1999 Barolo Bric dël Fiasc är rödbrun, men ännu inte genomskinlig. Tårarna är inte alls lika märkbara som hos 97an. Doften är först delvis sluten, men öppnar upp och ger brända toner, något litet inslag av terpentin, förra årets jordgubbsylt, söta hallon, lakritsrot, diskret mineral, svamp och (liksom hos 97an) underbart ljusa övertoner av blommor (liljekonvalj), mandel och bananskal. Den rätt gamla jordgubbssylten och bananskalen växer fram mer med tid och luft, liksom en del järntoner. I munnen är tanninerna kännbart tuggiga och syrorna livliga. Smaken är ung, koncentrerad, balanserad, hyfsat lång, rik och rätt givande. Ingen extrem turbosmak som hos 97an, utan mer avvägd. Ett härligt, blommigt, charmigt, relativt ungt vin med bra framtid, som ändå går fint att dricka nu med tre-fyra timmars luftning.
1999 Barolo Ornato ser direkt mer mogen ut, likaledes rödbrun men helt transparent. Doften är klart större, mer intensiv och tyngre, och nästintill öppen. Här finns direkt mer av kryddor: ingefära, kanel, anis och fänkål. Dessutom mer animaliskt: svamp, järn, rök, skog och djur. Och kanske allra mest typiskt för Pio Cesare: en lång cykeltur på grusdammig väg, kantad av de mognaste hallon, medan man lyckligt suger på en smörkola. Smaken är i stort sett helt drickmogen - harmonisk, med avrundade tanniner och lite lägre syror än hos Bric dël Fiasc, med mycket bra fruktighet och riktigt lång, rätt kärnig, absolut läcker eftersmak, som lovar gott för framtiden. Här kan man också hitta bränt socker, läckra fikon och bra stuns i slutet.
Det finns ingenting svårt eller motsträvigt med något av dessa underbara viner. Man behöver ju inte direkt leta efter tillfredsställelsen... de ger båda en munfyllande, skön nebbiolokänsla. Båda är tydligt orienterade mot nya ekfat, men på lite olika sätt. De utvecklas också lite olika under några timmar. Ikväll är det Ornato som ger allra mest, framförallt tack vare den stora, utåtriktade, komplexa doften som går igen i den seriöst kraftfulla smaken - inte minst eftersom det just nu visar sig vara lite längre framskridet i sin mognad. Det är också Ornato som med sin kryddighet växer mest imponerande under kvällen. Hur gott och charmerande det än är, får Bric dël Fiasc se sig slaget ikväll, både i fråga om doft och lång eftersmak. Lite som att tvinga ut en ung skridskoåkare på isen innan tiden är färdig. Kanske blir det svårt att någonsin komma ikapp. Men båda vinerna befinner sig ännu bara i början av framtiden...
1999 Barolo Ornato (Pio Cesare, Alba, Piemonte)
1999 Barolo Bric dël Fiasc (Azienda Vitivinicola Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)
2 kommentarer:
Hoppsan, här är man offline några dagar och vips har man missat en massa spännande. Återigen konstaterar jag att
1) vi är intresserade av samma flaskor, samt
2) ni räddar mig från att tulla på snålt tilltagna förråd för tidigt genom att generöst öppna, avnjuta och dela med er.
Jag har för få Fïasc 1999 för att riktigt känna att det är dags än. Men det blir allt svårare att låta bli. Tack och lov finns ju också mer snabbmognande - vi drack Fontanafreddas Vigna la Rosa 1998 för inte länge sedan, helt drickmogen och härlig. Finns fortfarande listad i beställningssortimentet.
Vi drack 1998 Vigna La Rosa för sådär tre år sedan. Precis som du säger är den helt underbar, med rosor och läder i en slank, mer klassisk barolostil. Den borde man ju verkligen dricka igen, hoppas att listningen stämmer...
Skicka en kommentar