Lysholms Linie, Aalborg Jubileum, OP Andersson och inte så lite tysk öl slinker ned därtill. Så framåt midnatt, efter en del vinpratande, går grannen P resolut och hämtar en flaska i källaren. Glaset räcks fram i köket utan presentation, ser riktigt mörkt och tätt ut, med en del tårar. Frågorna lyder som följer: Nya eller gamla världen? Hur gammalt är vinet? Vad bör det kosta?
Näsan i glaset: frukten är harmonisk och riktigt tät på nosen, god, relativt primär fortfarande, något kryddig med lite mint och eucalyptus. Nya, svarar vi lite för snabbt, lurade till Australien av den täta, varma frukten och mintigheten. Fel, gamla. Ok, nu blev det lite lättare. Bordeaux Cru Classé 1996 blir nästa gissning. På doften tycker vi att vinet borde kosta 3-400 kr oavsett område, fast det vet vi ju att man inte kommer långt på i Bordeaux.
Men hallå, känns inte doften alltför fruktig, med körsbärskärnor, en del merlotkryddor och sydländsk värme? Vi ändrar oss, kanske är det en bordeauxblandning från Bolgheri, kanske från 1998, 1999 eller så? Fel igen. Mintigheten finns ibland där också, men borde lett oss till Saint-Julien. Aha, Gruaud Larose, klämmer vi till med.
Äntligen någonting rätt. Hur gammalt var det då? Nu tappar vi hakan: 1982. Oj. Snacka om hållbarhet - vinet känns fortfarande huvudsakligen ungdomligt och har lätt tjugo år framför sig. I frågan om priset råder total förvirring, flaskan kostade runt tusenlappen vid inköp, vi skulle som sagt betala 400 blint, P själv tycker att smaken är värd 5000 (tur för honom;-)
Vi lämnar frågan obesvarad och nöjer oss med att det är en kraftfull upplevelse som skulle tjänat på mindre avtrubbade sinnen. Ikväll tycker vi ändå att doften är härlig med viss komplexitet av blyerts, jord och läder, men framförallt domineras den av tätt packad, mörk frukt. Möjligen lite endimensionell?
Smaken har gott om tuggbara, aningen sträva men ändå sammetslika tanniner, en ordentligt fyllig, aningen bläckig kropp, med lite kärnbitterhet och bra syra - medan eftersmaken är lite åt det korta hållet. Vi drack vinet utan dekantering med fällning och allt. Tack för överraskningen!
1982 Château Gruaud Larose, Saint-Julien 2ème Cru Classé (D. Cordier, Saint-Julien-Beychevelle, Haut-Médoc, Bordeaux)
ps. Den som vill dricka årgång 1988, som enligt experterna var lyckad, men inte lika bra som 1982, kan bege sig till vinkylen i Nordstans butik och hämta ut den sista flaskan för 1112 kr. Den hälften så dyra 1999 kan vara värd att smaka på, enstaka flaskor finns kvar. Läs den skakande beskrivningen på Drucket. Årgång 2004 går för relativt modesta 366 kr i mitten av oktober, bör vara värt sina slantar om man väntar några år.
9 kommentarer:
Wow, vilket vin. Kul att ni är så obarmhärtigt ärliga när ni skriver, roligt att läsa era gissningar -själv hade jag förstås aldrig gissat rätt. Att kunna skilja de olika kommunerna från varandra blint känns avancerat. Generöst som sagt, fast Bordeauxvännen i mig får en liten fadd eftersmak. En sådan här flaska förtjänar ju bättre än en pop'n'pour framåt midnatt efter en kräftskiva med bål, snaps och öl -snarare skulle man ju vilja bygga en hel middag och kväll kring vinet som varsamt får utvecklas i glasen. Lite som att hälla Cola i sin Lagavulin. Men folk får väl göra som de vill med sina flaskor och sådana här flaskor drömmer man ju om att få dricka. Som vanligt roligt att få ta del av era upplevelser.
Vi instämmer helt i dina funderingar, vi skulle ju inte öppnat flaskan så här om vi hade haft den i källaren.
Nu råkar vi veta att grannen P har fler 1982or (och många andra fina viner) i källaren, så han tyckte väl inte att det var så blodigt. Lite show-off förstås, läs gärna förra årets kräftskivepost om 1975 Fondillon. Den var möjligtvis mer lämpad för avtrubbade smaklökar. En kul kväll hade vi hur som helst...
Kollade igenom lite omdömen kring olika årgångar Gruaud. Blev lite chockad av att läsa Parkers omdöme om nollfyran (87 poäng) som innehåller "This estate continues to under perform...Nothing made today resembles the great vintages of the 1960s, 1970s, 1980s, 1990s, or even the top-flight 2000. Nearly every St.-Julien chateau is making better wine, and Gruaud Larose needs a wake-up call." Ledsen om det blev lite off-topic, men det kan ju vara intressant att ha i bagaget den 15 oktober. Provsmaka lär man väl inte få göra ;)
Parkers resonemang känns kanske lite väl dramatiskt? 2000 var ju faktiskt den senaste toppårgången i Bordeaux. Gruaud Larose rankas ju som super-second, men bara i de bästa åren. Och exempelvis andravinet från 2001 är ju riktigt seriöst. Parker skriver ju också att man numer gör vinerna i en tillgängligare stil. De massiva vinerna från förr krävde mycket längre tid i källaren. 2004 är ju ett mellanår, så det är väl väntat att det inte blir några högpöängare då - och priset är ju klart modest. Och jämför man så tycker vi inte att Talbot är lika bra. Men ska man nu hushålla med slantarna den 15 oktober finns det ju andra ännu säkrare val.
Jag får ångest bara jag tänker på kön den 15 oktober...
Livets Goda hade ett reportage om Gruaud Larose i senaste nummret där dom betygsatte bland annat 2004:orna och gav den 92 LGP (Livets Goda Poäng) vilket gjorde den till en av dom bättre årgångarna dom provade.
Varför händer sånt här aldrig mig? Behöver jag skaffa nya vänner?
Nå, jättekul läsning igen. Jag är mycket förtjust i Gruaud Larose, köpte på mig några av nittioniorna i våras och försöker vänta. Men hörni, hur var det med den där fulstalliga, råa, vilda, köttiga karaktären som jag gillar så mycket i GL? Det låter som om de mer eleganta Bordeauxdragen dominerade 1982.
Priset för 2004:an känns väldigt lockande, men som Swedish antyder kan det bli ett slagfält på Regeringsgatan i oktober och jag vet knappt om mina nerver klarar det...
Tydligen är det inte först till kvarn som gäller för beställningar från andra butiker. Enligt en av vin-killarna på Regeringsgatan samlar dom in alla beställningar under den 15:nde och om lagret inte räcker till så tilldelas man mindre och till slut lottning.
På regeringsgatan lär det bli begränsningar på hur mycket man får köpa, även om det såg ut som om gränsen för just Grauad-Larose var ganska högt satt.
Michel Jamais på LG skrev förresten följande om 2004:an: "Stor elegans och känsla av terroir och mineral präglar vinerna från den i mitt tycke alldeles utsökta årgången 2004...Vinet är klassiskt stramt med en komplext finstilt känsla som bara grusjordarna i Medoc kan ge. Syran är ungdomligt frisk, förstärkt av mineralton och en i nuläget markerad strävhet, men totalt sett är vinet aptitretande välbalanserat."
Idel matnyttiga fakta, tack kära läsekrets!
Nej, det fanns inget fult med doften i 1982. Elegant, massiv, sömlöst tät sammetsfrukt. Absolut kraftfull och visst, köttig. Gott om läder, men inte stall. Mörka bär, körsbärskärnor, kryddor, mint eller eucalyptus. Inga särskilda tecken på framskridet åldrande, inte heller helt öppen doft. Ett stort vin, pärlor för svin!
Skicka en kommentar