Aj, så gott! Nu har vi fått tag på en förebild för all världens ekade chardonnayer att lära av, från själva urkällan i Côtes de Beaune. En rik doft med lemon curd, mogna gula äpplen, gula plommon, persika. Nötig, smörig snarare än smörkola, med mycket mineraler, och fattoner inbäddade istället för utanpå liggande och till sist en gnutta vanilj. Så snyggt att det lämnar i bakvattnet alla andra goda viner i liknande stil vi nyligen smakat. Meursault kommer aldrig billigt, men här utväxlas varenda krona i smak - årgången är redan klassisk och börjar mogna riktigt fint.
Till smörstekta gräddstuvade trattkantareller med små trattar av äggpasta.
2002 Meursault (Thierry et Pascal Matrot, Meursault, Bourgogne)
5 kommentarer:
Till sist kom jag ihåg att beställa den här på SB.
Eftersom det är säsong så ska den absolut få sällskap av trattisar och god pasta.
Men om man nu vill prova den också till något fiskeri - vad föreslår ni då?
Något pocherat med en vitvinssås på Noilly Prat, mixad med t ex smörslungade sockerärtor?
Något grillat med en mild och lite örtig beurre blanc?
Lemon curd-doften gör mig småsugen på att pröva till ravioli på scampi/räkor/hummer tillsammans med en hyggligt mild curry- och kokosmjölksås?
Det här låter otroligt aptitretande. Har du fyra flaskor, prova med alla fyra rätterna. Får vi dessutom höra vad du tyckte sen, blir vi överlyckliga! Det känns lite tråkigt att säga inte si eller så, eftersom din smak regerar hemma hos dig. Vinet lär inte skämmas i något av dessa sällskap. Dessutom var det ovanligt moget och generöst redan i höstas...
Tack.
SJälvklart återkommer jag, men det tar ett par veckor. Frun är på rymmen, jag är förkyld och SB ska få hem vinet.
Min plan är att välkomna frun hem med en Matrot, beledsagad av något av det ovanstående. Erkänner att jag så smått längtar efter att få anledning att återkomma - är aptitretad själv. Och, pröva den där sockerärtssåsen, den är verkligen en höjdare i all sin enkelhet.
Jaha, den var inte dum.
Köde en italienskinpsirerad meny till Meursaulten. Som primo gräddstuvade trattkantareller och torichetti (äggpasta från Bologna) - det passade med vinet som Stephen Morris med Peter Hook. Jag trivdes med mineralerna, nötigheten, den milda fattonen och citrustonerna.
Som secondo blev det hälleflundra körd i ugnen med en beurreblanc på vitt vin, paprika och lite färska örter - även det utmärkt matchmaking. Med längre tid i karaffen tyckte jag det kom lite äpplen till nötigheten, mineralerna hängde med hela vägen, men nu dämpades av någon anledning citrustonerna - kanske vinet i såsen som fick syrorna att mjukna.
En höjdare kort sagt - en höjdare jag dessutom känner att man inte behöver vänta med - vinet är generöst och moget som jag ser det. Möjligen kan man få en och annan smak att djupna, men då tror jag också att man, eh, riskerar lite oxidativa toner.
Tack för god assistans.
Härlig rapport! Trattisar och meursault bör serveras i himlen. Hälleflundra, mums, det var länge sedan vi åt denna biffiga firre. Lite oxidativa toner kan man nog stå ut med, vi kommer att tänka på Château de Fuissé VV, den har en hel del sånt men är ruggigt god ändå...
Skicka en kommentar