Hedonistisk svit i tre satser

Vissa dagar är bättre än andra, så är det helt enkelt. Någon gång emellanåt blir vin till renaste musik.

Dirigent för det första verket var Claes Lindkvist på Vinunic, mästerkompositören Marcel Guigals främste uttolkare och profet i Sverige. Framförandet har redan beskrivits på bästa tänkbara vis så vi nöjer oss med att belysa den upplevelsemässiga höjdpunkten.

2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline är helt enkelt det godaste syrahvin vi någonsin smakat, förmodligen även det godaste vinet överhuvudtaget. Doften sjunger den stekta sluttningens lov med kristallklar röst. Kanske är det så att det behövs en tiondel viognier för att helt förlösa syrahdruvan? Ja, åtminstone tycks det så att döma av detta fantastiska elixir. Doften är vidöppen, svindlande vacker och... ja, alldeles underbar - med ärketypiska côte-rôtie-markörer av violer, parfymerad röd sammetsfrukt, ädla charkuterier, friska örter och lätta vrid på vitpepparkvarnen med en aning av välstädat stall. När vinet möter smaklökarna tycks de rikhaltiga tanninerna vara spunna av kinesiska silkesmaskar. Smaken är perfekt balanserad, besitter en helt avväpnande feminin elegans, och är dessutom fullt tillgänglig för tillfället! Det är vidöppna spjäll i de plyschröda aromerna, med järniga, lakritssalta mineraltoner undertill. Fatrostningen är perfekt integrerad i helheten och bidrar med ljusa exotiska drag av sandelträ, krämig mjölkchoklad samt finaste orientaliska kryddtoner i den långlånga avslutningen. Vilken uppvisning, vi är totalt golvade! Den som kan tänka sig att punga ut med 2 195 kr för en flaska jäst druvsaft har alltså en högtidsstund att se fram emot.





För 995 spänn kan man få en snikversion av samma halleluja-ögonblick genom 2006 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis. Det är bara i en direkt jämförelse med La Mouline som vinet framstår som något kärvare och lättare.


Efter denna omvälvande erfarenhet var aptiten förstås på topp. Kvällens andra verk framfördes av Rolfs Kök, närmast som ett impromptu. Obokad publikplats längst in vid stekbordet, och vips förflyttades vi till en 37-gradig sommarkväll vid medelhavet. På detta klassiska etablissemang bör man inte missa att beställa oxkind med rödvinssås och tryffeldoftande potatismos, vilket vi heller inte gjorde. Den här rätten är ett väldigt starkt argument för långkokning. Med sina djupa aromer av kött och tryffel liksom ber den på bara knän om att få sällskapa med mognande nebbiolo. Roffes vinlista går ju inte av för hackor, så vi valde ett vin och en producent vi inte tidigare bekantat oss med.

2001 Bovio Barolo Bricco Parussi Riserva bjöd på en helklassisk, fint utvecklad barolonäsa med typiska lösningsmedel, balsamico, knäck, plommon, hallon, läder, torra löv och kryddor. I munnen en läckert mognande nebbafrukt i relativt slank version, med frisk syra, skön mineralkänsla och lätta La Morra-tanniner. Perfekt fettspjälkare till maten, och ett härligt sniffarvin på egen hand!

Kvällens sista musikverk dirigerades med säker hand av Totte Steneby, nordisk mästare i konsten att hälla goda viner. Eriks Vinbar var precis så där lugn och avslappnad som man vill att den ska vara - bara att hälla ut sig i soffa och fåtölj. Vi bad om att få in en blind röd flight.

Första glaset har en ljusare röd färg, en god fatdoft av kola och kryddor med balsamiska drag, relativt mörka körsbär, en liten positiv grönhet och respektingivande blyertsmineraler. Smaken relativt lätt och mjuk, en syrligt god pinot med hyfsad fruktmognad och kolatoner i en publik, lättillgänglig stil. Riktigt god och trevlig bourgogne, utan att aspirera på storhet. Vi diskuterar, pommard eller nuits. Visar sig vara det förstnämnda. Snyggt, Franko!

2007 Maison Louis Jadot Pommard Les Epenots

Släpps imorgon för 299 kr, ett pris som försvaras av kvaliteten. Förmodligen en utmärkt nybörjarbourgogne.

Andra glaset är riktigt ljust i färgen, fint blommigt och påtagligt grönt i doften. Rabarber, rönnbär och en aning av gräddkola, ljusare aromer än i första glaset. Skira, eleganta övertoner! Smaken fjäderlätt, slank och sirlig med frisk syra och vegetala drag. Ger ett tyskt intryck, och vi är oense om det här vinet. Franko dömer frankt ut det som "undermåligt vin" - men nog finns här en elegans och finess som gör det mer intresseväckande än ettan. Skulle vi tvingas välja tog vi den här flaskan.

2007 Alain Hudellot-Noellat Vosne-Romanée

Den lättaste Vosne vi någonsin träffat på. Knappast något för nybörjaren.

Tredje glaset har en lite mörkare färg, fortfarande transparent. Piemontesiska limtoner, körsbär och slånbär i en modernare tolkning av nebbiolo. Aromrik, friskt syrlig, mjuka tanniner. Såväl doft som smak är riktigt tilltalande och vi är överens om en lättare nebbiolo/barolo, troligen från La Morra. Skitgott!

2006 Braida Il Monello Barbera d'Asti

Barbera, minsann. Ett hejdundrande fynd för 109 kr i BS. Aktuell årgång är 2007 (ej provad).



Äsch, vi tar in en flight till!

Fjärde glaset doftar pinot, men är lite mörkare än de två första. Polkagrisar, ljus gräddkola, elegant volatilitet, röd nickel-frukt, skogshallon, anis och rotfrukter. Infattad, snygg fatkaraktär med ceder och kryddor. Generös smak med stor, maffig frukt och bra mineralkänsla. Harmoniskt, seriöst vin med perfekt balans och drickbarhet, varken eldigt eller tungt. Kiwi eller Cali?

2006 Domaine Serene "Evenstad Reserve" Willamette Valley Pinot Noir

En av de bästa USA-pinoter vi smakat. Go Oregon!

Femte glaset har en utvecklad doft, skönt bonnig och brettig med stall, gödsel och mèrde. Garrigue-örter och rotfrukter inledningsvis, snart en klar frukt av hallon, rabarber, röda vinbär och vinbärsblad. Upplevelsen i munnen är inget annat än svinbra: syrorna friska och fina, aromerna rika, munkänslan len och sensuell, strukturen stenig och drickkänslan betydligt mer elegant än doften antyder. Helhetsintrycket är väldigt pinotlikt, men personligheten och garriguen är definitivt sydfransk. Vi tänker oss en sydfransk vinbonde med blåställ, biokalender och lagom ren källare (hoppas att han lyckas få betalt efter förtjänst). Alltså grenache. Och hur bra som helst! Det här skulle man vilja dricka alla dagar i veckan. Vinet bara växer och växer i glaset.

2005 Château Rayas Châteauneuf-du-Pape

Whoaa! (ett sus går genom publikum). Ja, då behöver vi inte oroa oss för producenten i alla fall. En av kvällens absoluta höjdpunkter.

Sjätte glaset är mörkt, nästan opakt i färgen, Vi får en modernistisk doft med lim, godisfat, mörk frukt av björnbär och körsbär, lakrits, tobak och barrträd. Smaken förenar stor och söt fruktkropp med skarp syra, kantiga tanniner, tobaksfat och toner av kåda. Känns som ett alster från "det nya spanien", gissningsvis Ribera del Duero. Den här extraherade, sötsura stilen är inte vår grej.

2006 Poggio al Sole Syrah Toscana IGT

Vi citerar ur Vinovativas säljtext: "en unik Syrahstil som andas Toscana samtlidigt (sic) som vinet på ett charmigt sätt flörtar med främst norra Rhonedalen. Det roliga med Poggio al Soles Syrah är vinets svala fruktkaraktär vilket ger en oöverträffad Drinkability". 
Nja. Särskilt inte när man just druckit världens bästa syrahviner!