Blindpava från NA

Blint är bäst. Det här vinet är ljusare klarrött med fin transparens och ungdomligt blå reflexer. Med sin slinkiga uppenbarelse ger det intryck av att vara färdigt att dricka.

Ur glaset stiger en ljuvligt definierad cabfranc-näsa med en dragning åt topp-beaujolais i både mineraler och frukt. Rena, pigga röda och svarta vinbär, körsbärsnickel och färska trädgårdshallon. Bark, ceder, gräs och mandel. Något blyertsliknande och en vag aning av kemilåda, kanske är det myggmedel eller skoputs. Doften griper tag igen vid varje sniff och kollrar bort oss med sin renhet och charm. Den är inte tillgjord, bara liksom helt naturlig.

Den lätta, slanka smaken ger ett harmoniskt och elegant intryck, med början till utveckling i aromerna. Det smakar som det doftar. Vi njuter av den fantastiska fruktsyran som sjunger högt och rent utan gälla, snipiga toner. Alkohol är överhuvudtaget inte med på kartan, och munkänslan är silkig, men mineraliskt grepp saknas inte och den gräsiga fräschören blir aldrig störande grön. Eftersmaken lämnar gommen rensad och redo för ännu en läskande klunk.

Som ni förstår är vi extremt tilltalade av denna förtjusande blindpava. Vi dricker den först till hjortstek med gräddsås, där syrorna och aromerna utgör perfekt komplement, och sedan på egen hand, då vinet rensar och friskar upp. Lätta röda är så underskattade. Ja, åtminstone om de är bra.

Men vad kan det vara? Cabfranc-dominerat från Loire känns som den givna gissningen. Chinon, bourgeuil eller saint-nicholas? Harmonin antyder några år i flaskan, fast utan direkta tredjehandsaromer. En bra årgång med perfekt balans mellan frukt och syra. Men sen har vi det där draget av mineralisk beaujolais som hos Jean-Paul Brun eller Marcel Lapierre. Mysko! Det här vill vi dricka igen, men vi kan inte riktigt få ihop det. Kan ni?


ps. Facit här.