pure högeligen först, så lyckades Bric:en totalt döda en del toner i den när vi druckit den med. Pure smakade då mest sötsyltigt och apelsin. Det slutade med att vi sparade resten av flaskan till dagen efter.
Intressant! Framstod syrorna i Pure som för låga? Bricens tanniner som ohemula? Den där gamla jordgubbssylten känns väldigt gemensam men det lär väl inte vara samma farmor som har kokat båda?
Bricen framstod fortfarande som god, med kraftiga tanniner som dock inte tog alls. Men allt vad syror och slanka tanniner som fanns i Pure försvann. Kvar blev ngt som kändes lite dåligt Nya Världen sötsliskigt. Men jag skulle gärna höra andras intryck också.
Som vi har skrivit någon annanstans så pratade vi med Julien Barrot om likheterna, men han påpekade att garvsyrorna i barolo var skrattretande höga för någon som är van vid ch9. Det är kanske bäst att njuta dessa viner vid olika tillfällen! Och den relativa upplevelsen av sötma i Pure lär bli mer integrerad med tiden.
Vi brukar heller inte gilla rödviner med för mycket upplevd sötma. 2004 La Combe des Fous var i så fall klart värre...
Skicka en kommentar