Kvällens jämförelse blir spännande. Vi försöker komma ihåg om vi har druckit någon barolo överhuvudtaget från den solstekta årgången 1997. En hel del barbaresci från olika producenter har det helt klart blivit, men detta är nog första smakproverna på riktigt ambitiösa barolo-nittiosjuor som börjar närma sig något slags mognad. Vi har karafferat vinerna ett par timmar i förväg. Båda hade en hel del fällning.
1997 Bric dël Fiasc har fina tårar, och en brunröd färg som är klar, men inte absolut transparent. Här finns några klockrena och mycket roliga dofter med kvalitet av madeleinekaka: först gammal jordgubbssylt (farmors eller krakows), sedan... hmmm, vad är nu det där...jo faktiskt, nyskalad banan! Lufttorkad skinka, torkad frukt, vanilj, blommor, bittermandel, faktiskt rödbeta, och rejält alkoholiska toner som landar i en hel kollektion av anthon bergs likörpraliner (det finns en med jordgubb i champagne som känns bekant). Det är ljusa, lekfulla dofter, fast mycket förstärkta, och bananskalen förvandlas efter hand till en ugnsbakad banan. Trots något udda associationer doftar det underbart!
1997 Bricco Rocche Brunate har lika snygga ben i glaset, snarlik brunröd färg och ännu mer av transparens. Doften ger mer av dovare, mer traditionella drag: consommé eller köttextrakt, torkat viltkött, solstekt falurött uthus med tjärat rep, svamp, katrinplommon, russin, bittermandel. Det är en fantastisk, lite tuffare doft, som efterhand öppnar upp mot mer av hallonreduktion, kanel och kryddnejlika, espresso och torkad frukt. Mint och mörk choklad finns också med på ett hörn.
Vi smakar på Bric dël Fiasc. Först lent, sen strävt, därefter starkt - och till slut länge! Det tjongar till ordentligt (som ett par cymbaler i en tecknad disneyfilm) och ringer sen kvar i munnen i flera minuter. Det är som om man gått vilse och hamnat i Cape Canaverals avskjutningsramp, sen råkat trycka på turboknappen i rymdskeppet. När vinet passerar gommen och svalget, avges halvvägs en injektion rakt in i lustcentrum, som omedelbart resulterar i hårresande vällustrysningar och fniss... Det här vinet verkar vara dopat på något sätt (enligt etiketten dock endast 14,5%!). Vi vet inte om det bör klassas som vin eller illegala substanser... ett vin för kicksökare!
Bricco Rocche Brunate är en betydligt mer sansad upplevelse. Här finns snällare sötfruktigare tanniner än de påtagligt sandiga i Bric dël Fiasc. En svag känsla av bikarbonat sticker lite i kinderna. Smaken är ingen häftig berg- och dalbana, utan färdas mer på plan mark. Den är rik, fylligt viskös och verkligt god, men ändå något platt och satt, en aning märkt av det varma året (likaså 14,5%). Ingefära, kryddnejlika, mint och choklad mynnar ut i en lång eftersmak, som inte flyttar berg, men vinet är tillgängligt nu och mycket givande.
Vi väljer att dricka det mesta av Brunate till vår spaghetti bolognese med parmigiano, och sparar Bric dël Fiasc till efteråt. Nu har vi sedan länge passerat den hypersensitiva provarfasen, istället njuter vi mer av den tydliga och harmoniska karaktären av dessert på mogna jordgubbar, söta körsbär och tät mörk choklad som bjuds i detta stadium - och syrorna bibehåller fräschören i vinet. Slutsatsen blir att årgång 1997 rör sig om ganska extrema och inte helt typiska viner, en bra bit från de typiska torkade rosor, tryffel, tjära och violer som ibland står att finna i barolo. Bric dël Fiasc har nog många år kvar, Bricco Rocche Brunate bör drickas inom en närmare framtid. Men ett sånt drag här finns!
1997 Barolo Bricco Rocche Brunate (Ceretto, Azienda Bricco Rocche, Castiglione Falletto, Piemonte)
1997 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)
9 kommentarer:
Underbar post och vilka viner! Skrattade högt åt disneycymbalerna och förstår precis vad ni menar. Själv har jag bara provat 2001:an av Bric dël Fiasc, härlig förstås och som bäst på tredje dagen.
Med glädje vill jag först kommentera inlägget med att jag var med Er i måltiden. Ni skriver/berättar/kåserar så måleriskt och underbart att Ni numera är förstavalet framför kvällstidningen efter en dag på jobbet!
Nyss hemkommen från Piemonte och Castiglione Falletto så finns paletten på plats och Era noteringar om området är underbara... man skulle kunna tro att ni varit där!!!
Dessutom hoppas vi att frun/sambon uppmuntras att fortsätta med rieslingnoteringar av osande petroleum-monster från Mosel och Rheingau.. min fru kräver det...!
Återigen ett uppmuntrande tack för att vi får dela Era upplevelser.
Det ger uppmuntran. Tack.
Vi är jätteglada att ni väljer oss framför kvällstidningen - vi föredrar också skrivande vindrickare framför ickenyheter i tabloidformat.
Vi blir förstås lite avundsjuka på att ni nyss varit i Castiglione Faletto, det var rätt länge sen sist. Då var det precis som idag extremt varmt och fuktigt (fast sju grader varmare, 32 plus och dimma). Den enda platsen som kändes någotsånär ok i det klimatet var högst belägna La Morra, middag på Ristorante Belvedere. Och en minnesvärd lunch på La Posta i Monforte, i hyfsat sval inomhusmiljö.
Besöket hos Paolo Conterno glömmer vi inte heller i första taget. Sen stack vi till alperna. Drack ni/köpte ni något särskilt kul på resan?
Våra nosar är alltid ute efter osande petroleum. Hetaste tipset på den kanten är möjligen 1990 Rauenthaler Baiken. Men häng med så hittar vi fler...
När jag läser detta blir jag sjukt sugen på en god Barolo. Det var faktiskt alldeles för länge sedan.
Jag instämmer också i hyllningskören. Jag finner detta sätt att läsa om vin överlägset "proffs"-resencenter och tidningar. Här, och på andra bloggar, kan jag läsa om viner provade och konsumerade i sin naturliga miljö snarare än den i mitt tycke krystade och onaturliga mass-provningsformatet.
Det här påminner mig om ett besök på restaurang Giardino da Felicin i Monforte någon gång i början av nittiotalet. Här serverades Barolo av en cirkustränad sommelier som spektakulärt levererade vinet i tunn meterlång böjd stråle från en högt hållen barolokaraff. Maten var fantastisk, det bästa av det piemontiska köket.
Vi hade med oss en famn av olika Paolo Scavino-barolos hem, alla är dessvärre uppdruckna. Kanske, åtminstone om vi haft en sval källare, hade dessa 80-talsårgångar fortfarande varit vid god vigör.
Drack mängder och köpte tillräckligt för att överleva vintern (80+), dock dyker ett provminne upp som man vill återvända till, snarast.
Hade ynnesten att få vara med när Franco Massolino buteljerade sina "bebisar" - 30 st 5-liters flaskor med Barolo Vigna Rionda -04.
Enligt Franco och det smygprov som vi testade kommer 2004 bli en årgång att längta till.
Dessutom är Massolinos Barbera DÁlba Gisep något i hästväg, nästan lika bra som Azelias Punta.
Appropå Rauenthaler Baiken 1990. Är det någon som har en teori om hur länge den håller? CellarTracker säger 2010 men vad tror ni?
Av dom flaskor jag har öppnat så har en oroande andel varit mer eller mindre korkskadade och det lär väl iofs inte bli bättre med tiden. Dom som har varit defektfria har å andra sidan varit väldigt goda. Mycket trevliga petrolium dofter, rena smörjgropen.
Av någon anledning har jag inte hittat hit förrän nu! Har ägnat en god stund åt att läsa bakåt i era noteringar, och med tillfredsställelse bocka av en del spännande godis som ligger hemma i vinrummet och väntar. Några Sarget de Gruad Larose, ett par Pichon Comtesse -96 och lite annat spännande som ni testat - kul att få sån god hjälp på traven! Keep it up!
Bättre sent än aldrig;-) Kul att ha dig här, käre konjär. Måtte vinrummet fyllas av godsaker.
1996 Pichon Comtesse vore kul att ha ett par undanlagda, men vi får väl höra rapporterna.
Smakade tydligen hyfsat på öland nyligen...
Vad gäller 1990 Baiken tror vi utifrån minnet att en bra flaska håller betydligt längre än 2010.
Men att det, som du säger Johan, kan vara lite chansartat. Jämför med sommarens moselfynd 1994 Erdener Herrenberg, (iofs ett enklare vin) som vi avverkat rätt många av i sommar. De friskaste (de flesta) har haft all fräsig äppelsyra och framtiden kvar, medan andra har varit mer eller mindre passé, eller på väg att bli. Fyra stycken har varit korkdefekta ...
Skicka en kommentar